Leica (like) father like son

My wife, daughter and I was invited to a photo exhibition that was held at my son Matheos kindergarten yesterday. Matheo and his classmates had organized a photo exhibition for their parents and siblings. We looked at the photo exhibition and Matheo was really proud of his pictures. We were also offered homemade cupcakes that the children had made and strawberry juice. Because of the rules of the kindergarten I can´t  show you Matheos own pictures in this blog.



I must say that Matheo has an eye for photography and especially for documentary photography. But that is not so surprising for me since he started his career with a Leica M3 and has a father who works as documentary photographer every now and then :)

Text and Photo: © Mikael Good. All Rights Reserved.

Still Moments from the River of Time - Mikael Good

I usually work as a documentary photographer and reporter and i´m probably best known for my photos from China, Latvia and Russia. But i like to take snapshots of the people i meet on the streets when ever i can.



Even if some people might call it street photography i rather call it street documentary photo since i try to capture the still moments from the river of time in a documentary way.



I prefer to work in black and white. To quote Robert Frank; "Black and white are the colors of photography. To me they symbolize the alternatives of hope and despair to which mankind is forever subjected".



Watch the whole exhibition Still Moments from the River of Time by Mikael Good at 591 Photography blog: http://www.591photography.com/2011/12/still-moments-from-river-of-time-mikael.html

Text and Photo: Mikael Good. All rights reserved.

Without people you’re nothing

I'd like to say people can change anything they want to; and that means everything in the world. People are running about following their little tracks. I am one of them. But we've all gotta stop... just stop following our own little mouse trail. People can do anything; this is something that I'm beginning to learn.

People are out there doing bad things to each other; it's because they've been dehumanized. It's time to take that humanity back into the centre of the ring and follow that for a time. Greed... it ain't going anywhere! They should have that on a big billboard across Times Square. Think on that. Without people you're nothing.
/Joe Strummer

© Mikael Good, 2011. All rights reserved.

Dagens låt: Without People, You´re Nothing - Joe Strummer

Foto: Mikael Good

75 procent av oss vill byta jobb - Så hittar du vägen ut ur ditt ekorrhjul

Jag läste en artikel i Svenska Dagbladet med rubriken Detta klagar vi mest om på jobbet. Artikeln handlar bland annat om att 75 procent av oss svenskar vill byta jobb och att 80 procent av oss lider av stress som är det vanligaste arbetsmiljöproblemet.

De som jobbar, jobbar allt mer och under mer och mer pressade förhållanden med hög arbetsbelastning och produktionskraven höjs allt mera. Med det i baktanke är det kanske inte så konstigt att svensken mår dåligt. Det är få som vågar lämna tryggheten som de har i ett fast jobb och kasta sig ut i det okända för att pröva om vingarna bär dem till det jobb som de verkligen vill ha och drömmer om.

Stressen får allt mer grepp om oss. Människorna i det här landet  knaprar piller som aldrig förr. Vi knaprar piller mot magsår, piller mot dålig sömn och tröstar oss med ett glas vin eller öl efter arbetsdagen. Vi stressar oss genom både arbets- och privatlivet på jakt efter den kortvariga lyckan som infinner sig när vi vittjar våra bankkonton den 25:e eller 27:e  varje månad...

Hur ska vi egentligen bära oss åt för att komma ut ur våra ekorrhjul? Är vi beredda på att gå ned i lön så att fler får jobb och arbetstempot minskar så att stressen försvinner? Vill vi jobba vidare under de stundtals hemska arbetsförhållande som vi har bara för att vi ska få en tusing eller två mer att trösta oss med i lönekuvertet? Å andra sidan så kanske summan av de olika inköpen som vi gör för att döva vår arbetsångest är större än de extra tusenlapparna som vi får i plånboken.

Jag tror att vi alla skulle må bra av att ta ett eller två steg tillbaka, sänka arbetstempot och lönen och istället höja vår livskvalitet, det kan vara en bra väg ut ur våra ekorrhjul. Samtidigt som vi skulle må bättre på jobbet skulle fler personer få möjlighet att komma ut i arbetslivet.

“Det är bättre att vara fattig och leva ett rikt liv än att vara rik och leva ett fattigt liv”/ Mikael Good


Konstgjord lycka © Mikael Good, 2010

Dagens låt: Money Can ́t Buy me Love - The Beatles

Text och foto: Mikael Good

Top Five Photographers

Det är många som gör topp fem eller topp tio listor över olika saker och företeelser. Själv så gör jag gärna topplistor över min favoritmusik. Men jag trodde nog aldrig att jag själv skulle hamna på någons topplista.

För ett par veckor sedan skickade en asiatisk dokumentärfotograf en lista på sina fem favoritfotografer till mig, listan är som följer: 1. Cartier Bresson, 2. Sebastiao Salgado, 3. Josef Koudelka, 4. Mikael Good, 5. Steve McCurry. Även om jag själv inte tycker att jag platsar i det gänget så måste jag ändå medge att det känns lite hedrande att mitt namn hamnade på hans lista :-)

Med det skulle kännas ännu mer hedrande om jag fick möjlighet att åka ut på fler jobb. Av fem förväntade reportagejobb vid årets början har hitills bara ett blivit av och det verkar tyvärr som om jag inte kommer att få åka på några fler reportageresor i år... Det har onekligen varit de stängda dörrarnas år för mig vad gäller arbete. Även om det ser mörkt ut för mig på arbetsfronten så hoppas jag ändå att den stora dörren ska öppnas på vid gavel för mig.

Min marknadsföring har trots allt fungerat ganska så bra och mina bilder har fått en del internationell uppmärksamhet. Ett av reportagen som uppmärksammats är Meetings in the middle of China som jag gjorde i december 2004. Det är inte omöjligt att jag kommer att ställa ut Meetings int the middle of China på ett galleri i Jönköping inom en ganska så snar framtid. Jag återkommer med tid och plats i så fall.

Dagens låt: Broadway Jungle - Toots and The Maytals

Text och foto: Mikael Good

Sprid lite ljus i mörkret!

Klockan börjar närma sig lunchtid när vi kör in i en liten by strax utanför staden Balvi i östra Lettland en kall dag i mitten av december. Vi ska berätta om när Inga och hennes sex barn får ett julpaket från Sverige. Inga är några år över 40 men redan änka efter två män.

Byn är så långt ifrån en pittoresk liten lantlig idyll som man kan komma, det ser mer ut som om någon flyttat ut några fula hyreshus från Råslätt och placerat dem mitt på en åker i östra Lettland. Husen har dessutom tappat det mesta av ursprungsfärgen, putsen har lossnat och här och där gapar stora hål i fönstren. Inte ens den vita snön som lagt sig som ett täcke runt husen förmår att lysa upp eller ge lite julstämning, det är ju trots allt ett julpaket som vi ska överlämna.


Den lilla byn utanför Balvi © Mikael Good


Inga, Arvids, Ingos och Jemela © Mikael Good

Vi går upp för ett par knirrande trappor i ett av husen och knackar på, innanför dörren hörs inte ett ljud. Vi knackar återigen på och så småningom kommer Ingos, äldste sonen i familjen, och öppnar förren och tittar lite sömndrucket förvånat på oss. Trots att det snart är lunchdags ligger hela familjen fortfarande och sover. Ingos förklarar lite blygt att de inte hade någon frukost hemma så de tyckte det var bättre att sova så länge som möjligt. Vi bjuds in i den lilla lägenheten av Ingos och snart är hela familjen på benen, de mindre barnen Arvids, Raimonda och Evie är lite nyvakna, hungriga och blyga, Arvids sätter sig på en sliten stol och tittar förundrat på mig när jag tar en bild på honom, barnen är inte vana vid att få besök, speciellt inte besök från utlandet.


Arvids © Mikael Good

I den lilla tvårummaren syns ingen rikedom, inte materiell i varje fall. Ett litet rum på ca 15 m2 fungerar som sovrum, vardagsrum, matsal, läxrum, lekrum - allt som görs i ett hem med tre tonåringar och tre yngre barn. Lägenhetens lilla kök får vi inte ens se och det respekterar vi. Inga skäms lite för hur de bor, tapeterna är fläckiga och hänger löst på väggarna, möblerna är slitna och lägenheten är oerhört smutsig, här och där ligger det högar av gamla cigarettfimpar, damm, brödsmulor och sand, som om någon börjat städa men aldrig orkat göra klart. I ett hörn av rummet har man murat upp en vedkamin, man byggde upp den när centralvärmen i huset slutade fungera för ett par år sedan. Fortfarande finns det stora hål i murbruket, både i väggen och i taket, efter att de installerade kaminen, det finns bara pengar för det som är livsnödvändigt och inte till något extra, som att snygga till och laga.

Lite avvaktande börjar familjen att plocka ur den stora lådan vi har med oss, men leendena blir allt bredare och bredare. Skrattande visar de upp sina fynd, skrivböcker för skolan, stearinljus, choklad, kaffe, cornflakes…
Plötsligt dyker Arvids långt ner i lådan, han kommer upp och ett stort leende syns på hans tidigare hungersura ansikte när han visar upp sitt fynd, ett stort paket spaghetti och han utbrister skrattande:
- Mamma, nu kan vi äta spaghetti till frukost!För Arvids och hans syskon är spaghetti festmat, pasta i alla former är dyrt i Lettland och inget som en fattig familj äter till vardags, de få pengar de har räcker oftast bara till bröd och mjölk.


Raimonda, Arvids och Evie packar upp julpaketet © Mikael Good

Stämningen i lägenheten blir allt bättre och det svårmod som kändes när vi kom lättar efterhand. Inga berättar att familjen inte alltid haft det svårt, båda hennes män har arbetat med jordbruk och även om de inte levde i överflöd hade de alltid mat på bordet. Byn var tidigare ett ganska välmående kollektivjordbruk och husen beboddes av arbetare på jordbruket. Innan Lettland bröt sig loss från Sovjetunionen fanns det många fungerande kollektivjordbruk runt staden Balvi, idag är det dock inte många som fungerar och området är ett av de fattigaste i Lettland. Sedan Lettland blev självständigt har det mesta av jordbruksmarken återlämnats till de ursprungliga ägarna, många av dem bor i andra länder och de flesta som tidigare bodde och jobbade på kollektivet är nu arbetslösa och mycket fattiga. De jordbrukare som fortfarande finns kvar har svårt att få sina produkter sålda, det är oftast billigare att köpa importerade varor från Litauen eller Ukraina, eller t.o.m. från andra EU länder, p.g.a. alla produkter som odlats med EU-stöd och därför kan säljas för långt under marknadsvärdet.

Idag ligger stora delar av den förut så bördiga jordbruksmarken i träda och många industrier och företag som var beroende av jordbruksprodukter har fått lägga ner. Det gör att arbetslösheten är hög, både ute på landsbygden och inne i staden. Inga arbetade tidigare på det lilla socialkontoret i byn men är nu arbetslös, hon har fortfarande ett par månader kvar av sitt arbetslöshetsunderstöd på 30 lat (ca 400 SEK) men när hennes nio månader är slut vet hon inte vad hon ska göra. Det är svårt att få pengarna att räcka redan nu. När vi ska gå rinner tårarna längs kinderna på Inga men det är inte tårar av sorg, det är tacksamhet.
- Tack för att ni kom! Det här var den bästa julklapp vi någonsin kunde få.

Text och foto: Marita och Mikael Good