Den lettiska huvudstaden ligger insvept i en kall grå decemberdimma som letat sig upp från floden Daugava. En hård isskorpa ligger över trottoarer och vägar, människor och bilar halkar sig sakta fram genom staden. Det ligger oro i luften både från ett annalkande oväder och oro över vad som ska hända i Lettland i efterdyningarna till den ekonomiska kraschen. Den ekonomiska optimismen och framtidstron som jag tidigare upplevt vid mina många besök i Lettland, har nästan helt försvunnit in i den kalla grå decemberdimman.
Jag blir upphämtad med bil av Ivars och Liana utanför det slitna Hostel i utkanten av Riga som jag har tillbringat natten på och vi ger oss av mot stadsdelen Kipsala, i de västra delarna av Riga. Ivars och Liana arbetar för den lettiska hjälporganisationen Velku Fonds.
Värme trots kyla
Vi stannar utanför ett hus som jag först trodde var öde men det visade sig att det var här som Emma, kvinnan vi skulle träffa bodde. Liana och jag gick in genom den skeva och mycket slitna ytterdörren till huset och vi gick upp för en knarrig trappa som kändes som om den skulle kunna ramla ihop när som helst, till sist hamnade vi utanför en gisten gammal lägenhetsdörr. Vi knackade på dörren och efter en kort stund öppnade en bastant och vänlig kvinna i 70-årsåldern dörren med ett knarr, kvinnan log stort när hon såg oss och välkomnade oss på klingande ryska och bjöd oss in med en vänlig handrörelse. Vi utbyter några artighetsfraser på ryska och presenterar oss för varandra.
Emma bjuder in oss i sitt råkalla dragiga mögeldoftande vardagsrum där vi sätter oss. Trots att Emmas levnadssituation är nästintill obeskrivbar för oss svenskar håller hon ändå modet uppe och låter sitt glada humör och smittsamma skratt sprida värme i det kalla rummet. Emma beklagar att hon inte har något att bjuda på då hennes skafferi är helt tomt.
Emmas far var tysk och hennes mor från Ryssland, men när jag frågar henne om hon pratar tyska, skakar hon lite på huvudet och säger, samtidigt som hon visar med tummen och pekfingret, att hon bara kan lite, lite tyska. Då min ryska inte är den allra bästa överlåter jag tolkningen åt Liana. Emma börjar sedan berätta en historia som för mig, som växt upp i trygga Sverige, känns nästan osannolik.
Jag blir upphämtad med bil av Ivars och Liana utanför det slitna Hostel i utkanten av Riga som jag har tillbringat natten på och vi ger oss av mot stadsdelen Kipsala, i de västra delarna av Riga. Ivars och Liana arbetar för den lettiska hjälporganisationen Velku Fonds.
Värme trots kyla
Vi stannar utanför ett hus som jag först trodde var öde men det visade sig att det var här som Emma, kvinnan vi skulle träffa bodde. Liana och jag gick in genom den skeva och mycket slitna ytterdörren till huset och vi gick upp för en knarrig trappa som kändes som om den skulle kunna ramla ihop när som helst, till sist hamnade vi utanför en gisten gammal lägenhetsdörr. Vi knackade på dörren och efter en kort stund öppnade en bastant och vänlig kvinna i 70-årsåldern dörren med ett knarr, kvinnan log stort när hon såg oss och välkomnade oss på klingande ryska och bjöd oss in med en vänlig handrörelse. Vi utbyter några artighetsfraser på ryska och presenterar oss för varandra.
Emma bjuder in oss i sitt råkalla dragiga mögeldoftande vardagsrum där vi sätter oss. Trots att Emmas levnadssituation är nästintill obeskrivbar för oss svenskar håller hon ändå modet uppe och låter sitt glada humör och smittsamma skratt sprida värme i det kalla rummet. Emma beklagar att hon inte har något att bjuda på då hennes skafferi är helt tomt.
Emmas far var tysk och hennes mor från Ryssland, men när jag frågar henne om hon pratar tyska, skakar hon lite på huvudet och säger, samtidigt som hon visar med tummen och pekfingret, att hon bara kan lite, lite tyska. Då min ryska inte är den allra bästa överlåter jag tolkningen åt Liana. Emma börjar sedan berätta en historia som för mig, som växt upp i trygga Sverige, känns nästan osannolik.
Privilegierad men ständigt övervakad
Emma växte upp i Riga och hon utbildade sig till elektroingenjör i Kiev för över fyrtio år sedan efter utbildningen flyttade hon tillbaka till Riga där hon fick ett arbete som elektroingenjör på en nystartad fabrik.
– Om jag hade sagt till dig vad jag jobbade med för tjugo år sedan, hade jag blivit kastad i fängelse. Emma talar tyst, som om väggarna hade öron. Efter ytterligare tvekan säger hon allvarligt med lite darr på rösten:
– Det här har jag inte berättat för någon tidigare inte ens för mina närmaste, jag jobbade på den topphemliga statliga fabriken Alfa i Riga. På Alfa framställdes avancerad militärelektronik till sovjetunionens flotta, flygvapen och till det ryska rymdprogrammet. På Alfa var det ständiga kontroller av de anställda och den hemliga polisen KGB höll ett extra vakande öga på de anställda, allt för att topphemlig information inte skulle hamna i fel händer.
Emma trivdes ändå bra på Alfa trots alla de stränga och påfrestande kontrollerna. Hon hade en mycket medmänsklig chef och bra arbetskamrater. Emmas man var svårt sjuk på 1980-talet och behövde mycket omvårdnad, Emma fick alltid ledigt när hon behövde ta hand om sin sjuke man. Emmas man dog i slutet av 1980-talet. Som elektroingenjör hade Emma en del privilegier som andra sovjetmedborgare inte hade, hon fick handla i butiker för speciellt utvalda medborgare och kunde servera sin man och son rent kött minst en gång per vecka. Emma var med andra ord privilegierad och kunde leva relativt gott med tanke på omständigheterna.
Hundmat och potatis
1992 förändrades allt, Lettland hade åter blivit ett fritt land och den topphemliga fabriken Alfa som hon jobbade för lades ned och hon pensionerades i förtid. Om Sovjetunionen funnits kvar hade hon fått en riktigt dräglig pension och hade kunnat leva gott men nu var det nya tider och Lettland var åter ett fritt land efter många års sovjetisk ockupation. Hennes pension blev bara 25 rubel och hon tvingades att leva på hundmat och dålig potatis för att överleva.
Jag frågar Emma om det inte var jobbigt med en sådan radikal omställning. Hon spänner blicken i mig och säger:
– Jag förlorade alla mina privilegier men jag vann min frihet och frihet är betydligt mer värd än allt vad privilegier är!
Medborgarna i Sovjetunionen var tvungna att ständigt vara på sin vakt mot angivare och den hemliga polisen KGB, det var vanligt att KGB buggade vanliga medborgares hem på jakt efter spioner och andra misstänkta landsförrädare. Det är något som är svårt för oss i väst, som har vuxit upp med demokrati, att förstå.
Pengar under bordet
Emma överlevde de svåra åren i början av 1990-talet och efter hand blev hennes ekonomiska situation bättre. I slutet av 1990-talet drabbades Emma av nästa stora bakslag, hennes son drabbades av elefantsjuka, en virussjukdom som gör att huden och underliggande vävnader blir tjockare än normalt. Den som lider av sjukdomen behöver genomgå många och smärtsamma operationer för att avlägsna överskottsvävnaden. Sonen, som är i fyrtioårsåldern, befinner sig under vårt samtal i rummet bredvid men vill absolut inte bli nämnd vid namn eller fotograferad.
Den ekonomiska situationen i Lettland är så svår att Emma själv är tvungen att spara ihop pengar till sonens operationer. Sjukvården i Lettland är förvisso fri men för att få vård och mediciner måste man ge läkarna och sjuksköterskorna pengar under bordet för att få det man på pappret har rätt till. Med en pension på drygt 1 000 kr och ett sjukbidrag på 500 kr för sonen i månaden är det svårt för Emma att få ihop tillräckligt med pengar till mat, el, värme och mediciner. Emma städar därför på universitetet i Riga ett par timmar varje morgon och försöker snåla in på både värme och mat för att spara ihop de dryga 7 000 kr som läkaren vill ha för att utföra sonens operation.
1992 förändrades allt, Lettland hade åter blivit ett fritt land och den topphemliga fabriken Alfa som hon jobbade för lades ned och hon pensionerades i förtid. Om Sovjetunionen funnits kvar hade hon fått en riktigt dräglig pension och hade kunnat leva gott men nu var det nya tider och Lettland var åter ett fritt land efter många års sovjetisk ockupation. Hennes pension blev bara 25 rubel och hon tvingades att leva på hundmat och dålig potatis för att överleva.
Jag frågar Emma om det inte var jobbigt med en sådan radikal omställning. Hon spänner blicken i mig och säger:
– Jag förlorade alla mina privilegier men jag vann min frihet och frihet är betydligt mer värd än allt vad privilegier är!
Medborgarna i Sovjetunionen var tvungna att ständigt vara på sin vakt mot angivare och den hemliga polisen KGB, det var vanligt att KGB buggade vanliga medborgares hem på jakt efter spioner och andra misstänkta landsförrädare. Det är något som är svårt för oss i väst, som har vuxit upp med demokrati, att förstå.
Pengar under bordet
Emma överlevde de svåra åren i början av 1990-talet och efter hand blev hennes ekonomiska situation bättre. I slutet av 1990-talet drabbades Emma av nästa stora bakslag, hennes son drabbades av elefantsjuka, en virussjukdom som gör att huden och underliggande vävnader blir tjockare än normalt. Den som lider av sjukdomen behöver genomgå många och smärtsamma operationer för att avlägsna överskottsvävnaden. Sonen, som är i fyrtioårsåldern, befinner sig under vårt samtal i rummet bredvid men vill absolut inte bli nämnd vid namn eller fotograferad.
Den ekonomiska situationen i Lettland är så svår att Emma själv är tvungen att spara ihop pengar till sonens operationer. Sjukvården i Lettland är förvisso fri men för att få vård och mediciner måste man ge läkarna och sjuksköterskorna pengar under bordet för att få det man på pappret har rätt till. Med en pension på drygt 1 000 kr och ett sjukbidrag på 500 kr för sonen i månaden är det svårt för Emma att få ihop tillräckligt med pengar till mat, el, värme och mediciner. Emma städar därför på universitetet i Riga ett par timmar varje morgon och försöker snåla in på både värme och mat för att spara ihop de dryga 7 000 kr som läkaren vill ha för att utföra sonens operation.
Pensionär med dagligt arbete
Trots sin svåra situation är Emma definitivt inte bitter utan säger flera gånger:
– Det kan aldrig bli värre än det var i början av 1990-talet. Jag är glad att jag har det som jag har det, jag har mat att äta, kläder att sätta på kroppen och en lägenhet att bo i.
Men Emma önskar att hon hade lite mera pengar i pension så att hon slapp jobba som städare på mornarna för att få ihop pengar till sonens operationer och mediciner.
– Min sjuttioåriga kropp har börjat protestera och jag orkar nog inte jobba så mycket längre till. Då vet jag inte riktigt hur jag ska få det att gå ihop sa hon med darr på stämman och tårar i ögonen.
– Behöver du ett hembiträde? Frågar Emma mig plötsligt i en blandning av skämt och allvar. Hon har hört att levnadsförhållandena i Sverige är mycket, mycket bättre än i Lettland och att de fattigaste i Sverige till och med har råd att unna sig lyxen att äta ute ibland och att sjukvården i Sverige verkligen är fri.
Till sist kommer Ivars in i rummet och överlämnar ett välfyllt julpaket till Emma, det finns inte ord till att beskriva den stora glädje som sprids i Emmas ögon över det välbehövliga tillskottet och hon kramar om oss och kysser oss alla i ren spontan glädje över den fina gåvan.
– Nu kan jag fylla mitt skafferi och min son och jag kommer att få äta riktig festmat till julen!
Jag besökte Emma den 13 december 2008. Idag har det ekonomiska läget i Lettland förvärrats ytterligare. För att få ekonomiska nödlån från IMF (Internationella valutafonden) har Lettland varit tvungna att genomgå ett ekonomiskt stålbad av värsta sort. Offentliganställdas löner har sänkts med upp till 40%. För pensionärer som har ett extraknäck sänks pensionerna med hela 70%. Många lettiska läkare och specialister flyr landet mot välbetalda jobb i andra EU-länder. Hälften av Lettlands 70 sjukhus har stängts eller kommer att stängas och många patienter som behöver vård har idag ingenstans att vända sig. Samtidigt som priserna för mat och värme har rusat i höjden. Man talar idag om att stänga flera skolor. Internatskolor och institutioner har fått budgetnerdragningar på 40%...
Det kommer att bli en mycket kall och sträng vinter i Lettland och risken är överhängande att många letter kommer att hungra och frysa.
Text och foto: © Mikael Good 2008, 2009. All rights reserved.
Reportaget har tidigare publicerats i tidningen Junia.
11 kommentarer:
Tack för detta Mikael! Man får liksom en annan syn på sin egna tillvaro när man läser sådant här. Följer din fina blogg dagligen, tack!
Larsa.
Tack för din kommentar Larsa :)
Jag har mött många människor som lever på den yttersta marginalen och det som slår mig är att trots att många av dem lider stor brist så är det ändå tacksamma för det lilla som de har.
//Mikael Good
Jag känner mig faktiskt lite stolt :) Jag har fått reda på att de reportagen från Lettland och Ryssland som jag har gjort för Hoppets Stjärnas räkning har dragit in betydligt mer pengar än förväntat. Pengarna har givetvis gått till dem som verkligen behöver dem :)
Jag kommer att fortsätta att publicera tidigare gjorda reportage och artiklar från Lettland i min blogg under december månad. Prenumerera gärna på min blogg eller anslut dig till webbplatsen så att du inte missar något inlägg.
//Chasid
Hej Mikael,
Jättebra och viktigt reportage. På bara någon sida skarp text och med ett par riktigt bra bilder så lyckas du fånga och gestalta något viktigt på andra sidan Östersjön. Något som det i denna julhysteriska och köpkåta tidsperiod är angeläget för oss i Sverige att kanske med ett visst allvar begrunda.
Att det finns skillnader, t ex historiska, ekonomiska och kulturella, mellan Lettland och Sverige råder det ingen tvekan om men finns det något där som vi kan lära? Om oss som människor? Hur ser egentligen vår välfärd ut idag i Sverige? Inte på ytan utan om man skrapar bort en del fernissa? Till exempel vår sjukvård, skola och försäkringssystem? Hur mycket av det som konsumeras i Sverige görs på lånade pengar? Boende, bilar, resor och prylar? Hur mycket kan vi egentligen låna och vad händer om det börjar knaka i fogarna? Om ekonomin en dag när vi vaknar upp ser lite annorlunda ut? Hur skulle vi då klara oss och hur skulle vi då ta hand om varandra? Är det omöjligt att tänka sig att även vårt land skulle kunna drabbas av höjda pensionsåldrar, höjda räntor, lönesänkningar eller massarbetslöshet?
Ditt reportage väcker många funderingar som till en början kan verka rätt tunga att ge sig i kast med. Men du lyckas, till skillnad mot många andra, att göra en berättelse som inte bara är mörk utan där det också finns mycket närhet och värme. I allt det svarta finns det någonstans också hopp om att allt inte är meningslöst och hopplöst. Ett viktigt skäl till att du lyckas tror jag är att du tar utgångspunkt i ett exempel/berättelse som är mycket konkret och därmed nära. Du svävar inte ut i allmänna och översiktliga resonemang utan har tillit till att din läsare, dvs t ex jag, är kompetent nog att gå vidare på egen hand.
Hur som helst, avslutningsvis tycker jag Emma uttrycker något mycket tänkvärt när hon säger "Jag förlorade alla mina privilegier men jag vann min frihet och frihet är betydligt mer värd än allt vad privilegier är!" För många kanske det här bara kan tryckas vara vackra ord men jag tror att Emma, med sin livshistoria, verkligen har vetskap och känsla för vad ofrihet och frihet innebär.
Tackar!
Peter
Håller helt med. Mikael är en fantastisk berättare både i bilder och text. Han berör.
Maria Presson
Tack för din kommentar Peter, jag måste medge att jag sträckte en del på mig när jag läste den :)
På papperet är Sverige ett rikt land. Men vi lever från hand till mun och har inte så speciellt mycket undanstoppat om det skulle bli ekonomiskt bistrare tider. Det är allt för många svenskar som lever för dagen. Om systemet faller ihop kommer det att bli mycket tufft för många svenskar och många kommer att drivas från hus och hem… Och då kommer många att ångra sina politiska val... Priset för vår sociala välfärd är mer värd än en sketen 1000-lapp mer i plånboken varje månad.
Letterna har en slags nedärvd krismedvetenhet som gör dem bättre rustade för kristider än oss svenskar. Letterna är nöjda så länge de kan hålla näsan ovanför vattenytan och har tillräckligt med pengar till mat och hyra. Svensken gnäller så fort han inte har tillräckligt med pengar för att följa med i teknikutvecklingen...
//Mikael Good
Tack för din kommentar Maria :)
Kul att du tycker om mina texter och bilder :)
//Chasid
Fantastiska bilder! Hade gärna sett ett par bilder på kontrasten till de områden som kapitalismen "lyckats" i. Alltså de fåtal platser där de rika håller till för att se hur de har det - som kontrast som sagt... Det hade väckt riktigt starka känslor hos mig!
Återigen fantastiska bilder!
Tack för din kommentar Fredrik :)
Kapitalismen har bara misslyckats i Lettland. Många av de fina och nyrenoverade husen i gamla stan ägs av de svenska storbankerna som var tvingade att lösa in husen när ägarna inte längre kunde betala sina lån. Lettland skulle må bra av en mindre girig form av kapitalism där småföretagande och entreprenörskap uppmuntrades, jag tror att det tillsammans med en devalvering är det enda sättet för dem att komma ur sitt negativa ekonomiska ekorrhjul och få snurr på ekonomin igen.
//Mikael Good
Kan bara förundras över bilderna, jag känner igen mig totalt. Kom till Sverige från Polen 1978 och dessa bilder kunde varit tagna i mitt barndomshem!
Fantatstiska bilder! Jag såg dina bilder på FS och jag brukar alltid förundras övar alla opersonliga bilder som florerar där men detta är verkligen något som fler människor borde se.
Tack för din kommentar Anonym :)
Kul att du tycker om mina bilder :)
Det är mycket som är detsamma i länderna som hamnade bakom järnridån och fortfarande så lider många människor i sviterna av ett system som inte tillät dem att tänka och agera självständigt.
//Mikael Good
Skicka en kommentar