tisdag 24 juni 2014

Kärleken drev Nicolai att tigga



När Nicolai blev av med sitt arbete i sviterna av den ekonomiska krisen i Rumänien föll livet för honom, hans hustru Georgiana och deras 4 barn snabbt samman. Trots att de vände och vred på slantarna fick barnen allt som oftast lägga sig med hungerknorrande magar. När Georgiana fick problem med sin sköldkörtel och behövde en operation drev kärleken till henne och barnen Nicolai till att åka till norra Europa i en desperat jakt på pengar till hennes operation.


Nicolai Tamas bor i ett fallfärdigt hus tillsammans med sin hustru Georgiana och deras barn i byn Pauleasca i Rumänien. Drömmarna som han hade som ung har grusats en efter en. Nu lever han för att hans barn ska få det lite bättre. Tillsammans med Rickard Klerfors träffade jag Nicolai och några av hans vänner över en tallrik linssoppa i Johanneskyrkan i Linköping. I kyrkans lokaler bjuds EU-migranter på lunch varje vardag mellan 11-13. Under den tiden har de även möjlighet att duscha och fräscha till sig. De rejält tilltagna portionerna på EU-migranternas tallrikar skvallrar om att lunchen förmodligen är det enda mål mat som de äter under dagen. Mellan tuggorna berättade Nicolai att han tillhör folkgruppen rudari* och kommer från byn Pauleasca i Rumänien. Trots att byn har funnits i över 50 år och byggdes med den gamla kommunistregimens goda minne räknas den ändå som en illegal bosättning och därför finns den inte med på kartan. Innan den ekonomiska krisen slog till mot Rumänien med full kraft jobbade Nicolai och några andra män från byn på en industri i den närliggande staden Pitesti. När produktionen minskade kraftigt till följd av krisen var Nicolai och hans grannar bland de första som förlorade jobben.


När Nicolai blev arbetslös försökte han försörja sig genom att jobba som daglönare i jord- och skogsbruket i området. Efter ett tag började även de arbetstillfällena att tryta och då bestämde han sig för att göra gemensam sak med 14 andra desperata släktingar och vänner från Pauleasca och åka till Nordeuropa med buss. På omvägar hade de fått reda på att det fanns gott om jobb där och att de lätt skulle kunna tjäna uppemot 7000 kronor i månaden. För de flesta av oss är det lite pengar men för dem som lever på en 1000-lapp i månaden är det en astronomisk summa. De lånade pengar till resan av en penningutlånare. Pengarna räckte till Hamburg och gruppen bestämde sig ändå för att försöka åka vidare. Efter att ha blivit avslängda från tåget av konduktören vid i stort sett varje station bestämde de sig till sist för att stanna och försöka få tag på arbete i Linköping. Nicolai hade verkligen räknat med att få tag på ett arbete i Sverige. Men hur han än försökte gick han bet och till sist var han tvungen att sätta sig i ett gathörn och försöka tigga ihop pengar till sin hustru och barns försörjning. Nicolai är en riktig grovjobbare som vill tjäna sina pengar genom arbete, att behöva förnedra sig till att tigga gjorde ont i honom.


När härbärget i Ryttargårdskyrkan i Linköping stängde i mitten av april bodde Nicolai tillsammans med sina vänner och släktingar under bar himmel eller i skydd av en bro när det regnade. På vardagarna åt han lunch i Johanneskyrkan tillsammans med andra EU-migranter. Johanneskyrkan är med i Crossroads som är ett samarbete mellan Stadsmissionen, kyrkorna och Linköpings kommun. En arbetsgivare hörde av sig till Crossroads och frågade om det fanns några EU-migranter som ville arbeta på ett ekologiskt jordburk. Nicolai var en av de lyckliga som fick arbete och han var strålande glad över att äntligen få en möjlighet att arbeta och göra rätt för sig. Jag frågade Nicolai om arbetet i Sverige skilde sig mot det arbetet som han har gjort i Rumänien?- Jag hade räknat med att gräva diken eller göra något annat tungt kroppsarbete som jag brukar göra hemma i Rumänien. Men det visade sig att det var ett sådant enkelt arbete som barnen gör. Jag är van att jobba på ordentligt och när den första dagen var över hade jag arbetat för 3 dagar. Dagen efter var jag klar med arbetet som arbetsgivaren hade räknat skulle ta minst fem dagar säger han och hans allvar bryts med ett litet snett leende. 


Nicolais arbetsgivare ville att han skaffade ett samordningsnummer så att utbetalningen av lönen skulle gå rätt och riktigt till. Jag följde med Nicolai hans vän Petre och tolken Rickard Klerfors till skatteverket i Linköping för att ansöka om ett svenskt samordningsnummer. För att få ett sådant nummer måste du ha ett nationellt ID-kort och en fast adress. Om du har det är handläggningstiden 2-3 veckor. Tyvärr tvingar den svenska byråkratin i många fall EU-migranter som saknar fast adress att jobba svart eller att bli tiggare. Hade handläggningen varit smidigare skulle säkerligen fler EU-migranter kunna få “vita” jobb och på så sätt hjälpa till att dra in skattepengar till den svenska staten och på så vis vara med och stärka statskassan. Nicolai var en av dem som hamnade mellan stolarna men tack vare Rickards envetna kamp mot den stelbenta svenska byråkratin fick han till sist sitt samordningsnummer.


Nicolai såg fram emot att fortsätta arbetet med att rensa ogräs på sparrisodlingen. På två timmar fick han ihop mer än vad han fick in på en hel dags tiggande och pantflasksamlande. Äntligen skulle resan till Sverige börja betala av sig och han såg fram emot att kunna resa hem till Pauleasca med tillräckligt med pengar på fickan till läkarvård och mediciner till sin fru. När Nicolai började få snurr på tillvaron ringde hans fru från Rumänien och berättade att hon hade blivit ännu sämre och att deras hus hade skadats vid en översvämning i slutet av maj. När Nicolai fick reda på det bestämde han sig för att genast åka tillbaka till Rumänien och ta hand om sin hustru och försöka bygga upp huset.


Familjen Tamas situation är nu ännu mer desperat än tidigare. Georgianas sjukdom har förvärrats och hon behöver operera sin sköldkörtel så snart som möjligt för att överleva. Familjen Tamas kommer även behövas en del pengar för att bygga upp sitt hus som skadades vid översvämningen. Nicolai behöver även hjälp med att köpa in de redskap som han behöver för att få ett jobb eller för att starta egen verksamhet och på så vis försörja sin familj hemma i Rumänien. 

Vill du vara med och hjälpa familjen Tamas? Ge i så fall en gåva till familjen på Hjärta till Hjärtas PG 90 07 85-7 märk betalningen "Tamas Team Roma". Tillsammans kan vi vara med och tända slocknade livsgnistor och förmedla hopp och framtidstro till människor som har förlorat de flesta av sina drömmar. Många av dessa trasiga människor sitter på våra gator och torg och tigger med en förhoppning om att deras barn ska få det lite bättre än dem. Genom direkta insatser och opinionsbildning kan vi gemensamt se till att deras barn kan bryta sig ur fattigdom och förtryck och få det liv som deras föräldrar drömde om när de var små. Jag har personligen engagerat mig i Nicolais och Georgianas svåra situation och har skänkt inkomsterna från en bildförsäljning till Georgianas sköldkörteloperation.


TT-reportern Helena Ekinge och fotografen Jessica Gow besökte Paulesca för ett par månader sedan. Deras besök har resulterat i ett reportage som handlar om människorna i byn och om Hjärta till Hjärtas arbete för återvändande tiggare. Nicolai Tamas finns omnämnd i reportaget. Helena träffade bland annat Nicolais föräldrar Maria och George samt hans hustru Georginia och deras 4 barn. Läs gärna reportaget med rubriken Linköpings tiggare får hjälp i sin hemby här, där kan du även se bilder på Georgiana och barnen: http://www.corren.se/nyheter/linkoping/linkopings-tiggare-far-hjalp-i-sin-hemby-7076566.aspx

Hjälpverksamheten Hjärta till Hjärta från Linköping har startat upp ett återvändarprogram för EU-migranter från Rumänien med inriktning på utbildning, hälsovård, hjälp till självhjälp och strukturomvandlande insatser. För att lyfta de drygt 4000 byborna ur fattigdom och utanförskap och på längre sikt runt 50 000 människor i omkringliggande byar i området. Men för att lyckas behöver de hjälp! Sätt in din gåva på PG 90 07 85-7 och märk betalningen med "Team Roma" om du vill vara med och lyfta människor som Nicolai och Georgiana ur fattigdom och utanförskap.

Text och foto: Mikael Good

*Folkgruppen Rudari bestod från början av Ottomanska scaracener och judiska Khazarer som tagits som krigsfångar och förslavats. De var arbetsamma och tåliga och fick därför utföra tungt kroppsarbete i gruvor. Ordet rudari är slaviska och betyder gruvarbetare. Khazarerna var ett nomadfolk från Centralasiens stäpper vars kejsardöme i norra Kaukasien besegrades av ryssarna på 970-talet. Khazarerna konverterade till judendomen på 800-talet. Enligt vissa forskare var de judar i förskingringen som kom tillbaka till tron. Genom århundradena blandades rudari ut med andra förslavade folkgrupper men trots det har de behållt en del sedvänjor som påminner om judarnas. Setta har gjort att Israeliska forskare fått upp ögonen för folkgruppen. I Israel pågår en intensiv forskning för att hitta de försvunna stammarna vars kända historia upphörde i samband med att Assyrierna erövrade nordriket i Israel på 720-talet före Kristus och förde bort de tio stammarna som levde där. Om någon har mer kunskap i detta spännande ämne får ni gärna dela med er av den.

Inga kommentarer: