Artikelserien om de glömda barnen i Ryssland blev en smärre succé

Det finns en del som anser att genomarbetade reportage i text och bild tillhör en svunnen tid och inte är något som vare sig tidningarna eller deras läsare är intresserade av längre. Utifrån mina egna erfarenheter håller jag inte med dem.

Anledningen till att jag inte håller med är att reportagen som jag tidigare har fått publicerade i olika tidningar både inom som utom landet har rönt stor till mycket stor respons bland läsarna. Artikelserien om de glömda barnen i Ryssland blev en smärre succé. Hitinitills har jag haft nästan 70.000 inklick till inläggen i mina bägge bloggar, vilket är en mycket bra siffra för mig. En del av reportagen och artiklarna har även publicerats i tidningar och magasin både i och utanför landet, dessa artiklar har givetvis nått en betydligt större grupp läsare. Antalet besökare från både Ryssland och USA ökar rejält när jag publicerar engelskspråkiga artiklar och lite mer än hälften av besöken har kommit från de länderna.



Jag är väldigt glad och tacksam för den positiva respons och det beröm som jag har fått från både vanligt folk som yrkesverksamma reportar och fotografer. Ert stöd har sporrat mig i mitt fortsatta skrivande. Men jag väljer att inte låta berömmet stiga mig över huvudet. Jag vill hellre peka på situationen för alla dem som jag har mött och skrivit om. Det är de som förtjänar att uppmärksammas och inte jag. Jag har inte tjänat några pengar på artikelserien. Min lön är att många av de människorna som jag skrivit om har fått den hjälp och det stöd som de behöver. Framförallt är jag tacksam för att familjecentret Grace och den ryska hjälporganisationen Big Family Mission har fått det ekonomisk stöd som de behöver för att kunna fortsätta sin viktiga verksamhet.



Jag har fått en del frågor om jag kommer att göra en uppföljning på reportaget Jayer - dödens hus. Det kommer sannolikt att bli en uppföljning men jag kommer nog inte att göra den själv. Jag har tipsat en rysk fotojournalist om Jayer och han är mycket intresserad av att ta upp stafettpinnen och göra ett mer djupgående reportage om människorna som rör sig runt Jayer över tid. Han arbetar på ungefär samma sätt som mig men han har fördelen av att han bor i nära anslutning till Jayer och kan språket vilket krävs för att kunna tränga djupare in i ämnet. Själv kommer jag att ta en liten paus från Ryssland och koncentrera mig på att skriva om romernas situation och trafficking. Men jag tycker väldigt mycket om Ryssland och dess invånare och jag hoppas att jag snart kan återvända dit.



Här följer en länklista över artiklarna som ingår i serien de glömda barnen i Ryssland:

• JAYER - dödens hus
• De glömda barnen i Ryssland
• Mirakelbabyn som gav sin mamma ett nytt liv
• En trygg famn för Lisa
• Klockan klämtar för de föräldralösa barnen
• A Oasis Of Grace In The Darkness
• Inifrån en rysk internatskola



Text och foto: Mikael Good

Clint Eastwood och fotograferande skådepelare

Jag håller på och arbetar på ett reportage om en lettisk kvinna och hennes fosterdotter. Kvinnans man som dog för fem år sedan såg ut som en exakt kopia av Clint Eastwood. Men man behöver inte vara Clint Eastwood för att vara en hjälte. Både kvinnan och hennes framlidne make är några av alla de vardagshjältarna som man nästan aldrig får höra talas om. Ni kommer att kunna läsa reportaget och ta del av bilderna i nästa nummer av medlemstidningen Hjärtat som kommer i februari. 

På tal om Clint Eastwood snackas det om fotograferande skådespelare på Fotosidan och de flesta anser att de ska hålla sig till skådespeleriet och låta andra ta hand om fotograferandet. Trots att det finns gott om exempel på dem som har lyckats bra i bägge miljöerna. Ett exempel är Jeff Bridges som förutom att han är en firad skådespelare även håller en mycket hög fotografisk klass. I över 20 års tid har han fotat sin kollegor och sin arbetsmiljö med sin Widelux F8 kamera. Jag är faktiskt lite stolt över att jag har haft med reportage om Kina och Lettland i samma engelska magasin (LIFE Force) som "The Dude". Jag hade för mig att vi var med i samma nummer men det visade sig att det skiljde ett helt år på våra införanden.

Om du inte redan har upptäckt LIFE Force Magazine tycker jag definitivt att du ska ta dig en titt på den tidningen. Några av de allra bästa fotojournalisterna och dokumentärfotograferna i mitt tycke har varit med i LIFE Force Magazine: http://www.lifeforcemagazine.com/

Text och foto © Mikael Good, All Rights Reserved.

Är det roboten R2-D2 eller en bakmaskin?

Vid en snabb anblick skulle man nästan kunna tro att bilden föreställer roboten R2-D2 som bland annat är känd från sin medverkan i Star Trek filmerna. Men det är inte en robot utan en bakmaskin. Efter att jag gått förbi bakmaskinen i Hjärta till Hjärtas Second-handbutik i Linköping under ett par månaders tid, bestämde jag mig till sist för att köpa den. Till ett pris av endast 65 kr fick jag en knappt använd begagnad bakmaskin som fungerar helt perfectamundo. 

Brödet som min fru och jag bakar i bakmaskinen blir riktigt, riktigt gott. Tack vare timern är det färdigt när vi går upp på morgonen. Tänk att kunna unna sig vardagslyxen av nybakat bröd på morgonen utan att man behöver gå upp i svinottan för att förbereda det. Det värsta med att baka är disken efteråt. Men bakmaskinen är väldigt lätt att rengöra och man slipper all den jobbiga disken efter baket. En bakmaskin är ett perfekt redskap för dem som älskar doften av nybakat bröd och som gärna ligger och drar sig på morgonen.

Som du ser går det att fynda annat än kameror och objektiv i second-handbutiker. Om och när bakmaskinen har tjänstgjort färdigt kan jag säkert kränga den vidare till en "Trekker" och få tillbaka mer pengar än vad jag gav för den. Har du vägarna förbi en Second-handbutik tycker jag definitivt att du ska gå in och ta en sväng. Det går att göra en hel del fina fynd som både din plånbok och vår gemensamma miljö mår bra av!

(Edit) Det är en och annan läsare som har påpekat att R2-D2 är en figur från Star Wars och inte från Star Trek. Men enligt en artikel i den engelska tidningen the Guardian den 10 september 2013 har R2-D2 även varit med i Star Trek ett par gånger. (Edit)

Text och foto © Mikael Good, All Rights Reserved

Sju goda fotoår har blivit tio

2013 var ett bra fotoår för mig i år och framförallt gavs jag möjlighet att slipa på bredden i mitt fotograferande. Som dokumentärfotograf är det bra att ha en bra bredd och kunna behärska olika områden för att kunna väva samman en berättelse i bilder. Nu fuskar jag i och för sig lite grann eftersom jag även skriver. En bra bild säger som bekant mer än 1000 ord med en bra bild tillsammans med en kärnfull text säger betydligt mer. Framförallt får man svaret på frågorna när, var, hur, vem och varför som en bra bild alltid väcker.



Jag tror att 2014 kommer att bli ett riktigt bra fotoår för min del och det ska bli spännande att se vart det bär. I Bibeln talar man om sju goda år men jag är övertygad om att detta året kommer att bli mitt tionde goda år räknat från den nytändningen som jag fick i och med kinaresan i slutet av 2004. Sedan den resan har jag haft en hel del olika frilansuppdrag som reporter och fotograf och mina bilder och texter har publicerats i ett stort antal tidningar och magasin. Jag har även haft ett par större separatutställningar som har setts av runt 10.000 personer.



Tro inte att kommer att slå mig till ro och njuta av min "framgång". Jag kommer givetvis att fortsätta att arbeta för en bättre värld tillsammans med min kamera och mitt anteckningsblock. Jag har inte tjänat så mycket på mitt fotograferande men jag har fått tjäna många fattiga och utsatta människor genom mina bilder och texter. Genom åren har jag fått vara med och dra in mångmiljonbelopp till behövande. Trots det tänker jag inte slå mig själv för bröstet. Så länge som det finns mängder av människor som behöver lite extra stöd och hjälp att hålla näsan ovanför vattenytan kommer jag att fortsätta med mitt arbete.

Meetings In The Middle of China - 青海
從中間的古村 - From the middle of the Middle Kingdom


"Nej, när du skall hålla fest, bjud fattiga och krymplingar, lama och blinda. Salig är du då, eftersom de inte kan ge dig något tillbaka. Du skall få din lön vid de rättfärdigas uppståndelse." - Jesus

"Och glöm inte att göra gott och dela med er, ty sådana offer har Gud behag till". - Hebreerbrevet

Text och foto © Mikael Good, All Rights Reserved.

Låt musiken sköta snacket

En av de sakerna som jag uppskattade mest under fotoåret 2013 var möjligheten att åter få arbeta som konsertfotograf. Jag är kanske mest känd som reporter och dokumentärfotograf. Men det är alltid kul att få jobba på konserter och skriva referat och fotografera. Min vana trogen föredrar jag att vara mitt i händelsernas centrum med vidvinkelobjektiv, men det händer även att jag använder längre tele än 50mm för att få större variation i bilderna.

Öppna det övre bildspelet i Youtube och ställ in kvaliteten på max om du vill se det i bra kvalitet. Tyvärr går det inte att får riktigt samma tryck i skärpan på Youtube som på min dator men med tanke på begränsningarna är det ganska så ok. För er som inte kan se flash i era mobiler så finns det länkar till bildspelen nedan.

Med det här inlägget vill jag även passa på att tacka alla Er som följt min blogg under året och jag vill passa på att önska Er alla ett riktigt Gott Nytt År!  

Gullbrannafestivalen 2013
Alive in Concert

Text och foto © Mikael Good, All rights reserved

Hör dokumentärfoto till en svunnen tid?

Det finns en del olyckskorpar som hest kraxar ur sig att socialreportage och djuplodande dokumentärfoto hör en svunnen tid till och att de inte längre är något som vare sig tidningarna eller deras läsare är intresserade av. Jag håller inte med dem.

2013 är ett år som jag har nått ut långt och brett med mina socialreportage. Den uppmärksammade artikelserien om de glömda barnen i Ryssland har till dags dato haft över 45.000 inklick och ett par av artiklarna har publicerats i tryckta medier. Jag har fått en del uppmuntrande kommentarer från både inhemska som utländska kollegor över artikelserien. En rysk kollega tycker att min sätt att berätta i bilder är så ryskt att han bjöd mig att bli hedersmedlem i en rysk bildgrupp!



Även om det är svårt att få ut den typen av material som jag helst arbetar med i tidningar. Vet jag att intresset för socialreportage är stort. Efter att ha varit i kontakt med läsare, bildredaktörer och redaktionschefer så skulle jag faktiskt vilja sticka ut hakan lite och säga att intresset för socialreportage och dokumentärfoto fortfarande är stort i det här landet. Men dagstidningar behöver sälja annonser för att överleva och då tar ett mastigt och genomarbetat reportage för mycket dyrbar annonsplats i anspråk. Det är lättare att fylla ut tidningen med glättiga läsarlockande nonsensartiklar som inte tränger undan de livsviktiga annonserna.

Jag klagar inte. Sedan den 1 augusti arbetar jag som informationsansvarig på hjälpverksamheten Hjärta till Hjärta. Jag föredrar att jobba brett med de gåvorna som jag fått och därför passar ett informationsjobb mig som hand i handske. Inom ramen för mitt arbete har jag möjlighet att skriva artiklar och reportage till nyhetsbrev och tidningar. Trots att det är ett informationsjobb är jag lika noga med researchen som när jag arbetar med redaktionell text. För mig är det viktigt att det som jag skriver är rätt och riktigt och jag brukar dubbelkolla de uppgifterna som jag får för att se att de stämmer.



Tidigare i år skrotade jag faktiskt en text ett par dagar innan deadline och skev om den helt. I slutändan visade det sig att den informationen som jag byggde texten på var högst otillförlitlig och till stor del helt felaktig och därför tog jag beslut om att skrota texten och skriva om den helt med en annat fokus. Slutresultatet blev i mitt tycke bättre och personligare än den första texten. Du kan ta del av reportaget här: JAYER - Dödens hus

Det finns helt klart utrymme för ett svensk magasin som fokuserar på genomarbetade reportage och dokumentärfoto. Jag tror faktiskt att det på sikt skulle kunna gå att få bärighet på ett sådant magasin med hjälp av sponsorer och en och annan helsidesannons.

Text och foto © Mikael Good, All Rights Reserved

Sonny på den gula cykeln

I ur och skur har Sonny Thenberg stått på sin plats på Östra storgatan i Jönköping och sålt sina glatt naivistiska tavlor med Jönköpingsmotiv till förbipasserande. Med ett stor leende och ett glatt tillrop möter han alla sina medmänniskor som jäktar fram i tillvaron. Sonny har inte anpassat sig till det överstressade informationssamhället han lever kvar i det gamla kommunikationssamhället och han har alltid tid att stanna upp och ta ett snack med dem som passerar förbi.

Jag brukar stanna upp och byta ett par ord med Sonny när jag är i Jönköping. När jag mötte honom tidigare idag så var jag tvungen att fråga honom vad det är som driver honom att ha sitt galleri i folkvimlet på Östra Storgatan i ur och skur.

- Jag måste få träffa människor, det är det jag lever för, får jag inte träffa människor så blir jag tokig säger han med ett skratt. Trots sina 73 år böjer han sig med lätthet ned och fiskar upp en tavla som föreställer Stora Hotellet i Jönköping. Han håller stolt upp tavlan för mig och säger.
- Mikael, trots att jag har målat tusentals tavlor så måste jag ändå säga att den här tavlan är jag riktigt stolt över.

I Jönköping räknas Sonny som ett original och han kallas Sonny på den gula cykeln. Men i mina ögon är han en förebild. För 20 år sedan bröt han sig ut ur stimmet. Han valde att simma motströms och göra det som han älskar mest, att måla tavlor och träffa människor.

Text och foto © Mikael Good, All Rights Reserved

Animaux Domestiques - 家养动物 - Tamdjur

Titeln till det här inlägget kanske inte är så självklar för alla läsare. Men för att göra en lång historia lite kortare så är Animaux Domestiques franska för tamdjur och 家养动物 (Jiāyǎng dòngwù) är kinesiska för tamdjur.

Anledningen till att jag har skapat ett album med namnet "Animaux Domestiques - 家养动物" på flickr är att jag brukar dokumentera tamdjur såsom hundar, katter och ankor när jag är på resande fot. En del av djuren är små och söta medan andra är rätt så monstruösa eller groteska i sin uppenbarelse och då pratar jag inte om barnen som är med på två av bilderna, barn är alltid söta.



全国叫我是小红岗工业区再见 (Quánguó jiào wǒ shì xiǎo hónggǎng gōngyè qū zàijiàn). Det finns dom som tror att jag kan prata kinesiska, men jag måste erkänna att jag har en sak gemensam med Dr Sheldon i The Big Bang Theory och det är att vi är ungefär lika bra på kinesiska: http://www.youtube.com/watch?v=dTO2SgrFw-c

Text och foto © Mikael Good, All rights Reserved

Det går inte att tysta frihetens röst

Det finns många sätt att blogga på. En del väljer att föra dagbok över sitt liv. En del gör sin blogg till ett stort offentligt fotoalbum. Det finns givetvis fler sätt att blogga på men en svensk blogg är i mångt och mycket ett rop efter uppmärksamhet, ett stort se mig för här är jag! 

I många länder öster om oss förs en många gånger desperat kamp för demokrati och frihet genom bloggarna, de drivs av människor som drömmer om en värld utan statens censur där alla medborgare har rätt att uttrycka sin åsikt. Media i de länderna styrs allt som oftast av de som har ekonomisk eller politisk makt och de ger bara sin rentvättade och politiskt korrekta bild av vad som händer i landet. Det är inte allt för ovanligt att bloggare i de länderna har ertappat maktens män och kvinnor med handen djupt nedstucken i syltburken, efter att de har avslöjats har de många gånger fått lämna sina poster i vanheder, medan andra sitter kvar och försöker låtsas som om inget har hänt. Men bloggare som kämpar för sanningen får ofta betala ett högt pris genom trakasserier, misshandel, fängelse och i en del fall med ond bråd död. Men så snart maktens män har lyckats att tysta en bloggare träder en annan fram. Det går inte att tysta frihetens röst!

Text och foto © Mikael Good, All Rights Reserved.

Skörden kan vara skillnaden mellan liv och död

Nu står hösten åter för dörren och äppelträden dignar under tyngden av all frukt. Min hustru och jag kan omöjligen ta hand om och plocka alla mogna äpplen, men vi brukar dela med oss av våra goda äpplen till grannar, släktingar och vänner för att så lite som möjligt ska gå till spillo.

Skulle det bli missväxt är det inte hela världen för oss. Både min fru och jag har relativt stadiga inkomster och vi är inte beroende av att få en god skörd, om vi inte skulle få det kan vi köpa de äpplena som vi behöver i butik. För en utsatt familj i hjärtat av Lettland kan en dålig skörd innebära att de inte kan lägga undan tillräckligt med mat för vintern och att deras barn får gå och lägga sig med hungerkurrande magar under den långa mörka årstiden.

Ett mycket tragiskt exempel på vad ett par dåliga somrar i rad kan ställa till med är berättelsen om Sapņise och Edgars Nākotne som fick betala ett allt för högt pris på grund av vädrets nyckfullhet. Av respekt för den drabbade familjen har jag valt att ändra på en del datum, platser och detaljer i berättelsen. Berättelsen bygger delvis på den intervju som jag gjorde med Sapņise i november 2010 och resten av berättelsen har jag fått återberättad för mig av en engagerad lettisk socialsekreterare som jag har kontakt med och som även är god vän med Sapņise.

Givetvis heter Sapņise något helt annat i verkligheten och bilderna som illustrerar artikeln har inget med familjen Nākotne att göra. Lettland är ett litet land med drygt två miljoner invånare och det skulle annars vara ganska så enkelt att avslöja familjens rätta identitet. Du kan läsa hela den tragiska berättelsen om Sapņise och Edgars här: Drömmen som gick i tusen bitar

Text och foto: © Mikael Good, All Rights Reserved

The Russian Connection

Matsalen på en internatskola i en liten ort söder om St: Petersburg © Mikael Good, All Rights Reserved.

Trots att jag inte är ryss blev jag för tre veckor sedan inbjuden att gå med i en grupp för ryska dokumentärfotografer. Skaparen och moderatorn av gruppen tycker att jag har en mycket rysk fotostil och därför ville han ha med mig.

Det var nästan så att jag baxnade när jag gick igenom namnen på de andra 73 personerna som ingår i gruppen. Det var idel kända namn och många av fotograferna i gruppen tillhör mina egna favoriter. Det är nästan så att jag känner mig lite malplacerad, men å andra sidan tror jag att jag kommer att kunna få riktigt bra feedback på mitt material i gruppen och kanske kan jag även få vara med och bidra med något till någon eller några. Att få bra och kunnig feedback är viktigt för mig som har som strävan att växa och utvecklas som fotograf och skribent och den möjligheten tror jag att jag kommer att få i den här gruppen.

Det finns de som påstår att dokumentärfotot är på väg att dö ut i Sverige. Jag tror att det kan bero på att många duktiga berättare i det här landet väljer att filma i stället för att fota, i vilket fall som helst är Sverige ett land som har dokumentärfilmare av absoluta världsklass. Men i vårt östra grannland Ryssland lever och frodas dokumentärfotogenren i allra högsta välmåga. Och det är inte bara i Ryssland som genren frodas. I stort sett i alla länder som tidigare låg innanför järnridån finns det många riktigt bra dokumentärfotografer som för genren framåt och vidare.

Text och foto: © Mikael Good, All Rights Reserved.

De sjöng O store Gud från toppen av Sinaiberget

Att gå i Mose fotspår till toppen av Sinaiberget är ett populärt utflyktsmål för turister på Sinaihalvön i Egypten. När jag var där i mars förra året samlades människor från i stort sett alla kontinenter uppe på toppen för att bevittna den spektakulära soluppgången. En grupp med sydkoreaner representerade Asien. I samband med att solens lät sina första strålar smeka Sinaibergets vinterkalla topp tog koreanerna tillfället i akt att stämma upp i en psalm. 




Trots att jag inte förstod deras sång kände jag genast igen melodin på psalmen som de sjöng - O store Gud. När jag tittade på soluppgången som var extra magnigik på grund av den pågående solstormen förstod jag varför de sjöng just den psalmen. O store Gud är en svensk psalm från år 1885 med text av Carl Boberg som var en svensk predikant, författare och riksdagsman.



O store Gud har översatts till en mängd olika språk. Särskilt känd och uppskattad har psalmen blivit i USA där den framförs i ett långsammare tempo än i Sverige. I samband med att Elvis Presley spelade in sången How Great Thou Art och fick en Grammy för sången år 1967 ökade sången i popularitet i Sverige där den till viss del fallit i glömska.





Jag la upp bilden på de sjungande koreanerna i en bildgrupp på Facebook, titta vem som var först med att gilla bilden :)

Text och foto: © Mikael Good. All rights reserved.

Klockan klämtar för de föräldralösa barnen

I dag kommer mängder av svenska ungdomar att ta studenten och flyga ut i verkligheten. Det är en glädjens dag för de flesta. Familj och vänner sluter manngrant upp kring studenterna och delar leende deras sprudlande glädje. Nu börjar livet på allvar och resan mot barndomens drömmar och förhoppningar ska äntligen påbörjas.

För mängder av föräldralösa barn i Ryssland har klockan redan klämtat för terminen. Deras student går i moll, den är ensam, dyster och utan hopp. För många av dem börjar en resa mot en mardröm som de inte ens kunde föreställa sig i sin vildaste fantasi. De flesta av dem har levt hela sina liv på en institution efter strikta regler och scheman, de har inte fått fatta några egna beslut, de har inte fått lära sig hur man klarar sig själva i livet. Dagen då de ska ta sin student står de där som fåglar som ska släppas fria men som aldrig har fått lära sig att flyga. De är lätta byten för alla skrupelfria rovfåglar i världen utanför barnhemmets trygga väggar. En framtid av hemlöshet, droger, alkohol, kriminalitet, fängelse, prostitution eller självmord väntar ungefär 90% av dem…

Även om framtiden för före detta barnhemsbarn ser mycket mörk ut så finns det några oaser dit de kan vända sig för att få stöd och hjälp att klara sig själva. En sådan oas är Grace Family Center som har sin verksamhet på ett rysk-ortodoxt kloster i St Petersburg. Arbetet på Grace är mycket framgångsrikt och ungefär 90% av de före detta barnhemsbarnen som fått hjälp och stöd på Grace har kunnat anpassa sig till ett normalt liv. För dem som aldrig har haft någon riktig familj är platser som Grace värda sin vikt i guld. Även om arbetet på Grace Family Center är mycket framgångsrikt är de i ett skriande behov av pengar för att kunna fortsätta sin viktiga verksamhet. 

Om du vill får du gärna stödja Grace Family Center genom att antingen ta kontakt med mig så hjälper jag dig att förmedla dina pengar via en betrodd svensk hjälporganisation eller så kan du donera pengar direkt till Grace via biståndsorganisationen Star of Hope, USA. Även om de inte själva jobbar mot Ryssland ställer de gärna upp och förmedlar pengar till Grace: Donate to Grace

Text och foto: © Mikael Good, All Rights Reserved

Se världen utan dina blågula glasögon

När jag skriver försöker jag att böja mina texter rätt. Jag försöker att betrakta omvärlden utan mina blågula glasögon som klär allt jag ser och upplever i blåa och gula nyanser. Istället försöker jag att se världen i samma färger som dem jag möter.

Personligen är jag främst intresserad av att berätta om människor som kanske inte har gjort så mycket väsen av sig. Även om jag har intervjuat ett par så kallade kändisar genom åren, tror jag ändå att de mest spännande berättelserna finns att hitta bland vanligt folk. För ett par år sedan gjorde jag en intervju med ett helt till synes vanligt lettiskt par i 70-årsåldern. När jag fick ta del av deras livshistoria var det nästan som att jag baxnade.

Jag har berättelsen i min dator, den är lång, ja till och med längre än vanligt och bilderna är starka och personliga. Ändå har jag valt att inte publicera repet trots att det mycket väl skulle kunna vara mitt starkaste reportage hittills. Att få repet publicerat i sin helhet är nog lönlöst då det skulle ta upp för mycket spaltutrymme och därmed ta plats från de livgivande annonserna.

Det blir nog som så att reportaget dyker upp i min blogg framgent. Eventuellt kommer ett urval av de repen som jag publicerat i min blogg, i tidningar och magasin att tryckas upp i bokform. Någon ren fotobok kommer jag inte att göra. Om jag gör en bok ska text och bild få samspela annars är jag inte intresserad av att göra någon bok.

För er som inte orkar vänta på en bok har jag sammanställt en länklista som innehåller de flesta reportagen som jag har publicerat i min blogg genom åren. Även om listan är ganska så lång kan jag lugna er med att jag har ungefär lika mycket material liggande som inte är publicerat. Som skribent är jag extremt produktiv och flitig.

Bokmärk gärna det här blogginlägget och återkom till det då jag kommer att uppdatera länklistan med jämna mellanrum.

• Meetings in the middle of China
• Regina är arbetslös och utförsäkrad
• Den ekonomiska krisens stora förlorare
  
• Jag bor som en drottning i mitt palats
• Lettland går en svår vinter till mötes
• Sprid lite ljus i mörkret!
• Den lyckliga familjen är nu ett minne blott
• En varm hälsning från ett kallt och vintrigt Lettland
• Sanna hjältar
• Ängeln i Riga
• Greetings from Latvia
• Det har varit en kall hård vinter i Lettland (sid 1, 4-11)
• Lettland går en svår vinter till mötes (sid 38-43)
• En trygg famn för Lisa
• There was a girl named Lisa
• Drömmen som gick i tusen bitar
• Greetings from Latvia - Sveicieni no Latvijas
• Saving Grace - How to make a good investment
• De glömda barnen i Ryssland
• Bei mir bist Du schejn
• Grace is a thought that can change the world
• Exklusiva dokumentärfoton från mitten av mittens rike
• JAYER - Dödens hus
• A Oasis Of Grace In The Darkness
• Mirakelbabyn som gav sin mamma ett nytt liv
• The Miracle Baby From St. Petersburg

Text och foto: Mikael Good

The Miracle baby from St. Petersburg

Imagine that you are 17, orphaned, homeless and pregnant. You have no relatives you can contact, you have just been ejected from your student home, your best friend has turned her back, you have nowhere to turn or go, you are completely alone and abandoned by everyone. That was the situation of Sveta who I met at Grace Family Center in St. Petersburg in 2011.

Svetas parents died in a car accident when she was only nine.  She ended up at the orphanage Swallow and lived there until she graduated. After graduation she began studying at a vocational school, where she managed to get into a student home. Shortly thereafter she met a guy, with whom she became involved and not long after she was pregnant. The relationship with her ended before she realized she was pregnant. He was not at all interested in supporting a child, so he told her to get an abortion.

“First, I also wanted to perform an abortion and I booked one at the hospital, but just before the abortion would be performed I changed my mind and decided that I would keep the baby,” says Sveta, and looks nervously down at the floor. 

The fact that Sveta had become pregnant was in itself a miracle. She had been told that she could never become pregnant due to a congenital defect in the womb. This was with all certainly the only chance Sveta would ever have at being a mother. She decided that the child would be born.

Abandoned by a friend

When the staff at the student home learned she was pregnant, they expelled her. Sveta had to stay with a friend, but her friend wanted to sublet the room Sveta was staying in for a profit. When she found out Sveta could not afford the new rent she kicked her out. Sveta was now both homeless and pregnant. As a last resort, she called the former headmistress of the Swallow orphanage. She could not help Sveta but she gave her the phone number to the Grace Family Center in St. Petersburg. Sveta phoned them and when they answered, she said with sheer desperation in her voice:

“I am very pregnant. I have nowhere to live and there is nobody who can or wants to help me.”

The staff of Grace decided that Sveta could stay at the family Centre apartment and picked her up the same afternoon. Sveta moved in at the beginning of September 2009. Her son Sergei was born in October the same year.

“I am very grateful that I kept Sergei and did not undergo abortion.  It is not certain that I can  have more children.  Sergei is a real godsend, a miracle baby. He is a healthy and very happy little boy,” Sveta lovingly wraps her arms around her little baby boy.

Sergei gets his hands on a toy camera, and as he jumps down from his mother’s lap he begins to take pictures of me. I take out my camera and snap a photo of him, when I show him the picture he starts to laugh when he realizes it’s he on the photo. Sergei is a happy little guy who enjoys being the center of attention and while at Grace, there is always a lap that he can sit in.

The biggest events in my life

Sveta really enjoys living at Grace, although it sometimes gets too crowded and noisy there. The warm Christian atmosphere and all the friendly people in her neighborhood who live out their faith led to Sveta becoming envious of them, she wanted what they had.

“The Greatest that has happened to me here at Grace is that I have received Jesus as my personal Saviour and Lord and that I have become baptized. My mother used to talk to me about Jesus when I was a child and when I lived at the orphanage we used to go to church a couple of times a year but it is only here at Grace that I have met people who actually live out their faith,” She says with a radiant smile.

Despite that all who come to Grace are not Christian most usually go to services at the nearby Russian Orthodox Church. The priests and nuns often visit Grace, where they hold bible studies and talk to those who live in or visit the Centre. 

When Sergei becomes two years the staff at Grace will help Sveta to get an apartment where she and her son can live. Then Sergei can start at nursery school and Sveta can start looking for jobs. When Sergei was born Svetas grandmother died and she inherited a small area of land that she is considering to sell for an initial capital. God has really taken care of Sveta and Sergei.

   

Love and goodness is something we all need

Grace is a family center in St. Petersburg that follows this motto: love and goodness is something that everyone needs. They have created a Christian family community for single mothers and orphans. The staff of Grace regularly visits orphaned children and young people at Hostels, boarding schools and orphanages in St. Petersburg and the surrounding area. They preach the Gospel and invite the children to the community at the family center. All orphans should know where they can go when they have finished school and are expected to fend for themselves.

Their work is important, especially in a large city as St. Petersburg where solitude is widespread and many former orphanage children easily fall into the wrong company. There are beds at Grace where those who need extra support can stay. The staff of Grace is Christian and works in close connection with the local Russian Orthodox Church which also pays the cost of their little three room apartment. The goal of the operation is to invite the orphans and single mothers to a personal relationship with Jesus and get them into the Christian community.

   

Many foreign pastors and evangelists have tried to start congregations in Russia, most of these have failed. Personally, I believe that their failures are due to the fact that there are major gaps in our understanding of how Russians think, acts and feel. The key to understand Russia and its citizens is to know the history of the country. Many foreign pastors and evangelists have, in addition to the Gospel, attempted to preach their own lifestyle and values. I believe in the revival of Russia, a revival that originated in the Great Russian Orthodox Church. Places like Grace Family Center can be key-points for the revival and we can give them our support through our prayers and financial support. Jesus is the answer for Russia!

Text and Photo: © Mikael Good, All Rights Reserved.

Mirakelbabyn som gav sin mamma ett nytt liv

Tänk dig att du bara är 17 år, höggravid, hemlös och inte har några föräldrar som du kan vända dig till, du har precis blivit utkastad från ditt studenthem, din bästa vän har vänt dig ryggen, du har ingenstans att vända dig eller ta vägen, du är helt ensam och övergiven av alla. Så var situationen för Sveta som jag träffade på familjecentret Grace i St. Petersburg.

Svetas föräldar dog i en bilolycka när hon bara var nio år. Hon hamnade på barnhemmet Svalan där hon bodde tills hon tog examen. Hon flyttade till ett studentboende i närheten av skolan i St. Petersburg och började att studera på en yrkesskola. På studenthemmet träffade hon en kille som hon blev ihop med snart var hon gravid. Ett par år tidigare hade hon fått reda på att hon aldrig skulle kunna bli gravid på grund av en medfödd defekt på livmodern. Förhållandet med pojkvännen hann dock ta slut innan hon förstod att hon var gravid, den före detta pojkvännen var inte alls intresserad av att bli pappa och han tyckte att hon skulle göra abort. 

– Först ville jag också göra abort och jag bokade in en tid på sjukhuset. Men precis innan aborten skulle utföras ändrade jag mig och bestämde mig för att barnet skulle få födas, säger Sveta och tittar blygt ned i golvet. 

Sveta visste inte om hon skulle kunna få flera barn i framtiden och därför beslöt hon att barnet skulle få födas. Men när personalen på studenthemmet där hon bodde fick reda på att hon var gravid blev hon utkastad därifrån.

Hon blev utsparkad av sin kompis

Sveta fick bo hos en kompis, men kompisen ville hyra ut rummet och tjäna pengar på det, när det visade sig att Sveta inte kunde betala för sig blev hon utsparkad. Sveta var nu både hemlös och höggravid och som en sista utväg ringde hon till sin före detta rektor på barnhemmet Svalan, hon kunde inte heller hjälpa Sveta men hon gav henne telefonnumret till familjecentret Grace i St. Petersburg. Sveta ringde till familjecentret Grace och när de svarade sa hon med ren och skär desperation i rösten:

– Jag är höggravid, jag har ingenstans att bo och det finns ingen som vill eller kan hjälpa mig.
Personalen på Grace bestämde att Sveta skulle få bo familjecentrets lägenhet och redan samma eftermiddag hämtade de Sveta. När jag besöker Grace har Sveta bott i ett rum där sedan början av september 2009. Hennes son Sergei föddes i oktober samma år. 

– Jag är mycket tacksam för att jag behöll Sergei och inte gjorde abort, det är inte säkert att jag kan få fler barn i framtiden, Sveta hämtar andan och säger, Sergei är en riktig gudagåva, en mirakelbaby, han är en frisk och mycket glad liten kille, Sveta kramar kärleksfullt om sin lilla son.

Sergei får tag på en leksakskamera och han hoppar ned från sin mammas knä och börjar ta kort på mig med den. Jag tar kort på honom med min fotoapparat och visar bilden för honom på kameradisplayen, Sergei skrattar så att han kiknar när han ser bilden på sig själv. Sergei är en glad liten kille som trivs med att stå i händelsernas centrum och på Grace finns det alltid ett vänligt knä som han kan få sitta i.



Det största som hänt i mitt liv

Sveta stormtrivs på Grace trots att det stundtals är trångt och stökigt där. Den varma kristna atmosfären och alla vänliga människor i hennes närhet som lever ut sin tro gjorde att Sveta blev avundsjuk på dem, hon ville också ha det som de hade.

– Det största som har hänt mig på Grace är att jag har tagit emot Jesus som min personliga frälsare och Herre och blivit döpt. Min mamma brukade tala med mig om Jesus när jag var liten och när jag bodde på barnhemmet brukade vi besöka kyrkan ett par gånger per år men det är först här på Grace som jag har mött människor som verkligen lever ut sin tro säger Sveta och strålar.

Trots att alla som kommer till Grace inte är kristna så brukar de flesta följa med till gudstjänsterna i den närbelägna Rysk-ortodoxa kyrkan. Prästen och nunnorna är ofta på besök på Grace, där de håller i bibelstudier och pratar med dem som bor på eller besöker centret.
När Sergei blir två år ska personalen på Grace hjälpa Sveta att få tag på en egen lägenhet där hon och hennes son kan få bo. Då ska Sergei börja på dagis och Sveta ska försöka få tag på ett arbete. I samband med att Sergei föddes så dog Svetas mormor och hon ärvde ett litet markområde som hon funderar på att sälja så att hon får ett startkapital. Gud har verkligen tagit hand om Sveta och Sergei. 

       

Kärlek och godhet är något som vi alla behöver
Grace är ett familjecenter i St. Petersburg som arbetar efter mottot: Kärlek och godhet är något som alla behöver. De har byggt upp en kristen familjegemenskap för ensamstående mammor och före detta barnhemsbarn. De ensamstående mammorna som kommer till Grace har oftast vuxit upp på barnhem. Ett av målen med verksamheten på Grace är att de som kommer dit ska få möta Jesus och bli en del av Guds stora familj. De som arbetar på Grace är noga med att inte tvinga sig på någon, även de som inte är troende är varmt välkomna att dela gemenskapen på familjecentret. Personal från Grace besöker regelbundet föräldralösa barn och ungdomar på studenthem, internatskolor och barnhem i St. Petersburg med omnejd, de predikar evangeliet för dem som vill lyssna och bjuder in barnen till gemenskapen på familjecentret, allt för att de föräldralösa barnen ska veta vart de kan vända sig när de har tagit studenten och förväntas klara sig själva. Arbetet är viktigt, särskilt i en storstad som St. Petersburg där ensamheten är utbredd och många före detta barnhemsbarn hamnar i fel sällskap. Det finns några sängplatser på Grace där de som behöver extra stöd kan få bo.

   

Om du vill får du gärna stödja Grace Family Center genom att antingen ta kontakt med mig så hjälper jag dig att förmedla dina pengar via en betrodd svensk hjälporganisation eller så kan du donera pengar direkt till Grace via biståndsorganisationen Star of Hope, USA. Även om de inte själva jobbar mot Ryssland så ställer de gärna upp och förmedlar pengar till Grace: Grace St. Petersburg

Text och foto: © Mikael Good, All Rights Reserved

A Oasis Of Grace In The Darkness

Places like Jayer in St. Petersburg are dark places that make far too early graves for young people who never stood a real chance in life. Even if the situation is tough for young adults who´s graduated from institutions in Russia there are some oasis of Grace to be found in the darkness.

When orphans turn 18 they are dropped from the institutions where they grew up. One day they where kids and the other day they were grownups who don´t know how to live in the real world on their own. The problem is that they have not learned to deal with the various problems of life that they now encounter. They are completly left alone and don´t have any parents, siblings, grandparent or other persons who care about them and can help them in this new situation. They often lack the everyday knowledge that others children learn in their families, such as washing clothes, cooking, managing household cash. They often feel lonely and left out, and in reality, they really are. 

The statistics for orphans who graduate from institutions in Russia is very dark. Only 10% of them can adopt to a normal life in the society after graduation. The other 90% are doomed to a life in misery which often puts them in far too early graves. Some of them are lured into prostitution and criminality, some of them becomes alcohol or drug addicts. some of them end up as homeless or couch surfers and some of them take their lifes.

Jayer is street talk for a girl who is willing to do any kind of sexual act with everybody she meets. It´s also the name of a unfinished hospital in S:t Petersburg. Jayer is a house of death were young prostitutes sell their bodies for drug money and they spread HIV to customers who often refuses to use condoms. It´s a place where heroin addicts injects slow death into their veins, most of them are HIV-positive and when they share their needles they also share the deadly disease. Jayer is also a place were homeless people live and young hipsters get together to have Squat Parties in the weekends. Those who come to Jayer are exposed for GHB and heroin and many of them end up as addicts.

Nearly 70% of all heroin addicts in Russia are young people and you can find places like Jayer all over the country. It´s estimated that between 1.5 to 3 million out of 142 millions Russians are heroin addicts. The Russian authorities are not powerless before the big drug problem in the country. In recent years, the authorities have invested a lot of money on drug prevention among young people. And they try to limit the supply roats of heroin and other drugs flowing in from Afghanistan. 21% of the heroin produced in Afghanistan goes to Russia.

Even if the future for former orphans are very dark. There are some oasis of Grace to be found in Russia. One such oasis are Grace Family Center which is located in a Russian Orthodox monastery in St. Petersburg. The work at Grace is very successful and according to Valentina who is the volunteer director at Grace 90% of the orphans who have received help and support at Grace after their graduation have been able to adapt to a normal life. For orphans who has never had a family of they own, places like Grace Family Center must be worth one's weight in gold.

At Grace Family Center, orphans meet and spend time with adults who give them support and encouragement and help them develop into independent people with strong self-worth. The staff, at the project, prepare an individual plan for each young person who comes to it. The work is based on Christian principles. They live and work in an environment where they can meet and know the saving grace of Jesus. Even if the work at Grace Family Center is very successful. They are in a desperate need of money so that they can continue with their important job.

Maybe it's you who read this article that shall provide an economic miracle so that Grace Family Center can continue with their important work among the least of our brothers and sisters.

Maybe it's you who read this article that shall provide an economic miracle so that Grace Family Center can continue with their important work among the least of our brothers and sisters. Star of Hope USA concentrates their efforts on different countries than Russia. However if you wish to donate they will be happy to funnel your gift to Grace Family Center. Click the following link if you want to donate money via Star of Hope: Grace St. Petersburg

"Whoever is kind to the poor lends to the Lord, and he will reward them for what they have done". - Proverbs 19:17

"We can find Calcutta all over the world, if you have eyes to see. Everywhere, wherever you go, you find people who are unwanted, unloved, uncared for, just rejected by the society - completely forgotten, completely left alone. That is the greatest poverty of the rich countries." - Mother Teresa

Klick the following link if you want to see the pictures in the slide-show on your cell phone or on your pad: http://www.flickr.com/photos/chasid68/sets/72157633493146234/

Text and Photo © Mikael Good, All Rights Reserved

World Premiere for the new song: Песня Сирены - Song of the Sirens

My son and I've made a song. We sampled a small line from a song and built a new song around it in GarageBand. We translated the lyrics from Swedish to Russian. The name of the woman who reads the text is Epic Diva. Just like The Spotnicks we used a modified Dynaco 35 when we recorded the song. It's probably not the best song you ever heard but it would certainly be sufficient for a country like Belarus in the Eurovision Song Contest.

Text and Photo © Mikael Good, All Rights Reserved

Skrivande självhjälpsprofeter

När jag arbetar med en redaktionell text är det viktigt för mig att ha någon att bolla tankar med och som går igenom och korrigerar texten innan den publiceras.

Jag är mycket glad och tacksam över att jag har en mycket bra och kunnig redaktör i min absoluta närhet. En redaktör som ger mig goda råd och som ger riktigt bra synpunkter på mina texter. Jag tror att det är ganska så osvenskt att jobba mot en redaktör, många frilansande reportrar och skribenter som jag mött är i vart fall skrivande självhjälpsprofeter som blir fly förargade om de får synpunkter på sina perfekta och i sina egna ögon genomtänkta texter.

Själv är dock inte bäste dräng i det här sammanhanget och det kan vara bra att svälja stoltheten och ta ett par steg tillbaka för att senare kunna ta flera steg framåt. Internationellt är det mycket vanligt att frilansande reportar jobbar mot redaktörer. För min del är det den absolut bästa skolan som jag kan få som reporter och det arbetsförfarandet har hjälpt mig att vässa min penna betänkligt genom åren.

Min redaktör kommer säkerligen att läsa det här inlägget och då passar jag även på att rikta ett stort och varmt tack till henne för all den hjälp och det stöd som jag har fått av henne genom åren!

Text och foto © Mikael Good, All Rights Reserved

Moment 22 - En arbetssökandes klagan

Nu sitter jag åter inlåst mot min vilja på ett coachingföretag där jag tillsammans med ett 20-tal andra arbetssökande ska lära mig att söka jobb. Till mitt förfogande har jag ett segt internet och en smått antik laptop som är strippad på all användbar programvara.

Jag har dömts till att spendera tid hos en kompletterande aktör till arbetsförmedlingen som straff för att jag blev berövad mitt fasta arbete på ett orättfärdigt sätt för ett par år sedan. I en relativt stökig och dåligt ventilerad lokal ska jag försöka få tag på ett arbete. Då och då varvas sökandet med uppgifter som har en tydlig högstadieprägel. Jag har inte tillgång till någon telefon och stolen som jag sitter på blir allt mer obekväm och ryggplågande för var timma som går. Jag är inte bitter men ganska frustrerad över att inte kunna söka jobb på det sättet och i den miljön som jag själv vill.

Jag har definitivt inget emot jobbcoacher. Men de flesta jobbcoacherna som arbetsförmedlingen anlitar via kompletterande aktörer är tyvärr så kallade "light-coacher" som inte har den utbildningen eller erfarenhet som krävs. Under de åren som jag har varit arbetslös har jag haft regelbunden kontakt med en riktig jobbcoach som har en gedigen utbildning och lång erfarenhet av sitt arbete. Trots att han egentligen tar rätt så mycket betalt för sina tjänster har han ställt upp och gett mig ett och annat gott råd utan att ta betalt för det. Hans främsta råd till mig är att jag aktivt ska söka arbete och fortsätta att marknadsföra mig i sociala media samt att skriva läsvärda texter i min blogg. Han är övertygad om att en arbetsgivare slutligen kommer att få upp ögonen och anställer mig.

Nu har det dykt upp ett arbete som jag vill söka och som jag är som klippt och skuren för. Men jag kan inte söka arbetet förrän jag har kommit hem till mitt eget kontor och har tillgång till fast telefon och de programvarorna som jag behöver... Det är inte konstigt att mitt liv känns som ett moment 22 just nu...

Text och foto © Mikael Good, All Rights Reserved