Drömmen som gick i tusen bitar

Sapņise och Edgars Nākotne hade investerat sina sista sparade slantar på att kunna förverkliga sin dröm och odla ekologiska grönsaker på sin lilla täppa. På den stora grönsaksmarknaden vid centralstationen i Riga visste de att det fanns handlare som betalade riktigt bra för förstklassiga inhemska grönsaker och det skulle kunna ge dem ett riktig bra tillskott i den annars så skrala hushållskassan.

Sapņise såg drömmande ut när hon delgav mig sin dröm. Kanske skulle hon och Edgars lyckas med bedriften att lyfta sig själva ur krisen och bygga en bättre framtid för sig själva och sina barn genom att odla ekologiskt. Kanske skulle de kunna säga upp sig ifrån sina slitsamma och dåligt betalda arbeten på den närliggande bondgården. Riva sitt gamla fallfärdiga och dragiga 1800-tals hus som nödtorftigt lappats ihop med allsköns upphittad bråte från de närbelägna ruinerna av ett gammalt sovjetiska kollektivjordbruk och bygga ett helt nytt hus som har både vatten och avlopp åt sig och sina barn.

Även om Sapņise och Edgars hade ont om pengar bar de på en stor kärlek till varandra och gemensamma drömmar om framtiden som smittade av sig på människorna i deras närhet. Sapņise tittade bort som i fjärran och jag anade att ett svagt leende avspeglade sig i hennes ansikte när hon drömde sig bort till en bättre och mer harmonisk framtid för sin älskade familj. Trots att hon närmade sig 40, hade jobbat hårt sedan tonåren och fött många barn var hon fortfarande vacker, hon var lång och finlemmad, hade långt brunt hår och stolta men lite drömmande gröna ögon. Kampen för tillvaron var tuff många gånger men Sapņise och Edgars hade det ganska bra och hon var stolt över att hennes man valt att stanna och kämpa tillsammans med sin familj. 

Många av männen i grannskapet hade fegt smitit iväg från sina familjer och lämnat dem åt sig själva med alla problem och skulder eller förlorat sig själva och sina familjers sista små slantar ned i ett desperat alkoholmissbruk. Jag vet att det inte är någon ursäkt med de var fostrade i ett orättfärdigt system som hade berövat invånarna rätten att själva fatta viktiga beslut. Det destruktiva sovjetsystemet hade skapat ett par förlorade generationer. Generationer som ännu inte hade kunnat resa sig och stå på egna ben trots att det gått över 20 år sedan Lettland blev fritt från Sovjetunionen. Därför visste de inte hur de skulle bete sig när alla de stora problemen som staten tidigare tog hand om hopade sig runt dem och de valde att fegt fly iväg istället för att tappert möta sina problem.

Torkan var svår sommaren 2011, familjen Nākotnes brunn och den närliggande bäcken sinade och skörden torkade bort i den obarmhärtiga värmen. De som hade tänkt att sälja sitt överskott blev nu tvungna att låna pengar till mat för att klara sig. Vintern 2011 blev mycket tuff och familjen stod flera gånger på randen till svält. Men de härdade ut och såg trots alla problem ändå hoppfullt fram emot nästa års skörd som skulle lösa dem från skulden. Men när sommaren 2012 regnade bort och missväxten åter slog mot dem som en mörk ogenomtränglig vägg av missmod och hopplöshet sjönk Edgars in i en djup depression som han inte kunde ta sig upp ifrån. Han valde till sist att omfamna mörkret och tog sitt liv en stormig och regnig höstdag i september förra året.

Saknaden efter Edgars är mycket stor och barnen är ofta otröstliga av saknad efter sin älskade pappa, det händer fortfarande att de yngsta barnen sitter och väntar vid dörren på att han ska komma hem från arbetet och ge dem en varm kram och glatt snurra runt dem tills de kiknar av skratt. Men trots den djupa tragiken och sorgen som ständigt är närvarande är barnen ändå motiverade och skötsamma i skolan. Sapņise försöker vara stark och uppmuntrar dem att göra sitt bästa i alla lägen. Inför sina barn är hon stark, hon måste vara det för att gjuta mod i dem. Men när barnen har somnat gråter hon sig oftast till sömns. Trots att hennes dröm har gått i tusen bitar lever hon för att försöka förverkliga sina barns drömmar med en förhoppning om att kommer deras framtid ska kunna kläs i ljusa färger. 

Sapņise arbetar fortfarande på det närliggande jordbruket. Trots att arbetet stundtals är mycket hårt och pågår från tidigt på morgonen till sent på kvällen så tjänar hon bara drygt 1800 kronor i månaden. Sapņise bävar för att hon eller barnen ska bli sjuka, var dag som hon inte kan arbeta innebär en smärre ekonomisk katastrof för henne. Den låga lönen och det lilla barnbidrag som de får gör att familjen får kämpa hårt för att få mat på bordet och för att kunna betala skulderna som de dragit på sig. Barnen hjälper till så gott de kan och samlar pinnar och kottar att elda med i skogen på helgen. Barnen har nästan bara de kläderna som de har på sig och några av barnen får vika sina tår för att komma i sina allt för trånga skor. Det kalla och dragiga huset är egentligen helt utdömt men familjen har ingen annanstans att bo. Huset är svårt att värma upp särskilt nu på vintern. I december förra året då rysskylan höll Lettland i ett hårt och obarmhärtigt grepp var det nästan minusgrader inomhus och barnen fick sova tätt tillsammans invirade i värmande filtar påklädda sina vinterkläder för att inte frysa.  

I december förra året fick de ett välfyllt julpaket från en finsk hjälporganisation. Men trots att Sapņise är mycket tacksam för hjälpen så räcker den tyvärr inte så långt. Sapņise och barnen är i mycket stort behov av kläder och skor men framförallt av mat. Barnen behöver verkligen få äta sig riktigt mätta åtminstone en gång per dag och de får ofta gå och lägga sig med magar som knorrar av hunger. Längs med väggarna i köket brukar det stå glasbrukar i alla olika storlekar och former. Glasburkarna som brukar vara fullproppade med årets skörd och som ska räcka hela vintern gapade tomma redan i december.
  

Av respekt för den drabbade familjen har jag valt att ändra på en del datum och detaljer i berättelsen. Lettland är ett litet land med drygt två miljoner invånare och det skulle annars vara ganska så enkelt att avslöja familjens rätta identitet. Givetvis heter Sapņise något helt annat i verkligheten och bilderna som illustrerar artikeln har inget med familjen Nākotne att göra.

Du kan hjälpa Sapņise och andra Lettiska familjer i kris genom att ge en gåva till dem genom den svenska hjälporganisationen Hjärta till Hjärta. Sätt in pengar på deras plusgiro 90 07 85-7 eller registrera en gåva på deras hemsida, märk betalningen med "lettiska familjer i kris".

Text och foto: © Mikael Good. All Rights Reserved.

[2013-08-31] Jag har precis fått ta emot glädjande nyheter om att Sapņise och hennes barn har fått kläder, skor, möbler, matvaror och hjälp med att betala av lånen av vänliga människor i vårt östra grannland. Även om en sargad familj har fått den hjälp och det stöd som de behöver för att kunna klara sig själva, finns det fortfarande många lettiska familjer i kris i framförallt det östra delarna av landet som behöver vår hjälp och vårt stöd för att åter kunna komma på fötter. [2013-08-31]