Avfolkningen går med racerfart på den lettiska landsbygden

I ett hus i utkanten av Ieleja på den lettiska landsbygden bodde en lettisk gumma i 90-års åldern som hette Maija. Hon föddes strax innan den lettiska frihetstiden. På den tiden bodde drygt tusen personer i Ieleja som var ett välmående samhälle där de flesta arbetade på familjejordbruk eller livnärde sig på skogsbruk.

Ett par år efter att Sovjetunionen ockuperade Lettland tvångsinlöstes marken till staten. Maija och hennes föräldrar blev av med sitt familjejordbruk och tvingades att arbeta för staten. Om de hade vägrat hade de deporterats till Gulag, ett öde som drabbade många av deras grannar, släktingar och vänner. Ett stort kollektivjordbruk anlades i samhället och där fick de kvarvarande invånarna jobba hårt tillsammans med en stor mängd nyinflyttade. Den personliga frihet var kraftigt begränsad under den sovjetiska ockupationen och de kunde inte lita på någon, angivare kunde finnas precis varsomhelst. Det enda som var positivt var att den kommunala servicen förbättrades och byggdes ut. 

När Lettland blev fritt från Sovjetunionen 1991 las kollektivjordbruket ned och marken återgick till de tidigare ägarna. Många i samhället blev arbetslösa när jobben försvann och den unga staten som utarmats under många år av sovjetisk rovdrift kunde inte ge sina medborgare det ekonomiska stöd som de behövde. Trots att Iljea inte ligger mer än 80 km från Lettlands överbefolkade huvudstad Riga gick avfolkningen med racerfart. Ett drygt hundratal pensionärer och några ensamstående småbarnsföräldrar som inte kunde flytta stannade kvar i samhället.

En efter en slogs butikerna igen och i samband med kommunsammanslagningen för drygt tio år sedan flyttades det kommunala centret med apotek, post, vårdcentral och dagis till en grannkommun. Det stora bostadsområdet i betong som byggdes under sovjettiden har övergivits och sakta men säkert återerövras det av naturen. Här och där kunde man se en rökstrimma som steg upp från någon skorsten och man kunde se att det lyste i ett och annat fönster, men de flesta husen var övergivna och i varierande grad av förfall.  

   

När Lettland blev fritt fick Maija tillbaka sin personliga frihet och sitt familjejordbruk som de sovjetiska ockupanterna berövat henne på. De första åren var mycket svåra men tack vare jordbruket kunde hon överleva. Hon skötte gården själv i många år. När krafterna slutligen tröt och ögonen förlorade sin skärpa orkade hon inte driva den längre. De sista åren av sitt liv satt hon oftast på en stol i närheten av den värmande kaminen i köket och väntade på att Inese från hemtjänsten skulle komma på besök och ge henne lite medmänsklig värme. 



Där vid kaminens livgivande värme drömde Maija sig tillbaka till sin ungdomstid och hon längtade efter att få somna in och återförenas med sina föräldrar och vänner på den eviga festen i himlen.
- Jag är så ensam, alla mina syskon, släktingar och vänner är döda. Nu är det bara jag kvar, jag önskar att jag också fick dö, säger Maija och hennes ögon fylls av tårar.
Inese gav Maija en varm kram och säger:
- Du har mig kvar Maija, du vet att jag bryr mig om dig och kommer att se efter dig.



Det har gått 10 år sedan jag besökte Maija. För ett par år sedan somnade hon in och jag tror att hon har vandrat vidare till den eviga festen i himlen. Hennes hus och ladugård står tomma och naturen återtar sakta men säkert området.

Text och foto: Mikael Good

*Maija och Inese heter egentligen något annat och orten där de bor har ett annat namn. Anledningen till att jag inte vill skriva ut det beror på att det idag finns en ny typ av turism som innebär att man söker sig till övergivna platser och utforskar dem.

A book about the recession in Latvia

I have spent much time in Latvia and I have met many interesting persons that I have interviewed. My pictures and articles describes a tough economical time in Latvia's history. A time that the country hopefully will never experience again. My plan is to put together a book with photos and articles about the persons that I have met in Latvia. I have slowly started to work on the book and I'm planning to release it within ten years.

Text and Photo: Mikael Good

Street Photography

I'm a documentary photographer who like to include people in my photos. Since I'm not consider myself to be a street photographer I don't really care about the sometimes infected debate about what street photography is and what it's not.

But if I was a street photographer I would say that the photos in the following link is what street photography is all about! Check out the awesome street photographs by Gabi Ben Avraham here: http://www.gabibest.com/

Text and Photo: Mikael Good

My best article is written but not published

A couple of years ago I finished a article about a struggling couple from Lativa. The article about the couple was somewhat of a classic love story with a happy ending and it includes war, oppression and hopelessness. But even if I consider it to be the best article that I have written, it's hard for me to publish it.  

Before I decided to publish it I did some additional research to fill up some gaps in the story, I found out that the strong struggling woman that the article was based on had suffered a tragic accident. Out of respect for her I made the decision to put the article in the drawer.

It's still a strong story that has to be told since it's connected with Latvias history. But first I want to let the ravages of time make it to a historical document from a bygone era and then I might publish it in a book about Latvia.

Text and Photo: Mikael Good

Latvian Guard Ducks

The ducks had full control of me and if I took one step forward they attacked me.

Text and Photo: Mikael Good

A Hungry Latvian Boy

Arvids just sat on a chair in his old worn sweater and big trousers and looked straight ahead when I met him. He tried to think about something else than his stomach that was aching of hunger. He lived with his unemployed mother and his four siblings in a apartment on the Latvian countryside. His mother got some money from the social service but they didn't cover the expenses. Therefor she couldn't afford more than two simple meals a day to feed her children, and they often had to go to bed on a empty stomach.

I visited the family when I followed two Latvian AID-workers that handed out a Christmas parcel to the family. Arvids and his older sisters opened the parcel and their faces turned from sorrow to happiness when they unpacked the parcel that was bristling with food and healthcare products. Arvids literally shined with his whole body when he held up a bag of macaroni and showed it to his mother and said:
- Mummy please, can we have macaroni for lunch?

Text and Photo: Mikael Good

Anna har varit i helvetet och vänt

Kylan har lamslagit Lettland och små rökstrimmor stiger upp från husen vi möter utmed vägen. Här och där kan vi se hur en gardin dras åt sidan och hur ett par spanande ögon följer vår bil med blicken. Molnen blir bara mörkare och mörkare trots solens envisa kamp och de förebådar snö framåt eftermiddagen. Min tolk Liana och jag är på väg hem till en lettisk gumma som varit i helvetet och vänt.

Efter ett par timmar på skumpiga och isiga vägar kommer vi fram till ett litet knuttimrat hus med utedass, och en brunn mitt på gården. Vi hoppar ur bilen och knackar på dörren till huset. Dörren öppnas av en glad lettisk gumma med pliriga ögon. Kvinnan presenterar sig som Anna och hon är 86 år. Anna bjuder in oss i sitt kök där vi sätter oss ned vid middagsbordet och lyssnar på hennes livsberättelse. Som ung jobbade Anna på ett gods i utkanten av Taurupe. Hon jobbade som mjölkerska och med att producera de goda gräddostarna som godset var vida känd för. Den 17 juni 1940 ockuperade Sovjetunionen Lettland. Folket på godset märkte inte så mycket av vare sig ockupationen, eller kriget mellan de forna bundsförvanterna Nazityskland och Sovjetunionen som bröt ut ett drygt år senare. Inte ens de mörkaste molnen på himlen tycktes kunna störa tillvaron i den lilla idylliska byn och livet på godset gick sin gilla gång trots ofärdstiderna.

I slutet av januari 1944 bröt de sovjetiska styrkorna belägringen av Leningrad och de tyska styrkorna pressades allt närmare den lettiska gränsen. En tidig morgon i juli 1944 bröt några tyska stridsvagnar idyllen när de rasslade fram genom potatisodlingarna som omgav godset. De svängde in på gårdsplan och en grupp svartklädda, skäggiga och smutsiga tyskar hoppade ur sina vagnar och tilltvingade sig maten på godset under vapenhot innan de retirerade iväg på byvägen i riktning mot Riga. Sovjetiska soldater dök upp ett par dagar senare.

- Vi hade hört många skräckhistorier om vad sovjeterna gjorde, men de behandlade oss väl och var tacksamma för att vi visade dem vilken väg som tyskarna hade tagit, säger Anna.

Sommaren 1947 drygt två år efter krigsslutet kom sovjeterna tillbaka till godset, denna gången var det inte leende segervissa soldater som dök upp utan män från KGB med bister uppsyn. Folket på godset samlades ihop och en lettisktalande KGB-officer stövlade fram och ställde sig bredbent på gårdsplanen och läste upp en arresteringsorder som gällde både gårdsfolk samt godsägaren och hans familj.

- Under det stora fosterländska kriget samarbetade ni med de tyska fascisternas styrkor och försåg dem med mat och därför ska ni nu arresteras och ställas till svars för ert grova krigsbrott mot Sovjetunionen.
Han uttalade ett snabbt kommando på ryska och alla på godset fängslades. Under den kommande rättegången dömdes alla vuxna på godset till döden för sitt brott mot Sovjetunionen, straffen mildrades efter att domen fallit till långa straff i arbetslägren Gulag. Barnen och ungdomarna skickade till uppfostringsanstalt för att fostras till goda medborgare och godset konfiskerades av den sovjetiska staten.

Maten i Gulag var ensidig och näringsfattig och det hårda arbetet gjorde att Anna magrade betänkligt och av den frodiga pigan med långa blonda flätor och rosiga kinder var det snart bara skinn och ben kvar.
- Jag vill inte berätta mer om min tid i Gulag säger Anna, jag såg allt för mycket hemskheter där, man skulle kunna säga att jag har varit i helvetet och vänt. Hennes ögon fylls av tårar, men så skiner hon åter upp och klappar sig på magen och säger.
- Jag vägde drygt 80 kg när jag kom till Gulag och 35 när jag lämnade lägret 10 år senare. Det kallar jag för bantningskur, men efter ett år i frihet vägde jag 80 kg igen säger hon och skrattar högt, glad i mat har jag alltid varit.

När Anna kom tillbaka till Lettland 1957 fick hon jobb på kolchosen i Taurupe. Hon jobbade där fram till sin pensionering. När Lettland åter blev fritt efter 47 års sovjetisk ockupation fick hon överta en liten stuga, där hon nu bor tillsammans med sin hund Zēns. Även om Anna bara har en liten mager pension och får vända på slantarna för att få det att gå ihop så klagar hon inte, hon är van vid betydligt tuffare tider, därför klagar hon inte trots att hon har det kämpigt med att få in veden och bära in vatten från brunnen.
Anna berättar att en grupp äldre damer från området brukar träffas i kommunhuset i Taurupe. De äter en bit mat, tittar på en romantisk film från Ryssland och pratar om sina minnen från Gulag. På så vis bär de varandras bördor, samtalen fungerar som god terapi när alla de fruktansvärda minnena från förr knackar på dörren. 

När jag frågar Anna om hon har familj svarar hon snabbt med glimten i ögat:

- Jag har aldrig varit gift men friarna har alltid stått på rad. När vi hade dans nere på arbetarnas hus i Taurupe blev jag alltid uppbjuden först.
- Om du öppnar ytterdörren kanske det står en friare eller två med choklad och blommor och väntar på att jag ska släppa in dem!
- Om en vecka är det julafton och jag ska fira den tillsammans med en stilig yngling på 82 år om han inte hinner dö innan dess! Det är inte något krut i karlarna längre. De flesta av mina friare har trillat av pinn och dött. Det är snart bara jag och min lilla Zēns som är kvar, säger Anna och stryker ömt sin hund över huvudet.

Min tolk Liana och jag tar farväl av Anna och Zēns och vi sätter vi oss i bilen som ska föra oss tillbaka till Riga på skumpiga vägar. Vi hinner knappt komma till rätta i bilen innan rejäla snöflingor börjar falla från himlen och ett rejält snöoväder omfamnar oss, ett oväder som gör att resan tillbaka till Riga tar en timma längre än beräknat. 

Text och foto: © Mikael Good

Clint Eastwood och fotograferande skådepelare

Jag håller på och arbetar på ett reportage om en lettisk kvinna och hennes fosterdotter. Kvinnans man som dog för fem år sedan såg ut som en exakt kopia av Clint Eastwood. Men man behöver inte vara Clint Eastwood för att vara en hjälte. Både kvinnan och hennes framlidne make är några av alla de vardagshjältarna som man nästan aldrig får höra talas om. Ni kommer att kunna läsa reportaget och ta del av bilderna i nästa nummer av medlemstidningen Hjärtat som kommer i februari. 

På tal om Clint Eastwood snackas det om fotograferande skådespelare på Fotosidan och de flesta anser att de ska hålla sig till skådespeleriet och låta andra ta hand om fotograferandet. Trots att det finns gott om exempel på dem som har lyckats bra i bägge miljöerna. Ett exempel är Jeff Bridges som förutom att han är en firad skådespelare även håller en mycket hög fotografisk klass. I över 20 års tid har han fotat sin kollegor och sin arbetsmiljö med sin Widelux F8 kamera. Jag är faktiskt lite stolt över att jag har haft med reportage om Kina och Lettland i samma engelska magasin (LIFE Force) som "The Dude". Jag hade för mig att vi var med i samma nummer men det visade sig att det skiljde ett helt år på våra införanden.

Om du inte redan har upptäckt LIFE Force Magazine tycker jag definitivt att du ska ta dig en titt på den tidningen. Några av de allra bästa fotojournalisterna och dokumentärfotograferna i mitt tycke har varit med i LIFE Force Magazine: http://www.lifeforcemagazine.com/

Text och foto © Mikael Good, All Rights Reserved.

Julfesten är över för Aija

Jag befinner mig mitt i årets julfest på en internatskola i en större lettisk stad och det är inte utan att man smittas av den härliga stämningen. Då och då är det någon som fnittrar till, det går liksom inte att låta bli, förväntningarna och spänningen är för stor. Det är sista dagen innan jullovet och flera föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar finns på plats för att ta del av festligheterna och sedan hämta hem sina små telningar.

Eleverna på internatskolan har övat sånger, dikter och små sketcher i flera veckor och framför med varierad framgång sina bidrag. Jag är glad att jag inte sitter i någon sorts idoljury och ska betygsätta inslagen. Alla gör sitt bästa och det är oerhört roligt att få vara med. Plötsligt är det en liten tjej som fångar mitt intresse, med stolthet, säkerhet och en oerhörd scennärvaro både sjunger och dansar hon. Det riktigt skiner om henne, hela hon strålar, hade jag varit en i idoljuryn hade jag valt ut henne till slutaudition direkt. Tänk vad stolt hennes mamma måste vara nu.

Bäst i klassen
Snart har alla klasser framfört sina små bidrag och det är dags för rektorn att dela ut diplom. En av dem som får diplom är Aija, den lilla tjejen som sjöng och dansade så bra. Hon är sju år och går i första klass. Diplomet får hon för att hon både är omtyckt av sina klasskompisar och en av de bästa eleverna i sin klass. Efter diplomutdelningen får alla barn varsin julklapp och en stor påse med godis och frukt.

Festen går mot sitt slut, för barnen innebär det att skolterminen är slut och ett par veckors välbehövligt jullov väntar. Jag ser mig om i salen efter lilla Aija. Det är lite rörigt när alla ska säga hej då till sina vänner, samtidigt som man ska leta upp mamma eller pappa i mängden av anhöriga. Så ser jag henne stå tryckt emot en vägg, borta är det glada leendet och stora tårar rullar utmed hennes kinder. Jag inser att det inte finns någon stolt mamma vid hennes sida, hon står där helt ensam med sitt diplom, sin julklapp och sin godispåse.

Festen är slut
För Aija innebär jullovet att hon måste åka tillbaka till barnhemmet där hon växt upp. Jag frågar varför hon gråter och förstår att anledningen inte bara är att hon måste tillbaka till barnhemmet; hon hade verkligen sett fram emot julfesten och övat i flera veckor, nu är festen slut, spänningen har släppt och hennes första termin på skolan är avklarad. Hon stortrivs på skolan och vill inte alls tillbaka till barnhemmet även om hon, efter en stunds tvekan, faktiskt erkänner att hon saknar en del av sina fröknar på barnhemmet.
– Men lärarna på skolan är bäst! utbrister Aija och torkar sina tårar, snart är hennes underbara leende tillbaka igen och även om hon är ganska blyg, visar hon mer än gärna runt mig på sin skola. 

Istället för stödundervisning
Aijas skola är en special- och internatskola för barn med lättare funktionshinder, sociala och mentala. Skolan drivs av lettiska staten. I Lettland finns inget utbyggt system för assistenter eller extra stödundervisning, många barn som i Sverige skulle ha gått i en vanlig skola, går istället på sådana här specialskolor. Jag har lite svårt att förlika mig med tanken, varför ska Aija, som för mig verkar vara en skärpt och vaken tjej, gå på en internatskola för barn med olika former av utvecklingsstörningar? Samtidigt förstår jag att hon här får det där extra stödet hon ändå behöver, klasserna är mindre och lärarna hinner ge varje elev mer tid och kan anpassa undervisningen mer individuellt till barnens behov. 

På den här typen av skolor hamnar även barn med ADHD och andra koncentrationssvårigheter, barn som inte får tillräckligt stöd hemma och även en del barn som inte kan bo hemma året runt på grund av fattigdom. De flesta av barnen bor under loven hemma hos mamma och pappa eller hos någon annan släkting men några av dem bor, liksom Aija, på olika barnhem. Från Aijas barnhem, är de åtta barn. Aija tycker det känns ganska bra att inte vara ensam från barnhemmet.

  

Ett hem som andra, fast ändå inte
Medan Aija visar mig runt på skolan blir hon allt gladare och jag förstår att hon är lite stolt över att just hon får visa mig sin fina skola. Först går vi till hennes klassrum, ett ljust och trevligt rum där det förutom skolbänkar och annat som hör till ett klassrum, även finns en hel del leksaker, dockor, mjukisdjur, bilar och böcker.

– Det här är min plats, säger Aija och slår sig ner vid en av bänkarna.En fröken, som följer med oss runt, talar om att klassrummen även används efter skoltid, då barnen får hjälp med läxläsning samtidigt som de får möjlighet att leka eller bara sitta och ta det lugnt ett par timmar.

Varvat med klassrummen finns de stora sovsalarna, sängarna står ganska tätt och det får plats upp till 20 barn i varje rum. När jag frågar Aija om hur det är att sova med så många andra runt omkring, skakar hon bara på huvudet, hon tycker nog frågan är lite dum.
– Min säng är jätteskön och där sover jag bra, säger hon bestämt.
– Det är inga större problem med de mindre barnen, berättar fröken, men i sovrummen med de större barnen, framför allt flickorna, blir det ibland både pratigt och fnittrigt vid läggdags.



En underbar liten tjej
Fröken tittar på klockan och jag förstår att det är dags för Aija att ge sig iväg, bussen från barnhemmet väntar redan och hon ska hinna få i sig lite lunch innan hon sticker. Hon vinkar glatt hej då till oss och springer iväg, tårarna som rann på kinderna tidigare är glömda. Hon verkar glad och ganska tillfreds med sin situation, ändå kan jag inte låta bli att fundera på hur någon kunnat överge en så underbar liten tjej. Jag ber och hoppas att hon ska ha människor runt sig som ger henne allt det stöd och den uppmuntran som hon behöver för att utvecklas till den hon är tänkt att vara.

Text: Marita Good. Foto: Mikael Good, All Rights reserved.

Om du vill stötta arbetet med funktionshindrade barn och vuxna i Lettland, så skulle jag vilja tipsa dig om Hjälpverksamheten Hjärta till Hjärta som med hjälp av sina samarbetsorganisationer i Lettland bedriver ett mycket bra arbete i Lettland. Hjärta till Hjärta har ett så kallat 90-konto, som är en garant för dig som givare att dina pengar verkligen går ditt de ska. Om du vill ge en julgåva till Hjärta till Hjärtas arbete i Lettland är du välkommen att sätta in din gåva på Plusgiro 90 07 85-7 märk betalningen med "Julgåva Lettland 2013"

Jag vill även passa på att önska alla mina läsare en riktigt trevlig Messiasafton tillsammans med nära och kära!

Reportaget gjordes 2006 och har tidigare publicerats i tidningen Junia. Aija heter egentligen något annat.

Animaux Domestiques - 家养动物 - Tamdjur

Titeln till det här inlägget kanske inte är så självklar för alla läsare. Men för att göra en lång historia lite kortare så är Animaux Domestiques franska för tamdjur och 家养动物 (Jiāyǎng dòngwù) är kinesiska för tamdjur.

Anledningen till att jag har skapat ett album med namnet "Animaux Domestiques - 家养动物" på flickr är att jag brukar dokumentera tamdjur såsom hundar, katter och ankor när jag är på resande fot. En del av djuren är små och söta medan andra är rätt så monstruösa eller groteska i sin uppenbarelse och då pratar jag inte om barnen som är med på två av bilderna, barn är alltid söta.



全国叫我是小红岗工业区再见 (Quánguó jiào wǒ shì xiǎo hónggǎng gōngyè qū zàijiàn). Det finns dom som tror att jag kan prata kinesiska, men jag måste erkänna att jag har en sak gemensam med Dr Sheldon i The Big Bang Theory och det är att vi är ungefär lika bra på kinesiska: http://www.youtube.com/watch?v=dTO2SgrFw-c

Text och foto © Mikael Good, All rights Reserved

Gråt inte, mamma kommer snart och hämtar er

Farmor Sandra hade lovat att passa Arvids och Ralfs i ett par månader medan deras mamma Sadrite* skulle till Tyskland och arbeta. Sadrite hade packat ned kläder, gosedjur, blöjor och leksaker till sina små pojkar. Hon kramade omsorgsfullt om dem och sa sedan med vänlig röst: – Gråt inte, mamma kommer snart och hämtar er igen. 

Sandra såg verkligen fram emot att få ta hand om sina ögonstenar som bara var ett och tre år gamla. Men månaderna blev bara längre och längre utan att de hörde något från Sadrite. Och till sist började åren gå och Sadrite har fortfarande inte hört av sig. Sandra tror att Sadrite fortfarande arbetar i Tyskland men ingen vet riktigt var hon befinner sig.

– Min son Eivars* som är pappa till pojkarna vill inte veta av dem och han har en ny familj och bor på en annan ort i Lettland, säger Sandra och väjer med blicken.

Det märks att Sandra skäms över sin son, hon vill helst inte prata om honom. 

Lägenheten som de bor i är märkt av tiden och den doftar fränt av mögel och fuktskada, väggarna är fläckade av mögel som krupit in bakom tapeterna. Rummet som Sandra och pojkarna trängs i är drygt 12 kvadratmeter. Även om boendet är billigt är det undermåligt. Borta på gården vid vedskjulet står utedasset.Vattnet får de hämta i brunnen. När Sandra ska tvätta får hon fylla på vattnet för hand i maskinen.

– Jag är så tacksam för min tvättmaskin som jag fick för ett par år sedan. Tidigare fick jag tvätta för hand och ni vet säkert hur mycket tvätt det blir efter två pojkar, säger hon med antydan till ett litet leende.

Pojkarna är flitiga i skolan. Arvids är mycket duktig på sport och framförallt på fotboll, men han är inte så förtjust i att titta på fotboll, han vill spela själv. Ralfs är bra på att spela basket, samt att teckna och måla. Pojkarna bor på internatskola under veckodagarna och kommer hem på helgen. 

– Tack och lov bor och äter de gratis på internatet, annars vet jag inte hur vi skulle klara oss. Sandra funderar en stund och säger sedan: 

– De 1300 kronorna som jag tjänar på mitt beredskapsarbete räcker precis till mat, el och hyra. Skulle utgifterna öka har vi inget att spara in på.

Vi blir avbrutna i vårt samtal av att familjens lilla hund som inte är så van vid besök ger mig en ordentlig utskällning. Det gör att vi för en liten stund kan vända ryggen mot problemen och fly in i skrattets och leendets muntra värld.

     

Förra året fick Sandra äntligen vårdnaden om Arvids och Ralfs efter många års kamp med de sociala myndigheterna. För pojkarna är Sandra mer mamma än farmor. Det tar emot för Sandra att ta emot hjälp, hon är en kvinna av den gamla stammen som vill göra rätt för sig och inte ligga någon till last. Men i det här fallet räcker det inte med envishet och vilja. Trots att hon har sökt massor av jobb har hon inte fått något napp, den ofrivilliga arbetslösheten och de dåligt betalda beredskapsarbetet har satt djupa spår i Sandras magra ekonomi. 

Förhoppningsvis går den lettiska ekonomin mot ljusare tider men det kommer nog att dröja många år innan kvinnor som Sandra som lever i djup fattigdom får ta del av den ekonomiska uppgången. Fram till dess är de i fortsatt behov av vårt stöd och vår hjälp.

    

Vill du ge en julgåva till Hjärta till Hjärtas arbete i Lettland är du välkommen att sätta in gåvan på Plusgiro 90 07 85-7 märk betalningen med "Julgåva 2013"

Vill du bli familjestödjare för en fattig och utsatt lettisk familj eller om du vill veta mer om Hjärta till Hjärtas arbete i Lettland kan du kontakta dem på info@hearttoheart.se

Text och foto: Mikael Good, Hjärta till Hjärta, All Rights Reserved.

*Sadrite och Eivars heter egentligen något annat.

Restaurangen Kirsons Maja stängdes i veckan

För en dryg månad sedan åt jag en fantastiskt god mousaka tillsammans med några arbetskamrater på den nybyggda restaurangen Kirsons Maja i Riga. Jag skulle gärna rekommendera ett besök på restaurangen men tyvärr har den stängt då en liten men ack så viktig detalj saknades.

Om jag hade vetat om att restaurangen Kirsons Maja som förövrigt ser ut som en gammal trevlig rysk stationsbyggnad, varken hade slutbesiktigats eller godkänts att tas i bruk hade jag nog hoppat över mitt besök. Mitt i den ekonomiska krisen 2009 röstade det lettiska parlamentet igenom ett förslag att avskaffa den statliga byggkontrollen för att spara pengar. Istället överläts kontrollen på privata aktörer. I ett land där korruption är vardagsmat och i stort sett allmänt accepterad var ett sådant beslut fullständigt oförståeligt och förödande. Nästa gång jag åker till Riga kommer jag att undvika att gå in i byggnader som inte har slutbesiktigats eller godkänts oavsett hur god mat de än serverar. 

På en presskonferens tidigare i veckan meddelade ägaren till Kirsons Maja att han valt att stänga restaurangen på obestämd tid. Byggnaden ska nu genomgå en grundlig slutinspektion och först när den är klar och eventuella fel och brister har åtgärdats kommer restaurangen att åter tas i bruk. Förhoppningsvis är restaurangen godkänd nästa gång jag åker till Riga. Maten var som sagt god och mycket prisvärd och miljön var trevlig. 

Fler byggnader i Lettland som saknar de rätta papperna kommer att få stänga för allmänheten till dess att de slutbesiktigats och godkänts. Men av den byggskandal som nu rullas upp i lettiska och en del utländska media står det inte att läsa så mycket av i svenska tidningar. Förutom SVT:s och SR:s rapportering är svenska media tyvärr skrämmande dåliga på att rapportera om efterspelet till katastrofen i Riga och det utbredda byggfusket i Lettland. För er som vill har merläsning i ämnet hänvisar jag till två lettiska bloggare:

Den förste bloggaren heter Juris Kaža och han är en lettisk/amerikansk frilansjournalist som är bosatt i Riga. Du hittar hans blogg här: Free Speech Emergency in Latvia

Den andre bloggaren heter Andris och han är född och uppvuxen i Sverige men är sedan 2008 bosatt i Riga. Du hittar hans blogg här: Livet i Riga 

Text och foto © Mikael Good, All Rights Reserved

Den rikaste mannen i Lettland

Rikedom är egentligen inte ett mått på hur stora materiella och ekonomiska tillgångar som man har. Rikedom handlar om hur man tjänar andra människor. Jag har fått förmånen att lära känna en man som tjänar många andra människor. Trots att han säkerligen inte tycker det själv är han ett stort föredöme i sitt tjänande.

Många av er har säkert träffat Ivars Velks på någon av Hjärta till Hjärtas resor till Lettland och en del av er har säkert blivit goda vänner med Ivars och hans hustru Liana. Jag lärde känna Ivars och Liana i december 2005 när min hustru och jag besökte olika projekt, familjer, sjukhus och barnhem runt om i Lettland för Hoppets Stjärnas räkning. När jag var i Lettland senast berättade Ivars något för mig som jag inte tidigare kände till om honom.

Under sovjettiden när Ivars och hans fru Liana var unga och deras dotter var liten umgicks de mycket med grannfamiljen. Grannarna hade en flicka som var i samma ålder som deras. Flickorna var nästintill oskiljaktiga och de lekte med varandra så fort tillfälle gavs. När Lettland blev fritt 1991 skildes de båda familjernas vägar åt. Ivars och hans hustru började att arbeta med välgörenhet och deras forne granne som hade sinne för affärer byggde snabbt upp sin privata förmögenhet efter Sovjetunionens sammanbrott. Den forne grannen har nu blivit en av de rikaste och mäktigaste personerna i Lettland. Rika människor använder sina pengar till att skaffa sig inflytande i politiken och på så sätt kan de öka avkastningen på sina egna investeringar.

Ivars har precis så att det räcker och blir över. Men han skulle gärna vilja ha lite mer pengar så att han kunde ge mer. När det har saknats pengar i hjälporganisationen Velki Association som Ivars och Liana driver, har han tagit av sin egen lön och besparingar så att ingen av de fattiga familjerna som de stöttar ska bli utan pengar. Jag frågade om hans gamla vän ger några pengar till Velki Association? Ivars suckade lätt och sa:
- Man kan kanske tycke att han som har stora ekonomiska resurser skulle kunna bidra mera men alla ansvarar själva för sina handlingar och stora medel medför också en annan typ av utgifter. 
Ivars lutar sig tillbaka och tänker efter en stund och sedan säger han med ett leende:
- Vem vet det kanske kommer en stor anonym donation till en behövande lettisk organisation en dag.
Trots att den forne vännen är mycket, mycket rik är Ivars inte avundsjuk på honom. Han är glad och tacksam för det liv som han har fått och framförallt för att han har fått vara med och hjälpa så många utsatta landsmän genom åren.

Jag lät Ivars berättelse sjunka in och efter en stund sa jag:
- Det är du som är en av de rikaste männen i Lettland?
Ivars tittade frågande på mig och sa:
- Vad menar du med det?
Jag hämtade andan och sa:
- Det står skrivet att vi inte ska samla våra skatter på jorden utan i himlen. Vårt hjärta är där vår skatt är! Med tanke på allt det som du och din fru har gjort med hjärtat för de minsta och svagaste i Lettland vet jag att din skatt i himlen är stor och lönen för allt ditt arbete kommer att bli stor en dag. Men din gamla vän har inte samlat sin skatt i himlen och den rikedom som han har samlat ihop här på jorden kommer att tas ifrån honom en dag. Då kommer han att stå där naken, fattig och utlämnad.
Ivars tänkte efter en liten stund sedan sa han leende.
- Du har nog rätt i det Mikael.

Matteus 6:19-21
19 Samla inte skatter på jorden, där rost och mal förstör och där tjuvar bryter sig in och stjäl. 20 Samla er skatter i himlen, där varken rost eller mal förstör och där inga tjuvar bryter sig in och stjäl. 21 Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.

Text och foto: Mikael Good

Det lettiska fuskbygget fick katastrofala följder

I skrivande stund har 54 personer dött och ett 30-tal skadats i den fruktansvärda olyckan som inträffade då taket på ett Maxima XX varuhus i Riga i Lettland rasade i torsdags eftermiddag. Olyckan är den värsta sedan Lettland blev fritt från Sovjetunionen 1991.

Även om man ännu inte har börjat utreda olycksorsaken så pekar allt mot det omfattande byggfusket i landet. Den statliga byggkontrollen avskaffades i samband med finanskrisen 2009 och byggkontrollen överläts istället på privata aktörer och på byggnadsfirmorna själva. Det är förödande att avskaffa byggkontrollen i ett land där korruptionen är utbredd och mutor vardagsmat. Tack vare beslutet var det i princip fritt fram för byggfirmorna att strunta i byggnormerna och på så vis kunna pressa priset ytterligare på både ny- och tilläggsbyggnationer, så att de kunde generera ännu större vinster till ägarna.



Den lettiska presidenten Andris Berzins vill att takraset utreds som mord och inte som en olycka. Han vill tillsätta en internationell komission som ska utreda orsaken till olyckan så snart som möjligt. Anledningen till att han snabbt vill ha en internationell komission är att inte de skyldiga och indirekt skyldiga till olyckan ska ges möjlighet att sopa undan spåren, och utse en gemensam syndabock som ska få bära skulden. Hur som helst kan den fruktansvärda olyckan leda till att riktigt besvärande uppgifter för politiker och företagsledare i Lettland kommer upp till ytan från botten av floden Daugava och fram i offentlighetens avslöjande ljus.



Svenska dags- och kvällstidningars rapportering om katastrofen i Riga har varit ytterst skral. Om katastrofen hade inträffat i något av de nordiska länderna, England, Tyskland eller Nederländerna är jag övertygad om att rapporteringen hade varit betydligt bättre. Rapporteringen från statliga SVT och SR har dock varit bra. Men det känns lite märkligt att behöva vända sig till engelska BBC World för att kunna få ta del av riktigt bra rapportering om en katastrof som skett i ett grannland till Sverige. 

Avslutningsvis vill jag utlysa en tyst minut för de drabbade, där vi ber en bön eller sänder en tanke till alla dem som drabbats och deras familjer.

Text och foto © Mikael Good, All Rights Reserved.

Bilderna i inlägget togs vid mitt senaste besök i Riga i mitten av oktober 2013.