Anna har varit i helvetet och vänt

Kylan har lamslagit Lettland och små rökstrimmor stiger upp från husen vi möter utmed vägen. Här och där kan vi se hur en gardin dras åt sidan och hur ett par spanande ögon följer vår bil med blicken. Molnen blir bara mörkare och mörkare trots solens envisa kamp och de förebådar snö framåt eftermiddagen. Min tolk Liana och jag är på väg hem till en lettisk gumma som varit i helvetet och vänt.

Efter ett par timmar på skumpiga och isiga vägar kommer vi fram till ett litet knuttimrat hus med utedass, och en brunn mitt på gården. Vi hoppar ur bilen och knackar på dörren till huset. Dörren öppnas av en glad lettisk gumma med pliriga ögon. Kvinnan presenterar sig som Anna och hon är 86 år. Anna bjuder in oss i sitt kök där vi sätter oss ned vid middagsbordet och lyssnar på hennes livsberättelse. Som ung jobbade Anna på ett gods i utkanten av Taurupe. Hon jobbade som mjölkerska och med att producera de goda gräddostarna som godset var vida känd för. Den 17 juni 1940 ockuperade Sovjetunionen Lettland. Folket på godset märkte inte så mycket av vare sig ockupationen, eller kriget mellan de forna bundsförvanterna Nazityskland och Sovjetunionen som bröt ut ett drygt år senare. Inte ens de mörkaste molnen på himlen tycktes kunna störa tillvaron i den lilla idylliska byn och livet på godset gick sin gilla gång trots ofärdstiderna.

I slutet av januari 1944 bröt de sovjetiska styrkorna belägringen av Leningrad och de tyska styrkorna pressades allt närmare den lettiska gränsen. En tidig morgon i juli 1944 bröt några tyska stridsvagnar idyllen när de rasslade fram genom potatisodlingarna som omgav godset. De svängde in på gårdsplan och en grupp svartklädda, skäggiga och smutsiga tyskar hoppade ur sina vagnar och tilltvingade sig maten på godset under vapenhot innan de retirerade iväg på byvägen i riktning mot Riga. Sovjetiska soldater dök upp ett par dagar senare.

- Vi hade hört många skräckhistorier om vad sovjeterna gjorde, men de behandlade oss väl och var tacksamma för att vi visade dem vilken väg som tyskarna hade tagit, säger Anna.

Sommaren 1947 drygt två år efter krigsslutet kom sovjeterna tillbaka till godset, denna gången var det inte leende segervissa soldater som dök upp utan män från KGB med bister uppsyn. Folket på godset samlades ihop och en lettisktalande KGB-officer stövlade fram och ställde sig bredbent på gårdsplanen och läste upp en arresteringsorder som gällde både gårdsfolk samt godsägaren och hans familj.

- Under det stora fosterländska kriget samarbetade ni med de tyska fascisternas styrkor och försåg dem med mat och därför ska ni nu arresteras och ställas till svars för ert grova krigsbrott mot Sovjetunionen.
Han uttalade ett snabbt kommando på ryska och alla på godset fängslades. Under den kommande rättegången dömdes alla vuxna på godset till döden för sitt brott mot Sovjetunionen, straffen mildrades efter att domen fallit till långa straff i arbetslägren Gulag. Barnen och ungdomarna skickade till uppfostringsanstalt för att fostras till goda medborgare och godset konfiskerades av den sovjetiska staten.

Maten i Gulag var ensidig och näringsfattig och det hårda arbetet gjorde att Anna magrade betänkligt och av den frodiga pigan med långa blonda flätor och rosiga kinder var det snart bara skinn och ben kvar.
- Jag vill inte berätta mer om min tid i Gulag säger Anna, jag såg allt för mycket hemskheter där, man skulle kunna säga att jag har varit i helvetet och vänt. Hennes ögon fylls av tårar, men så skiner hon åter upp och klappar sig på magen och säger.
- Jag vägde drygt 80 kg när jag kom till Gulag och 35 när jag lämnade lägret 10 år senare. Det kallar jag för bantningskur, men efter ett år i frihet vägde jag 80 kg igen säger hon och skrattar högt, glad i mat har jag alltid varit.

När Anna kom tillbaka till Lettland 1957 fick hon jobb på kolchosen i Taurupe. Hon jobbade där fram till sin pensionering. När Lettland åter blev fritt efter 47 års sovjetisk ockupation fick hon överta en liten stuga, där hon nu bor tillsammans med sin hund Zēns. Även om Anna bara har en liten mager pension och får vända på slantarna för att få det att gå ihop så klagar hon inte, hon är van vid betydligt tuffare tider, därför klagar hon inte trots att hon har det kämpigt med att få in veden och bära in vatten från brunnen.
Anna berättar att en grupp äldre damer från området brukar träffas i kommunhuset i Taurupe. De äter en bit mat, tittar på en romantisk film från Ryssland och pratar om sina minnen från Gulag. På så vis bär de varandras bördor, samtalen fungerar som god terapi när alla de fruktansvärda minnena från förr knackar på dörren. 

När jag frågar Anna om hon har familj svarar hon snabbt med glimten i ögat:

- Jag har aldrig varit gift men friarna har alltid stått på rad. När vi hade dans nere på arbetarnas hus i Taurupe blev jag alltid uppbjuden först.
- Om du öppnar ytterdörren kanske det står en friare eller två med choklad och blommor och väntar på att jag ska släppa in dem!
- Om en vecka är det julafton och jag ska fira den tillsammans med en stilig yngling på 82 år om han inte hinner dö innan dess! Det är inte något krut i karlarna längre. De flesta av mina friare har trillat av pinn och dött. Det är snart bara jag och min lilla Zēns som är kvar, säger Anna och stryker ömt sin hund över huvudet.

Min tolk Liana och jag tar farväl av Anna och Zēns och vi sätter vi oss i bilen som ska föra oss tillbaka till Riga på skumpiga vägar. Vi hinner knappt komma till rätta i bilen innan rejäla snöflingor börjar falla från himlen och ett rejält snöoväder omfamnar oss, ett oväder som gör att resan tillbaka till Riga tar en timma längre än beräknat. 

Text och foto: © Mikael Good

Den rikaste mannen i Lettland

Rikedom är egentligen inte ett mått på hur stora materiella och ekonomiska tillgångar som man har. Rikedom handlar om hur man tjänar andra människor. Jag har fått förmånen att lära känna en man som tjänar många andra människor. Trots att han säkerligen inte tycker det själv är han ett stort föredöme i sitt tjänande.

Många av er har säkert träffat Ivars Velks på någon av Hjärta till Hjärtas resor till Lettland och en del av er har säkert blivit goda vänner med Ivars och hans hustru Liana. Jag lärde känna Ivars och Liana i december 2005 när min hustru och jag besökte olika projekt, familjer, sjukhus och barnhem runt om i Lettland för Hoppets Stjärnas räkning. När jag var i Lettland senast berättade Ivars något för mig som jag inte tidigare kände till om honom.

Under sovjettiden när Ivars och hans fru Liana var unga och deras dotter var liten umgicks de mycket med grannfamiljen. Grannarna hade en flicka som var i samma ålder som deras. Flickorna var nästintill oskiljaktiga och de lekte med varandra så fort tillfälle gavs. När Lettland blev fritt 1991 skildes de båda familjernas vägar åt. Ivars och hans hustru började att arbeta med välgörenhet och deras forne granne som hade sinne för affärer byggde snabbt upp sin privata förmögenhet efter Sovjetunionens sammanbrott. Den forne grannen har nu blivit en av de rikaste och mäktigaste personerna i Lettland. Rika människor använder sina pengar till att skaffa sig inflytande i politiken och på så sätt kan de öka avkastningen på sina egna investeringar.

Ivars har precis så att det räcker och blir över. Men han skulle gärna vilja ha lite mer pengar så att han kunde ge mer. När det har saknats pengar i hjälporganisationen Velki Association som Ivars och Liana driver, har han tagit av sin egen lön och besparingar så att ingen av de fattiga familjerna som de stöttar ska bli utan pengar. Jag frågade om hans gamla vän ger några pengar till Velki Association? Ivars suckade lätt och sa:
- Man kan kanske tycke att han som har stora ekonomiska resurser skulle kunna bidra mera men alla ansvarar själva för sina handlingar och stora medel medför också en annan typ av utgifter. 
Ivars lutar sig tillbaka och tänker efter en stund och sedan säger han med ett leende:
- Vem vet det kanske kommer en stor anonym donation till en behövande lettisk organisation en dag.
Trots att den forne vännen är mycket, mycket rik är Ivars inte avundsjuk på honom. Han är glad och tacksam för det liv som han har fått och framförallt för att han har fått vara med och hjälpa så många utsatta landsmän genom åren.

Jag lät Ivars berättelse sjunka in och efter en stund sa jag:
- Det är du som är en av de rikaste männen i Lettland?
Ivars tittade frågande på mig och sa:
- Vad menar du med det?
Jag hämtade andan och sa:
- Det står skrivet att vi inte ska samla våra skatter på jorden utan i himlen. Vårt hjärta är där vår skatt är! Med tanke på allt det som du och din fru har gjort med hjärtat för de minsta och svagaste i Lettland vet jag att din skatt i himlen är stor och lönen för allt ditt arbete kommer att bli stor en dag. Men din gamla vän har inte samlat sin skatt i himlen och den rikedom som han har samlat ihop här på jorden kommer att tas ifrån honom en dag. Då kommer han att stå där naken, fattig och utlämnad.
Ivars tänkte efter en liten stund sedan sa han leende.
- Du har nog rätt i det Mikael.

Matteus 6:19-21
19 Samla inte skatter på jorden, där rost och mal förstör och där tjuvar bryter sig in och stjäl. 20 Samla er skatter i himlen, där varken rost eller mal förstör och där inga tjuvar bryter sig in och stjäl. 21 Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.

Text och foto: Mikael Good

Eurobägaren riskerar att svämma över

Cyperns ekonomi är i kraftig gungning och en del ekonomer är rädda för att lilla Cypern ska bli droppen som till sist får hela eurobägaren att svämma över. Men trots att hela eurosamarbetet är i gungning och framtiden för euron som valuta är osäker, kämpar Lettland hårt för att få komma in i den ekonomiska stugvärmen.

Trots att euron är i kraftig gungning har Lettland siktet inställt på att införa den gemensamma valutan i januari 2014. Lettland skulle i så fall bli det 18 eurolandet. Även om landets politiker är entusiastiska över euron är inte det hårt prövade folket i Lettland lika entusiastiska längre. Precis som i Sverige matas de dagligen med information om hur eurosamarbetet knakar i fogarna och det är många som har dragit öronen åt sig och vill avvakta ett tag till. Men enligt Lettlands centralbank uppfyller landet kriterierna för att ingå i eurosamarbetet och under våren ska EU-kommissionen granska Lettland för att se om landet uppfyller alla kriterierna och utröna om de är redo att införa euro som valuta.

I början av 2009 var Lettland helt utslaget och nere för räkning och en nationell bankrutt närmade sig med stormsteg. Då var det nog ingen som trodde att Lettland skulle resa sig på nio, få ordning på sin ekonomi och vara redo för det ekonomiska finrummet på bara fyra år. Tillväxten i Lettland ökar på grund av en tuff ekonomisk politik och ett ekonomiska stålbad av allra värsta sort. Skuldsaneringen och tillväxten i Lettland efter krisen ses numera som ett föredöme inom EU och det är många som anser att fler skuldtyngda EU-länder borde följa Lettlands exempel i spåren för att snabbt få ordning på sina krisande ekonomier.

Men myntet har även en baksida. Drygt 250.000 personer har lämnat landet sedan år 2000, utflyttningen har tagit extra fart efter 2008 (en del källor talar om ännu högre siffror men då jag inte kan få dem verifierade har jag valt att utelämna dem). Många av letterna som har flyttat är högutbildade och de blev antingen av med sina arbeten eller fick sina inkomster kraftigt sänkta i spåren av krisen. Vad denna brain drain (kunskapsflykt) kan få för påverkan på den långsiktiga ekonomiska tillväxten återstår att se. Men för att kunna locka tillbaka dem som har flyttat krävs kraftigt höjda löner och det har inte Lettland råd med inom en överskådlig framtid. Det blir billigare att importera kvalificerad arbetskraft från grannländer som har lägre lönenivåer för att täcka upp för den kunskap som försvunnit ur landet. Men frågan är om Letterna kommer att gå med på en ökad invandring?

Sedan Lettland blev fritt från Sovjetunionen den 21 augusti 1991 har invånarantalet minskat från 2 700 000 (1989) till cirka 2 070 000 (2012). En del rapporter talar om att 2012 års siffror är lätt friserade och att det totala antalet invånare i landet ligger någonstans mellan 1,8 och 1,9 miljoner. Om den senaste siffran stämmer innebär det att Lettland har förlorat drygt 30% av sin befolkning på lite mer än 20 år. Om vi skulle haft samma negativa befolkningsutveckling som Lettland skulle Sveriges befolkning ha sjunkit från drygt 8 600 000 år 1991 till drygt 6 000 000 år 2012. I vilket fall som helst har emigrationen även en positiv effekt på arbetslöshetssiffrorna i Lettland och den har bidragit till att de har sjunkit kraftigt de senaste två åren.

Bilden som illustrerar artikeln föreställer ett bostadsområde i ett litet samhälle i de östra delarna av Lettland. När jag besökte en familj som bodde där i mitten av 2000-talet gapade hälften av lägenheterna tomma. Hur det ser ut idag vet jag inte men jag skulle tro att fler har flyttat därifrån i sin jakt efter ett arbete. Kanske har de flyttat till andra städer i Lettland eller sökt sin lycka utomlands?

Text och foto: © Mikael Good, 2006, 2013. All Rights Reserved.