Visar inlägg med etikett fattigdom. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett fattigdom. Visa alla inlägg

fredag 26 september 2014

Hjälp oss att överföra Gnosjöandan till Rumänien



Emilie Petersen* (till höger på bilden) är mera känd som Mormor på Herrestad. Hon och hennes man Johan Philip kom till Kärda socken utanför Gnosjö som flyktingar från Tyskland 1814. De kom till en bygd som var djupt präglad av fattigdom, missär, alkoholism, utanförskap och tragiska familjeöden. 



Hon såg problemen, fann lösningarna och blev en pionjär inom utbildning, socialt arbete, entreprenörskap och mission. Utan Emelies helhjärtade arbete som påverkade hela bygden på ett positivt sätt, hade vi nog inte haft någon Gnosjöanda idag! Situationen i de romska byarna i Rumänien som min kollega Rickard Klerfors och jag besökte tidigare i veckan är ungefär densamma som i Kärda socken i Sverige när Emelie och Johan kom dit tvåhundra år tidigare. 



Hjärta till Hjärta vill vara med och sprida en anda liknande den i Gnosjö bland romer och rudari i Rumänien. Vi vill vara med och lyfta människor ur fattigdom, misär och utanförskap och se till så att de kan få utbildning, vård, arbete och äganderätt för sina bostäder. Många romer och rudari är duktiga entreprenörer och skickliga hantverkare men de saknar oftast de verktyg och resurser som de behöver. Om man kunde samla deras kunskap och kompetens och ge dem det stöd och de verktygen som de behöver för sin utveckling är jag övertygad om att de på sikt kommer att kunna försörja sig och resa sig själva och sina grannar ur fattigdom och utanförskap.




Text och foto: Mikael Good


*Bilden på Emelie togs under 2014 års upplaga av en vandring i mormors fotspår.

onsdag 20 augusti 2014

Bajsattack mot utsatta EU-medborgare i Huskvarna



Nicolai och Consuela* kom till Sverige med en desperat förhoppning att försöka få tag på pengar till sin egen och till sina barn och barnbarns försörjning. Möjligheten för dem att få tag på ett arbete hemma i Rumänien var obefintlig. Helst av allt skulle de vilja stanna kvar hemma, ta hand om barnbarnen, odla lite grönsaker och njuta av pensionärslivets frukter efter ett långt och många gånger slitsamt arbetsliv.


I början av förra veckan upptäckte de att bilen som de bott i forslats bort under den tiden som de varit i Jönköping och tiggt. Nicolai visste inte riktigt vem det var som forslat bort bilen men han misstänkte att bilhandlaren som hade sålt skrotbilen till honom hade tagit den. I vilket fall som helst var Nicolai mycket upprörd över det som hänt och sa:
- Jag har betalat ett par tusenlappar för bilen och så kommer någon och bara tar den, hur kan någon stjäla av en man som ingenting har?
Nicolai och Consuela hade ingenstans att sova och de fick sova ute under bar himmel. Att sova ute gick ganska bra så länge som det inte regnade. Men natten mellan fredag och lördag öppnade sig himlens portar över dem och regnet vräkte ned.
- Jag sov inte en blund den natten och jag fick stå där för att skydda mig mot regnet säger Consuela och pekade mot den kommunala toaletten vars tak skjuter ut en bit och ger lite skydd mot det värsta regnet.




I lördags fick Consuela och Nicolai mat, torra kläder, madrasser kuddar och täcken samt ett tält som skyddar dem mot regnet av några vänliga svenskar. Consuela strålade av lycka och gav kvinnan som hon fick tältet av en stor varm kram. Äntligen skulle hon få sova gott igen. Med hjälp av en extra presenning som spändes över tältet hade Nicolai och Consuela ett bra skydd mot de envetna regndropparna.
Natten till måndag vaknade de av att tältet öppnades och något slängdes in. En skarp doft av avföring spred sig snabbt i tältet och Nicolai och Consuela fick famla i mörkret för att komma ut ur tältet så att de kunde tvätta av sig i en vattenpöl och få ut de sängkläderna som träffats.
Nicolai var mycket arg över det som hade hänt:
- Jag kan inte förstå hur någon kan göra så här mot oss, vi har inte gjort något ont, vad är det för en hemsk människa som gör så här mot oss?

I mina ögon är det höjden av feghet när någon ger sig på och kränker dem som är gamla, fattiga och utsatta. Jag oroas över det ökande hatet, hoten och den avhumanisering av människor som sker på den politiska högerkanten i Sverige. Kränkningarna och hatbrotten mot EU-migranter i Sverige har ökat sedan i våras enligt Brottsförebyggande rådet. I tidningar kan vi nästan dagligen läsa om EU-migranter som attackeras på olika sätt runt om i landet. De har rätt att vara här. Att tigga är inte kriminellt och EU-migranterna omfattas av den fria rörligheten som är ett av grundfundamenten i EU. De flesta EU-migranterna är romer. I Rumänien är romerna diskriminerade och behandlas i bästa fall som andra klassens medborgare. Där är det inte ovanligt att folk skriker, gör obsena gester eller misshandlar dem. Trots att det finns en del rötägg även i Sverige är vi svenskarna på det hela taget betydligt vänligare mot romerna än rumänerna. De flesta EU-migranterna som jag har intervjuat de senaste åren tycker att svenskarna är fantastiska människor men utifrån deras berättelser har jag förstått att en liten grupp svenskar utsätter dem för kränkande behandling.


SD har gått ut med påståendet att tiggeriet skulle vara organiserat. Först i sin EU-valskampanj i våras och nu i deras riksdagsvalskampanj. Enligt polisen, sociala myndigheter och frivilligorganisationer som har daglig kontakt med EU-migranter från Rumänien och Bulgarien är inte SD:s uppgifter med sanningen överensstämmande. Enligt dem finns det inte några belägg för att tiggeriet skulle vara organiserat. Med en dåres envishet hävdar SD att de har trovärdiga källor till sitt påstående. Deras källor är precis lika trovärdig för mig som de reklamprodukterna som testats av alla oberoende forskningsinstitut i Schweitz. Valkampanjen luktar unket och SD rättar in sig i det antiziganistiska ledet tillsammans med sina högerextrema kamrater i Europa.

Text och foto: Mikael Good

*Nicolai och Consuela heter egentligen något annat

fredag 15 augusti 2014

Attacken mot tiggarnas läger i Huskvarna



I morse läste jag att flera bilar hade blivit vandaliserade nere vid Oset i Huskvarna och att polisen plockat in tre personer på förhör. Med vetskap om att EU-migranterna i Jönköping och Huskvarna bor på parkeringsplatsen vid Oset bestämde jag mig för att åka dit och prata med dem för att röna ut vad som hänt. 

Sedan i våras har antalet hatbrott mot tiggande romer ökat markant runt om i landet och jag var orolig för att de hade utsatts för ett hatbrott. 
När jag kom fram till Oset träffade jag på en romsk man som pratade flytande engelska och som kunde berätta vad som hade hänt. Den här gången var det inte ett hatbrott eller en rasistattack. Den svenska mannen som hade sålt skrotbilarna som EU-migranterna sover i på nätterna hade oväntat dykt upp på kvällen och krävt att han skulle få mer betalt än den överenskomna summan. När EU-migranterna vägrade att ge honom mer pengar blev han aggressiv och tog fram en kulhammare som han slog sönder rutorna på en av bilarna med. Sedan slet han loss registreringsskyltarna från ett par bilar och slängde in dem i sin bil. 

Det var inte EU-migranterna som ringde polisen, några andra personer i området blev varse om vad som hände och ringde genast polisen. Men innan polisen hann fram hade gärningsmannen och hans sällskap flytt i sin bil. Polisen hade dock fått en bra beskrivning på bilen och registreringsnumret vilket gjorde att de snabbt kunde spåra och stoppa den flyende bilen och gripa gärningsmännen. De släpptes dock efter förhör men misstanken mot dem kvarstår. Tyvärr är det ofta som så att EU-migranterna inte anmäler de brott som de utsätts för av rädsla för repressalier. Trots att det inte var de som ringde och anmälde brottet var många av dem riktigt skakade och sov dåligt under natten. De var rädda att gärningsmannen och hans sällskap skulle dyka upp igen för att hämnas.

EU-migranterna uppehåller sig inte olagligt på Oset i Huskvarna. De har anvisats den platsen av Jönköpings kommun, efter att de avhystes från sitt läger vid Juneleden i Jönköping. Nu har de minst en timmas promenad in till centrala Jönköping. Vecka 35 kommer Jönköpings kristna samråd, JKS att starta upp ett arbete bland EU-migranter i Pingstkyrkan i Jönköping. På tisdagar och torsdag kommer EU-migranterna att kunna äta frukost och ta en varm dusch. Det kommer även att delas ut kläder och skor till dem som behöver. Förhoppningsvis kommer även Pingstkyrkan eller Kungsportkyrkan i Huskvarna att öppna sina portar för EU-migranterna. 



Det är många som frågar mig om tiggeriet i Sverige är organiserat. Enligt polis, frivilligorganisationer och sociala myndigheter finns det inte några som helst bevis på att tiggeriet skulle vara organiserat. De flesta tiggarna drar in runt 100 kronor per dag och ungefär hälften av det går åt till mat och dryck resten skickar dem hem till sina barn i Rumänien. För en kriminell organisation är 50 kronor i vinst alldeles för lite och de tjänar betydligt mer på att smuggla cigaretter och sprit till Sverige. Sverigedemonkraternas påstående att tiggeriet är organiserat är ren och skär lögn som tydligt visar att partiet gärna sparkar på en av de mest utsatta grupperna i Europa - romerna. Om SD på allvar hade stått upp för de kristna värderingar som de säger att de bygger sin politik på hade de stått på de minsta och svagaste sida och kämpat för deras rätt!

"Amen säger jag er: Allt vad ni har gjort för ett av dessa mina minsta syskon, det har ni gjort mot mig". - Jesus

Text och foto: Mikael Good

tisdag 1 juli 2014

Pauleasca - byn som inte finns på kartan



Många av tiggarna i Linköping kommer från den ensligt belägna byn Pauleasca i Rumänien.
Trots att byn har funnits i mer än 50 år och började byggas med den gamla kommunistregimens goda minne ses den ändå en illegal bosättning. De drygt 4000 personerna som bor i byn tillhör till största del minoritetsgruppen Rudari. Tidigare har många av dem arbetat på industrier i den närliggande staden Pitesti eller som daglönare inom jord- och skogsbruk. Men sedan den ekonomiska krisen slog till mot landet har många bybor blivit arbetslösa och fått allt svårare att försörja sig.


Pauleasca22

Hjärta till Hjärtas rumänienansvarige Rickard Klerfors beskriver situationen i Paulesca med följande ord:
– Situationen i Pauleasca hör till det värsta jag har sett. Många barn är undernärda och fattigdomssjukdomar som hepatit och TBC frodas i den dåliga miljön. Bostäderna är små och dåliga. Det finns många änklingar och änkor med en tuff försörjningsbörda i byn.

Pauleasca11

Hjärta till Hjärta har arbetat i Rumänien sedan början av 1990-talet och nu planerar de för att ge oss in i ett långsiktigt biståndsprojekt som ska lyfta de drygt 4000 byborna i Paulesca ur analfabetism, fattigdom och utanförskap. Men för att lyckas är de beroende av din hjälp! Sätt in din gåva på PG 90 07 85-7 märk betalningen med "Team Roma". Tillsammans kan vi hjälpas åt att sätta Paulesca på kartan!



Här kan du läsa en artikel om tiggaren Nicolai Tamas från Paulesca som kom till Sverige med en desperat förhoppning att få tag på ett arbete för att kunna betala för sin älskade hustru Georginas sköldkörteloperation: http://chasid68.blogspot.se/2014/06/nicolai-kommer-fran-byn-som-inte-finns.html


Klicka på följande länk om du inte kan se bildspelet från Paulesca i din smartphone eller på din surfplatta: https://www.flickr.com/photos/hth1991/with/14507972643/

Text: Mikael Good. Foto: Jörgen Ljung

fredag 27 juni 2014

Paradis-Oskar från Paulesca i Rumänien



Det är inte för inte som jag kom att tänka på Paradis-Oskar i Astrid Lindgrens bok Rasmus på Luffen när jag träffade Simion på järnvägsstationen i Linköping för första gången. Simion satt med muggen framför sig och hälsade glatt på alla morgontrötta pendlare som ilade förbi på väg till sina arbetsplatser.  



De senaste veckorna har jag stannat till och pratat en stund med Simion när jag har varit på väg till och från pendeltåget. Simion tillhör den rudariska minoriteten i Rumänien och han talar inte något annat språk än Rumänska som är ett latinskt språk med många slaviska låneord. Jag har försökt kommunicera med honom på en blandning av italienska, spanska och ryska och vi har kunnat kommunicera ganska så hjälpligt.


Simion Dumitru kommer från byn Paulesca i Rumänien, han är mellan 60 och 70 år gammal, han är far till 9 barn och han har mängder av barnbarn. Tidigare har Simion och hans hustru livnärt sig på att göra riskvastar som de sålt på marknaden i staden Pitesti. Men minskad tillgång till material samtidigt som efterfrågan på riskvastar har minskat har gjort att de har fått allt svårare att försörja sig. Simion är för gammal för att få daglönarjobb på omkringliggande jordbruk och därför bestämde sig han för att åka till Sverige och tigga för att få ihop pengar till sin stora familj som lever i extrem fattigdom hemma i Rumänien.


I onsdags tog jag lite extra tid på mig med Simion. Jag plockade upp min dator satte mig ned jämte honom och visade Jessica Gow/TTs bilder från Paulesca som var med i Corren i tisdags för honom. Simion tittade och kommenterade bilderna med stort intresse och han nämnde alla personerna som var med på bilderna med namn. När jag visade bilden på en liten flickan med gul jacka som är med på ett par av bilderna för honom, sken han upp, skrattade och sa Renata med ett stort leende. Jag förstod på hans reaktion att han kände henne väl. 


I september kommer jag att åka till Paulesca för att göra reportage för hjälpverksamheten Hjärta till Hjärta som har startat upp ett arbete för åtevändande EU-migranter i byn. Simion kommer att åka tillbaka till byn i augusti och jag har bestämt med honom att jag ska försöka träffa honom och hans familj när jag besöker byn.

Simion tar sig en välförtjänt tupplur

Text och foto: Mikael Good

tisdag 24 juni 2014

Kärleken drev Nicolai att tigga



När Nicolai blev av med sitt arbete i sviterna av den ekonomiska krisen i Rumänien föll livet för honom, hans hustru Georgiana och deras 4 barn snabbt samman. Trots att de vände och vred på slantarna fick barnen allt som oftast lägga sig med hungerknorrande magar. När Georgiana fick problem med sin sköldkörtel och behövde en operation drev kärleken till henne och barnen Nicolai till att åka till norra Europa i en desperat jakt på pengar till hennes operation.


Nicolai Tamas bor i ett fallfärdigt hus tillsammans med sin hustru Georgiana och deras barn i byn Pauleasca i Rumänien. Drömmarna som han hade som ung har grusats en efter en. Nu lever han för att hans barn ska få det lite bättre. Tillsammans med Rickard Klerfors träffade jag Nicolai och några av hans vänner över en tallrik linssoppa i Johanneskyrkan i Linköping. I kyrkans lokaler bjuds EU-migranter på lunch varje vardag mellan 11-13. Under den tiden har de även möjlighet att duscha och fräscha till sig. De rejält tilltagna portionerna på EU-migranternas tallrikar skvallrar om att lunchen förmodligen är det enda mål mat som de äter under dagen. Mellan tuggorna berättade Nicolai att han tillhör folkgruppen rudari* och kommer från byn Pauleasca i Rumänien. Trots att byn har funnits i över 50 år och byggdes med den gamla kommunistregimens goda minne räknas den ändå som en illegal bosättning och därför finns den inte med på kartan. Innan den ekonomiska krisen slog till mot Rumänien med full kraft jobbade Nicolai och några andra män från byn på en industri i den närliggande staden Pitesti. När produktionen minskade kraftigt till följd av krisen var Nicolai och hans grannar bland de första som förlorade jobben.


När Nicolai blev arbetslös försökte han försörja sig genom att jobba som daglönare i jord- och skogsbruket i området. Efter ett tag började även de arbetstillfällena att tryta och då bestämde han sig för att göra gemensam sak med 14 andra desperata släktingar och vänner från Pauleasca och åka till Nordeuropa med buss. På omvägar hade de fått reda på att det fanns gott om jobb där och att de lätt skulle kunna tjäna uppemot 7000 kronor i månaden. För de flesta av oss är det lite pengar men för dem som lever på en 1000-lapp i månaden är det en astronomisk summa. De lånade pengar till resan av en penningutlånare. Pengarna räckte till Hamburg och gruppen bestämde sig ändå för att försöka åka vidare. Efter att ha blivit avslängda från tåget av konduktören vid i stort sett varje station bestämde de sig till sist för att stanna och försöka få tag på arbete i Linköping. Nicolai hade verkligen räknat med att få tag på ett arbete i Sverige. Men hur han än försökte gick han bet och till sist var han tvungen att sätta sig i ett gathörn och försöka tigga ihop pengar till sin hustru och barns försörjning. Nicolai är en riktig grovjobbare som vill tjäna sina pengar genom arbete, att behöva förnedra sig till att tigga gjorde ont i honom.


När härbärget i Ryttargårdskyrkan i Linköping stängde i mitten av april bodde Nicolai tillsammans med sina vänner och släktingar under bar himmel eller i skydd av en bro när det regnade. På vardagarna åt han lunch i Johanneskyrkan tillsammans med andra EU-migranter. Johanneskyrkan är med i Crossroads som är ett samarbete mellan Stadsmissionen, kyrkorna och Linköpings kommun. En arbetsgivare hörde av sig till Crossroads och frågade om det fanns några EU-migranter som ville arbeta på ett ekologiskt jordburk. Nicolai var en av de lyckliga som fick arbete och han var strålande glad över att äntligen få en möjlighet att arbeta och göra rätt för sig. Jag frågade Nicolai om arbetet i Sverige skilde sig mot det arbetet som han har gjort i Rumänien?- Jag hade räknat med att gräva diken eller göra något annat tungt kroppsarbete som jag brukar göra hemma i Rumänien. Men det visade sig att det var ett sådant enkelt arbete som barnen gör. Jag är van att jobba på ordentligt och när den första dagen var över hade jag arbetat för 3 dagar. Dagen efter var jag klar med arbetet som arbetsgivaren hade räknat skulle ta minst fem dagar säger han och hans allvar bryts med ett litet snett leende. 


Nicolais arbetsgivare ville att han skaffade ett samordningsnummer så att utbetalningen av lönen skulle gå rätt och riktigt till. Jag följde med Nicolai hans vän Petre och tolken Rickard Klerfors till skatteverket i Linköping för att ansöka om ett svenskt samordningsnummer. För att få ett sådant nummer måste du ha ett nationellt ID-kort och en fast adress. Om du har det är handläggningstiden 2-3 veckor. Tyvärr tvingar den svenska byråkratin i många fall EU-migranter som saknar fast adress att jobba svart eller att bli tiggare. Hade handläggningen varit smidigare skulle säkerligen fler EU-migranter kunna få “vita” jobb och på så sätt hjälpa till att dra in skattepengar till den svenska staten och på så vis vara med och stärka statskassan. Nicolai var en av dem som hamnade mellan stolarna men tack vare Rickards envetna kamp mot den stelbenta svenska byråkratin fick han till sist sitt samordningsnummer.


Nicolai såg fram emot att fortsätta arbetet med att rensa ogräs på sparrisodlingen. På två timmar fick han ihop mer än vad han fick in på en hel dags tiggande och pantflasksamlande. Äntligen skulle resan till Sverige börja betala av sig och han såg fram emot att kunna resa hem till Pauleasca med tillräckligt med pengar på fickan till läkarvård och mediciner till sin fru. När Nicolai började få snurr på tillvaron ringde hans fru från Rumänien och berättade att hon hade blivit ännu sämre och att deras hus hade skadats vid en översvämning i slutet av maj. När Nicolai fick reda på det bestämde han sig för att genast åka tillbaka till Rumänien och ta hand om sin hustru och försöka bygga upp huset.


Familjen Tamas situation är nu ännu mer desperat än tidigare. Georgianas sjukdom har förvärrats och hon behöver operera sin sköldkörtel så snart som möjligt för att överleva. Familjen Tamas kommer även behövas en del pengar för att bygga upp sitt hus som skadades vid översvämningen. Nicolai behöver även hjälp med att köpa in de redskap som han behöver för att få ett jobb eller för att starta egen verksamhet och på så vis försörja sin familj hemma i Rumänien. 


TT-reportern Helena Ekinge och fotografen Jessica Gow besökte Paulesca för ett par månader sedan. Deras besök har resulterat i ett reportage som handlar om människorna i byn och om Hjärta till Hjärtas arbete för återvändande tiggare. Nicolai Tamas finns omnämnd i reportaget. Helena träffade bland annat Nicolais föräldrar Maria och George samt hans hustru Georginia och deras 4 barn. Läs gärna reportaget med rubriken Linköpings tiggare får hjälp i sin hemby här, där kan du även se bilder på Georgiana och barnen: http://www.corren.se/nyheter/linkoping/linkopings-tiggare-far-hjalp-i-sin-hemby-7076566.aspx

Text och foto: Mikael Good

torsdag 5 juni 2014

Yavor har äntligen fått jobb!




Många av de utsatta EU-medborgarna som kommer hit gör det i jakt på arbete, tidigare har de arbetat på jordbruk och byggen runt om i Europa. Men när finanskrisen slog till med full kraft mot länderna i Sydeuropa och arbetslösheten sköt i höjden togs även de slitsamma och underbetalad arbetena över av inhemsk arbetskraft och därför har många EU-migranter fått söka nya vägar för sin försörjning. 




Yavor och Yordanka är EU-migranter från by Varshec i norra Bulgarien. De kom till Sverige i slutet av februari med förhoppningen att få tag på ett arbete. När jag träffade dem passade jag på att fråga hur arbetssituationen i Bulgarien ser ut och om det finns några jobb att få tag på?

- Det är mycket svårt att få tag på jobb i Bulgarien och särskilt svårt är det för oss som är romer. Tidigare har vi rest iväg och jobbat på oliv-, frukt- och vitlöksodlingar i Grekland, Italien och Spanien, säger Yavor.
- På så sätt har vi fått ihop tillräckligt med pengar för att se till så att våra två små pojkar har haft mat att äta och kläder att sätta på kroppen, säger Yordanka.

När arbetstillfällena i Sydeuropa uteblev i och med finanskrisen bestämde sig Yavor och Yordanka för att åka till norra Europa tillsammans med några grannar och försöka få tag på ett arbete. 




De lämnade pojkarna som är 3 och 7 år hos farmor och farfar och bilade upp till Sverige i februari. Till sist hamnade de i Linköping, där bestämde de sig för att stanna. Som så många andra EU-migranter fick de inte tag på något arbete och tvingades istället att tigga för att få ihop pengar till sina barn. De sover i en bil på ett industriområde i Linköping på nätterna. Lunchen äter de i Johanneskyrkan som erbjuder kostnadsfri lunch för EU-migranter och möjlighet att duscha och fräscha till sig på vardagarna. Lunchen i Johanneskyrkan ingår i Crossroads som är ett samarbete mellan Linköpings Stadsmissionen, frikyrkorna och Linköpings kommun. På torsdagar har Crossroads råd och stödverksamhet för EU migranter på Stadsmissionens Kontaktcentrum i Linköping, där får de information om sina rättigheter och skyldigheter samt vägledning till myndigheter och sjukvård och akut hjälp till mat och boende.


Lunchservering i Johanneskyrkan.

I slutet av april hörde en arbetsgivare av sig till Crossroads och frågade om några av EU-migranterna kunde tänka sig att jobba som timanställda och rensa ogräs på hennes sparrisodling. Hon hade tidigare förgäves försökt få tag på arbetskraft till sitt ekologiska jordbruk via arbetsförmedlingen men när hon hörde av sig till Crossroads fick hon genast napp. En av dem som fick jobb på hennes jordbruk var Yavor.
– Jag är mycket tacksam över att jag har fått tag på ett arbete och jag tänker verkligen visa vad jag går för. Det sista jag vill göra är att sitta och tigga, jag vill arbeta och göra rätt för mig, säger Yavor och sträcker lite på sig.
Det märks tydligt på honom att han inte trivs med att tigga, han vill arbeta ihop sina pengar och inte ligga någon till last. 




Arbetsgivaren var noga med att allt ska gå rätt och riktigt till skattemässigt och därför behövde Yavor och Yordanka ett svenskt samordningsnummer. Även om den svenska byråkratins kvarnar mal långsamt och det tar tid att få ett samordningsnummer är det ändå en garant för att de inte ska bli lurade och utnyttjade av ohederliga arbetsgivare vilket en del EU-migranter från Bulgarien och Rumänien tyvärr har råkat ut för. Genom sitt flitiga arbete på det ekologiska jordbruket har fler jordbrukare fått upp ögonen för Yavor och han har fått löfte om jobb på ett annat jordbruk runt midsommar.


Bara 32 nummer kvar efter 2 timmar. Den svenska byråkratin är nästan lika snårig och trögflytande som den bulgariska.

Helst av allt skulle Yavor och Yordanka vilja kunna försörja sig på hemmaplan och slippa åka iväg för att jobba. Det gör ont i Yavor och Yordanka varje gång som de måste lämna sina pojkar hos farmor och farfar för att åka iväg och jobba ett par månader i ett annat land. Men de har inte något annat val för att kunna få ihop de pengarna som de behöver för att överleva. De har köpt en kontantkortstelefon och med den kan de hålla kontakten med pojkarna och Yavors föräldrar. På så vis kan de försäkra sig om att pojkarna mår bra. Nu hoppas Yavor och Yordanka att de ska få ännu mer arbete under sommaren, så att de kan åka hem till Bulgarien mot slutet av sommaren med tillräckligt med pengar på fickan för att klara försörjningen en längre tid.

Text och foto: Mikael Good

lördag 24 maj 2014

Jesus i förklädnad



En bekant visade mig en bild på Jesus som jag inte hade sett tidigare. Den hade målats av en tjej som heter Akiane Kamarik när hon bara var 8 år. Det var något bekant över Jesusbilden, jag hade sett mannen på bilden tidigare och jag började genast fundera på var.


Efter att ha funderat en längre stund landade äntligen mina tankar och jag mindes att en man från Rumänien som tiggde i vinterkylan utanför ICA Supermarket i Huskvarna i mitten av februari såg ut som mannen på bilden. Hans hår var dolt under en tjock smutsig mössa och han hade inte riktigt lika mycket skägg. Men ögonen, ansiktsformen och näsan var den samma som på Akianes bild. Trots den bitande kylan och sin utsatta situation strålade han av en sann uppriktig glädje. Jag gav honom en sedel, tog hans händer och önskade Guds välsignelse över honom. När jag gjorde det sprack han upp i ett ännu större leende och sa samma sak till mig på rumänska. Det var något speciellt med mannens ögon och jag fick känslan av att jag tittade rakt in i Jesu ögon när jag mötte hans blick.

Du har kanske läst bestsellern "Pojken som kom tillbaka från himlen" som handlade om den då sexårige Alex Malarkeys upplevelser av Himlen under de månaderna som han låg i koma efter den fruktansvärda trafikolyckan som han och hans pappa Kevin var med om. När han mot alla odds vaknade upp från koman berättade Alex att han hade varit i himlen och där hade han mött och samtalat med Jesus. Hans pappa Kevin var nyfiken på hur Jesus såg ut och han visade bild efter bild som sades föreställa Jesus för Alex, men han skakade bara på huvudet när ha fick se bilderna. Till sist hittade han bilden av Jesus som hade målats av Akiane Kamarik. När Alex fick se bilden sa han att det var den Jesus som han mött och samtalat med i himlen.*

Nu vill jag ändå inte säga att det var Jesus som jag mötte. Mannen utanför snabbköpet kanske bara var en av alla de arbetslösa och fattiga rumänska romer som åkt till Sverige i desperat jakt på arbete och pengar för att kunna försörja sina hungriga och frusna barn hemma i Rumänien. Jag tror att det är viktigt att vi inte tittar bort när vi möter en medmänniska som tigger, vi kan ju aldrig vara riktigt säkra på vem det är som sitter där, tänk om det är en ängel eller Jesus i förklädnad som sitter där. Även om vi inte kan ge en slant till alla som tigger tror jag ändå att det är viktigt att vi ser dem och möter deras blickar med ett leende och ger dem det människovärde som de förtjänar och som de i många fall har blivit bestulna på i sina hemländer.

Jag har inte sett mannen sedan mötet i vintras. Kanske var han på resande fot och satte sig utanför ICA Supermarket i Huskvarna för att försöka få tag på tillräckligt med pengar till resan hem eller vidare? Jag har fått bra kontakt med några EU-migranter som har varit i Jönköping och tiggt sedan början av året. När jag har visat Akianes bild för dem har de skakat på huvudet och sagt att de inte känner mannen på bilden. Men en av dem sa direkt att bilden förställde Jesus. Han hade mött honom i en dröm ett par veckor tidigare.

”Jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig. Jag var naken och ni klädde mig. Jag var sjuk och ni besökte mig. Jag var i fängelse och ni kom till mig. Då skall de rättfärdiga svara honom: Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig att äta, eller törstig och gav dig att dricka? Och när såg vi dig vara främling och tog emot dig eller naken och klädde dig? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och kom till dig? Då skall konungen svara dem: Amen säger jag er: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig.” - Jesus (Matt 25:35-40)

De döende, krymplingarna, de mentalsjuka, de oönskade, de oälskade. Var och en av dem är Jesus i förklädnad - Moder Teresa

Här är en länk till bilden på Jesus som Akiane Kamarik målade: www.gospelherald.com

Text och bild: Mikael Good

*Det har visat sig att 
boken "Pojken som kom tillbaka från himlen" är påhittad. Men Aikanes bild är allt annat än påhittad.

torsdag 15 maj 2014

Därför kommer tiggarna hit


Ett bra mått på ett lands sociala välstånd är hur väl vi tar hand om främlingar och de mest utsatta grupperna i samhället. För mig är det en självklarhet att vi hjälper tiggarna som kommer hit. Men vi ska inte nöja oss med att ta väl hand om dem här. Det är viktigt att vi gör något åt grundorsakerna till deras problem annars riskerar vår hjälp att bli som att sätta plåster på ett infekterat sår utan att behandla infektionen. Hjärta till Hjärta vill komma till botten med problemet och efter sommaren kommer de att starta upp ett nytt projekt i Rumänien med arbetsnamnet Team Roma.

Trots att Rumänien på papperet har gott om värdefulla naturtillgångar och egentligen borde vara ett ganska så välmående land har landet haft svårt att klara övergången från kommunistisk diktatur till frihet och demokrati. Efter att landet blev fritt 1990 har den trögflytande byråkratin parat ihop sig med en utbredd korruption och det har effektivt hämmat landets demokratiska och ekonomiska utveckling. Drömmarna och förhoppningar som rumänerna bar på efter kommunismens fall har grusats. Efter den senaste ekonomiska krisen som slagit hårt mot Rumänien har resterna av de sista drömmarna raserats. Utöver de ekonomiska problemen finns ett urgammalt förakt och rasism mot de romska och rudariska minoriteterna. Hundratusentals rumäner som lever i extrem fattigdom har valt att bege sig till andra länder i Europa i desperat jakt efter ett arbete så att de ska kunna försörja sina barn. Det som är gemensamt för alla EU-migranter som kommer hit är att de vill få tag på ett arbete och tjäna pengar. Tiggandet är något som de tar till som en sista desperat nödlösning.

De flesta tiggarna som återvänder till sina hembyar i Rumänien har inte så mycket pengar med sig i bagaget. En del av dem kan även vittna om en ytterst omild behandling från polis och en del av befolkningen i de länderna där de har sökt sin försörjning. Tiggarna i Norden behandlas ofta bättre än vad de gör i många andra länder. Trots risken för en dålig behandling väljer ändå många fattiga rumäner att söka lyckan i andra länder. Anledning till det är enkel. De har inga andra alternativ och det är bättre att få några slantar i koppen i ett land i de västra delarna av Europa än att svälta i Rumänien. Så länge som det inte finns några alternativ i Rumänien kommer de att fortsätta komma hit. De allra flesta som kommer hit är hederliga människor som har rest hit på vinst och förlust. Och de tillhör till största del minoritetsfolken romer eller rudari. Den ekonomiska krisen har slagit mot Rumänien med full kraft och även etniska rumäner som tidigare kunde försörja sig har nu börjat att dyka upp som tiggare på våra gator. Oftast har de högre utbildning än de tiggare som tillhör någon av minoritetsgrupperna. 



Jag träffade Ionel* som är etnisk Rumän utanför affären för ett par veckor sedan. På en blandning av spanska och engelska kunde vi föra en enklare konversation. Ionel berättade att han skämdes över att behöva sitta med en mugg och vara beroende av andra människors välvilja. Han vill arbeta och göra rätt för sig.
- Jag har jobbat som hantlangare på byggen runt om i Europa i 15 år men det finns inte några jobb för mig längre. När jag fick höra att det byggs en hel del i Sverige bestämde jag mig för att åka hit för att få tag på ett jobb på ett bygge så att jag kan försörja min familj hemma i Rumänien och få ihop tillräckligt med pengar till min dotter som är sjuk i leukemi och behöver opereras.

Ionel har besökt mängder av byggen i olika städer runt om i Sverige utan att få napp. Till skillnad från många av de andra EU-migranterna från Rumänien har han gått i skolan och pratar flytande spanska och lite engelska. När jag återvände för att prata mer med Ionel dagen efter hade han fått ihop tillräckligt med pengar i sin mugg för att kunna resa vidare till nästa stad på jakt efter ett byggjobb.

Det är viktigt att vi behandlar alla utsatta människor som kommer hit på ett värdigt sätt. Allt prat om att tiggarna skulle vara organiserade är bara myter enligt polisen, sociala myndigheter och de många frivilligorganisationerna som jobbar med tiggare. Högerextrema partier har folk ute som spionerar på tiggarna för att avslöja dem men inte heller de har kommit med några hållbara bevis för att tiggarna skulle vara organiserade av kriminella gäng. Det är viktigt att vi hjälper dem som kommer hit men om vi bara hjälper dem här så missar vi poängen. Om vi inte gör något åt grundproblemet kommer vi aldrig att komma åt orsakerna till utanförskap, diskriminering, fattigdom och misär bland utsatta grupper i Rumänien och tiggarna kommer att fortsätta att komma hit i jakt på en försörjning. Hjälpverksamheten Hjärta till Hjärta som jag arbetar på har långt framskridna planer på att göra något åt grundproblemet på plats i Rumänien. Genom vår rumänska samarbetsorganisation kommer vi att efter sommaren dra igång ett arbete som heter "Team Roma" i en by i Rumänien som många av tiggarna i Linköping kommer ifrån.




Här kan du tal del av en artikel som handlar om romernas utsatta situation i Rumänien och hur man kan vara med och förändra deras livsvillkor: http://hearttoheart91.blogspot.se/2013/12/tittar-du-ocksa-bort.html

Text och foto: Mikael Good

*Ionel heter egentligen något annat.

torsdag 10 april 2014

Lettlands ekonomiska kris är inte över för alla



Den lettiska regeringen påstår att den ekonomiska krisen i landet är över, som för att befästa det påståendet ersattes den lettiska valutan Lat av Euro vid årsskiftet. Efter år av ekonomiskt stålbad har Lettland i dag den starkaste tillväxten i EU och landet beskrivs som den snabbast stigande stjärnan i öst. De glädjande nyheterna kablas ut i de nationella nyheterna till människor i både slott och koja. Men är egentligen den ekonomiska krisen över för alla letter?

Trots alla positiva rapporter så lever många människor i Lettland fortfarande i djup fattigdom och misär. Den modiga lettiska tonårstjejen Evita som jag träffade i Lettland i höstas har gett ansikte till familjerna som drabbades hårdast av den ekonomiska krisen i Lettland genom sin medverkan i dokumentären Latvijas faili i den lettiska TV-kanalen LNT. Dokumentären handlar om hur den ekonomiska krisen i landet påverkar barn. Man får följa Evita och hennes tre småsystrar och deras mamma Vivita och pappa Modris och ta del av deras drömmar och förhoppningar om framtiden. Dokumentären är på lettiska men ni får ändå ett utmärkt tillfälle att själva följa med hem till en utsatt familj i vårt östra grannland Lettland som bara ligger 15 mil från Gotland. Du kan se dokumentären om Evita och hennes familj längs ned i denna artikeln.



Familjen bor i ett hus på 17 kvadratmeter som Modris byggde med spillvirke runt ett lastbilsflak sedan deras gamla hus blev utdömt på grund av rasrisk för ett par år sedan. De har en utomhustoalett bakom huset och vattnet får de hämta i brunnen. Tidigare blev Evita mobbad av några pojkar på grund av familjens fattigdom och de öste glåpord och nedsättande kommentarer över henne. Dokumentärfilmen och den uppmärksamheten som den rönte i Lettland förde det goda med sig att de flesta av Evitas klasskamrater fick sympati med henne och började att ryta till mot hennes mobbare. Även resten av familjen har fått det lite bättre tack vare den mediala uppmärksamheten och det är många som har hjälpt dem med mat och kläder. Familjen får även familjestöd genom hjälporganisationen Hjärta till Hjärta i Linköping som har arbetat i landet sedan 1991.



Här följer ett kort referat av dokumentärfilmen av Peteris Ininbergs som hjälpte till med tolkningen när vi besökte familjen i oktober 2013:

Jag var i Tukums hösten 2013 och besökte familjen i filmen tillsammans med medarbetare från den lettiska hjälporganisationen Misija Pakapieni och svenska Hjärta till Hjärta. Förutom att Misija Pakapieni driver hem för kvinnor i nöd ger man även direkt hjälp till familjer. Det framgår också i LNT:s film. Man blir väldigt berörd hur människor kan ha det så här illa ställt men ändå att vuxna såväl som barn kan behålla sin värdighet.


Efter en inledning om situationen i Lettland konstaterar filmen att det finns ett mycket stort antal barnfamiljer i landet som lever i enorm fattigdom och har det mycket svårt. Vi får följa Evitas familj, hemma och i skolan. De bor i en gammal, dragig och trång husvagn som “isolerasts” med brädor. De har mycket tankar och kommentarer om sitt liv men kan inte göra så mycket åt för att förändra sin situation. Mamma Vivita jobbar på nätterna som nattvakt och pappa Modris tar så många småjobb som han orkar. Han är sjukpensionär sedan några år tillbaka på grund av sitt hjärtfel. Modris har ett stort hjärta för sina döttrar och det är så fint att följa hans morgonrutiner med döttrarna när de ska iväg till skolan. Man får följa Evita i skolan där hon härdar ut men ofta är mobbad och kallad för öknamn som i bästa fall kan översättas med “du ditt fattighjon” och hon har desperata tankar om att fick de bara ytterligare ett rum till i vagnen där de bor så kanske skulle hon slippa mobbingen. Det finns andra i hennes klass som också är fattiga men de står tysta och ser på när hon mobbas.


Modris tänker mycket på hur man skulle få det bättre i en större husvagn men han orkar inte göra något åt situationen på grund av sitt hjärtfel. På sin fritid jobbar Evita en hel del extra på en gård i närheten och tar hand om djuren. Vivita säger i en kommentar att hon känner sig skyldig över att ha så många barn men inte kunna ge dem allt som de behöver. Personal från den lettiska hjälporganisationen Misija Pakapieni intervjuas också i filmen och de berättar om de hundratals familjer som deras organisation är med och stödjer tillsamman med bland annat Hjärta till Hjärta. Modris säger att de som lever bra kan inte föreställa sig hur det är att leva så här enkelt. Mot slutet av filmen tittar familjen tillsammans på TV i sitt lilla hus de lyssnar på den lettiska presidentens tal på Lettlands självständighetsdag den 18:e november då han förklarar “hur kloka vi i Lettland ska vara och hur detta land är heligt”. 
Dievs sveti Latviju sjunger man... Gud välsigne Lettland.


Klicka på den följande länken så kommer du till dokumentärfilmen Latvijas Faili som handlar om Evita och hennes familj: http://www.tvplay.lv/parraides/latvijas-faili/339261

Jag hoppas att SVT köper in den lettiska dokumentären och översätter den till svenska och visar den för svenska barn- och ungdomar på UR.



Text och foto: Mikael Good

Ge en gåva till Hjärta till Hjärtas arbete i Lettland. Sätt in gåvan på Plusgiro 90 07 85-7 märk betalningen med "Där det bäst behövs - Lettland"



fredag 21 februari 2014

Adrian och Ioana lurades till Sverige




De rumänska romerna Adrian och Ioana lurades till Sverige under falska förespeglingar att de skulle få arbete. De fick inte det utlovade arbetet och de tvingades att tigga ihop pengar för att kunna ta sig tillbaka till Rumänien igen.

Mot betalning lovade en rumänsk "jobbförmedlare" Adrian och Ioana en plats på en jobbuss till Sverige där ett välavlönat arbete på ett jordburk enligt hans utsago väntade på dem. Pengarna som de skulle tjäna i Sverige skulle gå till Ioanas kommande kejsarsnitt och för att försörja familjen över vintern. Istället för det utlovade arbetet fick de tigga ihop pengar till hemresan. Till sist kunde de ta sig tillbaka till sin hemby i Rumänien. De kom tillbaka utan några pengar och med en stor skuld till jobbförmedlaren. 

Efter en artikel om Adrian och Ioana i Östgöta Correspondenten var det många som engagerade sig i familjen och de gav frikostiga gåvor genom Hjärta till Hjärta. Pengarna som kom in räckte till Ionas kejsarsnitt samt eftervård och till att betala av familjens skuld samt till ved och lite extra mat inför vintern.

Den 15 oktober 2013 födde Ioana en pojke genom kejsarsnitt. Pojken vägde 2.700 gram och var 40 cm lång vid födseln. Ioana hade blivit inlagd på sjukhuset någon dag tidigare men innan hennes man kom med pengarna till vårdpersonalen gjorde de absolut ingenting. Som en hyllning till Rickard Klerfors som hjälpt familjen både i Sverige och Rumänien har familjen Maruntelu döpt sonen till Ricardo.

Jag vill inte ens gå in på vad som skulle kunna ha hänt med Ioana och pojken utan ert stöd. Tack vare er hjälp och stöd gick allt bra och både mamman och sonen mår bra och hälsar gott till er alla!



Läs gärna debattartikeln på Dagens Nyheter av Hjärta till Hjärtas Rickard Klerfors med rubriken "Så kan vi bryta romernas tiggeri och utanförskap": http://www.dn.se/debatt/sa-kan-vi-bryta-romernas-tiggeri-och-utanforskap/



Text: Mikael Good, Foto: Rickard Klerfors och Adrian Maruntelus

fredag 8 november 2013

Vill du vara med och sprida julglädje bland fattiga barn i Estland?



Bra traditioner ska man fortsätta med. I många år har Hjärta till Hjärta samlat in julklappar till barnen på den ryska skolan i Haapsalu i Estland. Julklappar som har lyst upp vintermörkret för många barn som lever i utkanten av det estniska samhället.

De flesta barnen på den ryska skolan i Haapsalu kommer från fattiga familjer. Skolan vill sprida lite extra julstämning och glädje bland barnen. Därför har de frågat oss om inte vi skulle kunna samla ihop julklappar till barnen. Vi behövde inte fundera speciellt länge innan vi bestämde oss för att hörsamma deras önskan. Att få vara med och sprida glädje bland barn är något som våra hjärtan klappar lite extra för, särskilt nu när juletiden står för dörren. Men vi klarar inte att fylla en långtradare själva och därför behöver vi er hjälp med att fylla den med leksaker, kläder, skor och hygienartiklar till barnen på den ryska skolan och deras yngre syskon.

Barnen på den ryska skolan inklusive deras småsyskon är från 0-16 år gamla. För att distributionen av julklapparna ska gå så smidigt som möjligt önskar vi att leksakerna som ni skänker är inslagna och märkta med ungefärlig ålder och om den passar till en kille eller tjej. Tänk också på att ni inte skickar allt för skrymmande saker. Kläderna, skorna och hygienartiklarna som ni skänker behöver inte vara inslagna, med det är viktigt att de är hela och rena. Om du har garn, tyg, hushållsartiklar och blöjor för både spädbarn och vuxna får du gärna skicka med dem.



Julklapparna, kläderna och skorna kommer att märkas och lastas på en lastbil som fraktar dem till den ryska skolan i Haapsalu där de delas ut till barnen och deras familjer av vår samarbetspartner i Estland. Vi kommer givetvis att återkomma med en återrapport så att du också kan få ta del av bilder på barnens glädje när julklapparna samt kläderna och skorna delas ut.

Vi behöver julklapparna senast 
onsdagen den 27 november

Du kan lämna gåvorna till oss i våra butiker i Linköping, Mjölby, Kisa och Motala under våra ordinarie inlämningstider som är måndag till fredag 8.00-16.00
Hjärta till Hjärta Second Hand, Linköping • Gottorpsgatan 51
• Telefon: 013-12 46 11 
Önskar du vägbeskrivning till Hjärta till Hjärta Second Hand, Linköping? 
Klicka i så fall på den följande länken: Hjärta till Hjärta, Linköping

Hjärta till Hjärta Second Hand, Mjölby • Svänggatan 5 i Lundbyområdet • Telefon: 0142-186 60
Önskar du vägbeskrivning till Hjärta till Hjärta Second Hand, Mjölby? 
Klicka i så fall på den följande länken: Hjärta till Hjärta, Mjölby

Hjärta till Hjärta Second Hand, Kisa • Sjögatan 11 • Telefon: 0494-100 04
Önskar du vägbeskrivning till Hjärta till Hjärta Second Hand, Kisa? 
Klicka i så fall på den följande länken: Hjärta till Hjärta, Kisa

Hjärta till Hjärta Second Hand, Motala • Verkstadsvägen 79 • Telefon: 0141-524 10
Önskar du vägbeskrivning till Hjärta till Hjärta Second Hand, Motala? 
Klicka i så fall på den följande länken: Hjärta till Hjärta, Motala

Email: info@hearttoheart.se • www.facebook.com/hearttoheart.se


Hjärta till Hjärta har 90-konto
Ett 90-konto är en garanti för att din gåva förvaltas väl. För att få ett 90-konto måste man följa de regler och bestämmelser som gäller för seriösa hjälporganisationer. På www.insamlingskontroll.se kan du läsa om vad som krävs för att få, och för att få behålla, ett 90-konto.

Dela gärna det här inlägget med dina vänner och arbetskamrater. Tack på förhand!

Text: Mikael Good, Hjärta till Hjärta. Foto: Hjärta till Hjärta