Anna har varit i helvetet och vänt

Kylan har lamslagit Lettland och små rökstrimmor stiger upp från husen vi möter utmed vägen. Här och där kan vi se hur en gardin dras åt sidan och hur ett par spanande ögon följer vår bil med blicken. Molnen blir bara mörkare och mörkare trots solens envisa kamp och de förebådar snö framåt eftermiddagen. Min tolk Liana och jag är på väg hem till en lettisk gumma som varit i helvetet och vänt.

Efter ett par timmar på skumpiga och isiga vägar kommer vi fram till ett litet knuttimrat hus med utedass, och en brunn mitt på gården. Vi hoppar ur bilen och knackar på dörren till huset. Dörren öppnas av en glad lettisk gumma med pliriga ögon. Kvinnan presenterar sig som Anna och hon är 86 år. Anna bjuder in oss i sitt kök där vi sätter oss ned vid middagsbordet och lyssnar på hennes livsberättelse. Som ung jobbade Anna på ett gods i utkanten av Taurupe. Hon jobbade som mjölkerska och med att producera de goda gräddostarna som godset var vida känd för. Den 17 juni 1940 ockuperade Sovjetunionen Lettland. Folket på godset märkte inte så mycket av vare sig ockupationen, eller kriget mellan de forna bundsförvanterna Nazityskland och Sovjetunionen som bröt ut ett drygt år senare. Inte ens de mörkaste molnen på himlen tycktes kunna störa tillvaron i den lilla idylliska byn och livet på godset gick sin gilla gång trots ofärdstiderna.

I slutet av januari 1944 bröt de sovjetiska styrkorna belägringen av Leningrad och de tyska styrkorna pressades allt närmare den lettiska gränsen. En tidig morgon i juli 1944 bröt några tyska stridsvagnar idyllen när de rasslade fram genom potatisodlingarna som omgav godset. De svängde in på gårdsplan och en grupp svartklädda, skäggiga och smutsiga tyskar hoppade ur sina vagnar och tilltvingade sig maten på godset under vapenhot innan de retirerade iväg på byvägen i riktning mot Riga. Sovjetiska soldater dök upp ett par dagar senare.

- Vi hade hört många skräckhistorier om vad sovjeterna gjorde, men de behandlade oss väl och var tacksamma för att vi visade dem vilken väg som tyskarna hade tagit, säger Anna.

Sommaren 1947 drygt två år efter krigsslutet kom sovjeterna tillbaka till godset, denna gången var det inte leende segervissa soldater som dök upp utan män från KGB med bister uppsyn. Folket på godset samlades ihop och en lettisktalande KGB-officer stövlade fram och ställde sig bredbent på gårdsplanen och läste upp en arresteringsorder som gällde både gårdsfolk samt godsägaren och hans familj.

- Under det stora fosterländska kriget samarbetade ni med de tyska fascisternas styrkor och försåg dem med mat och därför ska ni nu arresteras och ställas till svars för ert grova krigsbrott mot Sovjetunionen.
Han uttalade ett snabbt kommando på ryska och alla på godset fängslades. Under den kommande rättegången dömdes alla vuxna på godset till döden för sitt brott mot Sovjetunionen, straffen mildrades efter att domen fallit till långa straff i arbetslägren Gulag. Barnen och ungdomarna skickade till uppfostringsanstalt för att fostras till goda medborgare och godset konfiskerades av den sovjetiska staten.

Maten i Gulag var ensidig och näringsfattig och det hårda arbetet gjorde att Anna magrade betänkligt och av den frodiga pigan med långa blonda flätor och rosiga kinder var det snart bara skinn och ben kvar.
- Jag vill inte berätta mer om min tid i Gulag säger Anna, jag såg allt för mycket hemskheter där, man skulle kunna säga att jag har varit i helvetet och vänt. Hennes ögon fylls av tårar, men så skiner hon åter upp och klappar sig på magen och säger.
- Jag vägde drygt 80 kg när jag kom till Gulag och 35 när jag lämnade lägret 10 år senare. Det kallar jag för bantningskur, men efter ett år i frihet vägde jag 80 kg igen säger hon och skrattar högt, glad i mat har jag alltid varit.

När Anna kom tillbaka till Lettland 1957 fick hon jobb på kolchosen i Taurupe. Hon jobbade där fram till sin pensionering. När Lettland åter blev fritt efter 47 års sovjetisk ockupation fick hon överta en liten stuga, där hon nu bor tillsammans med sin hund Zēns. Även om Anna bara har en liten mager pension och får vända på slantarna för att få det att gå ihop så klagar hon inte, hon är van vid betydligt tuffare tider, därför klagar hon inte trots att hon har det kämpigt med att få in veden och bära in vatten från brunnen.
Anna berättar att en grupp äldre damer från området brukar träffas i kommunhuset i Taurupe. De äter en bit mat, tittar på en romantisk film från Ryssland och pratar om sina minnen från Gulag. På så vis bär de varandras bördor, samtalen fungerar som god terapi när alla de fruktansvärda minnena från förr knackar på dörren. 

När jag frågar Anna om hon har familj svarar hon snabbt med glimten i ögat:

- Jag har aldrig varit gift men friarna har alltid stått på rad. När vi hade dans nere på arbetarnas hus i Taurupe blev jag alltid uppbjuden först.
- Om du öppnar ytterdörren kanske det står en friare eller två med choklad och blommor och väntar på att jag ska släppa in dem!
- Om en vecka är det julafton och jag ska fira den tillsammans med en stilig yngling på 82 år om han inte hinner dö innan dess! Det är inte något krut i karlarna längre. De flesta av mina friare har trillat av pinn och dött. Det är snart bara jag och min lilla Zēns som är kvar, säger Anna och stryker ömt sin hund över huvudet.

Min tolk Liana och jag tar farväl av Anna och Zēns och vi sätter vi oss i bilen som ska föra oss tillbaka till Riga på skumpiga vägar. Vi hinner knappt komma till rätta i bilen innan rejäla snöflingor börjar falla från himlen och ett rejält snöoväder omfamnar oss, ett oväder som gör att resan tillbaka till Riga tar en timma längre än beräknat. 

Text och foto: © Mikael Good

Julfesten är över för Aija

Jag befinner mig mitt i årets julfest på en internatskola i en större lettisk stad och det är inte utan att man smittas av den härliga stämningen. Då och då är det någon som fnittrar till, det går liksom inte att låta bli, förväntningarna och spänningen är för stor. Det är sista dagen innan jullovet och flera föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar finns på plats för att ta del av festligheterna och sedan hämta hem sina små telningar.

Eleverna på internatskolan har övat sånger, dikter och små sketcher i flera veckor och framför med varierad framgång sina bidrag. Jag är glad att jag inte sitter i någon sorts idoljury och ska betygsätta inslagen. Alla gör sitt bästa och det är oerhört roligt att få vara med. Plötsligt är det en liten tjej som fångar mitt intresse, med stolthet, säkerhet och en oerhörd scennärvaro både sjunger och dansar hon. Det riktigt skiner om henne, hela hon strålar, hade jag varit en i idoljuryn hade jag valt ut henne till slutaudition direkt. Tänk vad stolt hennes mamma måste vara nu.

Bäst i klassen
Snart har alla klasser framfört sina små bidrag och det är dags för rektorn att dela ut diplom. En av dem som får diplom är Aija, den lilla tjejen som sjöng och dansade så bra. Hon är sju år och går i första klass. Diplomet får hon för att hon både är omtyckt av sina klasskompisar och en av de bästa eleverna i sin klass. Efter diplomutdelningen får alla barn varsin julklapp och en stor påse med godis och frukt.

Festen går mot sitt slut, för barnen innebär det att skolterminen är slut och ett par veckors välbehövligt jullov väntar. Jag ser mig om i salen efter lilla Aija. Det är lite rörigt när alla ska säga hej då till sina vänner, samtidigt som man ska leta upp mamma eller pappa i mängden av anhöriga. Så ser jag henne stå tryckt emot en vägg, borta är det glada leendet och stora tårar rullar utmed hennes kinder. Jag inser att det inte finns någon stolt mamma vid hennes sida, hon står där helt ensam med sitt diplom, sin julklapp och sin godispåse.

Festen är slut
För Aija innebär jullovet att hon måste åka tillbaka till barnhemmet där hon växt upp. Jag frågar varför hon gråter och förstår att anledningen inte bara är att hon måste tillbaka till barnhemmet; hon hade verkligen sett fram emot julfesten och övat i flera veckor, nu är festen slut, spänningen har släppt och hennes första termin på skolan är avklarad. Hon stortrivs på skolan och vill inte alls tillbaka till barnhemmet även om hon, efter en stunds tvekan, faktiskt erkänner att hon saknar en del av sina fröknar på barnhemmet.
– Men lärarna på skolan är bäst! utbrister Aija och torkar sina tårar, snart är hennes underbara leende tillbaka igen och även om hon är ganska blyg, visar hon mer än gärna runt mig på sin skola. 

Istället för stödundervisning
Aijas skola är en special- och internatskola för barn med lättare funktionshinder, sociala och mentala. Skolan drivs av lettiska staten. I Lettland finns inget utbyggt system för assistenter eller extra stödundervisning, många barn som i Sverige skulle ha gått i en vanlig skola, går istället på sådana här specialskolor. Jag har lite svårt att förlika mig med tanken, varför ska Aija, som för mig verkar vara en skärpt och vaken tjej, gå på en internatskola för barn med olika former av utvecklingsstörningar? Samtidigt förstår jag att hon här får det där extra stödet hon ändå behöver, klasserna är mindre och lärarna hinner ge varje elev mer tid och kan anpassa undervisningen mer individuellt till barnens behov. 

På den här typen av skolor hamnar även barn med ADHD och andra koncentrationssvårigheter, barn som inte får tillräckligt stöd hemma och även en del barn som inte kan bo hemma året runt på grund av fattigdom. De flesta av barnen bor under loven hemma hos mamma och pappa eller hos någon annan släkting men några av dem bor, liksom Aija, på olika barnhem. Från Aijas barnhem, är de åtta barn. Aija tycker det känns ganska bra att inte vara ensam från barnhemmet.

  

Ett hem som andra, fast ändå inte
Medan Aija visar mig runt på skolan blir hon allt gladare och jag förstår att hon är lite stolt över att just hon får visa mig sin fina skola. Först går vi till hennes klassrum, ett ljust och trevligt rum där det förutom skolbänkar och annat som hör till ett klassrum, även finns en hel del leksaker, dockor, mjukisdjur, bilar och böcker.

– Det här är min plats, säger Aija och slår sig ner vid en av bänkarna.En fröken, som följer med oss runt, talar om att klassrummen även används efter skoltid, då barnen får hjälp med läxläsning samtidigt som de får möjlighet att leka eller bara sitta och ta det lugnt ett par timmar.

Varvat med klassrummen finns de stora sovsalarna, sängarna står ganska tätt och det får plats upp till 20 barn i varje rum. När jag frågar Aija om hur det är att sova med så många andra runt omkring, skakar hon bara på huvudet, hon tycker nog frågan är lite dum.
– Min säng är jätteskön och där sover jag bra, säger hon bestämt.
– Det är inga större problem med de mindre barnen, berättar fröken, men i sovrummen med de större barnen, framför allt flickorna, blir det ibland både pratigt och fnittrigt vid läggdags.



En underbar liten tjej
Fröken tittar på klockan och jag förstår att det är dags för Aija att ge sig iväg, bussen från barnhemmet väntar redan och hon ska hinna få i sig lite lunch innan hon sticker. Hon vinkar glatt hej då till oss och springer iväg, tårarna som rann på kinderna tidigare är glömda. Hon verkar glad och ganska tillfreds med sin situation, ändå kan jag inte låta bli att fundera på hur någon kunnat överge en så underbar liten tjej. Jag ber och hoppas att hon ska ha människor runt sig som ger henne allt det stöd och den uppmuntran som hon behöver för att utvecklas till den hon är tänkt att vara.

Text: Marita Good. Foto: Mikael Good, All Rights reserved.

Om du vill stötta arbetet med funktionshindrade barn och vuxna i Lettland, så skulle jag vilja tipsa dig om Hjälpverksamheten Hjärta till Hjärta som med hjälp av sina samarbetsorganisationer i Lettland bedriver ett mycket bra arbete i Lettland. Hjärta till Hjärta har ett så kallat 90-konto, som är en garant för dig som givare att dina pengar verkligen går ditt de ska. Om du vill ge en julgåva till Hjärta till Hjärtas arbete i Lettland är du välkommen att sätta in din gåva på Plusgiro 90 07 85-7 märk betalningen med "Julgåva Lettland 2013"

Jag vill även passa på att önska alla mina läsare en riktigt trevlig Messiasafton tillsammans med nära och kära!

Reportaget gjordes 2006 och har tidigare publicerats i tidningen Junia. Aija heter egentligen något annat.

En trygg famn för Lisa

Föreställ dig att du bara är 15 år gammal. Din mamma drack sig nyligen till döds och din far är hospitaliserad och kommer inte ihåg dig efter att ha druckit träsprit. Barnet som du födde har tagits ifrån dig av en snorkig barnmorska. Du har svikits av samhället och alla de människor som du litade på, du är helt ensam. Du börjar tro att det bara finns en väg ut ur din misär. Men när mörkret håller på att kväva dig greppar du det sista halmstrået och dras tillbaka in i ljuset av människor som verkligen bryr sig om dig.



Lisa är höggravid när jag träffar henne i den lilla lägenhet som hon och hennes storasyster ärvt efter sina föräldrar. Lägenheten är i bedrövligt skick och det luktar starkt av kloak och mögel. Lisa håller på att packa, om en vecka ska hon föda sitt andra barn och flytta in på familjecentret Grace i St. Petersburg. För ett halvår sedan var Lisa ensam, utlämnad och totalt uppgiven. Hon hade blivit sviken av alla som stod henne nära och de få vuxna som hon hade haft förtroende för hade vänt henne ryggen.

Lisa växte upp tillsammans med sin nio år äldre syster i lägenheten tillsammans med sin mamma och pappa. Både mamman och pappan var tunga missbrukare och brydde sig inte om sina döttrar. Lisas storasyster höll sig oftast så långt bort från hemmet som hon kunde och kom i princip bara hem för att sova. När andra föräldrar följde sina barn till skolan, fick Lisa gå själv. När hon kom hem från skolan fick hon laga sin egen mat och tvätta sina egna kläder. Från köksfönstret kunde hon se andra barn leka och busa ute på gården och hon drömde om att kunna vara med. När Lisa var 13 år förlorade hennes föräldrar vårdnaden om henne och Lisa hamnade på barnhem. För Lisa, som var van att klara sig själv, var det svårt att anpassa sig till det ständigt uppassade och övervakade livet på barnhemmet. Så ofta hon kunde, sökte hon sig bort från barnhemmet.

     

Stulen barndom
När Lisa precis fyllt 14 dog mamma av svåra alkoholskador. Pappa som druckit dålig vodka (hembränt som säljs som vodka) fick så svåra hjärnskador att han hamnade på sjukhem. Mitt i sorgen efter sina föräldrar träffade Lisa Maxim, en ung man från Tadzjikistan. De blev kära och eftersom Lisa aldrig fått någon sexualkunskap var hon snart gravid. Personalen på barnhemmet rådde henne att göra abort, något som Lisa vägrade. Men eftersom hon bara var 15 år när sonen Roma föddes, togs han ifrån henne direkt och placerades på ett annat barnhem.
– När de tog min Roma från mig brast mitt hjärta. Jag var så ledsen att jag inte kunde sova på flera veckor, jag tänkte bara på min lille kille som tagits ifrån mig. Jag vet att jag skulle kunnat bli en bra mamma för honom, trots min ålder, men alla vuxna bara skrattade åt mig när jag sa att jag kunde ta hand om honom själv.
– Jag kommer särskilt ihåg en barnmorska som sa till mig att jag skulle glömma Roma. Hon sa till mig att jag säkert skulle få fler barn, det här barnet tar vi hand om. Hur kan någon vara så hjärtlös och elak, säger Lisa och torkar bort tårarna.



Gravid igen

När Lisa slutat högstadiet flyttade hon från barnhemmet till ett studenthem i St. Petersburg. Där skulle hon studera till konditor på en yrkesskola. På studenthemmet hade hon lite större frihet och började regelbundet besöka sonen Roma. Fortfarande bemöttes hon mest av förakt från personalen på barnhemmet.
– Det är svårt, jag vet att jag är mogen nog att ta hand om ett barn, men alla vuxna som jag mött har bara skrattat åt mig och nedlåtande sagt till mig att det klarar du inte lille vän. Det gör mig både arg och besviken.
Den ökade friheten innebar också att Lisa hade större möjlighet att träffa sin pojkvän Maxim. Snart var Lisa gravid igen. Myndigheterna krävde även denna gång att hon skulle göra abort men Lisa vägrade. Hon ville att barnet skulle få födas och växa upp tillsammans med sina föräldrar, trots alla svårigheter och problem. Men Lisa är inte myndig och Maxim saknar ryskt medborgarskap.



Någon som lyssnar
En kompis från barnhemmet tipsade henne om det kristna familjecentret Grace, efter viss tvekan beslutade sig Lisa för att åka dit. På Grace mötte hon för första gången vuxna som tog sig tid att lyssna på henne och som verkligen brydde sig om henne.
– Det var som att komma hem till den där varma och trygga famnen som jag alltid har saknat. Jag ser inte de som jobbar på Grace som personal, de är mer som en mormor eller kanske moster. De lyssnade på mig och de tog sig tid med mig.
Natasja, en av dem som arbetar på Grace, var den som först träffade Lisa. Hon lovade henne att hon och de andra på Grace skulle göra allt som stod i deras makt för att hjälpa Lisa att kunna vara mamma för sina barn. De var rädda att Lisa annars skulle sugas in i ett liv med alkohol och droger, något hennes nio år äldre syster redan gjort och något de gång på gång sett bland andra barnhemsbarn.

    

Ett värdigt liv för alla
Kärlek och godhet är något som alla behöver, det är utgångspunkt i arbetet på familjecentret Grace, ett arbete som stöds av en biståndsorganisationer från flera länder. I en liten trerumslägenhet har man byggt upp en kristen familjegemenskap för ensamstående mammor och före detta barnhemsbarn. Tanken är att Grace ska fungera som en sluss ut i samhället för föräldralösa barn och ungdomar, samt vara ett stöd för ensamstående mammor som saknar släktingar som kan stötta och avlasta dem. Statens ansvar för föräldralösa barn slutar när de tagit examen och förväntas kunna klara sig själva. Många känner sig både ensamma och utelämnade och hamnar ofta i helt fel sällskap, framförallt flickorna utnyttjas och får ofta barn redan i tonåren.

     

På Grace skapas den familjegemenskap som många saknar. Här får de rådgivning och praktisk undervisning. Att växa upp på ett barnhem blir lätt lite som att växa upp på en skyddad verkstad, många före detta barnhemsbarn vet inte alls hur de ska ta hand om sig själva. På Grace får de t ex lära sig att sköta sin ekonomi, de får hjälp att söka arbete, stöd i sitt första egna boende och så vidare. Allt det där som man vanligtvis får från sina föräldrar. Ensamstående mammor, även de oftast före detta barnhemsbarn, får förutom socialt stöd även hjälp med mat, kläder, sjukvård och mediciner om det behövs. Ungdomarna och de ensamstående mammorna som bor på, eller regelbundet besöker familjecentret hjälper också varandra med barnpassning och de olika sysslorna som behöver utföras på centret.

Förberedelser
Det var den gemenskapen och omsorgen som Lisa mötte och med stöd från Grace har hon den här gången fått en chans att förbereda sig för att bli mamma. Natasja och hennes kollegor Valentina och Lena har flera gånger varit i kontakt med barnavårdsmyndigheten, den sociala myndigheten och rektorn för den yrkesskola där Lisa går. De har lyckats få fram ett avtal med myndigheterna som innebär att Lisa får bo på Grace tillsammans med sitt barn tills hon kan stå på egna ben. (Lisa som fortfarande inte fyllt 18 år, står under ryska statens ansvar.)

Lisa har fått hjälp att köpa barnvagn, spjälsäng, babykläder och blöjor. Hon har också fått mer kunskap om hur ett litet barn ska tas omhand. Nästa steg är att hjälpa Lisa få tillbaka vårdnaden om sonen Roma. När Lisa gått klart sin utbildning och fått ett jobb, ska de även försöka få tag på ett nytt boende till Lisa. Lägenheten som hon och hennes syster ärvt efter sina föräldrar och som staten anser att hon ska flytta in i är i bedrövligt skick och är inget lämpligt hem för en ung småbarnsmamma med två små barn.

När jag träffar Lisa är det bara någon vecka kvar tills hennes andra barn ska födas. Känslorna är naturligtvis blandade, förväntningar blandas med osäkerhet men också ett lugn och en förtröstan, den här gången är hon inte ensam!

    

Trots att det finns många hinder på vägen tror jag att Lisa kommer att bli en bra mamma, mycket tack vare sin egen envishet men också genom det stöd hon får från familjecentret Grace. Att vara mamma är det som Lisa vill och jag tror att hon kommer att kunna ge sina barn en varm och trygg famn av kärlek. Det skulle inte förvåna mig om hon blir en resursperson på familjecentret Grace i framtiden, en resursperson som ställer upp och stöttar och hjälper andra unga mödrar som är i samma situation som hon var.



Det har nu gått över ett år sedan jag träffade Lisa. Under den tiden har hon fött dottern Anna och i december förra året fick jag glädjebeskedet att hon tack vare stödet från personalen på familjecentret Grace fått vårdnaden om sin son Roma. Lisa och hennes två barn bodde på familjecentret Grace i St. Petersburg till i september i år. Då de kunde flytta in i sin lägenhet som ligger i ett bostadsområde några mil söder om St. Petersburg. Lägenheten som tidigare var i riktigt bedrövligt skick är nu nyrenoverad och i mycket bra skick. Lisa har bestämt sig för att avsluta sina studier till konditor och under tiden är barnen på dagis. De får fortfarande mycket stöd och hjälp från Grace och bor på där en weekend per månad.

    

Epilog: I början av 2013 bestämde sig Lisa för att ta emot Jesus som sin frälsare och Herre. Lisas storasyster har blivit fri från sitt alkoholberoende och systrarna bor nu tillsammans i lägenheten. Anna och Romas pappa bor i en lägenhet i St. Petersburg tillsammans med några kompisar. Han vill tyvärr inte leva något familjeliv men han dyker upp lite då och då med mat och presenter till barnen.

Jag vill passa på att rikta ett stort och varmt tack till alla er som engagerade er i Lisas och hennes barns situation efter att ni läst reportaget. Genom era böner och penninggåvor har ni sett till så att en ung kvinna som inte hade någon framtid har fått tillbaka både hopp och livskraft och kan stå på egna ben.

Om ni vill vara med och hjälpa Lisa och andra ryska småbarnsmammor till en bättre framtid så kan ni ge en gåva till Grace Family Center via Star of Hope, USA eller via Big Family Mission For Orphans

Klicka på den följande länken om du vill se bilderna i större format, du kan även ta del av en del ej tidigare publicerade foton: http://www.flickr.com//photos/61029780@N06/sets/72157632319392145/show/

Text och foto: © Mikael Good. All Rights Reserved.

Reportaget har tidigare publicerats i tidningen Junia.

*Jag har valt att inte namnge Lisas syster.