Artikelserien om de glömda barnen i Ryssland blev en smärre succé

Det finns en del som anser att genomarbetade reportage i text och bild tillhör en svunnen tid och inte är något som vare sig tidningarna eller deras läsare är intresserade av längre. Utifrån mina egna erfarenheter håller jag inte med dem.

Anledningen till att jag inte håller med är att reportagen som jag tidigare har fått publicerade i olika tidningar både inom som utom landet har rönt stor till mycket stor respons bland läsarna. Artikelserien om de glömda barnen i Ryssland blev en smärre succé. Hitinitills har jag haft nästan 70.000 inklick till inläggen i mina bägge bloggar, vilket är en mycket bra siffra för mig. En del av reportagen och artiklarna har även publicerats i tidningar och magasin både i och utanför landet, dessa artiklar har givetvis nått en betydligt större grupp läsare. Antalet besökare från både Ryssland och USA ökar rejält när jag publicerar engelskspråkiga artiklar och lite mer än hälften av besöken har kommit från de länderna.



Jag är väldigt glad och tacksam för den positiva respons och det beröm som jag har fått från både vanligt folk som yrkesverksamma reportar och fotografer. Ert stöd har sporrat mig i mitt fortsatta skrivande. Men jag väljer att inte låta berömmet stiga mig över huvudet. Jag vill hellre peka på situationen för alla dem som jag har mött och skrivit om. Det är de som förtjänar att uppmärksammas och inte jag. Jag har inte tjänat några pengar på artikelserien. Min lön är att många av de människorna som jag skrivit om har fått den hjälp och det stöd som de behöver. Framförallt är jag tacksam för att familjecentret Grace och den ryska hjälporganisationen Big Family Mission har fått det ekonomisk stöd som de behöver för att kunna fortsätta sin viktiga verksamhet.



Jag har fått en del frågor om jag kommer att göra en uppföljning på reportaget Jayer - dödens hus. Det kommer sannolikt att bli en uppföljning men jag kommer nog inte att göra den själv. Jag har tipsat en rysk fotojournalist om Jayer och han är mycket intresserad av att ta upp stafettpinnen och göra ett mer djupgående reportage om människorna som rör sig runt Jayer över tid. Han arbetar på ungefär samma sätt som mig men han har fördelen av att han bor i nära anslutning till Jayer och kan språket vilket krävs för att kunna tränga djupare in i ämnet. Själv kommer jag att ta en liten paus från Ryssland och koncentrera mig på att skriva om romernas situation och trafficking. Men jag tycker väldigt mycket om Ryssland och dess invånare och jag hoppas att jag snart kan återvända dit.



Här följer en länklista över artiklarna som ingår i serien de glömda barnen i Ryssland:

• JAYER - dödens hus
• De glömda barnen i Ryssland
• Mirakelbabyn som gav sin mamma ett nytt liv
• En trygg famn för Lisa
• Klockan klämtar för de föräldralösa barnen
• A Oasis Of Grace In The Darkness
• Inifrån en rysk internatskola



Text och foto: Mikael Good

Leica M8 - The Rock'n Roll Machine

Some people believe that a rangefinder camera from Leica is a camera for hipsters and collectors and not a camera for serious concert photographers. I don't listen to the believers. I use the equipment that I need to capture the pictures that I want whatever comments I might get.

There are still some self proclaimed knowers who believe that a high ISO and quick SLR from Nikon or Canon with a autofocus 70-200/2,8mm lens is the best companion for concert photography. They often believe that a manual focused rangefinder camera with a 20mm or a 50mm lens are quite useless in the challenging light conditions of a fast paced concert. I don't listen to the self proclaimed knowers. A Leica M is a Rock'n Roll Machine for me and it's my instrument for getting the pictures that I want. At concerts I like to get in close with a 20 or 50mm lens and a Leica M is perfect for that purpose.

It happens every now and then that I need a longer lens than 50mm. And in such cases I use a Sony A7 with a Konica M-Hexanon 90mm or a Carl Zeiss Sonnar 135mm. The best thing with shooting concert is that you don't need a expensive equipment. Even cheap cameras and lenses will give you good pictures as long as you get in close, follow the rythm and enjoy the music.

Click the following link if you want to see more concert-photos that has been taken with the Rock'n Roll Machine: www.flickr.com/photos/chasid68

Text and Photo: Mikael Good

Hör dokumentärfoto till en svunnen tid?

Det finns en del olyckskorpar som hest kraxar ur sig att socialreportage och djuplodande dokumentärfoto hör en svunnen tid till och att de inte längre är något som vare sig tidningarna eller deras läsare är intresserade av. Jag håller inte med dem.

2013 är ett år som jag har nått ut långt och brett med mina socialreportage. Den uppmärksammade artikelserien om de glömda barnen i Ryssland har till dags dato haft över 45.000 inklick och ett par av artiklarna har publicerats i tryckta medier. Jag har fått en del uppmuntrande kommentarer från både inhemska som utländska kollegor över artikelserien. En rysk kollega tycker att min sätt att berätta i bilder är så ryskt att han bjöd mig att bli hedersmedlem i en rysk bildgrupp!



Även om det är svårt att få ut den typen av material som jag helst arbetar med i tidningar. Vet jag att intresset för socialreportage är stort. Efter att ha varit i kontakt med läsare, bildredaktörer och redaktionschefer så skulle jag faktiskt vilja sticka ut hakan lite och säga att intresset för socialreportage och dokumentärfoto fortfarande är stort i det här landet. Men dagstidningar behöver sälja annonser för att överleva och då tar ett mastigt och genomarbetat reportage för mycket dyrbar annonsplats i anspråk. Det är lättare att fylla ut tidningen med glättiga läsarlockande nonsensartiklar som inte tränger undan de livsviktiga annonserna.

Jag klagar inte. Sedan den 1 augusti arbetar jag som informationsansvarig på hjälpverksamheten Hjärta till Hjärta. Jag föredrar att jobba brett med de gåvorna som jag fått och därför passar ett informationsjobb mig som hand i handske. Inom ramen för mitt arbete har jag möjlighet att skriva artiklar och reportage till nyhetsbrev och tidningar. Trots att det är ett informationsjobb är jag lika noga med researchen som när jag arbetar med redaktionell text. För mig är det viktigt att det som jag skriver är rätt och riktigt och jag brukar dubbelkolla de uppgifterna som jag får för att se att de stämmer.



Tidigare i år skrotade jag faktiskt en text ett par dagar innan deadline och skev om den helt. I slutändan visade det sig att den informationen som jag byggde texten på var högst otillförlitlig och till stor del helt felaktig och därför tog jag beslut om att skrota texten och skriva om den helt med en annat fokus. Slutresultatet blev i mitt tycke bättre och personligare än den första texten. Du kan ta del av reportaget här: JAYER - Dödens hus

Det finns helt klart utrymme för ett svensk magasin som fokuserar på genomarbetade reportage och dokumentärfoto. Jag tror faktiskt att det på sikt skulle kunna gå att få bärighet på ett sådant magasin med hjälp av sponsorer och en och annan helsidesannons.

Text och foto © Mikael Good, All Rights Reserved

Animaux Domestiques - 家养动物 - Tamdjur

Titeln till det här inlägget kanske inte är så självklar för alla läsare. Men för att göra en lång historia lite kortare så är Animaux Domestiques franska för tamdjur och 家养动物 (Jiāyǎng dòngwù) är kinesiska för tamdjur.

Anledningen till att jag har skapat ett album med namnet "Animaux Domestiques - 家养动物" på flickr är att jag brukar dokumentera tamdjur såsom hundar, katter och ankor när jag är på resande fot. En del av djuren är små och söta medan andra är rätt så monstruösa eller groteska i sin uppenbarelse och då pratar jag inte om barnen som är med på två av bilderna, barn är alltid söta.



全国叫我是小红岗工业区再见 (Quánguó jiào wǒ shì xiǎo hónggǎng gōngyè qū zàijiàn). Det finns dom som tror att jag kan prata kinesiska, men jag måste erkänna att jag har en sak gemensam med Dr Sheldon i The Big Bang Theory och det är att vi är ungefär lika bra på kinesiska: http://www.youtube.com/watch?v=dTO2SgrFw-c

Text och foto © Mikael Good, All rights Reserved

Det går inte att tysta frihetens röst

Det finns många sätt att blogga på. En del väljer att föra dagbok över sitt liv. En del gör sin blogg till ett stort offentligt fotoalbum. Det finns givetvis fler sätt att blogga på men en svensk blogg är i mångt och mycket ett rop efter uppmärksamhet, ett stort se mig för här är jag! 

I många länder öster om oss förs en många gånger desperat kamp för demokrati och frihet genom bloggarna, de drivs av människor som drömmer om en värld utan statens censur där alla medborgare har rätt att uttrycka sin åsikt. Media i de länderna styrs allt som oftast av de som har ekonomisk eller politisk makt och de ger bara sin rentvättade och politiskt korrekta bild av vad som händer i landet. Det är inte allt för ovanligt att bloggare i de länderna har ertappat maktens män och kvinnor med handen djupt nedstucken i syltburken, efter att de har avslöjats har de många gånger fått lämna sina poster i vanheder, medan andra sitter kvar och försöker låtsas som om inget har hänt. Men bloggare som kämpar för sanningen får ofta betala ett högt pris genom trakasserier, misshandel, fängelse och i en del fall med ond bråd död. Men så snart maktens män har lyckats att tysta en bloggare träder en annan fram. Det går inte att tysta frihetens röst!

Text och foto © Mikael Good, All Rights Reserved.

I dag är det kebabpizzans dag

I vårt överamerikaniserade land har vi infört en del traditioner och seder som hade mått bäst av att stanna på den andra sidan av Atlanten. Men det finns en amerikansk tradition som jag faktiskt skulle vilja införa i Sverige och det är Thanksgiving.

Thanksgivining är en familjehögtid då man samlas med släkt och vänner för att umgås, äta gott och visa tacksamhet till Gud för det som man har fått under året. Symbolerna för Thanksgiving är kalkon, majs, pumpa och tranbärssås. De ingridienserna har man för att minnas den första tacksägelsfesten som nybyggarna och den inhemska amerikanerna (indianerna) hade i början av 1600-talet. Som bekant är det engelska namnet för kalkon, Turkey, vilket även är det engelska ordet för Turkiet. I Turkiet är nationalrätten kebab och den mest populära pizzan i Sverige är kebabpizza. Därför föreslår jag att vi utser den fjärde torsdagen i november till kebabpizzans dag så att vi gemensamt kan visa tacksamhet till denna ädla maträtt! Enligt turkarna kommer även pizzan från Turkiet och där kallas den för pide. På spanska betyder pide samtal och ett bra samtal är alltid en bra ingridiens på kebabpizzans dag.

På kebabpizzans dag beställer vi givetvis en kebabpizza av familjemodell som vi delar med släkt och vänner. På sikt hoppas jag att både kebabpizzans dag och den nästföljande fredagen blir helgdagar, så att även långväga släktingar ges möjlighet att äta kebabpizza och visa sin tacksamhet för denna välsmakande maträtt tillsammans med sina släktingar. Enligt turkarna kommer även pizzan från Turkiet. Där kallas den för pide, som även betyder samtal på spanska och ett gott samtal är en viktig ingrediens på Thanksgiving!

Den riktiga kebabsåsen uppfanns i Huskvarna och som Huskvarnabo är det min plikt och skyldighet att dela med mig av receptet, så att fler svenskar får uppleva hur riktigt kebabsås ska smaka: Kebabsås med tillbehör

Text och foto © Mikael Good, All Rights Reserved

The Russian Connection

Matsalen på en internatskola i en liten ort söder om St: Petersburg © Mikael Good, All Rights Reserved.

Trots att jag inte är ryss blev jag för tre veckor sedan inbjuden att gå med i en grupp för ryska dokumentärfotografer. Skaparen och moderatorn av gruppen tycker att jag har en mycket rysk fotostil och därför ville han ha med mig.

Det var nästan så att jag baxnade när jag gick igenom namnen på de andra 73 personerna som ingår i gruppen. Det var idel kända namn och många av fotograferna i gruppen tillhör mina egna favoriter. Det är nästan så att jag känner mig lite malplacerad, men å andra sidan tror jag att jag kommer att kunna få riktigt bra feedback på mitt material i gruppen och kanske kan jag även få vara med och bidra med något till någon eller några. Att få bra och kunnig feedback är viktigt för mig som har som strävan att växa och utvecklas som fotograf och skribent och den möjligheten tror jag att jag kommer att få i den här gruppen.

Det finns de som påstår att dokumentärfotot är på väg att dö ut i Sverige. Jag tror att det kan bero på att många duktiga berättare i det här landet väljer att filma i stället för att fota, i vilket fall som helst är Sverige ett land som har dokumentärfilmare av absoluta världsklass. Men i vårt östra grannland Ryssland lever och frodas dokumentärfotogenren i allra högsta välmåga. Och det är inte bara i Ryssland som genren frodas. I stort sett i alla länder som tidigare låg innanför järnridån finns det många riktigt bra dokumentärfotografer som för genren framåt och vidare.

Text och foto: © Mikael Good, All Rights Reserved.

De sjöng O store Gud från toppen av Sinaiberget

Att gå i Mose fotspår till toppen av Sinaiberget är ett populärt utflyktsmål för turister på Sinaihalvön i Egypten. När jag var där i mars förra året samlades människor från i stort sett alla kontinenter uppe på toppen för att bevittna den spektakulära soluppgången. En grupp med sydkoreaner representerade Asien. I samband med att solens lät sina första strålar smeka Sinaibergets vinterkalla topp tog koreanerna tillfället i akt att stämma upp i en psalm. 




Trots att jag inte förstod deras sång kände jag genast igen melodin på psalmen som de sjöng - O store Gud. När jag tittade på soluppgången som var extra magnigik på grund av den pågående solstormen förstod jag varför de sjöng just den psalmen. O store Gud är en svensk psalm från år 1885 med text av Carl Boberg som var en svensk predikant, författare och riksdagsman.



O store Gud har översatts till en mängd olika språk. Särskilt känd och uppskattad har psalmen blivit i USA där den framförs i ett långsammare tempo än i Sverige. I samband med att Elvis Presley spelade in sången How Great Thou Art och fick en Grammy för sången år 1967 ökade sången i popularitet i Sverige där den till viss del fallit i glömska.





Jag la upp bilden på de sjungande koreanerna i en bildgrupp på Facebook, titta vem som var först med att gilla bilden :)

Text och foto: © Mikael Good. All rights reserved.

Klockan klämtar för de föräldralösa barnen

I dag kommer mängder av svenska ungdomar att ta studenten och flyga ut i verkligheten. Det är en glädjens dag för de flesta. Familj och vänner sluter manngrant upp kring studenterna och delar leende deras sprudlande glädje. Nu börjar livet på allvar och resan mot barndomens drömmar och förhoppningar ska äntligen påbörjas.

För mängder av föräldralösa barn i Ryssland har klockan redan klämtat för terminen. Deras student går i moll, den är ensam, dyster och utan hopp. För många av dem börjar en resa mot en mardröm som de inte ens kunde föreställa sig i sin vildaste fantasi. De flesta av dem har levt hela sina liv på en institution efter strikta regler och scheman, de har inte fått fatta några egna beslut, de har inte fått lära sig hur man klarar sig själva i livet. Dagen då de ska ta sin student står de där som fåglar som ska släppas fria men som aldrig har fått lära sig att flyga. De är lätta byten för alla skrupelfria rovfåglar i världen utanför barnhemmets trygga väggar. En framtid av hemlöshet, droger, alkohol, kriminalitet, fängelse, prostitution eller självmord väntar ungefär 90% av dem…

Även om framtiden för före detta barnhemsbarn ser mycket mörk ut så finns det några oaser dit de kan vända sig för att få stöd och hjälp att klara sig själva. En sådan oas är Grace Family Center som har sin verksamhet på ett rysk-ortodoxt kloster i St Petersburg. Arbetet på Grace är mycket framgångsrikt och ungefär 90% av de före detta barnhemsbarnen som fått hjälp och stöd på Grace har kunnat anpassa sig till ett normalt liv. För dem som aldrig har haft någon riktig familj är platser som Grace värda sin vikt i guld. Även om arbetet på Grace Family Center är mycket framgångsrikt är de i ett skriande behov av pengar för att kunna fortsätta sin viktiga verksamhet. 

Om du vill får du gärna stödja Grace Family Center genom att antingen ta kontakt med mig så hjälper jag dig att förmedla dina pengar via en betrodd svensk hjälporganisation eller så kan du donera pengar direkt till Grace via biståndsorganisationen Star of Hope, USA. Även om de inte själva jobbar mot Ryssland ställer de gärna upp och förmedlar pengar till Grace: Donate to Grace

Text och foto: © Mikael Good, All Rights Reserved

The Miracle baby from St. Petersburg

Imagine that you are 17, orphaned, homeless and pregnant. You have no relatives you can contact, you have just been ejected from your student home, your best friend has turned her back, you have nowhere to turn or go, you are completely alone and abandoned by everyone. That was the situation of Sveta who I met at Grace Family Center in St. Petersburg in 2011.

Svetas parents died in a car accident when she was only nine.  She ended up at the orphanage Swallow and lived there until she graduated. After graduation she began studying at a vocational school, where she managed to get into a student home. Shortly thereafter she met a guy, with whom she became involved and not long after she was pregnant. The relationship with her ended before she realized she was pregnant. He was not at all interested in supporting a child, so he told her to get an abortion.

“First, I also wanted to perform an abortion and I booked one at the hospital, but just before the abortion would be performed I changed my mind and decided that I would keep the baby,” says Sveta, and looks nervously down at the floor. 

The fact that Sveta had become pregnant was in itself a miracle. She had been told that she could never become pregnant due to a congenital defect in the womb. This was with all certainly the only chance Sveta would ever have at being a mother. She decided that the child would be born.

Abandoned by a friend

When the staff at the student home learned she was pregnant, they expelled her. Sveta had to stay with a friend, but her friend wanted to sublet the room Sveta was staying in for a profit. When she found out Sveta could not afford the new rent she kicked her out. Sveta was now both homeless and pregnant. As a last resort, she called the former headmistress of the Swallow orphanage. She could not help Sveta but she gave her the phone number to the Grace Family Center in St. Petersburg. Sveta phoned them and when they answered, she said with sheer desperation in her voice:

“I am very pregnant. I have nowhere to live and there is nobody who can or wants to help me.”

The staff of Grace decided that Sveta could stay at the family Centre apartment and picked her up the same afternoon. Sveta moved in at the beginning of September 2009. Her son Sergei was born in October the same year.

“I am very grateful that I kept Sergei and did not undergo abortion.  It is not certain that I can  have more children.  Sergei is a real godsend, a miracle baby. He is a healthy and very happy little boy,” Sveta lovingly wraps her arms around her little baby boy.

Sergei gets his hands on a toy camera, and as he jumps down from his mother’s lap he begins to take pictures of me. I take out my camera and snap a photo of him, when I show him the picture he starts to laugh when he realizes it’s he on the photo. Sergei is a happy little guy who enjoys being the center of attention and while at Grace, there is always a lap that he can sit in.

The biggest events in my life

Sveta really enjoys living at Grace, although it sometimes gets too crowded and noisy there. The warm Christian atmosphere and all the friendly people in her neighborhood who live out their faith led to Sveta becoming envious of them, she wanted what they had.

“The Greatest that has happened to me here at Grace is that I have received Jesus as my personal Saviour and Lord and that I have become baptized. My mother used to talk to me about Jesus when I was a child and when I lived at the orphanage we used to go to church a couple of times a year but it is only here at Grace that I have met people who actually live out their faith,” She says with a radiant smile.

Despite that all who come to Grace are not Christian most usually go to services at the nearby Russian Orthodox Church. The priests and nuns often visit Grace, where they hold bible studies and talk to those who live in or visit the Centre. 

When Sergei becomes two years the staff at Grace will help Sveta to get an apartment where she and her son can live. Then Sergei can start at nursery school and Sveta can start looking for jobs. When Sergei was born Svetas grandmother died and she inherited a small area of land that she is considering to sell for an initial capital. God has really taken care of Sveta and Sergei.

   

Love and goodness is something we all need

Grace is a family center in St. Petersburg that follows this motto: love and goodness is something that everyone needs. They have created a Christian family community for single mothers and orphans. The staff of Grace regularly visits orphaned children and young people at Hostels, boarding schools and orphanages in St. Petersburg and the surrounding area. They preach the Gospel and invite the children to the community at the family center. All orphans should know where they can go when they have finished school and are expected to fend for themselves.

Their work is important, especially in a large city as St. Petersburg where solitude is widespread and many former orphanage children easily fall into the wrong company. There are beds at Grace where those who need extra support can stay. The staff of Grace is Christian and works in close connection with the local Russian Orthodox Church which also pays the cost of their little three room apartment. The goal of the operation is to invite the orphans and single mothers to a personal relationship with Jesus and get them into the Christian community.

   

Many foreign pastors and evangelists have tried to start congregations in Russia, most of these have failed. Personally, I believe that their failures are due to the fact that there are major gaps in our understanding of how Russians think, acts and feel. The key to understand Russia and its citizens is to know the history of the country. Many foreign pastors and evangelists have, in addition to the Gospel, attempted to preach their own lifestyle and values. I believe in the revival of Russia, a revival that originated in the Great Russian Orthodox Church. Places like Grace Family Center can be key-points for the revival and we can give them our support through our prayers and financial support. Jesus is the answer for Russia!

Text and Photo: © Mikael Good, All Rights Reserved.

Mirakelbabyn som gav sin mamma ett nytt liv

Tänk dig att du bara är 17 år, höggravid, hemlös och inte har några föräldrar som du kan vända dig till, du har precis blivit utkastad från ditt studenthem, din bästa vän har vänt dig ryggen, du har ingenstans att vända dig eller ta vägen, du är helt ensam och övergiven av alla. Så var situationen för Sveta som jag träffade på familjecentret Grace i St. Petersburg.

Svetas föräldar dog i en bilolycka när hon bara var nio år. Hon hamnade på barnhemmet Svalan där hon bodde tills hon tog examen. Hon flyttade till ett studentboende i närheten av skolan i St. Petersburg och började att studera på en yrkesskola. På studenthemmet träffade hon en kille som hon blev ihop med snart var hon gravid. Ett par år tidigare hade hon fått reda på att hon aldrig skulle kunna bli gravid på grund av en medfödd defekt på livmodern. Förhållandet med pojkvännen hann dock ta slut innan hon förstod att hon var gravid, den före detta pojkvännen var inte alls intresserad av att bli pappa och han tyckte att hon skulle göra abort. 

– Först ville jag också göra abort och jag bokade in en tid på sjukhuset. Men precis innan aborten skulle utföras ändrade jag mig och bestämde mig för att barnet skulle få födas, säger Sveta och tittar blygt ned i golvet. 

Sveta visste inte om hon skulle kunna få flera barn i framtiden och därför beslöt hon att barnet skulle få födas. Men när personalen på studenthemmet där hon bodde fick reda på att hon var gravid blev hon utkastad därifrån.

Hon blev utsparkad av sin kompis

Sveta fick bo hos en kompis, men kompisen ville hyra ut rummet och tjäna pengar på det, när det visade sig att Sveta inte kunde betala för sig blev hon utsparkad. Sveta var nu både hemlös och höggravid och som en sista utväg ringde hon till sin före detta rektor på barnhemmet Svalan, hon kunde inte heller hjälpa Sveta men hon gav henne telefonnumret till familjecentret Grace i St. Petersburg. Sveta ringde till familjecentret Grace och när de svarade sa hon med ren och skär desperation i rösten:

– Jag är höggravid, jag har ingenstans att bo och det finns ingen som vill eller kan hjälpa mig.
Personalen på Grace bestämde att Sveta skulle få bo familjecentrets lägenhet och redan samma eftermiddag hämtade de Sveta. När jag besöker Grace har Sveta bott i ett rum där sedan början av september 2009. Hennes son Sergei föddes i oktober samma år. 

– Jag är mycket tacksam för att jag behöll Sergei och inte gjorde abort, det är inte säkert att jag kan få fler barn i framtiden, Sveta hämtar andan och säger, Sergei är en riktig gudagåva, en mirakelbaby, han är en frisk och mycket glad liten kille, Sveta kramar kärleksfullt om sin lilla son.

Sergei får tag på en leksakskamera och han hoppar ned från sin mammas knä och börjar ta kort på mig med den. Jag tar kort på honom med min fotoapparat och visar bilden för honom på kameradisplayen, Sergei skrattar så att han kiknar när han ser bilden på sig själv. Sergei är en glad liten kille som trivs med att stå i händelsernas centrum och på Grace finns det alltid ett vänligt knä som han kan få sitta i.



Det största som hänt i mitt liv

Sveta stormtrivs på Grace trots att det stundtals är trångt och stökigt där. Den varma kristna atmosfären och alla vänliga människor i hennes närhet som lever ut sin tro gjorde att Sveta blev avundsjuk på dem, hon ville också ha det som de hade.

– Det största som har hänt mig på Grace är att jag har tagit emot Jesus som min personliga frälsare och Herre och blivit döpt. Min mamma brukade tala med mig om Jesus när jag var liten och när jag bodde på barnhemmet brukade vi besöka kyrkan ett par gånger per år men det är först här på Grace som jag har mött människor som verkligen lever ut sin tro säger Sveta och strålar.

Trots att alla som kommer till Grace inte är kristna så brukar de flesta följa med till gudstjänsterna i den närbelägna Rysk-ortodoxa kyrkan. Prästen och nunnorna är ofta på besök på Grace, där de håller i bibelstudier och pratar med dem som bor på eller besöker centret.
När Sergei blir två år ska personalen på Grace hjälpa Sveta att få tag på en egen lägenhet där hon och hennes son kan få bo. Då ska Sergei börja på dagis och Sveta ska försöka få tag på ett arbete. I samband med att Sergei föddes så dog Svetas mormor och hon ärvde ett litet markområde som hon funderar på att sälja så att hon får ett startkapital. Gud har verkligen tagit hand om Sveta och Sergei. 

       

Kärlek och godhet är något som vi alla behöver
Grace är ett familjecenter i St. Petersburg som arbetar efter mottot: Kärlek och godhet är något som alla behöver. De har byggt upp en kristen familjegemenskap för ensamstående mammor och före detta barnhemsbarn. De ensamstående mammorna som kommer till Grace har oftast vuxit upp på barnhem. Ett av målen med verksamheten på Grace är att de som kommer dit ska få möta Jesus och bli en del av Guds stora familj. De som arbetar på Grace är noga med att inte tvinga sig på någon, även de som inte är troende är varmt välkomna att dela gemenskapen på familjecentret. Personal från Grace besöker regelbundet föräldralösa barn och ungdomar på studenthem, internatskolor och barnhem i St. Petersburg med omnejd, de predikar evangeliet för dem som vill lyssna och bjuder in barnen till gemenskapen på familjecentret, allt för att de föräldralösa barnen ska veta vart de kan vända sig när de har tagit studenten och förväntas klara sig själva. Arbetet är viktigt, särskilt i en storstad som St. Petersburg där ensamheten är utbredd och många före detta barnhemsbarn hamnar i fel sällskap. Det finns några sängplatser på Grace där de som behöver extra stöd kan få bo.

   

Om du vill får du gärna stödja Grace Family Center genom att antingen ta kontakt med mig så hjälper jag dig att förmedla dina pengar via en betrodd svensk hjälporganisation eller så kan du donera pengar direkt till Grace via biståndsorganisationen Star of Hope, USA. Även om de inte själva jobbar mot Ryssland så ställer de gärna upp och förmedlar pengar till Grace: Grace St. Petersburg

Text och foto: © Mikael Good, All Rights Reserved

World Premiere for the new song: Песня Сирены - Song of the Sirens

My son and I've made a song. We sampled a small line from a song and built a new song around it in GarageBand. We translated the lyrics from Swedish to Russian. The name of the woman who reads the text is Epic Diva. Just like The Spotnicks we used a modified Dynaco 35 when we recorded the song. It's probably not the best song you ever heard but it would certainly be sufficient for a country like Belarus in the Eurovision Song Contest.

Text and Photo © Mikael Good, All Rights Reserved

Skrivande självhjälpsprofeter

När jag arbetar med en redaktionell text är det viktigt för mig att ha någon att bolla tankar med och som går igenom och korrigerar texten innan den publiceras.

Jag är mycket glad och tacksam över att jag har en mycket bra och kunnig redaktör i min absoluta närhet. En redaktör som ger mig goda råd och som ger riktigt bra synpunkter på mina texter. Jag tror att det är ganska så osvenskt att jobba mot en redaktör, många frilansande reportrar och skribenter som jag mött är i vart fall skrivande självhjälpsprofeter som blir fly förargade om de får synpunkter på sina perfekta och i sina egna ögon genomtänkta texter.

Själv är dock inte bäste dräng i det här sammanhanget och det kan vara bra att svälja stoltheten och ta ett par steg tillbaka för att senare kunna ta flera steg framåt. Internationellt är det mycket vanligt att frilansande reportar jobbar mot redaktörer. För min del är det den absolut bästa skolan som jag kan få som reporter och det arbetsförfarandet har hjälpt mig att vässa min penna betänkligt genom åren.

Min redaktör kommer säkerligen att läsa det här inlägget och då passar jag även på att rikta ett stort och varmt tack till henne för all den hjälp och det stöd som jag har fått av henne genom åren!

Text och foto © Mikael Good, All Rights Reserved

JAYER - dödens hus

Mitt i ett bostadsområde i utkanten av den ryska mångmiljonstaden S:t Petersburg finns en byggnad som kallas för Jayer. Det känns som om hela området ligger insvept i en tung grå vadmalsfilt av hopplöshet och desperation som sakta men säkert kväver alla människorna som bor där. I denna miljön arbetar ett uppsökande team från Doctors Of The World hårt för att sprida lite ljus och medmänsklighet bland unga vuxna på glid.



Jag har kommit till Jayer för att träffa ett uppsökande team från Doctors of the World (DOW). Teamet består av Bessarion, psykolog, Katja, socialarbetare och Sasja, specialpedagog. De är alla unga och de drivs av en uppriktig vilja att försöka förändra ungdomars liv och försöka få in dem på rätt spår. Teamet rör sig i de olika miljöerna som gatuungdomarna finns i. Men de är noga med att inte tränga sig på utan ger råd, uppmuntran och tar sig tid att prata med de ungdomar som de träffar. De erbjuder plats i härbärgen, där de har tillgång till mat, dusch, toalett och riktiga sängar. Teamet arbetar främst när ungdomarna är ute och rör på sig, på kvällar, nätter och helger. Min ryska är tyvärr inte den bästa men jag förstår ändå att Katja skojar lite med Sasja som fortfarande ser lite nyvaken ut trots att klockan hunnit bli 16.00. Både Bessarion och Sasja pratar engelska men Katja kan inte prata något annat än ryska. 



Teamet har precis delat ut några snickers till två hemlösa 18-åriga killar. De hemlösa killarna hälsar artigt på mig men de är inte intresserade av att svara på frågor eller ställa upp på bild utan att få betalt för det. Killarna tänder varsin cigarett och står småpratande kvar medan teamet och jag tar oss innanför avspärrningarna och går mot entrén till Jayer. Byggnaden var egentligen tänkt att bli ett litet sjukhus för människorna i området, en central plats där människor skulle få vård, omsorg, stöd och uppmuntran att komma tillbaka till livet. Sjukhuset började byggas 1989 och tanken var att det skulle invigas ett par år senare. Men när Sovjetunionen föll samman avstannade bygget och sjukhuset blev som så många andra byggnader från den tiden, aldrig färdigställd. Byggnaden plundrades snabbt på allt användbart, kvar blev det kalla gråa betongskelettet. På 1990-talet flyttade hemlösa in i byggnaden och på 2000-talet blev den tillhåll för illegala rave-partyn, det var också i den vevan som byggnaden fick smeknamnet Jayer som står med stora bokstäver på byggandens tak. Jayer är gatuslang för en kvinna som är beredd att ställa upp på alla tänkbara och otänkbara sexuella tjänster. I Jayer är de moraliska reglerna och lagarna satta ur spel och i princip allt kan hända.



Vi kommer fram till ingången till "dödens hus". Sajsa och Bessarion går lite före mig och Katja för att kolla om kusten är klar. Det här är en mycket farlig plats att vistas på, speciellt för mig. Sasja och Bessarion kommer tillbaka, men Sasja hejdar sig mitt i steget, han böjer sig ned och säger med bekymrad min: 

- Tidigare höll heroinisterna bara till i ett par rum på våning två, nu injicerar de till och med här vid ingången. Se upp var du sätter ned fötterna så att du inte råkar trampa på en nål, de flesta av missbrukarna har HIV.
Det är fortfarande lite off-season på Jayer men idag den 10 mars ska verksamheten, om man nu kan kalla den för det, dra igång efter ett mycket långt vinteruppehåll och om några veckor när våren har äntligen har kommit på allvar kommer Jayer att fyllas med förväntansfulla ungdomar som dras dit in sin jakt efter spänning och upplevelser.

      

Medan vi går omkring inne i Jayer säger Bessarion att killarna som vi träffade tidigare sa att det ska vara en stor fest i byggnaden i kväll. Om ett par timmar kommer technomusiken att dåna mellan väggarna i den stora festsalen som ligger mitt i byggnaden. På vår väg genom huset stannar vi till i en del mindre rum där uteliggare brukar bo på under våren, sommaren och hösten. Nu på vintern är det för kallt för de hemlösa att bo i den oisolerade byggnaden. Sasja som pratar lite knackig engelska fångar min uppmärksamhet och pekar på ett rum och säger:
- I det här rummet bodde det sju uteliggare mellan 24 och 70 år. När vi besökte dem i slutet av sommaren hade de till och med kopplat in en TV. 
Plötsligt hör vi ljudet av snabba steg från våningen nedanför, Bessarion och Sasja kilar snabbt ned för trapporna. De kommer tillbaka efter en stund och säger att det bor tre personer i ett rum på den andra våningen. Men de valde att dra sig undan då de trodde att det var polisen som kom. Bessarion är mycket förvånad över att det bor människor i byggnaden nu på vintern, uteliggarna brukar söka sig in mot centrum när vintern kommer och sätter sina kalla klor i byggnaden.



Varje rum bär på sin egen lilla historia och varje rum verkar ha en egen funktion som ska fyllas. I ett par rum på våning två håller heroinisterna allt som oftast till och det ligger fullt med använda kanyler och nålar på golvet. När jag går lite närmare för att ta några bilder blir jag bryskt tillsagd att inte gå allt för nära. Vi går istället runt rummen och hamnar i ett rum där unga kvinnor säljer sex för att finansiera sitt heroinmissbruk. Trots att de allra flesta av dem är HIV-positiva vill många av torskarna inte använda kondom. Torskarna kommer från de många byggarbetsplatserna i närområdet. Det råder stor bostadsbrist i S:t Petersburg det byggs mängder av nya lägenheter. Många av byggnadsarbetarna kommer från andra delar landet och från en del gamla sovjetiska delrepubliker där arbetslösheten är hög. De har kommit till S:t Petersburg för att tjäna pengar som de kan ta med hem till sin familj, pengar är inte det enda som en del av dem kommer ha med sig tillbaka.



Efter att ha vandrat en stund genom bråte och nedfallen puts kommer vi fram till ett rum där det nyligen har brunnit, med sorg i rösten säger Bessarion: 
- Här dog en ung man i somras. De som bodde här hade täckt över fönstren med byggplast och filtar och de hade en hembygd kamin som gav dem värme, men den hembyggda kaminen fattade eld och rummet eldfylldes på ett ögonblick. Den unge mannen fångades i sin sovsäck och kunde inte komma ut. De andra fem ungdomarna som också bodde här hann dock ut i tid.
Bessarion, Sasja och Katja har lärt känna dem som rör sig i och kring dödens hus och det märks att de är engagerade i sina vänners situation och gör vad de kan för att hjälpa dem. De blir mycket berörda när någon av deras vänner råkar illa ut. Det ligger en del brända skolböcker på golvet, skolböcker som avslöjar att en av tjejerna som bodde i rummet var under 18 år. Jag frågar vad de gör om de stöter på någon som är minderårig. 
- Om vi stöter på någon som är minderårig försöker vi få med dem till ett kommunalt center och vi rapporterar givetvis vidare till de sociala myndigheterna, barn ska inte leva under sådana här förhållanden, säger Bessarion och gör en svepande rörelse över rummet med handen.

Under hela mitt besök känner jag mig övervakad. Men trots att Jayer är en mycket farlig och ogästvänlig plats känner jag mig aldrig orolig. Teamet är både välkända och respekterade av alla dem som rör sig i och runt byggnaden och det har förmodligen redan spridit sig att en utländsk reporter är på besök, tack vare att jag är med temet från DOW accepteras min närvaro. Vi går ned för trappan och fram till rummen där uteliggarna bor. Rummen är fyllda med allsköns bråte och blöta kläder hänger på tork. Stanken i rummen är obeskrivlig. När Sasja ser mitt plågade ansiktsuttryck säger han med ett leende:

- Det här är doften av uteliggare. Jag kan trösta dig med att jag aldrig heller vänjer mig vid den.

På avstånd hör vi glada och förväntansfulla röster från ungdomar som håller på att samlas vid ingången till dödens hus. Om en dryg timma ska festen börja och därför rör vi oss mot utgången för att hinna ut innan den börjar. Teamet kommer att finnas på plats och umgås med ungdomarna. Eftersom jag inte vill störa deras arbete och för att de inte kan garantera min säkerhet när festen väl börjat, beslutar vi oss för att ta farväl av varandra. När vi kommer till entrén träffar vi åter på de två hemlösa killarna, de har berusat sig på något och de är betydligt mer pratglada än tidigare.

Fem andra ungdomar har anslutit sig till killarna. De är i full färd med att skicka en plastflaska som troligen innehåller GHB mellan sig. De nyanlända ser ut som vilka välvårdade ryska ungdomar som helst. Tjejen i sällskapet är uppklädd och välsminkad, hon ser ut som om hon just ska kliva in på en trendig nattklubb i centrala S:t Petersburg. Men den kalla och sjabbiga byggnaden som hon nu står utanför är allt annat än det ultimata partypalatset. GHB kommer att flöda och risken att hon ska pröva på och fastna i ett heroinmissbruk är överhängande. Men som för så många andra ungdomar runt om i världen så lockar det okända och förbjudna. I sin jakt efter upplevelser och kickar kommer en del ungdomar som kommer från välartade familjer att ta sina första stapplande steg in i missbruk och misär i kväll. Tjejen och killarna är nya ansikten för teamet och de tar genast kontakt med dem och delar ut lite material och kontaktuppgifter.



Teamet från DOW trodde att högst hundra ungdomar skulle dyka upp den här kvällen men under högsäsongen som är på sommaren kan flera hundra ungdomar söka sig till en illegal fest på Jayer. Även om situationen för många ungdomar i Ryssland ser mörk och dyster ut finns det ändå hopp för framtiden. Så länge som det finns unga män och kvinnor som Bessarion, Sasja och Katja som verkligen vill vara med och göra skillnad finns det hopp. Man kan givetvis tycka att deras arbete bara är en liten droppe i ett stort hav, men som någon vis person sagt, havet är uppbyggt av många små droppar.



Här kan ni se fler bilder från Jayer: https://www.flickr.com/photos/chasid68/albums/72157633493146234

Text och foto: © Mikael Good

Animaux Domestiques - 家养动物

I like taking photos of domestic animals and their owners every now and then. Some of the animals that I meet are cute and some of them are quite monstrous.

Мне нравится фотографировать домашних животных и их владельцев. Некоторые из животных, которых я встречаю довольно мило и некоторые из них довольно чудовищно.

Text and Photo © Mikael Good

Mission Accomplished - My Professional Reputation Is Restored

I´m very thankful for my friend who made me conscious about the debate about one of my documentary photos in a closed forum which he is a member of. His action made it possible for me to take immediate action, write a text and upload the original unedited photo in my blog.

My professional reputation is very important for me because I work as a reporter and photojournalist every now and then. It´s very important for me that my readers can trust that I don't manipulate my photos or articles to make them more interesting. But high regions are never without storms and therefor it´s good to always be prepared for the coming storms. A good way to be prepared is to always play with open cards. And remeber that everything that we do in the dark will always come to light.

The picture that I wrote about in my blog yesterday is back were it belong. The mission is accomplished and most important my professional reputation is restored. I stood against the storm this time and I hope that I will stand firm against the coming storms of life by the Grace of God. Please let me say one last thing - Don´t believe in rumors! Please ask me first if you are suspicious about any of my photos or articles.

Text and Photo: © Mikael Good, All Rights Reserved