A Oasis Of Grace In The Darkness

Places like Jayer in St. Petersburg are dark places that make far too early graves for young people who never stood a real chance in life. Even if the situation is tough for young adults who´s graduated from institutions in Russia there are some oasis of Grace to be found in the darkness.

When orphans turn 18 they are dropped from the institutions where they grew up. One day they where kids and the other day they were grownups who don´t know how to live in the real world on their own. The problem is that they have not learned to deal with the various problems of life that they now encounter. They are completly left alone and don´t have any parents, siblings, grandparent or other persons who care about them and can help them in this new situation. They often lack the everyday knowledge that others children learn in their families, such as washing clothes, cooking, managing household cash. They often feel lonely and left out, and in reality, they really are. 

The statistics for orphans who graduate from institutions in Russia is very dark. Only 10% of them can adopt to a normal life in the society after graduation. The other 90% are doomed to a life in misery which often puts them in far too early graves. Some of them are lured into prostitution and criminality, some of them becomes alcohol or drug addicts. some of them end up as homeless or couch surfers and some of them take their lifes.

Jayer is street talk for a girl who is willing to do any kind of sexual act with everybody she meets. It´s also the name of a unfinished hospital in S:t Petersburg. Jayer is a house of death were young prostitutes sell their bodies for drug money and they spread HIV to customers who often refuses to use condoms. It´s a place where heroin addicts injects slow death into their veins, most of them are HIV-positive and when they share their needles they also share the deadly disease. Jayer is also a place were homeless people live and young hipsters get together to have Squat Parties in the weekends. Those who come to Jayer are exposed for GHB and heroin and many of them end up as addicts.

Nearly 70% of all heroin addicts in Russia are young people and you can find places like Jayer all over the country. It´s estimated that between 1.5 to 3 million out of 142 millions Russians are heroin addicts. The Russian authorities are not powerless before the big drug problem in the country. In recent years, the authorities have invested a lot of money on drug prevention among young people. And they try to limit the supply roats of heroin and other drugs flowing in from Afghanistan. 21% of the heroin produced in Afghanistan goes to Russia.

Even if the future for former orphans are very dark. There are some oasis of Grace to be found in Russia. One such oasis are Grace Family Center which is located in a Russian Orthodox monastery in St. Petersburg. The work at Grace is very successful and according to Valentina who is the volunteer director at Grace 90% of the orphans who have received help and support at Grace after their graduation have been able to adapt to a normal life. For orphans who has never had a family of they own, places like Grace Family Center must be worth one's weight in gold.

At Grace Family Center, orphans meet and spend time with adults who give them support and encouragement and help them develop into independent people with strong self-worth. The staff, at the project, prepare an individual plan for each young person who comes to it. The work is based on Christian principles. They live and work in an environment where they can meet and know the saving grace of Jesus. Even if the work at Grace Family Center is very successful. They are in a desperate need of money so that they can continue with their important job.

Maybe it's you who read this article that shall provide an economic miracle so that Grace Family Center can continue with their important work among the least of our brothers and sisters.

Maybe it's you who read this article that shall provide an economic miracle so that Grace Family Center can continue with their important work among the least of our brothers and sisters. Star of Hope USA concentrates their efforts on different countries than Russia. However if you wish to donate they will be happy to funnel your gift to Grace Family Center. Click the following link if you want to donate money via Star of Hope: Grace St. Petersburg

"Whoever is kind to the poor lends to the Lord, and he will reward them for what they have done". - Proverbs 19:17

"We can find Calcutta all over the world, if you have eyes to see. Everywhere, wherever you go, you find people who are unwanted, unloved, uncared for, just rejected by the society - completely forgotten, completely left alone. That is the greatest poverty of the rich countries." - Mother Teresa

Klick the following link if you want to see the pictures in the slide-show on your cell phone or on your pad: http://www.flickr.com/photos/chasid68/sets/72157633493146234/

Text and Photo © Mikael Good, All Rights Reserved

World Premiere for the new song: Песня Сирены - Song of the Sirens

My son and I've made a song. We sampled a small line from a song and built a new song around it in GarageBand. We translated the lyrics from Swedish to Russian. The name of the woman who reads the text is Epic Diva. Just like The Spotnicks we used a modified Dynaco 35 when we recorded the song. It's probably not the best song you ever heard but it would certainly be sufficient for a country like Belarus in the Eurovision Song Contest.

Text and Photo © Mikael Good, All Rights Reserved

Skrivande självhjälpsprofeter

När jag arbetar med en redaktionell text är det viktigt för mig att ha någon att bolla tankar med och som går igenom och korrigerar texten innan den publiceras.

Jag är mycket glad och tacksam över att jag har en mycket bra och kunnig redaktör i min absoluta närhet. En redaktör som ger mig goda råd och som ger riktigt bra synpunkter på mina texter. Jag tror att det är ganska så osvenskt att jobba mot en redaktör, många frilansande reportrar och skribenter som jag mött är i vart fall skrivande självhjälpsprofeter som blir fly förargade om de får synpunkter på sina perfekta och i sina egna ögon genomtänkta texter.

Själv är dock inte bäste dräng i det här sammanhanget och det kan vara bra att svälja stoltheten och ta ett par steg tillbaka för att senare kunna ta flera steg framåt. Internationellt är det mycket vanligt att frilansande reportar jobbar mot redaktörer. För min del är det den absolut bästa skolan som jag kan få som reporter och det arbetsförfarandet har hjälpt mig att vässa min penna betänkligt genom åren.
Min redaktör kommer säkerligen att läsa det här inlägget och då passar jag även på att rikta ett stort och varmt tack till henne för all den hjälp och det stöd som jag har fått av henne genom åren!

Text och foto © Mikael Good, All Rights Reserved

Moment 22 - En arbetssökandes klagan

Nu sitter jag åter inlåst mot min vilja på ett coachingföretag där jag tillsammans med ett 20-tal andra arbetssökande ska lära mig att söka jobb. Till mitt förfogande har jag ett segt internet och en smått antik laptop som är strippad på all användbar programvara.

Jag har dömts till att spendera tid hos en kompletterande aktör till arbetsförmedlingen som straff för att jag blev berövad mitt fasta arbete på ett orättfärdigt sätt för ett par år sedan. I en relativt stökig och dåligt ventilerad lokal ska jag försöka få tag på ett arbete. Då och då varvas sökandet med uppgifter som har en tydlig högstadieprägel. Jag har inte tillgång till någon telefon och stolen som jag sitter på blir allt mer obekväm och ryggplågande för var timma som går. Jag är inte bitter men ganska frustrerad över att inte kunna söka jobb på det sättet och i den miljön som jag själv vill.

Jag har definitivt inget emot jobbcoacher. Men de flesta jobbcoacherna som arbetsförmedlingen anlitar via kompletterande aktörer är tyvärr så kallade "light-coacher" som inte har den utbildningen eller erfarenhet som krävs. Under de åren som jag har varit arbetslös har jag haft regelbunden kontakt med en riktig jobbcoach som har en gedigen utbildning och lång erfarenhet av sitt arbete. Trots att han egentligen tar rätt så mycket betalt för sina tjänster har han ställt upp och gett mig ett och annat gott råd utan att ta betalt för det. Hans främsta råd till mig är att jag aktivt ska söka arbete och fortsätta att marknadsföra mig i sociala media samt att skriva läsvärda texter i min blogg. Han är övertygad om att en arbetsgivare slutligen kommer att få upp ögonen och anställer mig.

Nu har det dykt upp ett arbete som jag vill söka och som jag är som klippt och skuren för. Men jag kan inte söka arbetet förrän jag har kommit hem till mitt eget kontor och har tillgång till fast telefon och de programvarorna som jag behöver... Det är inte konstigt att mitt liv känns som ett moment 22 just nu...

Text och foto © Mikael Good, All Rights Reserved

JAYER - dödens hus

Mitt i ett bostadsområde i utkanten av den ryska mångmiljonstaden S:t Petersburg finns en byggnad som kallas för Jayer. Det känns som om hela området ligger insvept i en tung grå vadmalsfilt av hopplöshet och desperation som sakta men säkert kväver alla människorna som bor där. I denna miljön arbetar ett uppsökande team från Doctors Of The World hårt för att sprida lite ljus och medmänsklighet bland unga vuxna på glid.

Jag har kommit till Jayer för att träffa ett uppsökande team från Doctors of the World (DOW). Teamet består av Bessarion, psykolog, Katja, socialarbetare och Sasja, specialpedagog. De är alla unga och de drivs av en uppriktig vilja att försöka förändra ungdomars liv och försöka få in dem på rätt spår. Teamet rör sig i de olika miljöerna som gatuungdomarna finns i. Men de är noga med att inte tränga sig på utan ger råd, uppmuntran och tar sig tid att prata med de ungdomar som de träffar. De erbjuder plats i härbärgen, där de har tillgång till mat, dusch, toalett och riktiga sängar. Teamet arbetar främst när ungdomarna är ute och rör på sig, på kvällar, nätter och helger. Min ryska är tyvärr inte den bästa men jag förstår ändå att Katja skojar lite med Sasja som fortfarande ser lite nyvaken ut trots att klockan hunnit bli 16.00. Både Bessarion och Sasja pratar engelska men Katja kan inte prata något annat än ryska. 

Teamet har precis delat ut några snickers till två hemlösa 18-åriga killar. De hemlösa killarna hälsar artigt på mig men de är inte intresserade av att svara på frågor eller ställa upp på bild utan att få betalt för det. Killarna tänder varsin cigarett och står småpratande kvar medan teamet och jag tar oss innanför avspärrningarna och går mot entrén till Jayer. Byggnaden var egentligen tänkt att bli ett litet sjukhus för människorna i området, en central plats där människor skulle få vård, omsorg, stöd och uppmuntran att komma tillbaka till livet. Sjukhuset började byggas 1989 och tanken var att det skulle invigas ett par år senare. Men när Sovjetunionen föll samman avstannade bygget och sjukhuset blev som så många andra byggnader från den tiden, aldrig färdigställd. Byggnaden plundrades snabbt på allt användbart, kvar blev det kalla gråa betongskelettet. På 1990-talet flyttade hemlösa in i byggnaden och på 2000-talet blev den tillhåll för illegala rave-partyn, det var också i den vevan som byggnaden fick smeknamnet Jayer som står med stora bokstäver på byggandens tak. Jayer är gatuslang för en kvinna som är beredd att ställa upp på alla tänkbara och otänkbara sexuella tjänster. I Jayer är de moraliska reglerna och lagarna satta ur spel och i princip allt kan hända.

Vi kommer fram till ingången till "dödens hus". Sajsa och Bessarion går lite före mig och Katja för att kolla om kusten är klar. Det här är en mycket farlig plats att vistas på, speciellt för mig. Sasja och Bessarion kommer tillbaka, men Sasja hejdar sig mitt i steget, han böjer sig ned och säger med bekymrad min: 
- Tidigare höll heroinisterna bara till i ett par rum på våning två, nu injicerar de till och med här vid ingången. Se upp var du sätter ned fötterna så att du inte råkar trampa på en nål, de flesta av missbrukarna har HIV.
Det är fortfarande lite off-season på Jayer men idag den 10 mars ska verksamheten, om man nu kan kalla den för det, dra igång efter ett mycket långt vinteruppehåll och om några veckor när våren har äntligen har kommit på allvar kommer Jayer att fyllas med förväntansfulla ungdomar som dras dit in sin jakt efter spänning och upplevelser.

Medan vi går omkring inne i Jayer säger Bessarion att killarna som vi träffade tidigare sa att det ska vara en stor fest i byggnaden i kväll. Om ett par timmar kommer technomusiken att dåna mellan väggarna i den stora festsalen som ligger mitt i byggnaden. På vår väg genom huset stannar vi till i en del mindre rum där uteliggare brukar bo på under våren, sommaren och hösten. Nu på vintern är det för kallt för de hemlösa att bo i den oisolerade byggnaden. Sasja som pratar lite knackig engelska fångar min uppmärksamhet och pekar på ett rum och säger:
- I det här rummet bodde det sju uteliggare mellan 24 och 70 år. När vi besökte dem i slutet av sommaren hade de till och med kopplat in en TV. 
Plötsligt hör vi ljudet av snabba steg från våningen nedanför, Bessarion och Sasja kilar snabbt ned för trapporna. De kommer tillbaka efter en stund och säger att det bor tre personer i ett rum på den andra våningen. Men de valde att dra sig undan då de trodde att det var polisen som kom. Bessarion är mycket förvånad över att det bor människor i byggnaden nu på vintern, uteliggarna brukar söka sig in mot centrum när vintern kommer och sätter sina kalla klor i byggnaden.

Varje rum bär på sin egen lilla historia och varje rum verkar ha en egen funktion som ska fyllas. I ett par rum på våning två håller heroinisterna allt som oftast till och det ligger fullt med använda kanyler och nålar på golvet. När jag går lite närmare för att ta några bilder blir jag bryskt tillsagd att inte gå allt för nära. Vi går istället runt rummen och hamnar i ett rum där unga kvinnor säljer sex för att finansiera sitt heroinmissbruk. Trots att de allra flesta av dem är HIV-positiva vill många av torskarna inte använda kondom. Torskarna kommer från de många byggarbetsplatserna i närområdet. Det råder stor bostadsbrist i S:t Petersburg det byggs mängder av nya lägenheter. Många av byggnadsarbetarna kommer från andra delar landet och från en del gamla sovjetiska delrepubliker där arbetslösheten är hög. De har kommit till S:t Petersburg för att tjäna pengar som de kan ta med hem till sin familj, pengar är inte det enda som en del av dem kommer ha med sig tillbaka.

Efter att ha vandrat en stund genom bråte och nedfallen puts kommer vi fram till ett rum där det nyligen har brunnit, med sorg i rösten säger Bessarion: 
- Här dog en ung man i somras. De som bodde här hade täckt över fönstren med byggplast och filtar och de hade en hembygd kamin som gav dem värme, men den hembyggda kaminen fattade eld och rummet eldfylldes på ett ögonblick. Den unge mannen fångades i sin sovsäck och kunde inte komma ut. De andra fem ungdomarna som också bodde här hann dock ut i tid.
Bessarion, Sasja och Katja har lärt känna dem som rör sig i och kring dödens hus och det märks att de är engagerade i sina vänners situation och gör vad de kan för att hjälpa dem. De blir mycket berörda när någon av deras vänner råkar illa ut. Det ligger en del brända skolböcker på golvet, skolböcker som avslöjar att en av tjejerna som bodde i rummet var under 18 år. Jag frågar vad de gör om de stöter på någon som är minderårig. 
- Om vi stöter på någon som är minderårig försöker vi få med dem till ett kommunalt center och vi rapporterar givetvis vidare till de sociala myndigheterna, barn ska inte leva under sådana här förhållanden, säger Bessarion och gör en svepande rörelse över rummet med handen.

Under hela mitt besök känner jag mig övervakad. Men trots att Jayer är en mycket farlig och ogästvänlig plats känner jag mig aldrig orolig. Teamet är både välkända och respekterade av alla dem som rör sig i och runt byggnaden och det har förmodligen redan spridit sig att en utländsk reporter är på besök, tack vare att jag är med temet från DOW accepteras min närvaro. Vi går ned för trappan och fram till rummen där uteliggarna bor. Rummen är fyllda med allsköns bråte och blöta kläder hänger på tork. Stanken i rummen är obeskrivlig. När Sasja ser mitt plågade ansiktsuttryck säger han med ett leende:

- Det här är doften av uteliggare. Jag kan trösta dig med att jag aldrig heller vänjer mig vid den.

På avstånd hör vi glada och förväntansfulla röster från ungdomar som håller på att samlas vid ingången till dödens hus. Om en dryg timma ska festen börja och därför rör vi oss mot utgången för att hinna ut innan den börjar. Teamet kommer att finnas på plats och umgås med ungdomarna. Eftersom jag inte vill störa deras arbete och för att de inte kan garantera min säkerhet när festen väl börjat, beslutar vi oss för att ta farväl av varandra. När vi kommer till entrén träffar vi åter på de två hemlösa killarna, de har berusat sig på något och de är betydligt mer pratglada än tidigare.

Fem andra ungdomar har anslutit sig till killarna. De är i full färd med att skicka en plastflaska som troligen innehåller GHB mellan sig. De nyanlända ser ut som vilka välvårdade ryska ungdomar som helst. Tjejen i sällskapet är uppklädd och välsminkad, hon ser ut som om hon just ska kliva in på en trendig nattklubb i centrala S:t Petersburg. Men den kalla och sjabbiga byggnaden som hon nu står utanför är allt annat än det ultimata partypalatset. GHB kommer att flöda och risken att hon ska pröva på och fastna i ett heroinmissbruk är överhängande. Men som för så många andra ungdomar runt om i världen så lockar det okända och förbjudna. I sin jakt efter upplevelser och kickar kommer en del ungdomar som kommer från välartade familjer att ta sina första stapplande steg in i missbruk och misär i kväll. Tjejen och killarna är nya ansikten för teamet och de tar genast kontakt med dem och delar ut lite material och kontaktuppgifter.

Teamet från DOW trodde att högst hundra ungdomar skulle dyka upp den här kvällen men under högsäsongen som är på sommaren kan flera hundra ungdomar söka sig till en illegal fest på Jayer. Även om situationen för många ungdomar i Ryssland ser mörk och dyster ut finns det ändå hopp för framtiden. Så länge som det finns unga män och kvinnor som Bessarion, Sasja och Katja som verkligen vill vara med och göra skillnad finns det hopp. Man kan givetvis tycka att deras arbete bara är en liten droppe i ett stort hav, men som någon vis person sagt, havet är uppbyggt av många små droppar.

Om du vill vara med och stötta socialt utsatta barn i åldrarna 7-18 år i S:t Petersburg, Ryssland kan du göra det via World Childhood Foundation som grundats av Drottning Silvia. Childhood har tidigare samarbetat med Doctors of the World i S:t Petersburg: http://www.childhood.se/pages.asp?r_id=47121

Text och foto: © Mikael Good, All Rights Reserved

Animaux Domestiques - 家养动物

I like taking photos of domestic animals and their owners every now and then. Some of the animals that I meet are cute and some of them are quite monstrous.

Мне нравится фотографировать домашних животных и их владельцев. Некоторые из животных, которых я встречаю довольно мило и некоторые из них довольно чудовищно.

Text and Photo © Mikael Good

Polisen är yttrandefrihetens försvarare inte dess motståndare

Alla svenskar har rätt att uttrycka sina åsikter, tankar och känslor, även de som vill inskränka yttrandefriheten och införa åsiktsdiktatur. Oavsett vad man kan tycka om polisens insats vid gårdagens demonstration i Jönköping så har vi yttrandefrihet i Sverige och det var den och inte demonstranter från Svenskarnas Parti som polisen försvarade i Jönköping igår.

På det hela taget skötte Polisen sitt arbete på ett bra och professionellt sätt. De var snabba och effektiva med att skilja demonstranterna från det högerextrema partiet Svenskarnas Parti och motdemonstranterna från olika vänstergrupper åt. Polisens nya arbetsmetoder som bland annat har arbetats fram efter kravallerna i Eskilstuna förra året var mycket effektiva och med hjälp av dem stävjades motdemonstranternas motattacker i sin linda. Trots en del pulshöjande incidenter under marschvägen genom Jönköping så var det förhållandevis lugnt om man jämför med kravallerna i Eskilstuna förra året.



Men trots den massiva polisbevakningen och alla avspärrningarna kunde jag vid ett tillfälle osedd knalla rakt fram till demonstrationståget genom en obevakad gränd utan att någon reagerade. Jag påtalade för två äldre poliser att de för säkerhets skull borde spärra av den väg som jag precis hade tagit. Men jag fick till svar att det inte behövdes. Som tur var kom inte motdemonstranterna stormande den vägen. Om de hade de gjort det hade det hela kunnat sluta i katastrof. På just den platsen var polisbevakningen undermålig och det hade varit mycket svårt för Polisen att snabbt få fram förstärkningar. Jag brukar inte oroa mig i onödan men jag såg mig i vart fall om efter en bra reträttväg ifall motdemonstranterna skulle göra en framstöt genom den helt obevakade gränden.



Bildtexter: Den äldre damen på den övre bilden slår uppgivet ut med händerna när en polis är lite väl brysk i sin behandling av en tonårspojke som precis har gripits för brott mot maskeringsförbudet, damen och hennes väninna har givetvis inget med marschen att göra de är bara nyfikna åskådare. Mittenbilden: Kravallpoliser följde med demonstrationståget under hela marschvägen,  de skulle nog hellre varit hemma och grillat med familj och vänner. Den undre bilden visar gripandet av en ung man som brutit mot maskeringsförbudet. Jag har lagt en svart ruta runt hans ansikte för att dölja hans rätta identitet.

Jag tog fler och i många fall bättre bilder än dem som jag valt att illustrera det här inlägget med. Hade jag arbetat för en tidning hade bildredaktören säkerligen gnuggat händer över några av de opublicerade bilderna. Men av hänsyn till dem som jag fotograferat har jag valt att inte lägga upp dem i min blogg. Innan någon försöker tillskriva mig åsikter som jag inte står för, vill jag passa på att säga att anledningen till det valet är enkelt. Båda sidornas anhängare letar bilder på nätet för att de ska kunna identifiera sina motståndare och ge sig på dem när de minst anar det. Jag delar definitivt inte deras åsikter men jag är mån om deras hälsa och vill inte på något sätt bidra till att någon av mina medmänniskor skadas oavsett om de är nationalsocialister, rasister, anarkister eller kommunister.



Gårdagens hjältinna var en fredlig motdemonstrant som hade med sig ett stort fång rosa, blå och röda ballonger med texten Love (Kärlek) på till Västra Torget.

Trots att jag är en slipad fighter lär jag mina barn att alltid möta hat med kärlek. Jag är fullt övertygad om att kärleken en gång kommer att segra över hatet men då måste vi först lära oss att älska. Bitterhet föder hat, hat föder våld och våld föder död, det är en ond spiral som vi har givits makt att stoppa med kärleken som övergår allt förstånd.

Text och foto: © Mikael Good, All Rights Reserved