Visar inlägg med etikett De glömda barnen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett De glömda barnen. Visa alla inlägg

lördag 1 juli 2017

Artikelserien om de glömda barnen i Ryssland blev en smärre succé



Det finns en del som anser att genomarbetade reportage i text och bild tillhör en svunnen tid och inte är något som vare sig tidningarna eller deras läsare är intresserade av längre. Utifrån mina egna erfarenheter håller jag inte med dem.


Anledningen till att jag inte håller med är att reportagen som jag tidigare har fått publicerade i olika tidningar både inom som utom landet har rönt stor till mycket stor respons bland läsarna. Artikelserien om de glömda barnen i Ryssland blev en smärre succé. Hitinitills har jag haft nästan 70.000 inklick till inläggen i mina bägge bloggar, vilket är en mycket bra siffra för mig. En del av reportagen och artiklarna har även publicerats i tidningar och magasin både i och utanför landet, dessa artiklar har givetvis nått en betydligt större grupp läsare. Antalet besökare från både Ryssland och USA ökar rejält när jag publicerar engelskspråkiga artiklar och lite mer än hälften av besöken har kommit från de länderna.


Lisa outside her old room

Jag är väldigt glad och tacksam för den positiva respons och det beröm som jag har fått från både vanligt folk som yrkesverksamma reportar och fotografer. Ert stöd har sporrat mig i mitt fortsatta skrivande. Men jag väljer att inte låta berömmet stiga mig över huvudet. Jag vill hellre peka på situationen för alla dem som jag har mött och skrivit om. Det är de som förtjänar att uppmärksammas och inte jag. Jag har inte tjänat några pengar på artikelserien. Min lön är att många av de människorna som jag skrivit om har fått den hjälp och det stöd som de behöver. Framförallt är jag tacksam för att familjecentret Grace och den ryska hjälporganisationen Big Family Mission har fått det ekonomisk stöd som de behöver för att kunna fortsätta sin viktiga verksamhet.

Jayer 29

Jag har fått en del frågor om jag kommer att göra en uppföljning på reportaget Jayer - dödens hus. Det kommer sannolikt att bli en uppföljning men jag kommer nog inte att göra den själv. Jag har tipsat en rysk fotojournalist om Jayer och han är mycket intresserad av att ta upp stafettpinnen och göra ett mer djupgående reportage om människorna som rör sig runt Jayer över tid. Han arbetar på ungefär samma sätt som mig men han har fördelen av att han bor i nära anslutning till Jayer och kan språket vilket krävs för att kunna tränga djupare in i ämnet. Själv kommer jag att ta en liten paus från Ryssland och koncentrera mig på att skriva om romernas situation och trafficking. Men jag tycker väldigt mycket om Ryssland och dess invånare och jag hoppas att jag snart kan återvända dit.


Church

Här följer en länklista över artiklarna som ingår i serien de glömda barnen i Ryssland:


• JAYER - dödens hus
• De glömda barnen i Ryssland
• Mirakelbabyn som gav sin mamma ett nytt liv
• En trygg famn för Lisa
• Klockan klämtar för de föräldralösa barnen
• A Oasis Of Grace In The Darkness
• Inifrån en rysk internatskola




Text och foto: Mikael Good

fredag 2 september 2016

Inifrån en rysk internatskola



Den främsta orsaken till att det finns så många barnhem och institutioner i Ryssland beror på arvet från Sovjetunionen. På den tiden hade staten det yttersta ansvaret för barnen och barnhem var den enda lösningen för föräldrar som mist sin föräldrarätt eller som av andra orsaker ansågs oförmögna att ta hand om sina egna barn. Under 1990-talet och 2000-talet fortsatte politiken i upptrampade spår från sovjettiden. Men nu är äntligen den stora barnhemsreformen som klubbades igenom i Ryssland på väg att genomdrivas.




För ett tiotal år sedan togs beslut om att de stora institutionerna och barnhemmen ska avskaffas i Ryssland. Tanken är att de ska ersättas med en mera familjebaserad omvårdnad som ska ske i mindre grupper, men förändringen tar tid då övergången mellan barnhem och familjehem tar tid. För ett par år sedan besökte jag en internatskola i en liten rysk stad där 150 barn och ungdomar med lättare psykiska och sociala funktionsnedsättningar bor och studerar. Barnen kommer från byar och samhällen runt staden, byar som saknar skolor eller i varje fall inte har specialskolor som kan ge barnen det speciella stöd de behöver. Internatskolan som jag besökte omfattas inte av reformen men de arbetar för att barnen och ungdomarna ska få växa upp i en någorlunda familjär miljö.



De flesta barnen och ungdomarna bor på internatet under veckorna och åker hem över helgen. Några barn bor permanent på internatet eftersom deras föräldrar förlorat sin föräldrarätt på grund av alkoholmissbruk, fängelsestraff eller andra sociala problem som gör att de inte kan ta hand om sina barn. Den vanligaste orsaken till att föräldrarna mist sin föräldrarätt är alkoholmissbruk, ett problem som tyvärr är utbrett i Ryssland. Många föräldrar som lever i missbruk förlorar sin föräldrarätt och barnen placeras på barnhem eller institutioner. Detta påverkar främst barnen som får växa upp utan den trygghet som en mamma och pappa ger.



När barnen slutar grundskolan flyttar de flesta till studenthem i S:t Petersburg för fortsatta studier på yrkesskolor eller högskolor. Statens ansvar för föräldralösa barn (barn vars föräldrar mist sin föräldrarätt) tar slut när barnen tagit examen. De förväntas då klara sig själva. På internatskolan får barnen och ungdomarna lektioner i social kompetens och livskunskap. Barnen får lära sig att leva familjeliv, prata om känslor, tvätta kläder, laga mat och sköta sin ekonomi vilket gör att de är bättre rustade att möta livet utanför internatskolans väggar efter sin examen. På sikt kommer dessa åtgärder att minska den dystra statistiken som berättar att upp till 90% av ungdomarna som lämnar barnhem och institutioner luras in i kriminalitet, prostitution och/eller får missbruksproblem.



På internatskolan får barnen förutom skolgång även kläder, mat, omsorg och kärlek från personalen. Skolan prioriterar undervisningen med små klasser, 12-15 elever i varje. De små grupperna gör att barnen kan få mycket specialundervisning. De som behöver får extra stöd och uppmuntran. På internatet finns 90 engagerade medarbetare, varav 40 lärare. Personal finns tillgänglig för barnen dygnet runt. Barnen sover i sovsalar som är uppdelade efter ålder och kön. När jag var där höll den slitna byggnaden från sovjettiden på att renoveras med pengar från den ryska staten och några utländska hjälporganisationer. Hantverkare hade nyligen bytt stammar för vatten och avlopp samt dragit in varmvatten, nu höll de på att renovera badrum och toaletter. Tidigare fanns inget varmvatten på internatskolan och barnen fick gå till badhuset i staden för att bada och duscha.



Även om den ekonomiska situationen i Ryssland har förbättrats rejält det senaste decenniet är arbetslösheten stor i den lilla staden är internatskolan ligger och många av stadens invånare lever i fattigdom. Alkoholmissbruket är utbrett. Vilket har lett till en kraftigt försämrad folkhälsa. Enligt vissa undersökningar dör runt 50% av ryssarna i deras mest produktiva ålder på grund av alkoholen. Att få bukt med alkoholproblemen står högt på den ryska regeringens dagordning, förutom att det är ett stort folkhälsoproblem hotar den även landet ekonomiska utveckling. De senaste åren har Ryssland infört hårdare restriktioner mot alkohol för att få bukt med problemet men det är långt ifrån någon lätt uppgift som de har att lösa.



Klicka här om ni vill se fler bilder från internatskolan: https://www.flickr.com/photos/chasid68/albums/72157669585452941

Text och foto: Mikael Good, frilansreporter

fredag 27 december 2013

Hör dokumentärfoto till en svunnen tid?



Det finns en del olyckskorpar som hest kraxar ur sig att socialreportage och djuplodande dokumentärfoto hör en svunnen tid till och att de inte längre är något som vare sig tidningarna eller deras läsare är intresserade av. Jag håller inte med dem.

2013 är ett år som jag har nått ut långt och brett med mina socialreportage. Den uppmärksammade artikelserien om de glömda barnen i Ryssland har till dags dato haft över 45.000 inklick och ett par av artiklarna har publicerats i tryckta medier. Jag har fått en del uppmuntrande kommentarer från både inhemska som utländska kollegor över artikelserien. En rysk kollega tycker att min sätt att berätta i bilder är så ryskt att han bjöd mig att bli hedersmedlem i en rysk bildgrupp!



Även om det är svårt att få ut den typen av material som jag helst arbetar med i tidningar. Vet jag att intresset för socialreportage är stort. Efter att ha varit i kontakt med läsare, bildredaktörer och redaktionschefer så skulle jag faktiskt vilja sticka ut hakan lite och säga att intresset för socialreportage och dokumentärfoto fortfarande är stort i det här landet. Men dagstidningar behöver sälja annonser för att överleva och då tar ett mastigt och genomarbetat reportage för mycket dyrbar annonsplats i anspråk. Det är lättare att fylla ut tidningen med glättiga läsarlockande nonsensartiklar som inte tränger undan de livsviktiga annonserna.

Jag klagar inte. Sedan den 1 augusti arbetar jag som informationsansvarig på hjälpverksamheten Hjärta till Hjärta. Jag föredrar att jobba brett med de gåvorna som jag fått och därför passar ett informationsjobb mig som hand i handske. Inom ramen för mitt arbete har jag möjlighet att skriva artiklar och reportage till nyhetsbrev och tidningar. Trots att det är ett informationsjobb är jag lika noga med researchen som när jag arbetar med redaktionell text. För mig är det viktigt att det som jag skriver är rätt och riktigt och jag brukar dubbelkolla de uppgifterna som jag får för att se att de stämmer.



Tidigare i år skrotade jag faktiskt en text ett par dagar innan deadline och skev om den helt. I slutändan visade det sig att den informationen som jag byggde texten på var högst otillförlitlig och till stor del helt felaktig och därför tog jag beslut om att skrota texten och skriva om den helt med en annat fokus. Slutresultatet blev i mitt tycke bättre och personligare än den första texten. Du kan ta del av reportaget här: JAYER - Dödens hus

Det finns helt klart utrymme för ett svensk magasin som fokuserar på genomarbetade reportage och dokumentärfoto. Jag tror faktiskt att det på sikt skulle kunna gå att få bärighet på ett sådant magasin med hjälp av sponsorer och en och annan helsidesannons.

Text och foto © Mikael Good, All Rights Reserved

torsdag 13 juni 2013

Klockan klämtar för de föräldralösa barnen



I dag kommer mängder av svenska ungdomar att ta studenten och flyga ut i verkligheten. Det är en glädjens dag för de flesta. Familj och vänner sluter manngrant upp kring studenterna och delar leende deras sprudlande glädje. Nu börjar livet på allvar och resan mot barndomens drömmar och förhoppningar ska äntligen påbörjas.


För mängder av föräldralösa barn i Ryssland har klockan redan klämtat för terminen. Deras student går i moll, den är ensam, dyster och utan hopp. För många av dem börjar en resa mot en mardröm som de inte ens kunde föreställa sig i sin vildaste fantasi. De flesta av dem har levt hela sina liv på en institution efter strikta regler och scheman, de har inte fått fatta några egna beslut, de har inte fått lära sig hur man klarar sig själva i livet. Dagen då de ska ta sin student står de där som fåglar som ska släppas fria men som aldrig har fått lära sig att flyga. De är lätta byten för alla skrupelfria rovfåglar i världen utanför barnhemmets trygga väggar. En framtid av hemlöshet, droger, alkohol, kriminalitet, fängelse, prostitution eller självmord väntar ungefär 90% av dem…

Även om framtiden för före detta barnhemsbarn ser mycket mörk ut så finns det några oaser dit de kan vända sig för att få stöd och hjälp att klara sig själva. En sådan oas är Grace Family Center som har sin verksamhet på ett rysk-ortodoxt kloster i St Petersburg. Arbetet på Grace är mycket framgångsrikt och ungefär 90% av de före detta barnhemsbarnen som fått hjälp och stöd på Grace har kunnat anpassa sig till ett normalt liv. För dem som aldrig har haft någon riktig familj är platser som Grace värda sin vikt i guld. Även om arbetet på Grace Family Center är mycket framgångsrikt är de i ett skriande behov av pengar för att kunna fortsätta sin viktiga verksamhet. 

Om du vill får du gärna stödja Grace Family Center genom att antingen ta kontakt med mig så hjälper jag dig att förmedla dina pengar via en betrodd svensk hjälporganisation eller så kan du donera pengar direkt till Grace via biståndsorganisationen Star of Hope, USA. Även om de inte själva jobbar mot Ryssland ställer de gärna upp och förmedlar pengar till Grace: Donate to Grace

Text och foto: © Mikael Good, All Rights Reserved

måndag 27 maj 2013

Mirakelbabyn som gav sin mamma ett nytt liv



Tänk dig att du bara är 17 år, höggravid, hemlös och inte har några föräldrar som du kan vända dig till, du har precis blivit utkastad från ditt studenthem, din bästa vän har vänt dig ryggen, du har ingenstans att vända dig eller ta vägen, du är helt ensam och övergiven av alla. Så var situationen för Sveta som jag träffade på familjecentret Grace i St. Petersburg.

Svetas föräldar dog i en bilolycka när hon bara var nio år. Hon hamnade på barnhemmet Svalan där hon bodde tills hon tog examen. Hon flyttade till ett studentboende i närheten av skolan i St. Petersburg och började att studera på en yrkesskola. På studenthemmet träffade hon en kille som hon blev ihop med snart var hon gravid. Ett par år tidigare hade hon fått reda på att hon aldrig skulle kunna bli gravid på grund av en medfödd defekt på livmodern. Förhållandet med pojkvännen hann dock ta slut innan hon förstod att hon var gravid, den före detta pojkvännen var inte alls intresserad av att bli pappa och han tyckte att hon skulle göra abort. 
– Först ville jag också göra abort och jag bokade in en tid på sjukhuset. Men precis innan aborten skulle utföras ändrade jag mig och bestämde mig för att barnet skulle få födas, säger Sveta och tittar blygt ned i golvet. 
Sveta visste inte om hon skulle kunna få flera barn i framtiden och därför beslöt hon att barnet skulle få födas. Men när personalen på studenthemmet där hon bodde fick reda på att hon var gravid blev hon utkastad därifrån.

Hon blev utsparkad av sin kompis
Sveta fick bo hos en kompis, men kompisen ville hyra ut rummet och tjäna pengar på det, när det visade sig att Sveta inte kunde betala för sig blev hon utsparkad. Sveta var nu både hemlös och höggravid och som en sista utväg ringde hon till sin före detta rektor på barnhemmet Svalan, hon kunde inte heller hjälpa Sveta men hon gav henne telefonnumret till familjecentret Grace i St. Petersburg. Sveta ringde till familjecentret Grace och när de svarade sa hon med ren och skär desperation i rösten:
– Jag är höggravid, jag har ingenstans att bo och det finns ingen som vill eller kan hjälpa mig.
Personalen på Grace bestämde att Sveta skulle få bo familjecentrets lägenhet och redan samma eftermiddag hämtade de Sveta. När jag besöker Grace har Sveta bott i ett rum där sedan början av september 2009. Hennes son Sergei föddes i oktober samma år. 
– Jag är mycket tacksam för att jag behöll Sergei och inte gjorde abort, det är inte säkert att jag kan få fler barn i framtiden, Sveta hämtar andan och säger, Sergei är en riktig gudagåva, en mirakelbaby, han är en frisk och mycket glad liten kille, Sveta kramar kärleksfullt om sin lilla son.
Sergei får tag på en leksakskamera och han hoppar ned från sin mammas knä och börjar ta kort på mig med den. Jag tar kort på honom med min fotoapparat och visar bilden för honom på kameradisplayen, Sergei skrattar så att han kiknar när han ser bilden på sig själv. Sergei är en glad liten kille som trivs med att stå i händelsernas centrum och på Grace finns det alltid ett vänligt knä som han kan få sitta i.



Det största som hänt i mitt liv
Sveta stormtrivs på Grace trots att det stundtals är trångt och stökigt där. Den varma kristna atmosfären och alla vänliga människor i hennes närhet som lever ut sin tro gjorde att Sveta blev avundsjuk på dem, hon ville också ha det som de hade.
– Det största som har hänt mig på Grace är att jag har tagit emot Jesus som min personliga frälsare och Herre och blivit döpt. Min mamma brukade tala med mig om Jesus när jag var liten och när jag bodde på barnhemmet brukade vi besöka kyrkan ett par gånger per år men det är först här på Grace som jag har mött människor som verkligen lever ut sin tro säger Sveta och strålar.
Trots att alla som kommer till Grace inte är kristna så brukar de flesta följa med till gudstjänsterna i den närbelägna Rysk-ortodoxa kyrkan. Prästen och nunnorna är ofta på besök på Grace, där de håller i bibelstudier och pratar med dem som bor på eller besöker centret.
När Sergei blir två år ska personalen på Grace hjälpa Sveta att få tag på en egen lägenhet där hon och hennes son kan få bo. Då ska Sergei börja på dagis och Sveta ska försöka få tag på ett arbete. I samband med att Sergei föddes så dog Svetas mormor och hon ärvde ett litet markområde som hon funderar på att sälja så att hon får ett startkapital. Gud har verkligen tagit hand om Sveta och Sergei. 

       

Kärlek och godhet är något som vi alla behöver
Grace är ett familjecenter i St. Petersburg som arbetar efter mottot: Kärlek och godhet är något som alla behöver. De har byggt upp en kristen familjegemenskap för ensamstående mammor och före detta barnhemsbarn. De ensamstående mammorna som kommer till Grace har oftast vuxit upp på barnhem. Ett av målen med verksamheten på Grace är att de som kommer dit ska få möta Jesus och bli en del av Guds stora familj. De som arbetar på Grace är noga med att inte tvinga sig på någon, även de som inte är troende är varmt välkomna att dela gemenskapen på familjecentret. Personal från Grace besöker regelbundet föräldralösa barn och ungdomar på studenthem, internatskolor och barnhem i St. Petersburg med omnejd, de predikar evangeliet för dem som vill lyssna och bjuder in barnen till gemenskapen på familjecentret, allt för att de föräldralösa barnen ska veta vart de kan vända sig när de har tagit studenten och förväntas klara sig själva. Arbetet är viktigt, särskilt i en storstad som St. Petersburg där ensamheten är utbredd och många före detta barnhemsbarn hamnar i fel sällskap. Det finns några sängplatser på Grace där de som behöver extra stöd kan få bo.

   

Om du vill får du gärna stödja Grace Family Center genom att antingen ta kontakt med mig så hjälper jag dig att förmedla dina pengar via en betrodd svensk hjälporganisation eller så kan du donera pengar direkt till Grace via biståndsorganisationen Star of Hope, USA. Även om de inte själva jobbar mot Ryssland så ställer de gärna upp och förmedlar pengar till Grace: Grace St. Petersburg

Text och foto: © Mikael Good, All Rights Reserved


tisdag 14 maj 2013

JAYER - dödens hus



Mitt i ett bostadsområde i utkanten av den ryska mångmiljonstaden S:t Petersburg finns en byggnad som kallas för Jayer. Det känns som om hela området ligger insvept i en tung grå vadmalsfilt av hopplöshet och desperation som sakta men säkert kväver alla människorna som bor där. I denna miljön arbetar ett uppsökande team från Doctors Of The World hårt för att sprida lite ljus och medmänsklighet bland unga vuxna på glid.


Jayer 13

Jag har kommit till Jayer för att träffa ett uppsökande team från Doctors of the World (DOW). Teamet består av Bessarion, psykolog, Katja, socialarbetare och Sasja, specialpedagog. De är alla unga och de drivs av en uppriktig vilja att försöka förändra ungdomars liv och försöka få in dem på rätt spår. Teamet rör sig i de olika miljöerna som gatuungdomarna finns i. Men de är noga med att inte tränga sig på utan ger råd, uppmuntran och tar sig tid att prata med de ungdomar som de träffar. De erbjuder plats i härbärgen, där de har tillgång till mat, dusch, toalett och riktiga sängar. Teamet arbetar främst när ungdomarna är ute och rör på sig, på kvällar, nätter och helger. Min ryska är tyvärr inte den bästa men jag förstår ändå att Katja skojar lite med Sasja som fortfarande ser lite nyvaken ut trots att klockan hunnit bli 16.00. Både Bessarion och Sasja pratar engelska men Katja kan inte prata något annat än ryska. 

Jayer 8

Teamet har precis delat ut några snickers till två hemlösa 18-åriga killar. De hemlösa killarna hälsar artigt på mig men de är inte intresserade av att svara på frågor eller ställa upp på bild utan att få betalt för det. Killarna tänder varsin cigarett och står småpratande kvar medan teamet och jag tar oss innanför avspärrningarna och går mot entrén till Jayer. Byggnaden var egentligen tänkt att bli ett litet sjukhus för människorna i området, en central plats där människor skulle få vård, omsorg, stöd och uppmuntran att komma tillbaka till livet. Sjukhuset började byggas 1989 och tanken var att det skulle invigas ett par år senare. Men när Sovjetunionen föll samman avstannade bygget och sjukhuset blev som så många andra byggnader från den tiden, aldrig färdigställd. Byggnaden plundrades snabbt på allt användbart, kvar blev det kalla gråa betongskelettet. På 1990-talet flyttade hemlösa in i byggnaden och på 2000-talet blev den tillhåll för illegala rave-partyn, det var också i den vevan som byggnaden fick smeknamnet Jayer som står med stora bokstäver på byggandens tak. Jayer är gatuslang för en kvinna som är beredd att ställa upp på alla tänkbara och otänkbara sexuella tjänster. I Jayer är de moraliska reglerna och lagarna satta ur spel och i princip allt kan hända.

Jayer 12

Vi kommer fram till ingången till "dödens hus". Sajsa och Bessarion går lite före mig och Katja för att kolla om kusten är klar. Det här är en mycket farlig plats att vistas på, speciellt för mig. Sasja och Bessarion kommer tillbaka, men Sasja hejdar sig mitt i steget, han böjer sig ned och säger med bekymrad min: 
- Tidigare höll heroinisterna bara till i ett par rum på våning två, nu injicerar de till och med här vid ingången. Se upp var du sätter ned fötterna så att du inte råkar trampa på en nål, de flesta av missbrukarna har HIV.
Det är fortfarande lite off-season på Jayer men idag den 10 mars ska verksamheten, om man nu kan kalla den för det, dra igång efter ett mycket långt vinteruppehåll och om några veckor när våren har äntligen har kommit på allvar kommer Jayer att fyllas med förväntansfulla ungdomar som dras dit in sin jakt efter spänning och upplevelser.

Jayer 20  Jayer 21  Jayer 17  Jayer 3

Medan vi går omkring inne i Jayer säger Bessarion att killarna som vi träffade tidigare sa att det ska vara en stor fest i byggnaden i kväll. Om ett par timmar kommer technomusiken att dåna mellan väggarna i den stora festsalen som ligger mitt i byggnaden. På vår väg genom huset stannar vi till i en del mindre rum där uteliggare brukar bo på under våren, sommaren och hösten. Nu på vintern är det för kallt för de hemlösa att bo i den oisolerade byggnaden. Sasja som pratar lite knackig engelska fångar min uppmärksamhet och pekar på ett rum och säger:
- I det här rummet bodde det sju uteliggare mellan 24 och 70 år. När vi besökte dem i slutet av sommaren hade de till och med kopplat in en TV. 
Plötsligt hör vi ljudet av snabba steg från våningen nedanför, Bessarion och Sasja kilar snabbt ned för trapporna. De kommer tillbaka efter en stund och säger att det bor tre personer i ett rum på den andra våningen. Men de valde att dra sig undan då de trodde att det var polisen som kom. Bessarion är mycket förvånad över att det bor människor i byggnaden nu på vintern, uteliggarna brukar söka sig in mot centrum när vintern kommer och sätter sina kalla klor i byggnaden.


Jayer 27

Varje rum bär på sin egen lilla historia och varje rum verkar ha en egen funktion som ska fyllas. I ett par rum på våning två håller heroinisterna allt som oftast till och det ligger fullt med använda kanyler och nålar på golvet. När jag går lite närmare för att ta några bilder blir jag bryskt tillsagd att inte gå allt för nära. Vi går istället runt rummen och hamnar i ett rum där unga kvinnor säljer sex för att finansiera sitt heroinmissbruk. Trots att de allra flesta av dem är HIV-positiva vill många av torskarna inte använda kondom. Torskarna kommer från de många byggarbetsplatserna i närområdet. Det råder stor bostadsbrist i S:t Petersburg det byggs mängder av nya lägenheter. Många av byggnadsarbetarna kommer från andra delar landet och från en del gamla sovjetiska delrepubliker där arbetslösheten är hög. De har kommit till S:t Petersburg för att tjäna pengar som de kan ta med hem till sin familj, pengar är inte det enda som en del av dem kommer ha med sig tillbaka.


Jayer 24

Efter att ha vandrat en stund genom bråte och nedfallen puts kommer vi fram till ett rum där det nyligen har brunnit, med sorg i rösten säger Bessarion: 
- Här dog en ung man i somras. De som bodde här hade täckt över fönstren med byggplast och filtar och de hade en hembygd kamin som gav dem värme, men den hembyggda kaminen fattade eld och rummet eldfylldes på ett ögonblick. Den unge mannen fångades i sin sovsäck och kunde inte komma ut. De andra fem ungdomarna som också bodde här hann dock ut i tid.

Bessarion, Sasja och Katja har lärt känna dem som rör sig i och kring dödens hus och det märks att de är engagerade i sina vänners situation och gör vad de kan för att hjälpa dem. De blir mycket berörda när någon av deras vänner råkar illa ut. Det ligger en del brända skolböcker på golvet, skolböcker som avslöjar att en av tjejerna som bodde i rummet var under 18 år. Jag frågar vad de gör om de stöter på någon som är minderårig. 
- Om vi stöter på någon som är minderårig försöker vi få med dem till ett kommunalt center och vi rapporterar givetvis vidare till de sociala myndigheterna, barn ska inte leva under sådana här förhållanden, säger Bessarion och gör en svepande rörelse över rummet med handen.


Jayer 26

Under hela mitt besök känner jag mig övervakad. Men trots att Jayer är en mycket farlig och ogästvänlig plats känner jag mig aldrig orolig. Teamet är både välkända och respekterade av alla dem som rör sig i och runt byggnaden och det har förmodligen redan spridit sig att en utländsk reporter är på besök, tack vare att jag är med temet från DOW accepteras min närvaro. Vi går ned för trappan och fram till rummen där uteliggarna bor. Rummen är fyllda med allsköns bråte och blöta kläder hänger på tork. Stanken i rummen är obeskrivlig. När Sasja ser mitt plågade ansiktsuttryck säger han med ett leende:
- Det här är doften av uteliggare. Jag kan trösta dig med att jag aldrig heller vänjer mig vid den.

Jayer 29

På avstånd hör vi glada och förväntansfulla röster från ungdomar som håller på att samlas vid ingången till dödens hus. Om en dryg timma ska festen börja och därför rör vi oss mot utgången för att hinna ut innan den börjar. Teamet kommer att finnas på plats och umgås med ungdomarna. Eftersom jag inte vill störa deras arbete och för att de inte kan garantera min säkerhet när festen väl börjat, beslutar vi oss för att ta farväl av varandra. När vi kommer till entrén träffar vi åter på de två hemlösa killarna, de har berusat sig på något och de är betydligt mer pratglada än tidigare.

Fem andra ungdomar har anslutit sig till killarna. De är i full färd med att skicka en plastflaska som troligen innehåller GHB mellan sig. De nyanlända ser ut som vilka välvårdade ryska ungdomar som helst. Tjejen i sällskapet är uppklädd och välsminkad, hon ser ut som om hon just ska kliva in på en trendig nattklubb i centrala S:t Petersburg. Men den kalla och sjabbiga byggnaden som hon nu står utanför är allt annat än det ultimata partypalatset. GHB kommer att flöda och risken att hon ska pröva på och fastna i ett heroinmissbruk är överhängande. Men som för så många andra ungdomar runt om i världen så lockar det okända och förbjudna. I sin jakt efter upplevelser och kickar kommer en del ungdomar som kommer från välartade familjer att ta sina första stapplande steg in i missbruk och misär i kväll. Tjejen och killarna är nya ansikten för teamet och de tar genast kontakt med dem och delar ut lite material och kontaktuppgifter.

Jayer 31

Teamet från DOW trodde att högst hundra ungdomar skulle dyka upp den här kvällen men under högsäsongen som är på sommaren kan flera hundra ungdomar söka sig till en illegal fest på Jayer. Även om situationen för många ungdomar i Ryssland ser mörk och dyster ut finns det ändå hopp för framtiden. Så länge som det finns unga män och kvinnor som Bessarion, Sasja och Katja som verkligen vill vara med och göra skillnad finns det hopp. Man kan givetvis tycka att deras arbete bara är en liten droppe i ett stort hav, men som någon vis person sagt, havet är uppbyggt av många små droppar.




Här kan ni se fler bilder från Jayer: https://www.flickr.com/photos/chasid68/albums/72157633493146234

Text och foto: © Mikael Good

söndag 17 mars 2013

De glömda barnen i Ryssland



Kommer du ihåg den där sköna känslan av trygghet som spred sig i din kropp när din mamma tog upp dig i sin famn och sakta vaggade dig till söms när du var liten och orolig. Många barn i Ryssland som vuxit upp på institution har aldrig fått uppleva den tryggheten och när de blir myndiga blir deras möte med vuxenvärlden oftast både brutalt och omskakande. 


Både barnhems- och de föräldralösa barnens situation är rykande aktuellt i Ryssland med tanke på den stundtals rätt så heta debatten och demonstrationerna mot den nya adoptionslagen i Ryssland som bland annat medfört att amerikanska medborgare inte längre får adoptera ryska barn. I och med att amerikanerna främst adopterade ryska barn med funktionshinder eller andra barn som hade obefintliga chanser att hitta adoptionsföräldrar i Ryssland slår den nya lagen onödigt hårt mot de mest utsatta barnen i det ryska samhället.


Du har också säkert tagit del av någon alla de skrämmande rapporterna om hur hemsk situationen är för många barnhemsbarn i Ryssland. Debatten har i vart fall lett till att det ryska parlamentet har föreslagit att ett nytt departement på heltid ska ägna sig åt att utvärdera och förbättra barnhemsbarnens situation. För många år sedan togs beslut om att de stora institutionerna och barnhemmen skulle avskaffas. Tanken är att de på sikt ska ersättas med en mera familjebaserad omvårdnad som ska ske i mindre grupper, men förändringen tar tid och de barnen som nu lever på barnhem och institutioner behöver redan nu få all den hjälp och det stöd som de behöver.



Enligt den ryska barnombudsmannen räknas ungefär 650 000 barn och ungdomar under 18 år som föräldralösa i Ryssland. Föräldrar som fortfarande är i livet men som inte är kapabla att ta hand om sina barn räknas också in i den statistiken fast många av dem säkerligen skulle kunna ta hand om sina barn om de fick rätt stöd och hjälp från samhället. Drygt 110 000 av de föräldralösa barnen och ungdomarna bor på barnhem som staten driver. Småbarn som är upp till 4 år placeras på speciella spädbarnshem. Äldre barn bor på skolbarnhem fram till att de blir myndiga och förväntas klara sig själva.


Vi tränar våra egna barns sociala kompetens genom att vi kommunicerar med, etablerar nära relationer med och aktivt samarbetar med dem. Den kompetensen kommer de att bära med sig i resten av sina liv. Men de barnen och ungdomarna som vuxit upp på ryska barnhem får inte den träningen. De har ingen realistisk uppfattning om hur livet utanför barnhemmets väggar ter sig. De har ofta vuxit upp utan att ha några vuxna personer runt sig som de kan ty sig till. Barnen har missat mycket av den naturliga vardagsgemenskapen som finns i familjen. Att ha nära relationer till vuxna människor, att kunna prata om känslor och att våga be om hjälp är inga självklarheter för barn som vuxit upp på barnhem. Därför hamnar de långt efter i sin personliga utveckling. När de väl blir myndiga möts de av många olika former av problem och svårigheter som de inte kan hantera och de saknar ofta den vardagskunskap som andra barn får lära sig i sin familj; som att tvätta kläder, laga mat och sköta sin ekonomi.




De ryska myndigheterna är medvetna om problemet och en del ryska barnhemsbarn har idag lektioner i social kompetens och livskunskap för att de ska stå bättre rustade när de förväntas klara sig själva. För barnen är det lika viktigt att ha dessa lektioner som att lära sig matte och samhällskunskap. På sikt kan säkert lektionerna i social kompetens och livskunskap hjälpa till att minska den dystra statistiken som berättar att upp till 90% av ungdomarna som lämnar barnhemmen luras in i kriminalitet, prostitution och/eller får missbruksproblem. Det är även vanligt att före detta barnhemsbarn blir hemlösa och många av dem dör i förtid. Anledningen till denna mycket dystra statistik beror på att många av barnen är institutionerade och har svårt att klara av ett normalt liv utanför barnhemmets väggar, de blir därför lätta byten för skrupelfria människor som inte är sena att utnyttja deras utsatthet och godtrogenhet.


Enligt en talesperson för Doctors of the world (DOW) som jag träffade för drygt två år sedan i St. Petersburg är många av ungdomarna som lever på gatan i St. Petersburg drogberoende. Hälften av dem är heroinmissbrukare och över 80% av dem har testat någon form av droger såsom GHB, hasch och ecstacy. Många av ungdomar delar kanyler med varandra och unga kvinnor säljer sex för att finansiera sitt missbruk. Detta är en starkt bidragande orsak till att HIV/AIDS sprider sig som en löpeld i Ryssland. DOW arbetar aktivt i bland annat St. Petersburg med HIV- och drogförebyggande arbete bland de många föräldralösa och 
hemlösa ungdomarna som de dagligen möter i sitt arbete.



Familjecentret Grace i St. Petersburg arbetar aktivt med att förbereda före detta barnhemsbarn för ett liv utanför barnhemmets väggar. Deras metoder och arbete är mycket framgångsrikt och ungefär 90% av dem som får eller fått stöd av Grace har kommit på rätt spår i livet. På Grace jobbar personalen med att skapa en familjär gemenskap där ungdomarna får möta vuxna som ger dem råd, stöd och uppmuntran och som hjälper dem utvecklas till självständiga människor med stärkt självkänsla. 


Personalen på Grace utarbetar en individuell plan för varje ungdom som kommer dit. En av dem som har fått hjälp av Grace är Lisa som ni fick träffa i reportaget
en trygg famn för Lisa. Arbetet på Grace bygger på kristna värderingar och bedrivs i en lägenhet på ett nunnekloster som tillhör den Rysk Ortodoxa kyrkan i St. Petersburg. Som alltid när det gäller socialt arbete brottas familjecentret Grace med en kraftigt ansträngd ekonomi. Trots att bara en i personalen tar ut en liten lön, har de svårt att hjälpa alla de föräldralösa barnen och ungdomarna som de kommer i kontakt med.

Text och foto: © Mikael Good. All rights reserved.

måndag 24 december 2012

En trygg famn för Lisa



Föreställ dig att du bara är 15 år gammal. Din mamma drack sig nyligen till döds och din far är hospitaliserad och kommer inte ihåg dig efter att ha druckit träsprit. Barnet som du födde har tagits ifrån dig av en snorkig barnmorska. Du har svikits av samhället och alla de människor som du litade på, du är helt ensam. Du börjar tro att det bara finns en väg ut ur din misär. Men när mörkret håller på att kväva dig greppar du det sista halmstrået och dras tillbaka in i ljuset av människor som verkligen bryr sig om dig.



Lisa är höggravid när jag träffar henne i den lilla lägenhet som hon och hennes storasyster ärvt efter sina föräldrar. Lägenheten är i bedrövligt skick och det luktar starkt av kloak och mögel. Lisa håller på att packa, om en vecka ska hon föda sitt andra barn och flytta in på familjecentret Grace i St. Petersburg. För ett halvår sedan var Lisa ensam, utlämnad och totalt uppgiven. Hon hade blivit sviken av alla som stod henne nära och de få vuxna som hon hade haft förtroende för hade vänt henne ryggen.

Lisa växte upp tillsammans med sin nio år äldre syster i lägenheten tillsammans med sin mamma och pappa. Både mamman och pappan var tunga missbrukare och brydde sig inte om sina döttrar. Lisas storasyster höll sig oftast så långt bort från hemmet som hon kunde och kom i princip bara hem för att sova. När andra föräldrar följde sina barn till skolan, fick Lisa gå själv. När hon kom hem från skolan fick hon laga sin egen mat och tvätta sina egna kläder. Från köksfönstret kunde hon se andra barn leka och busa ute på gården och hon drömde om att kunna vara med. När Lisa var 13 år förlorade hennes föräldrar vårdnaden om henne och Lisa hamnade på barnhem. För Lisa, som var van att klara sig själv, var det svårt att anpassa sig till det ständigt uppassade och övervakade livet på barnhemmet. Så ofta hon kunde, sökte hon sig bort från barnhemmet.


     

Stulen barndom
När Lisa precis fyllt 14 dog mamma av svåra alkoholskador. Pappa som druckit dålig vodka (hembränt som säljs som vodka) fick så svåra hjärnskador att han hamnade på sjukhem. Mitt i sorgen efter sina föräldrar träffade Lisa Maxim, en ung man från Tadzjikistan. De blev kära och eftersom Lisa aldrig fått någon sexualkunskap var hon snart gravid. Personalen på barnhemmet rådde henne att göra abort, något som Lisa vägrade. Men eftersom hon bara var 15 år när sonen Roma föddes, togs han ifrån henne direkt och placerades på ett annat barnhem.
– När de tog min Roma från mig brast mitt hjärta. Jag var så ledsen att jag inte kunde sova på flera veckor, jag tänkte bara på min lille kille som tagits ifrån mig. Jag vet att jag skulle kunnat bli en bra mamma för honom, trots min ålder, men alla vuxna bara skrattade åt mig när jag sa att jag kunde ta hand om honom själv.
– Jag kommer särskilt ihåg en barnmorska som sa till mig att jag skulle glömma Roma. Hon sa till mig att jag säkert skulle få fler barn, det här barnet tar vi hand om. Hur kan någon vara så hjärtlös och elak, säger Lisa och torkar bort tårarna.



Gravid igen

När Lisa slutat högstadiet flyttade hon från barnhemmet till ett studenthem i St. Petersburg. Där skulle hon studera till konditor på en yrkesskola. På studenthemmet hade hon lite större frihet och började regelbundet besöka sonen Roma. Fortfarande bemöttes hon mest av förakt från personalen på barnhemmet.
– Det är svårt, jag vet att jag är mogen nog att ta hand om ett barn, men alla vuxna som jag mött har bara skrattat åt mig och nedlåtande sagt till mig att det klarar du inte lille vän. Det gör mig både arg och besviken.
Den ökade friheten innebar också att Lisa hade större möjlighet att träffa sin pojkvän Maxim. Snart var Lisa gravid igen. Myndigheterna krävde även denna gång att hon skulle göra abort men Lisa vägrade. Hon ville att barnet skulle få födas och växa upp tillsammans med sina föräldrar, trots alla svårigheter och problem. Men Lisa är inte myndig och Maxim saknar ryskt medborgarskap.



Någon som lyssnar
En kompis från barnhemmet tipsade henne om det kristna familjecentret Grace, efter viss tvekan beslutade sig Lisa för att åka dit. På Grace mötte hon för första gången vuxna som tog sig tid att lyssna på henne och som verkligen brydde sig om henne.
– Det var som att komma hem till den där varma och trygga famnen som jag alltid har saknat. Jag ser inte de som jobbar på Grace som personal, de är mer som en mormor eller kanske moster. De lyssnade på mig och de tog sig tid med mig.
Natasja, en av dem som arbetar på Grace, var den som först träffade Lisa. Hon lovade henne att hon och de andra på Grace skulle göra allt som stod i deras makt för att hjälpa Lisa att kunna vara mamma för sina barn. De var rädda att Lisa annars skulle sugas in i ett liv med alkohol och droger, något hennes nio år äldre syster redan gjort och något de gång på gång sett bland andra barnhemsbarn.

    

Ett värdigt liv för alla
Kärlek och godhet är något som alla behöver, det är utgångspunkt i arbetet på familjecentret Grace, ett arbete som stöds av en biståndsorganisationer från flera länder. I en liten trerumslägenhet har man byggt upp en kristen familjegemenskap för ensamstående mammor och före detta barnhemsbarn. Tanken är att Grace ska fungera som en sluss ut i samhället för föräldralösa barn och ungdomar, samt vara ett stöd för ensamstående mammor som saknar släktingar som kan stötta och avlasta dem. Statens ansvar för föräldralösa barn slutar när de tagit examen och förväntas kunna klara sig själva. Många känner sig både ensamma och utelämnade och hamnar ofta i helt fel sällskap, framförallt flickorna utnyttjas och får ofta barn redan i tonåren.

     

På Grace skapas den familjegemenskap som många saknar. Här får de rådgivning och praktisk undervisning. Att växa upp på ett barnhem blir lätt lite som att växa upp på en skyddad verkstad, många före detta barnhemsbarn vet inte alls hur de ska ta hand om sig själva. På Grace får de t ex lära sig att sköta sin ekonomi, de får hjälp att söka arbete, stöd i sitt första egna boende och så vidare. Allt det där som man vanligtvis får från sina föräldrar. Ensamstående mammor, även de oftast före detta barnhemsbarn, får förutom socialt stöd även hjälp med mat, kläder, sjukvård och mediciner om det behövs. Ungdomarna och de ensamstående mammorna som bor på, eller regelbundet besöker familjecentret hjälper också varandra med barnpassning och de olika sysslorna som behöver utföras på centret.


Förberedelser

Det var den gemenskapen och omsorgen som Lisa mötte och med stöd från Grace har hon den här gången fått en chans att förbereda sig för att bli mamma. Natasja och hennes kollegor Valentina och Lena har flera gånger varit i kontakt med barnavårdsmyndigheten, den sociala myndigheten och rektorn för den yrkesskola där Lisa går. De har lyckats få fram ett avtal med myndigheterna som innebär att Lisa får bo på Grace tillsammans med sitt barn tills hon kan stå på egna ben. (Lisa som fortfarande inte fyllt 18 år, står under ryska statens ansvar.)
Lisa har fått hjälp att köpa barnvagn, spjälsäng, babykläder och blöjor. Hon har också fått mer kunskap om hur ett litet barn ska tas omhand. Nästa steg är att hjälpa Lisa få tillbaka vårdnaden om sonen Roma. När Lisa gått klart sin utbildning och fått ett jobb, ska de även försöka få tag på ett nytt boende till Lisa. Lägenheten som hon och hennes syster ärvt efter sina föräldrar och som staten anser att hon ska flytta in i är i bedrövligt skick och är inget lämpligt hem för en ung småbarnsmamma med två små barn.
När jag träffar Lisa är det bara någon vecka kvar tills hennes andra barn ska födas. Känslorna är naturligtvis blandade, förväntningar blandas med osäkerhet men också ett lugn och en förtröstan, den här gången är hon inte ensam!

    

Trots att det finns många hinder på vägen tror jag att Lisa kommer att bli en bra mamma, mycket tack vare sin egen envishet men också genom det stöd hon får från familjecentret Grace. Att vara mamma är det som Lisa vill och jag tror att hon kommer att kunna ge sina barn en varm och trygg famn av kärlek. Det skulle inte förvåna mig om hon blir en resursperson på familjecentret Grace i framtiden, en resursperson som ställer upp och stöttar och hjälper andra unga mödrar som är i samma situation som hon var.



Det har nu gått över ett år sedan jag träffade Lisa. Under den tiden har hon fött dottern Anna och i december förra året fick jag glädjebeskedet att hon tack vare stödet från personalen på familjecentret Grace fått vårdnaden om sin son Roma. Lisa och hennes två barn bodde på familjecentret Grace i St. Petersburg till i september i år. Då de kunde flytta in i sin lägenhet som ligger i ett bostadsområde några mil söder om St. Petersburg. Lägenheten som tidigare var i riktigt bedrövligt skick är nu nyrenoverad och i mycket bra skick. Lisa har bestämt sig för att avsluta sina studier till konditor och under tiden är barnen på dagis. De får fortfarande mycket stöd och hjälp från Grace och bor på där en weekend per månad.

    

Epilog: I början av 2013 bestämde sig Lisa för att ta emot Jesus som sin frälsare och Herre. Lisas storasyster har blivit fri från sitt alkoholberoende och systrarna bor nu tillsammans i lägenheten. Anna och Romas pappa bor i en lägenhet i St. Petersburg tillsammans med några kompisar. Han vill tyvärr inte leva något familjeliv men han dyker upp lite då och då med mat och presenter till barnen.

Jag vill passa på att rikta ett stort och varmt tack till alla er som engagerade er i Lisas och hennes barns situation efter att ni läst reportaget. Genom era böner och penninggåvor har ni sett till så att en ung kvinna som inte hade någon framtid har fått tillbaka både hopp och livskraft och kan stå på egna ben.

Om ni vill vara med och hjälpa Lisa och andra ryska småbarnsmammor till en bättre framtid så kan ni ge en gåva till Grace Family Center via Star of Hope, USA eller via Big Family Mission For Orphans



Klicka på den följande länken om du vill se bilderna i större format, du kan även ta del av en del ej tidigare publicerade foton: http://www.flickr.com//photos/61029780@N06/sets/72157632319392145/show/

Text och foto: © Mikael Good. All Rights Reserved.

Reportaget har tidigare publicerats i tidningen Junia.

*Jag har valt att inte namnge Lisas syster.