lördag 31 december 2016

Släck hatet med Guds kärlek



Även om 2016 inte varit lika framgångsrikt för mig som 2015 har jag ändå fått en hel del bilder och artiklar publicerade och även haft en del frilansuppdrag som reporter och fotojournalist. Tidigare har jag skördat en del framgångar som dokumentärfotograf, reporter och debattör men i år har jag fått ett mindre genombrott som rockfotograf!


Nu är det inte framgång som driver mig utan en innerlig önskan att få vara med och förändra och välsigna genom de gåvorna som jag har fått, Gud till ära och människor till välsignelse. Genom åren har många läst mina artiklar om utsatta medmänniskor och sett mina dokumentärbilder från Sverige och främmande länder i tidningar, på webben och på TV. Men det är inte så många som känner till att jag extraknäcker som rockfotograf. Framförallt fotar jag konserter för att jag älskar musik och tycker om att upptäcka nya band. De senaste åren har jag levererat en hel del bilder till tidningar, trycksaker och artister vilket har lett till att bilderna har nått ut till en miljonpublik.



Utöver mitt ordinarie jobb har jag haft en del frilansuppdrag som reporter under året men jag har även fått tacka nej till en del uppdrag på grund av att varken tiden eller orken räckt till. Jag har tyvärr inte varit ute på några längre dokumentärresor under 2016. Men år 2017 ska det bli ändring på det. Min fru och jag håller på att skissa på en riktig långresa för familjen och då kommer jag givetvis att plocka med mig anteckningsblocket och kameran för att fånga möten men spännande människor och miljöer. Eventuellt kommer jag även att åka till Balkan under nästa år för att göra reportage om utsatta folkgrupper och trafficking. Jag har några spännande uppslag som jag skulle vilja följa upp och dokumentera. Nu hoppas jag på sponsring så att jag har råd att slutföra dem.



Precis som förra året blickar jag fram mot det nya året med blandade känslor. Det meningslösa hatet och våldet har tillsammans med sin ständige vapendragare egoismen lagt sig som en våt kvävande filt över Sverige och världen. I Sverige ökar det religiösa och nationalistiska hatet vilket har lett till att städer och förortsområden förvandlats till mindre slagfält. I Syrien och Jemen pågår proxykrig mellan de islamistiska stormakterna Iran och Saudiarabien som är ivrigt påbackade av USA och Ryssland. I krigen har 
100.000-tals människor fått sätta livet till och miljontals har flytt eller drabbats hårt på grund av ett dåraktigt religiöst och politiskt maktspel. Freden är avlägsen och en liten gnista kan leda till att kriget sprider sig och sätter hela världen i brand. Men den gnistan kan släckas med Guds kärlek.  

Låt oss inte glömma bort att älska och respektera varandra även om vi inte alltid har samma åsikter och tankar. Kärlek river ned murar av fördomar mellan människor och skapar respekt och förståelse. Fridsfursten Jesus är min herre, vän och förebild, han ser förbi allt det där som vi människor sorterar in i rätt och fel och ser rakt in i hjärtat på dem han möter. Låt oss leva ett liv där Guds rike inte bara består i vackra fraser utan i äkta kärlek och handling. Det är dags för oss att söka Gud och dela Hans hjärta, passion och sorg för alla de människor som gått vilse i livet och följa med Jesus in i ett nytt spännande år.

"Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också" - Matteus 6:33


Med önskan om ett välsignat 2017

Text och foto: Mikael Good

lördag 24 december 2016

Den första julfesten i den kinesiska staden Joping



Blyga och mycket tysta trippade de in, tio stycken barn i olika åldrar från kommunen Joping i södra Kina. De var både nervösa och osäkra på hur de skulle uppföra sig, det är ju inte var dag man är på fest tillsammans med borgmästaren och andra viktiga människor från kommunen, dessutom två vita personer från Sverige.

Julen 2004 lämnade min man Mikael och jag allt vad tomtar, julgranar, fet julmat, stress och jäkt heter, hemma. Istället besökte vi några av Hoppets Stjärnas fadderbarn i Kina, barn som inte ens är medvetna om att julen kommer och går. Eftersom Gud ”inte finns” i det kommunistiska Kina kan man ju knappast fira att hans son föddes för snart 2000 år sedan… Vet de något alls om julen, är det att jultomten bor i norra Europa, en plats som för dem lika gärna kunde ha legat på Mars. 




Mat på fulla fat
Den nervösa och spända stämningen lättade när barnen fick sätta sig till bords och fat efter fat med väldoftande mat ställdes fram på bordet. Som traditionen bjuder, skulle det inte snålas på något, här fanns allt du kan tänka dig (utom möjligtvis skinka och janssons frestelse…) Barnens ögon blev större och större - var all den här maten för dem? När de sedan började äta hördes glada skratt och fnitter fyllde rummet där vi satt. 

Ensamhet i ett land med 1,4 miljarder människor
Som vid alla ”riktiga” middagar i Kina skulle det hållas tal. Först höll borgmästaren tal, både till barnen och till min man Mikael och mig. Efter borgmästaren var det barnens tur att hålla tal. Jag hade ibland svårt att hålla tillbaka tårarna. Barnen berättade om hur det känns att inte ha föräldrar, om utanförskap och ensamhet. Men de berättade också om en enorm tacksamhet för hjälpen de fått. 



Zhang 10 år hade skrivit ett tacktal till Mikael och mig som hon läste upp på borgmästarens mottagning:
- Jag har alltid drömt om att någon skulle vilja hjälpa mig. Nu har min dröm gått i uppfyllelse! TACK!

Mina föräldrar dog när jag var fem år, sedan dess har jag bott hos min farmor. Farmor är gammal och blir äldre varje dag, hon orkar inte så mycket längre och kan inte arbeta som förut. När jag såg andra barn i min ålder gå till skolan varje dag, kände jag mig väldigt ledsen och ensam. Men nu har jag fått hjälp från Hoppets Stjärna och kan gå i skola. Det känns nästan som om jag fått föräldrar, hela mitt liv är fyllt av ljus och glädje. Jag ska göra mitt allra bästa i skolan.
När jag blir stor, vill jag göra som ni, hjälpa föräldralösa barn. Det är mitt sätt att ge tillbaka av det jag fått från er.
Zhang avslutade talet med att säga det enda som hon kunde på engelska - Happy birthday!




När talen var över och det mesta av maten var uppäten bestämde sig barnen för att sjunga en sång för oss. ”Happy birthday”, inte precis någon julsång men varför inte, är det Jesu födelsedag, så passar den ju alldeles utmärkt.




Fickor fulla med godis
När festen var slut fick barnen ta med sig så mycket godis och frukt de kunde från det som fanns kvar på faten. Det var några mycket lyckliga barn som gjorde allt de kunde för att få plats med så mycket godis som möjligt i fickorna. Allra gladast var nog lille Zuo, han hade fått låna sin kusins alltför stora kostym, i den fanns massor av stora fickor. Barnen fick dessutom var sin julklapp innan det var det dags för dem att åka hem igen, mätta, trötta och mycket nöjda med sin absolut första ”julfest”.



Text: Marita Good. Foto: Mikael Good

fredag 21 oktober 2016

All For The King - Nytt spännande rockband från Jönköping



Gitarristen, producenten och låtskrivaren Erik Tilling har startat bandet All For The King tillsammans med sångaren Ricard Hulteke (Empire 21), basisten Johan Tjernström (Ole Børud band) och trummisen Olof Gardestrand (I'm from Barcelona). Musiken är mycket tyngre än den man vanligtvis brukar höra från Erik Tilling. Tidigare har han skrivit många kristna lovsånger och psalmer. Men vi som har sett honom live har förstått att han har rötter i betydligt tyngre musik. 



All For The King har precis släppt debutsingeln The Old Man som förutom titelspåret även innehåller låten Never Back Down. Rent musikaliskt låter det mycket bra och Eriks tunga riffande mot betonggolv för tankarna till gitarristen Tony Iommi. Men återigen blir jag förvånad över den erfarne lovsångsledaren och sångaren Ricard Hulteke. Trots att han bara sjungit hårdrock i två år imponerar han stort. Han har en av de mäktigaste rockrösterna i Sverige. Hans röst är soulig och sångstilen liknar legenden Glenn Hughes men han når inte lika högt som honom men har å andra sidan lite mer pondus och djup i rösten. 

Den första singeln ger mersmak och bandet håller på att skriva och spela in låtar till sin debutskiva. Om de nya låtarna håller samma höga klass som singeln kan det bli en riktigt bra fullängdare!

Här kan du lyssna på All For The Kings debutsingel som har producerats av Erik Tilling och mixats av Johannes Häger: https://open.spotify.com/album/3VlQwDog7C3o0nJOhU3tq7

Text och foto: Mikael Good

lördag 15 oktober 2016

Jag har snart nått över en miljon läsare


För mig har bloggen fungerat som en kravlös oas för mitt skrivande. I bloggen har jag kunnat vässa min penna och utveckla skrivandet, utan den möjligheten är det inte säkert att jag skulle få tillhöra den privilegierade gruppen av skribenter som lyckats få artiklar och reportage publicerade. 

Men det var i bloggen som allting startade i februari 2007 och om drygt 300 besök har jag haft över en miljon läsare. I bloggen har jag publicerat en hel del artiklar och reportage, kåserier, personliga betraktelser, konsertrecensioner, bildreportage och berättelser från resor runt om i världen. En del inlägg har haft tiotusentals läsare  medan andra bara haft ett par hundra. 

Ungefär hälften av läsarna kommer från Sverige men jag har även haft en hel del läsare från framförallt USA och Ryssland, men även från länder såsom Tyskland, Ukraina, Frankrike, Slovakien, Storbrittanien och Lettland. Utifrån kontakter som jag haft med läsare vet jag att politiker, opinionsbildare, kulturpersonligheter, journalister, fotografer och annat mediafolk följer min blogg. Förutom att jag har fått en hel del material publicerat har jag även fått ställa upp på intervjuer i tidningar, radio och TV tack vare mina blogginlägg.

Många av blogginläggen har rönt stort intresse bland er läsare och jag skulle lätt kunna plocka ut ett 100-tal inlägg som berört eller skapat debatt. Men jag har valt att bara plocka ut 10 inlägg som har rönt stort intresse och som delats flitigt i sociala media. En del av dem har även publicerats i tidningar både i som utanför landets gränser.

De glömda barnen i Ryssland:

En trygg famn för Lisa:

The Angel in Riga:

Jerusalem spelade på Gayklubb i Smålands Jerusalem:

Romerna som bor granne med ett obeskrivbart underverk:

Narnia - Lejonet ryter igen:

The Nuremberg Defense:

The Miracle baby from St. Petersburg:

JAYER - dödens hus:

Lettland går en svår vinter till mötes:

Slutligen vill jag passa på att rikta ett varmt tack till dig som följer min blogg och som gör det värt för mig att fortsätta skriva!

Text och foto: Mikael Good

söndag 25 september 2016

Narnia - Lejonet ryter igen



Förväntningarna är höga bland de drygt 200 åskådarna som står packade som sillar inne i den varma och ångande lilla konsertlokalen Sofiehof mitt i Jönköping. Om en liten stund ska stadens stolthet det melodiska hårdrockbandet Narnia äntra scenen.



Jag har lyckats komma allra längst fram vid scenen och där står jag och kämpar mot den tryckande värmen och svettdropparna i panna. Men jag biter ihop, jag tänker inte ge upp den bästa platsen att bevista en rockkonsert på. Genom åren har jag fotograferat mängder av konserter och upplevt hur tusentals vilda och headbangande åskådare har tryckt mig mot kravallstaketet. Men med tanke på allt som jag fått se och uppleva har det varit värt mödan! 


Narnia ska snart ställa sig på scenen som har värmts upp av banden Cell 9 och Hellspray. Spelningarna som de gjorde runt om i Europa 2014 och 2015 gav mersmak och bandet beslutade sig för att göra ett sjunde studioalbum. Den 16 september släpptes deras självbetitlade studioalbum - Narnia. Ett album som fått mycket goda recensioner. Bland annat har albumet fått full pott i tyska Hardline samt i Dangerdog från USA, recensenten i Dangerdog skrev så här om albumet: ”It’s a killer with no filler”. Skivan fick 4,5 av 5 i Sweden Rock Magazine. Enligt många av deras fans som troget följt dem sedan starten 1996 är deras självbetitlade album Narnia deras jämnaste och bästa skiva hittills. 


När bandet kommer ut på scenen möts de av ett öronbedövande jubel och redan från första riffet är publiken med på noterna. De sjunger med och applåderar både de klassiska och nya låtarna som levereras med energi, tryck och glädje. Bandet bjuder på klassiker som Long Live the King och Living Water men även på ett par låtar från den senaste plattan som Messenger, Reaching for the Top och I Still Believe som med sina folkmusikvibbar för tankarna till Gary Moore's skiva Wild frontier. Den sistnämnda låten har stor hitpotential och kan mycket väl bidra till att Narnia hittar nya fans. Den är även ett mäktigt statement för vad grabbarna i Narnia tror på och på vad som driver dem: - I still believe in the Father, the Son and the Fire.


Christians röst har blivit djupare och taggigare med åren och han ömsom morrar, väser och smeker fram orden. I mitt tycke är han bättre än någonsin. Christian far fram som en dunderladdad Samuel Ljungbladh på scenen och trots en krånglande röst levererar han som den showman han är. Han bjuder stort på sig själv och gör allt för att få med publiken på noterna. Mot slutet av spelningen kör han en improviserad kosackdans till publikens stora glädje. Scenen på Sofiehof är liten och det är kanske en anledning till att de andra i bandet inte kan ta ut svängarna lika mycket som Christian.


Med sina gitarriff väver bandets härförare Carl-Johan Grimmark ihop en blytung ljudmatta mot det stenhårda betonggolvet. Ibland kliver han fram och levererade gitarrsolon av allra högsta klass till publikens stora glädje. Carl-Johan är en av de bästa gitarristerna i Sverige och han kvalar lätt in i det internationella toppskicket. Han spelar med lätthet och självklar pondus som bara riktigt stora gitarrister har, men till skillnad från många av de stora hårdrocksgitarristerna är han ingen självupptagen diva utan står tryggt med bägge fötterna på jorden.


Martin Härenstam och Andreas "Habo" Johansson gör som vanligt ett mycket bra jobb och är en självklar del av Narnias patenterade ljudbild, Jonatan Samuelsson som vikarierar för Andreas Passmark stod för ett stabilt basspelande och hjälpte även till med sången. Även om lejonet har tappat sin man så ryter det igen och visar med all önskvärd tydlighet att Narnia fortfarande är en kung att räkna med på den melodiösa hårdrockstronen. På det hela taget levererar Narnia en riktigt bra konsert och med sitt digra låtmaterial och några fler uppträdanden i bagaget som tajtar ihop bandet är de snart redo att erövra världen och de större scenerna.


Har du chansen tycker jag definitivt att du ska passa på och se Narnia under deras turné som kan komma att ta dem till Brasilien, Mexico och USA. På sin hemsida kommer de att lägga upp information om kommande spelningar: http://narniatheband.com/

I den följande länken kan du se bilderna från Narnias spelning på Sofiehof i Jönköping i större format: https://www.flickr.com/photos/chasid68/albums/72157673105462792




Text och foto: Mikael Good

fredag 2 september 2016

Inifrån en rysk internatskola



Den främsta orsaken till att det finns så många barnhem och institutioner i Ryssland beror på arvet från Sovjetunionen. På den tiden hade staten det yttersta ansvaret för barnen och barnhem var den enda lösningen för föräldrar som mist sin föräldrarätt eller som av andra orsaker ansågs oförmögna att ta hand om sina egna barn. Under 1990-talet och 2000-talet fortsatte politiken i upptrampade spår från sovjettiden. Men nu är äntligen den stora barnhemsreformen som klubbades igenom i Ryssland på väg att genomdrivas.




För ett tiotal år sedan togs beslut om att de stora institutionerna och barnhemmen ska avskaffas i Ryssland. Tanken är att de ska ersättas med en mera familjebaserad omvårdnad som ska ske i mindre grupper, men förändringen tar tid då övergången mellan barnhem och familjehem tar tid. För ett par år sedan besökte jag en internatskola i en liten rysk stad där 150 barn och ungdomar med lättare psykiska och sociala funktionsnedsättningar bor och studerar. Barnen kommer från byar och samhällen runt staden, byar som saknar skolor eller i varje fall inte har specialskolor som kan ge barnen det speciella stöd de behöver. Internatskolan som jag besökte omfattas inte av reformen men de arbetar för att barnen och ungdomarna ska få växa upp i en någorlunda familjär miljö.



De flesta barnen och ungdomarna bor på internatet under veckorna och åker hem över helgen. Några barn bor permanent på internatet eftersom deras föräldrar förlorat sin föräldrarätt på grund av alkoholmissbruk, fängelsestraff eller andra sociala problem som gör att de inte kan ta hand om sina barn. Den vanligaste orsaken till att föräldrarna mist sin föräldrarätt är alkoholmissbruk, ett problem som tyvärr är utbrett i Ryssland. Många föräldrar som lever i missbruk förlorar sin föräldrarätt och barnen placeras på barnhem eller institutioner. Detta påverkar främst barnen som får växa upp utan den trygghet som en mamma och pappa ger.



När barnen slutar grundskolan flyttar de flesta till studenthem i S:t Petersburg för fortsatta studier på yrkesskolor eller högskolor. Statens ansvar för föräldralösa barn (barn vars föräldrar mist sin föräldrarätt) tar slut när barnen tagit examen. De förväntas då klara sig själva. På internatskolan får barnen och ungdomarna lektioner i social kompetens och livskunskap. Barnen får lära sig att leva familjeliv, prata om känslor, tvätta kläder, laga mat och sköta sin ekonomi vilket gör att de är bättre rustade att möta livet utanför internatskolans väggar efter sin examen. På sikt kommer dessa åtgärder att minska den dystra statistiken som berättar att upp till 90% av ungdomarna som lämnar barnhem och institutioner luras in i kriminalitet, prostitution och/eller får missbruksproblem.



På internatskolan får barnen förutom skolgång även kläder, mat, omsorg och kärlek från personalen. Skolan prioriterar undervisningen med små klasser, 12-15 elever i varje. De små grupperna gör att barnen kan få mycket specialundervisning. De som behöver får extra stöd och uppmuntran. På internatet finns 90 engagerade medarbetare, varav 40 lärare. Personal finns tillgänglig för barnen dygnet runt. Barnen sover i sovsalar som är uppdelade efter ålder och kön. När jag var där höll den slitna byggnaden från sovjettiden på att renoveras med pengar från den ryska staten och några utländska hjälporganisationer. Hantverkare hade nyligen bytt stammar för vatten och avlopp samt dragit in varmvatten, nu höll de på att renovera badrum och toaletter. Tidigare fanns inget varmvatten på internatskolan och barnen fick gå till badhuset i staden för att bada och duscha.



Även om den ekonomiska situationen i Ryssland har förbättrats rejält det senaste decenniet är arbetslösheten stor i den lilla staden är internatskolan ligger och många av stadens invånare lever i fattigdom. Alkoholmissbruket är utbrett. Vilket har lett till en kraftigt försämrad folkhälsa. Enligt vissa undersökningar dör runt 50% av ryssarna i deras mest produktiva ålder på grund av alkoholen. Att få bukt med alkoholproblemen står högt på den ryska regeringens dagordning, förutom att det är ett stort folkhälsoproblem hotar den även landet ekonomiska utveckling. De senaste åren har Ryssland infört hårdare restriktioner mot alkohol för att få bukt med problemet men det är långt ifrån någon lätt uppgift som de har att lösa.



Klicka här om ni vill se fler bilder från internatskolan: https://www.flickr.com/photos/chasid68/albums/72157669585452941

Text och foto: Mikael Good, frilansreporter

tisdag 2 augusti 2016

Till minne av Zigenarnattens offer



Natten mellan den 2 och 3 augusti är känd som den så kallade "Zigenarnatten". För 72 år sedan beordrade SS chefen Heinrich Himmler att de sista kvarvarande romerna i dödslägret Auschwitz-Birkenau skulle dödas. Den 2 augusti är numera en officiell minnesdag över förintelsens romska offer.

Fram till den natten hade romernas område i förintelselägret varit fylld med sång och dans. Trots alla umbärande valde romerna att låta sången och musiken föra med sig glädje i sorgen och hopp i hopplösheten. Men natten mellan den 2 och 3 augusti tystnade musiken i dödslägret och 3000 romer forslades bort och fick möta döden i nazisternas gaskammare. Man vet inte exakt hur många romer som mördades under andra världskriget. Nazisterna förde inte noggrann bok på hur många romer som dödades och därför kan man bara uppskatta antalet offer. Man tror att någonstans mellan 500 000 - 800.000 romer mördades av nazisterna och deras kollaboratörer under kriget.

Förföljelsen, hatet och våldet mot romer borde ha begravts i Europa i samband med nazitysklands fall 1945. 
Men det begravdes inte. Det låg och pyrde ett par år innan det blossade upp igen. Idag får romer utstå kollektiva bestraffningar och se sina mänskliga rättigheter bli kränkta runt om i Europa bara för att de är romer. Värst är situationen i Ungern och på Balkan där romer behandlas som andra klassens medborgare och utsätts för den övriga befolkningens fördomar, hån och förakt. Antiromismen har ökat i Sverige, romer från Bulgarien och Rumänien som kommit hit i en desperat jakt på försörjning har fått utstå både hot och våld. Enligt polisen har hatbrotten mot romer ökat markant de senaste åren.

Med detta i åtanke är det mer än dags att vi gör upp med vår mörka europeiska historia och inkluderar romerna i vår europeiska gemenskap.

Text och illustration: Mikael Good