lördag 13 november 2010

Sprid lite ljus i mörkret!

Klockan börjar närma sig lunchtid när vi kör in i en liten by strax utanför staden Balvi i östra Lettland en kall dag i mitten av december. Vi ska berätta om när Inga och hennes sex barn får ett julpaket från Sverige. Inga är några år över 40 men redan änka efter två män.

Byn är så långt ifrån en pittoresk liten lantlig idyll som man kan komma, det ser mer ut som om någon flyttat ut några fula hyreshus från Råslätt och placerat dem mitt på en åker i östra Lettland. Husen har dessutom tappat det mesta av ursprungsfärgen, putsen har lossnat och här och där gapar stora hål i fönstren. Inte ens den vita snön som lagt sig som ett täcke runt husen förmår att lysa upp eller ge lite julstämning, det är ju trots allt ett julpaket som vi ska överlämna.


Den lilla byn utanför Balvi © Mikael Good


Inga, Arvids, Ingos och Jemela © Mikael Good

Vi går upp för ett par knirrande trappor i ett av husen och knackar på, innanför dörren hörs inte ett ljud. Vi knackar återigen på och så småningom kommer Ingos, äldste sonen i familjen, och öppnar förren och tittar lite sömndrucket förvånat på oss. Trots att det snart är lunchdags ligger hela familjen fortfarande och sover. Ingos förklarar lite blygt att de inte hade någon frukost hemma så de tyckte det var bättre att sova så länge som möjligt. Vi bjuds in i den lilla lägenheten av Ingos och snart är hela familjen på benen, de mindre barnen Arvids, Raimonda och Evie är lite nyvakna, hungriga och blyga, Arvids sätter sig på en sliten stol och tittar förundrat på mig när jag tar en bild på honom, barnen är inte vana vid att få besök, speciellt inte besök från utlandet.


Arvids © Mikael Good

I den lilla tvårummaren syns ingen rikedom, inte materiell i varje fall. Ett litet rum på ca 15 m2 fungerar som sovrum, vardagsrum, matsal, läxrum, lekrum - allt som görs i ett hem med tre tonåringar och tre yngre barn. Lägenhetens lilla kök får vi inte ens se och det respekterar vi. Inga skäms lite för hur de bor, tapeterna är fläckiga och hänger löst på väggarna, möblerna är slitna och lägenheten är oerhört smutsig, här och där ligger det högar av gamla cigarettfimpar, damm, brödsmulor och sand, som om någon börjat städa men aldrig orkat göra klart. I ett hörn av rummet har man murat upp en vedkamin, man byggde upp den när centralvärmen i huset slutade fungera för ett par år sedan. Fortfarande finns det stora hål i murbruket, både i väggen och i taket, efter att de installerade kaminen, det finns bara pengar för det som är livsnödvändigt och inte till något extra, som att snygga till och laga.

Lite avvaktande börjar familjen att plocka ur den stora lådan vi har med oss, men leendena blir allt bredare och bredare. Skrattande visar de upp sina fynd, skrivböcker för skolan, stearinljus, choklad, kaffe, cornflakes…
Plötsligt dyker Arvids långt ner i lådan, han kommer upp och ett stort leende syns på hans tidigare hungersura ansikte när han visar upp sitt fynd, ett stort paket spaghetti och han utbrister skrattande:
- Mamma, nu kan vi äta spaghetti till frukost!För Arvids och hans syskon är spaghetti festmat, pasta i alla former är dyrt i Lettland och inget som en fattig familj äter till vardags, de få pengar de har räcker oftast bara till bröd och mjölk.


Raimonda, Arvids och Evie packar upp julpaketet © Mikael Good

Stämningen i lägenheten blir allt bättre och det svårmod som kändes när vi kom lättar efterhand. Inga berättar att familjen inte alltid haft det svårt, båda hennes män har arbetat med jordbruk och även om de inte levde i överflöd hade de alltid mat på bordet. Byn var tidigare ett ganska välmående kollektivjordbruk och husen beboddes av arbetare på jordbruket. Innan Lettland bröt sig loss från Sovjetunionen fanns det många fungerande kollektivjordbruk runt staden Balvi, idag är det dock inte många som fungerar och området är ett av de fattigaste i Lettland. Sedan Lettland blev självständigt har det mesta av jordbruksmarken återlämnats till de ursprungliga ägarna, många av dem bor i andra länder och de flesta som tidigare bodde och jobbade på kollektivet är nu arbetslösa och mycket fattiga. De jordbrukare som fortfarande finns kvar har svårt att få sina produkter sålda, det är oftast billigare att köpa importerade varor från Litauen eller Ukraina, eller t.o.m. från andra EU länder, p.g.a. alla produkter som odlats med EU-stöd och därför kan säljas för långt under marknadsvärdet.

Idag ligger stora delar av den förut så bördiga jordbruksmarken i träda och många industrier och företag som var beroende av jordbruksprodukter har fått lägga ner. Det gör att arbetslösheten är hög, både ute på landsbygden och inne i staden. Inga arbetade tidigare på det lilla socialkontoret i byn men är nu arbetslös, hon har fortfarande ett par månader kvar av sitt arbetslöshetsunderstöd på 30 lat (ca 400 SEK) men när hennes nio månader är slut vet hon inte vad hon ska göra. Det är svårt att få pengarna att räcka redan nu. När vi ska gå rinner tårarna längs kinderna på Inga men det är inte tårar av sorg, det är tacksamhet.
- Tack för att ni kom! Det här var den bästa julklapp vi någonsin kunde få.


Text och foto: Marita och Mikael Good

2 kommentarer:

Johan sa...

Trevligt reportage!

Jag får nästan lite Stig Dagerman-vibbar.

Jag länkar till det här inlägget i mitt nästa inlägg!

/Johan

Chasid sa...

Kul att du gillar reportaget Johan! Du får gärna länka till det i ditt nästa inlägg! Jag känner mig hedrad över att du får Stig Dagerman vibbar av texten :)
//Chasid