Avfolkningen går med racerfart på den lettiska landsbygden

I ett hus i utkanten av Ieleja på den lettiska landsbygden bodde en lettisk gumma i 90-års åldern som hette Maija. Hon föddes strax innan den lettiska frihetstiden. På den tiden bodde drygt tusen personer i Ieleja som var ett välmående samhälle där de flesta arbetade på familjejordbruk eller livnärde sig på skogsbruk.

Ett par år efter att Sovjetunionen ockuperade Lettland tvångsinlöstes marken till staten. Maija och hennes föräldrar blev av med sitt familjejordbruk och tvingades att arbeta för staten. Om de hade vägrat hade de deporterats till Gulag, ett öde som drabbade många av deras grannar, släktingar och vänner. Ett stort kollektivjordbruk anlades i samhället och där fick de kvarvarande invånarna jobba hårt tillsammans med en stor mängd nyinflyttade. Den personliga frihet var kraftigt begränsad under den sovjetiska ockupationen och de kunde inte lita på någon, angivare kunde finnas precis varsomhelst. Det enda som var positivt var att den kommunala servicen förbättrades och byggdes ut. 

När Lettland blev fritt från Sovjetunionen 1991 las kollektivjordbruket ned och marken återgick till de tidigare ägarna. Många i samhället blev arbetslösa när jobben försvann och den unga staten som utarmats under många år av sovjetisk rovdrift kunde inte ge sina medborgare det ekonomiska stöd som de behövde. Trots att Iljea inte ligger mer än 80 km från Lettlands överbefolkade huvudstad Riga gick avfolkningen med racerfart. Ett drygt hundratal pensionärer och några ensamstående småbarnsföräldrar som inte kunde flytta stannade kvar i samhället.

En efter en slogs butikerna igen och i samband med kommunsammanslagningen för drygt tio år sedan flyttades det kommunala centret med apotek, post, vårdcentral och dagis till en grannkommun. Det stora bostadsområdet i betong som byggdes under sovjettiden har övergivits och sakta men säkert återerövras det av naturen. Här och där kunde man se en rökstrimma som steg upp från någon skorsten och man kunde se att det lyste i ett och annat fönster, men de flesta husen var övergivna och i varierande grad av förfall.  

   

När Lettland blev fritt fick Maija tillbaka sin personliga frihet och sitt familjejordbruk som de sovjetiska ockupanterna berövat henne på. De första åren var mycket svåra men tack vare jordbruket kunde hon överleva. Hon skötte gården själv i många år. När krafterna slutligen tröt och ögonen förlorade sin skärpa orkade hon inte driva den längre. De sista åren av sitt liv satt hon oftast på en stol i närheten av den värmande kaminen i köket och väntade på att Inese från hemtjänsten skulle komma på besök och ge henne lite medmänsklig värme. 



Där vid kaminens livgivande värme drömde Maija sig tillbaka till sin ungdomstid och hon längtade efter att få somna in och återförenas med sina föräldrar och vänner på den eviga festen i himlen.
- Jag är så ensam, alla mina syskon, släktingar och vänner är döda. Nu är det bara jag kvar, jag önskar att jag också fick dö, säger Maija och hennes ögon fylls av tårar.
Inese gav Maija en varm kram och säger:
- Du har mig kvar Maija, du vet att jag bryr mig om dig och kommer att se efter dig.



Det har gått 10 år sedan jag besökte Maija. För ett par år sedan somnade hon in och jag tror att hon har vandrat vidare till den eviga festen i himlen. Hennes hus och ladugård står tomma och naturen återtar sakta men säkert området.

Text och foto: Mikael Good

*Maija och Inese heter egentligen något annat och orten där de bor har ett annat namn. Anledningen till att jag inte vill skriva ut det beror på att det idag finns en ny typ av turism som innebär att man söker sig till övergivna platser och utforskar dem.

Följ med hem till de utsatta EU-medborgarnas hembyar

Det är många som frågar sig hur det ser ut i de utsatta EU-medborgarnas hembyar? I bildspelet som du hittar längre ned i artikeln kan du följa med och se hur det ser ut i några av de byarna i Rumänien varifrån en del av de utsatta EU-medborgare som tigger på gatorna i Jönköping, Linköping och Stockholm kommer.

Tanken med bildspelet är att visa hur det ser ut hemma hos de utsatta EU-medborgarna som tigger och låta det bli en motvikt mot alla de felaktiga rykten om romer som sprids i Sverige. Rykten som säger att de lever lyxliv, har fina bilar och bor i fina hus hemma i Rumänien och Bulgarien som de har bekostat med pengar som de tiggt ihop. Bilderna i bildspelet har jag tagit i några romska byar i Rumänien. En del av människorna i byarna har tidigare varit i Sverige och Österrike där de har försörjt sig på att panta burkar eller tigga. 

När jag fick höra de romska musikerna Catalin Vlads och Stefanica Gheorges tolkning av Goran Bregovićs sång Ederlezi kontaktade jag dem och bad att få används sången i ett bildspel som jag höll på att arbeta med. Catalin Vlad är en klassisk gitarrist av yppersta klass. Stefanica Gheorge är en mycket skicklig cellist som går på en masterutbildning i Bukarest, Rumänien. Efter att de sett mina bilder tackade de genast ja.




Bildspelet har tidigare visats på Rysk TV och många av bilderna har visats på SVT och publicerats i olika svenska tidningar och magasin. Det är inte omöjligt att jag inom en nära framtid kommer att lägga upp en längre variant av bildspelet i svartvitt där jag i så fall kommer att samarbeta med en grupp som spelar traditionell romsk folkmusik.

Text och foto: Mikael Good

Svartjobb leder till utanförskap och isolering

Expressens artikelserie med rubriken "Därför kommer tiggarna" har rört upp och kommer säkerligen att röra upp en hel del heta känslor, särskilt efter den senaste delen med rubriken "Från Rumänien till Strängnäs: En berättelse om tiggeri, slavlöner och naiva svenskar".

För mig är det självklart att fattiga romska EU-medborgare som kommer till Sverige ska ha precis samma rättigheter som EU-medborgare från andra EU-länder. Jag propagerar ivrigt för lagliga jobb för romer i Bulgarien, Rumänien och även i Sverige. Genom lagliga arbeten stärks romernas rättigheter och leder till att de inkluderas i samhället. Genom skatten som de betalar får de del av de sociala förmånerna som följer vid en anställning. Hur goda intentioner vi än har riskerar vi bara att bidra till att förstärka romernas utanförskap och isolering om vi erbjuder dem svartjobb.

Jag räknar inte gatutidningar som svartjobb. Att sälja gatutidningar är lagligt och något som jag talar mig mycket varm för. Under året har jag bidragit med artiklar och bilder till gatutidningarna Dik Manusch och Folk är Folk som säljs av utsatta EU-medborgare.

Här kan du läsa artikeln "Hjärta till Hjärta skapar arbetstillfällen för utsatta EU-medborgare i Rumänien" om socialt företagande i Rumänien som jag skrev tillsammans med Hjärta till Hjärtas biståndsansvarige Rickard Klerfors. 

Text och foto: Mikael Good

Artiklarna om Europas mest utsatta grupp har nått miljoner

De senaste åren har mina artiklar och fotografier publicerats i många olika media. Artiklarna handlar om ett ämne som ligger mig djupt om hjärtat - romernas utsatta situation i Europa. Det är svårt att mäta hur många läsare som sammanlagt har nåtts men mellan tummen och pekfingret gissar jag på ett par miljoner.



Det är helt ofattbart att en hel folkgrupp blir kollektivt diskriminerad och utstött på grund av sitt ursprung. Romer har funnits i Europa i över 1000 år med de behandlas fortfarande som illegala invandrare eller andra klassens medborgare i många europeiska länder.



Jag använder mitt skrivande och fotograferande i kampen för romernas rättigheter. Om vi gör upp med våra egna fördomar och väljer att behandla romerna som våra medmänniskor är jag övertygad om att vi kan knyta viktiga vänskapsband som river ned fördomar och skapar förbrödring som leder till inkludering.



Ordet rom är romanesh för människa. Oavsett nationalitet, etnicitet, religiös tro och könstillhörighet är vi alla romer och Gud älskar oss precis som vi är.



Här följer en länklista som leder till några av de reportage och artiklar som jag har skrivit om romernas situation de senaste åren:

Vägen ut ur fattigdom och utanförskap - Dik Manuch nummer 4

Bygg inte ett förbud på lögner om tiggare - Aftonbladet

Det är dags att vi lär oss historieläxan - Dagens Arena

Det lilla huset som inte finns på kartan - Dik Manusch nummer 3

Romerna som bor granne med ett obeskrivbart underverk

Pressrealese - Folk är Folk nr 3 fotospecial

Jönköping har blivit kallt för utsatta EU-medborgare

Det är Romernas nationaldag idag

Opre Roma - Roman har rest sig från trottoaren

EU-medborgarna som fick en ny look - Expressen

Det känns som om jag fötts på nytt

Vem tigger på våra gator och vad gör vi?

Porajmos - Den romska förintelsen

Drömmen om det stora klippet

Ederlezi - ett bildspel från migranternas hemmaplan

Hjälp oss att överföra Gnosjöandan till Rumänien

I Believe A Change Is Gonna Come

Tiggeriet är inte organiserat

Misstänkt mordbrand mot tältlägret i Högdalen

Bajsattack mot utsatta EU-medborgare i Huskvarna

Stanki nashti chi arakenpe manushen shai - Mountains do not meet, but people do

Greetings from Pauleasca

Attacken mot tiggarnas läger i Huskvarna

Paradis-Oskar från Paulesca i Rumänien

Kärleken drev Nicolai att tigga

Yavor har äntligen fått jobb!

Jesus i förklädnad

Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon!

Gheorghe - Mannen bakom tiggarmyten

Förutom ovanstående artiklar har jag även levererat en hel del bilder till TV, tidningar och webb och ställt upp på en hel del intervjuer i Radio, TV och tidningar samt agerat bollplank och referens för kollegor som skrivit artiklar om romer.

Text och foto: Mikael Good

Nu skapas nya arbetstillfällen för utsatta EU-medborgare i Rumänien

Hjälp till självhjälp är ett effektivt sätt att stödja människor att ta sig ut ur fattigdom. Samtidigt är det mycket viktigt att stödet anpassas till de förhållanden och förutsättningar som råder i landet och för människorna där. Det hantverkskunnande och den entreprenörsanda som finns ska tas tillvara och utvecklas. 

Människorna i Pauleasca är skickliga på att fläta korgar av sälg och hassel samt att göra björkriskvastar. Materialet har man hämtat från de närliggande skogarna. De senaste åren har skogsvårdsmyndigheten förbjudit hantverkarna att hämta grenar och kvistar i skogen. Den som blir ertappad riskerar böter eller till och med fängelse. Hitintills har korgarna transporterats till försäljning med häst och vagn till en marknad i utkanten av staden Pitesti. Enligt nya regler får dessa ekipage inte längre färdas på motorvägar. Polisen har fått ökade befogenheter att beslagta de hästar och vagnar man upptäcker. Vilket gjort att försörjningsmöjligheterna minskat. 

Tillsammans med den rumänske entreprenören och affärsmannen Valentin Preda har Hjärta till Hjärta startat ett socialt företag i Pauleasca. Genom stora inköp från plantager har priserna på materialet hållits nere, en lagerlokal har byggts där korgarna kan förvaras innan vidare transport. Valentin Predas organisation har skrivit kontrakt med tillverkarna och kommer att administrera inbetalningarna av skatt och sociala avgifter. Nettolönen per tillverkare kommer att vara 3600 ron (7200 kronor) under förutsättning att de gör det antal korgar som vi kommit överens om per månad. Det är drygt 6000 kronor mer än vad de tidigare tjänade på sitt hantverk.

    

Två av korgtillverkarna som fått jobb i det sociala företaget har tidigare försörjt sig genom att samla tomburkar och tigga på gatorna i Linköping och Stockholm. Så här säger en av dem:

– Jag är tacksam för att ni har gett mig ett arbete. Nu behöver jag inte åka iväg för att försöka få tag på pengar. Ni svenskar är så vänliga och jag åker gärna tillbaka till Sverige som turist!
Korgtillverkarna betalar skatt på sin inkomst och på så sätt får de del av de sociala förmånerna som följer av att ha en officiell inkomst: sjukförsäkring, pensionsrättigheter med mera. Vi räknar med att en stor del av korgproduktionen ska kunna gå på export bland annat till Sverige. 

Så här säger vår samarbetspartner Valentin Preda om korgtillverkningen:

– Det finns en stor entreprenörsanda bland människorna i Pauleasca. De har tillverkat och sålt hantverksföremål i generationer. Men om de ska kunna arbeta effektivt måste livet runt omkring dem också fungera bra. Att hjälpa dem på fler olika områden precis som Hjärta till Hjärta gör är bra. Så borde man jobba i hela Rumänien.

Vägen ut ur fattigdom stavas arbete och försörjningsmöjligheter! Vi måste agera med värdighet gentemot de medmänniskor som i desperation söker sig till Sverige men samtidigt ha ett starkt fokus på att skapa värdiga förutsättningar för dem i deras hemländer.

Den sista bilden visar Rickard Klerfors som stolt håller upp en korg ur den första leveransen som kom med lastbil till Linköping i början av september. Korgarna som kostar 350 kronor började att säljas i Hjärta till Hjärtas Second Hand-butik i Linköping den 12 september. Korgarna blev en stor försäljningssuccé och sålde snart slut. Nästa leverans beräknas till mitten av oktober och det går att boka korgar på info@hearttoheart.se

Om du vill vara med och hjälpa Hjärta till Hjärta att skapa fler arbetstillfällen för romer i Bulgarien och Rumänien kan du Swisha "Team Roma" till 123 196 33 47 eller ge en gåva här

Text: Mikael Good och Rickard Klerfors. Foto: Mikael Good och Razvan Popescu

Det lilla huset som inte finns på kartan

Trots att människor har bott i byarna i Pauleascaområdet sedan 1940-talet räknas det ändå som en illegal bosättning och finns inte med på officiella kartor. Enligt rumänsk lagstiftning har man rätt att bli laglig ägare om man har bott på en och samma plats i minst 30 år.



I Pauleascaområdet i länet Arges i Rumänien finns de tre små byarna Troislav, Tinca och Tufanu. De flesta av de drygt 4000 invånarna tillhör minoritetsgruppen Rudari*. Många av husen byggdes i slutet av 1940-talet på mark som de blev tilldelade av den gamla kommunistregimen. I samband med att Rumänien blev fritt från kommunismen genomfördes en stor jordreform där de gamla ägarna fick tillbaka marken som de berövats på under kommunismen samtidigt som de flesta av landets 22 miljoner invånare fick en bit mark och äganderätt till sina bostäder. Tyvärr exkluderades många romer och rudari från denna jordreform och den besittningsrätt de haft under kommunistregimen är nu ifrågasatt.

De tidigare markägarna, som fått tillbaka sina egendomar, vill inte ha otillåten bebyggelse på sin mark. Tyvärr är det inte ovanligt att människor i byarna vräks från hus som har varit i deras familjers ägo i 25 år eller mer. Husen demoleras sedan av grävskopor och schaktmaskiner. Familjerna blir hemlösa.

När en av kvinnorna I byn förstod att min kollega Rickard talar flytande rumänska skyndade hon snabbt iväg till sitt hus för att hämta ett dokument som hon ville att han skulle titta på. Kvinnan presenterade sig som Florina, hon är 24 år gammal och bor i ett nybyggt litet hus som är något mindre än en friggebod tillsammans med sin man Nicolae och deras dotter.

– Jag kan varken läsa eller skriva. Snälla, läs och förklara för mig vad det står i det här dokumentet som min man och jag har fått från skogsbolaget, säger Florina med mycket vädjan och oro i rösten när hon räcker det till Rickard.



Rickard tog god tid på sig att läsa och berätta vad som står i dokumentet. På krånglig byråkratrumänska stod det att det statliga skogsbolaget som äger marken där huset står vill att Florina och hennes man infinner sig i rätten. Om det inte gör det kommer huset att demoleras. Rickard ser att datumet för rättegången är passerat. När Florina får höra det blir hon genast orolig för att de ska bli vräkta från sitt hus och att skogsbolaget ska komma och demolera det precis som de gjorde med grannhuset förra vintern.



Florina och Nicolae förlorade striden om sitt hem. Sedan några månader står huset öde och väntar på att bli grävskopornas rov. Familjen har flyttat in hos Nicolaes föräldrar som har ett större hus, ett hus som inte är lika utsatt för väder och vind. Det bör påpekas att skogsbolaget oftast ser genom fingrarna på illegala bosättningar i området. Men enligt skogsbolaget hade familjen byggt sitt hus på en olämplig plats och därför fick de ett rivningsföreläggande. På nationell nivå i Rumänien förs det samtal om att alla fastigheter bör registreras och att tydliga direktiv för bostäder ska tas fram. Förhoppningsvis kommer även frågan om bostadssituationen för nationella minoriteter att tas upp och förbättras.



Genom åren har Hjärta till Hjärta som både Rickard och jag arbetar för varit med och hjälpt många romska familjer att få äganderätt till sina bostäder. Förra året såg Hjärta till Hjärta tillsammans med kommunen i Gradinari och en rumänsk hjälporganisation till så att 115 familjer fått äganderätt till sina bostäder. Nästa steg blir att försöka få till ett liknande projekt i Pauleasca-området.  

Text och foto: Mikael Good

*Rudarernas ursprung är höjt i dunkel. En del tror att de är romer som har förlorat sitt språk och sina traditioner. En del tror att de är en rest av Dakerna som som bodde i Rumänien innan Rumänerna kom till landet. En del tror att de är en blandning mellan olika folkslag som tagits som krigsfångar i krig med det Ottomanska riket och som sedan förslavats. En del tror att rudarerna kan vara en av Israels förlorade stammar.

Öppna ditt hjärta för utsatta EU-medborgare

Förra året besökte jag byarna i Pauleasca-området i länet Arges i Rumänien varifrån många utsatta EU-medborgare som tigger i Jönköping, Linköping, Stockholm och Salzburg i Österrike kommer. Med egna ögon fick jag se den extrema fattigdom som människorna i byarna lever i. Det var nästan så att jag fick nypa mig i handen för att förstå att jag var i ett EU-land och inte i ett fjärran beläget utvecklingsland.

Människorna i Pauleasca bor i små hus som bäst kan liknas vid hyddor av spillvirke som isolerats med vass och lera. I husen finns enkla kaminer som kämpar en ojämn kamp mot nattkölden som letar sig in genom gliporna i väggarna. Många men inte alla har el, rinnande vatten saknas och dasset står på gården. Asfalten slutar där de romska byarna börjar och övergår först till en illa skött grusväg, som sedan övergår till en bäckfåra och sedan till en flodbädd, när det regnar är vägen ofarbar och lärarinnan i en av byarna kan inte ta sig till skolan. Nästan allt det som vi tar för självklart saknas i området. Det som berörde mig mest var alla barnen som växer upp under usla förhållanden och vars föräldrar i många fall hade rest bort för att tigga. 

Pauleascaborna vill jobba och göra rätt för sig. Problemet är att arbetslösheten i området är 80-90%. Tidigare har en del av dem arbetsmigrerat till Italien, Spanien och Frankrike, men när de enkla jobben som de utförde där tröt i skuggan av den ekonomiska krisen fick de söka sig nya vägar för sin försörjning. Deras migration är inte en kosmopolitisk strävan mot nya möjligheter utan en desperat åtgärd för att kunna ge sina hungrande barn ett mål mat. Kunde de försörja sig på hemmaplan skulle de inte åkt en meter. Vi måste vara beredda på att utsatta människor kommer att fortsätta att komma till Sverige i jakt på en försörjning så länge det inte finns några andra alternativ för dem. Därför är det än viktigare att vi är med och skapar alternativ för deras försörjning.

Jag förstår dem som söker sig hit, jag hade nog gjort samma sak om jag var i samma situation som dem och jag hade nog också motvilligt satt mig på gatan för att tigga om inga andra lösningar fanns. När det handlar om våra barns överlevnad är vi föräldrar beredda att göra nästan vad som helst. De flesta av oss har släktingar som på grund av missväxt och armod tvingades lämna 1800- och det tidiga 1900-talets fattig-Sverige på en resa ut på ett kallt, stormigt hav till det förlovade landet Amerika. Resan ledde till nya möjligheter för många av nybyggarna, men för en del av dem blev guldet till sand och de sjönk allt djupare ned i fattigdom, utanförskap och misär i det nya landet.

Med vårt egen historia i åtanke bör vi inte säga nej till utsatta och fattiga människor. Det är viktigt att vi fortsätter att vandra på medmänsklighetens och solidaritetens väg och öppnar våra hjärtan för utsatta medmänniskor, precis som Fredrik Reinfeldt så rakryggat vädjade till oss att göra i det tal som han höll i samband med förra årets riksdagsval. De flesta men inte alla utsatta EU-medborgare som kommer hit är romer från Bulgarien och Rumänien. Ingen av dem ska behöva sova under bar himmel i Sverige, vare sig på sommar eller vinter i ständig oro över att bli avhysta av polisen. Avhysningar är inte någon lösning, avhysningar är kostsamma och kommer bara att leda till att improviserade bostäder byggs någon annanstans.

Det minsta vi kan göra är att erbjuda tak över huvudet för dem som kommer hit. Ett boende där kommuner står för kostnaden och civilsamhället för volontärer. Men vi måste ha i åtanke att ett boende och hjälp här i Sverige bara är hjälp för stunden. Om vi vill komma till roten med den diskriminering och det utanförskap som romerna utsätts för i sina hemländer, måste vi jobba långsiktigt och målmedvetet i deras hemländer. Jag jobbar på Biståndsorganisationen Hjärta till Hjärta och vi har startat upp projekt Team Roma i både Bulgarien och Rumänien. Vi samarbetar med etablerade organisationer och myndigheter i Bulgarien och Rumänien för att ge aktivt och riktat stöd till utsatta romer och rudarer.

För att nå en långsiktig förändring tror vi att det kommer att behövas integrerade insatser inom följande fyra fokusområden:
• Utbildning för unga, alfabetiseringsprogram och yrkesutbildningar för vuxna.
• Hälsoinsatser med prioritet på småbarnsföräldrar.
• Försörjning, hjälp till självhjälp med produktion av diverse produkter för försäljning i Rumänien och Sverige samt microlån för att stimulera nyföretagandet.
• Strukturomvandlande insatser med fokus på de som saknar identitet och de som saknar ägandebevis på sina bostäder.

Behoven bland romer och rudarer är enorma i både Bulgarien och Rumänien. Tillsammans med våra samarbetsorganisationer driver Hjärta till Hjärta för närvarande 9 projekt i Bulgarien och Rumänien. Om vi hade mer resurser skulle vi kunna starta upp 15-20 nya projekt inom ett par månader. Vi har anställt 3 fältassistenter i Rumänien. De besöker utsatta människor, de träffar myndigheter, organisationer och knyter kontakter för eventuella framtida samarbeten. Fältassistenterna är unga och engagerade rumäner som brinner för att skapa förändring i sitt land och vara med och riva ned murar mellan olika folkgrupper i landet. Hjärta till Hjärta vill vara med och se till så att romerna får de verktygen som de behöver för att utbilda sig, utveckla sig och på sikt kunna bryta sig ur fattigdom och utanförskap.

Det är viktigt att all vi som tror på demokrati står upp för de mänskliga rättigheterna, men det brådskar. I Europa sveper en extrem högervind fram och den får allt fler folk och länder i sitt grepp. I Bulgarien och Ungern ekar slagord som död åt romerna på gatorna. Häromdagen fick jag färska rapporter om etniska kravaller mellan bulgarer och romer i Bulgarien huvudstad Sofia och risken för regelrätta pogromer mot romer är överhängande i landet. Det är mer än dags att vi lär oss av Europas mörka historia och inte upprepar misstagen från 1930- och 40-talet då hatet som göddes av lögn och halvsanningar satte Europa i brand.

Det är mer än dags att vi lägger historien bakom oss och inkluderar romerna i vår Europeiska gemenskap. Rom är romanesch för människa och oavsett nationalitet, etnicitet, religiösa tro eller könstillhörighet är vi alla romer och Gud älskar oss precis som vi är.

Klicka här om du vill se mitt bildreportage från Pauleasca:
https://www.flickr.com/photos/chasid68/sets/72157649562924582

Klicka här om du vill läsa mer om Hjärta till Hjärtas projekt Team-Roma: http://hjartatillhjarta.se/projekt-team-roma/

Text och foto: Mikael Good, Hjärta till Hjärta

Jönköping har blivit kallt för utsatta EU-medborgare

De utsatta EU-medborgarna som bor på Oset i Huskvarna har ett avhysningsbeslut från Jönköpings kommun hängande över sig. Kommunen har bestämt sig för att avhysa EU-medborgarna var helst de bosätter sig i ett desperat försök att bli av dem som tigger på gator och torg i kommunen.

Under vintern har Jönköpings kommun genom Kyrkhjälpen i Huskvarna och Jönköping sett till så att de utsatta EU-medborgarna har haft tak över huvudet och kunnat leva ganska så värdigt trots sin utsatta situation. Men i slutet av mars stängde boendet och de utsatta EU-medborgarna som inte längre har någon fast punkt har sökt sig till parker, skogsdungar och ställplatsen vid badplatsen Oset i Huskvarna dit kommunen hänvisade dem förra sommaren. Nu är de inte längre välkomna dit. Tanken var att de skulle avhysas från Oset förra måndagen men det ser ut som om Jönköpings kommun har gett dem några veckor på sig att självmant flytta.

I söndags åkte jag ned till Oset i Huskvarna för att prata med mina romska vänner. De var ganska så uppgivna över situationen. Rädslan över att bli avhysta gnagde i dem. Kvinnan som levde upp och skrattade och dansade till den romska musiken under det romska nationaldagsfirandet som vi hade i Huskvarna den 8 april, satt nu bakom en bil och grät medan hon pratade med sina minsta barn hemma i Rumänien. Hon var mycket orolig över den osäkra situationen och ville försöka komma hem till barnen så snart som möjligt.

En bit bort satt tre män från Bacau och sjöng och spelade. En av dem hade byggt en trumma av en pappkartong och till rytmerna av trumman sjöng de gemensamt en romsk folkvisa. Romerna är glädjens folk och för en stund kunde de gemensamt glömma sina problem och bekymmer. Jag umgicks med grabbarna en stund innan jag gick vidare och stötte på en etnisk rumän som har jobbat i Italien, Spanien och England. Nu säljer han gatutidningen Faktum i Jönköping
- Vet du om någon företagare som behöver en bra hantlangare frågade han mig?
Jag hade inga bra tips att ge, men sa till honom att det är lite lättare att få jobb om han har ett svenskt samordningsnummer vilket han kan få på Skatteverket. Han skrattade lite åt den svenska byråkratin och sa med ett halvt leende.
- Det var mycket lättare att jobba i Italien och Spanien. Där frågade de aldrig efter några papper och de betalade alltid ut lönen när arbetsdagen var slut. Men tyvärr finns det inga jobb att få tag på där längre och därför åkte min fru och jag till Sverige istället.
Han hade hört ett rykte om att de som bor på Oset har till den 25 april på sig att flytta, sedan kommer Jönköpings kommun att avhysa dem som eventuellt finns kvar med hjälp av polisen och skrota bilarna och husvagnarna.

Jag vandrar vidare och träffar på några gamla vänner som kommer från en förort och en liten by i närheten av flygfältet i Bacau. Nu bor de i några tält precis vid Vätterstranden. Även de kände sig missmodiga över sin situation och några äldre personer i deras sällskap hade rest hem av hälsoskäl några dagar tidigare.

- Det är kallt och dragigt här nere vid sjön och vi fryser om nätterna, jag önskar att jag var tillbaka i Rumänien, där är det mycket varmare vid den här årstiden, sa en kvinna och slog armarna om sig och huttrade.
En kvinna från ett litet samhälle utanför Bacau som jag har träffat många gånger, tackade mig för talet som jag höll på romernas nationaldagen och sa till mig:

- Du känner till mitt folks historia och vår situation. Det är nästan som om du vore en av oss. Vi vet att vi kan lita på dig, du kommer inte med en massa löften som du inte håller, du säger alltid att du inte kan lova något men att du ska göra ditt bästa. Så pratar en man som talar sanning.

Kvinnan och hennes man har många barn och de brukar turas om att åka till Sverige. I december var hon hemma i Rumänien och tog hand om barnen.
- En dag kom det en lastbil från Sverige till min hemby och de delade ut mat och ved till nästan alla i byn. De tog kort på mina och andras barn, filmade oss och lovade oss hjälp. Människorna i byn var glada över den oväntade hjälpen och alla löftena. Men nu har det gått 5 månader och vi har inte sett till vare sig dem eller någon hjälp, säger hon och ser både arg och besviken ut.

Jag förklarade för henne att det inte var biståndsorganisationen Hjärta till Hjärta som jag arbetar för som var där. Vi arbetar inte på det sättet. Jag berättade för henne att tillsammans med en annan svensk och en rumänsk organisationer utreder Hjärta till Hjärta möjligheten att starta upp sociala företag i området som ska ge jobb till den romska befolkningen, bland annat inom fiskeri och jordbruk.

- Jag vill jobba på jordbruket, det har jag gjort tidigare, snälla hör av dig till mig om ni tänker starta upp företaget. Får jag ett jobb i Rumänien kommer jag inte att åka till Sverige.

En annan kvinna och hennes man kom fram till mig och sa:
- De flesta av oss kommer att åka hem i veckan. Det är kallt att sova här på nätterna och vi vet inte om vi kommer att bli avhysta av polisen eller inte.
Rapporter om avhysningar har kommit till dem från släktingar och vänner som bor runt om i landet. Och för ett par dagar sedan avhystes en grupp rudarer från Pauleasca-området från sitt temporära boende i skogen i närheten av ICA Maxi i Jönköping.
En man som kommer från en by i mellersta Rumänien och som kan bra engelska blandar sig i samtalet och säger:

- Vi vill inte vara till något besvär och vi vill inte stöta oss med Huskvarnaborna. Får vi toaletter och en container så ger jag dig mitt hedersord på att vi kommer att hålla ordning här.

Innan jag cyklade hem kramade jag om mina vänner och bad om Guds rika välsignelse över var och en av dem. Jag skäms över att Jönköpings kommun har blivit så kall och hård för utsatta medmänniskor. Men å andra sidan har Kyrkhjälpen i Huskvarna och Jönköping och alla deras volontärer gjort ett fantastiskt arbete för våra utsatta vänner och det fyller mitt hjärta med värme, hopp och tacksamhet. Jag är övertygad om att arbetet med de minsta av våra syskon kommer att bli till en välsignelse för staden. 

Jag har medvetet valt att inte ha med några namn eller bilder i reportaget med tanke på mina vänners utsatta situation. Tidigare har jag kunnat fotografera mina vänner ganska så fritt men nu ville de inte att jag tog några bilder, jag plockade genast undan kameran. Att fotografera utsatta människor måste alltid ske på deras villkor.

Text och foto: Mikael Good

Debattartikeln - "Tittar du också bort?" har fyllt sitt syfte

I september 2013 började jag göra research och skriva på en debattartikel om de utsatta EU-medborgarna som kommit till Sverige för att tigga. Rubriken på debattartikeln blev "Tittar du också bort?".

På tidningsredaktioner runt om i landet ställdes frågan om vilka tiggarna var, hur de kommit hit och varför? Tanken var att försöka ge svar på några av deras frågor. Men på den tiden var Hjärta till Hjärta bara en liten halvt okänd hjälporganisation från Linköping vars röst inte var så viktig i den allmäna debatten. Därför lyckades jag inte få in artikeln i någon tidning. Men jag gav inte upp och valde att publicera debattartikeln i min blogg. Hitilldags har debattartikeln haft ungefär 27.000 inklick. Många journalister och annat mediafolk har tagit del av debattartikeln och en del av dem har oblygt snott hela textstycken och vävt in dem i sina egna artiklar!

Men mig bekommer det inte. Tanken med debattartikeln var att skapa opinion för romernas situation i Rumänien och det syftet har nåtts med råge. Trots att det bara var en liten medial sten som kastades i vattnet har ringarna på vattenytan nått betydligt längre än vad jag någonsin hade kunnat drömma och hoppas på när jag tryckte på publicera-knappen den 3 oktober 2013. Med debattartikeln fick jag vara med och bereda väg och öppna dörrar för det som sedan skedde i februari 2014.

Här kan du läsa debattartikel "Tittar du också bort?": http://chasid68.blogspot.se/2013/…/tittar-du-ocksa-bort.html

Text och foto: Mikael Good

Opre Roma - Roman har rest sig från trottoaren

Opre Roma är romanés och betyder res er romer. I många städer och samhällen i Götaland har romer från Bulgarien och Rumänien rest sig från gator och trottoarer för att istället sälja Götalands gatutidning Faktum till förbipasserande. En av Faktumförsäljarna är Roman Sorin som kommer från byn Valea Seaca i den nordöstra delen av Rumänien.

Jag träffar Roman i snålblåsten utanför snabbköpet i Huskvarna. Han står och vaggar av och an i ett desperat försök att undfly kylan och få lite extra värme.

- Det är väldigt kallt idag säger Roman och burrar ihop sig.

Han berättar att han har varit i Sverige i 4 månader. Han har inte någon plats på något härbärge och nätterna tillbringar han i sin bil på olika parkeringsplatser. 

- Min fru och mina tre barn i åldrarna 4, 2 och 6 månader är kvar hemma i Valea Seaca, säger han med mycket saknad i blicken.

Roman kom till Sverige med en förhoppning om att få tag på ett arbete så att han kunde försörja sin familj hemma i Rumänien. Att få tag på ett arbete visade sig vara omöjligt och han pantade flaskor eller tiggde för att få ihop lite pengar.
- Jag fick bara ihop 50-100 kronor per dag till min familj och det räckte inte så långt, säger han med besvikelse i rösten.

För ett par veckor sedan fick han ett erbjudande om att bli Faktumförsäljare och han tackade genast ja till erbjudandet. Tidningen kostar 50 kronor och han tjänar 25 kronor för varje nummer som han säljer. 

- En bra dag kan jag sälja 15 tidningar, säger Roman och ett litet leende sprider sig över hans ansikte.

Förutom att han kan skicka betydligt mer pengar till sin familj än tidigare har han rest sig upp och fått en yrkestitel och en yrkesstolthet. Roman är inte längre en tiggare utan en rakryggad Faktumförsäljare.

Jag berättar för Roman att jag arbetar på biståndsorganisationen Hjärta till Hjärta och att vi har planer på att starta sociala företag i Valea Seaca och Cuvova tillsammans med Rumänien Cucova-hjälpen från Gnosjö och en rumänsk organisation. När han hör det blir han glad och säger:

- Om jag får tag på ett arbete i Rumänien kommer jag inte att åka till Sverige.

Innan jag går köper jag en tidning av honom, strax efter att jag köpt tidningen kommer ännu en glad Huskvarnabo förbi och köper en tidning av Roman.

- Man måste hjälpa sina medmänniskor i nöd säger han innan han går till sin bil

Text och foto: Mikael Good

Vem tigger på våra gator och vad gör vi?

I samtal mellan representanter för Linköpings kommun och Hjärta till Hjärta föddes för drygt 12 månader sedan en idé om ett samarbete som skulle bestå av en resa till tiggarnas hembyar i Rumänien och en konferens i Linköping. Den 4 februari 2015 anordnades den första konferensen för utsatta EU-medborgare som tigger i Sverige.

Linköping är ett exempel på en kommun som har nått långt i sin strävan att hjälpa de utsatta EU-medborgarna som tigger på gatorna. Tillsammans med kommunen har Hjärta till Hjärta och Stadsmissionen skapat Linköpingsmodellen för utsatta EU-medborgare som väckt intresse runt om i landet. Kommunen har avsatt 2,5 miljoner kronor årligen till arbetet med de utsatta EU-medborgarna. I staden finns ett härbärge i Ryttargårdskyrkan som drivs tillsammans med Stadsmissionen. Den 26-29 oktober åkte representanter från Hjärta till Hjärta, Linköpings Stadsmission, Svenska Kyrkan och Linköpings kommun på en resa till Rumänien, där besökte de byarna varifrån de flesta som tigger på gatorna i Linköping kommer. Med egna ögon fick de se den fattigdom som människorna lever i.

Konferensen "Vem tigger på våra gator och vad gör vi?" som hölls i Missionskyrkan i Linköping arrangerades av Sveriges kommuner och landsting (SKL) och Linköpings kommun i samverkan med Stadsmissionen och Hjärta till Hjärta. Syftet med konferensen var att problematisera och diskutera möjliga konkreta lösningar, både i dessa människors hemländer och i Sverige. Bland föreläsarna kan nämnas Åsa Regnér, Barn-, äldre- och jämställdhetsminister, Anneli Lindahl Kenny, Sveriges ambassadör i Rumänien, Mats Åberg, Nätverket för EU-migranter, Fredrik Holertz, Svenska Kyrkan, Thomas Hammarberg, ordförande i kommissionen mot antiziganism, Martin Valfridsson, regeringens nya samordnare för utsatta EU-medborgare, Ann Wedin, Röda korset, Erik Hansson, Uppsala universitet, Lennart Gabrielsson (fp), 1:e vice ordförande i SKL med flera representanter från kommuner och civilsamhället. Konferensen var den första i sitt slag och många av föreläsarna beskrev den som en milstolpe. En av tankarna med konferensen var att diskutera vad kommuner kan och får göra för hemlösa EU-medborgare.

Drygt 350 representanter från stat, kommun, landsting och civilsamhället samlades i Missionskyrkan. Där fick de lyssna på olika föredragshållarna och diskutera hur EU-medborgare som tigger ska få hjälp, och vilka utmaningar som finns i Sverige och på deras hemmaplan i Bulgarien och Rumänien. Så här sa ministern Åsa Regnér i sitt anförande:
– Det är viktigt att inte bara se hindren, utan också möjligheten för Sverige att faktiskt nu bidra till att lösa det värsta minoritetsproblemet som funnits i Europa.
På konferensen slog SKL:s olika representanter fast att varje enskild kommun har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Kommunerna får hjälpa till med att ordna härbärgen åt tiggarna men det är inte något måste. Men om barn bor i misär är de sociala myndigheterna skyldiga att ingripa.





Efter lunch var det dags för Anders Holmefur, direktor och Rickard Klerfors, biståndsansvarig på Hjärta till Hjärta samt affärsmannen och filantropen Valentin Preda från Rumänien att berätta om deras arbete i Rumänien. Rickard var först upp i talarstolen och han gick igenom romernas historia och orsakerna till det förtryck och det utanförskap som de är utsatta för och som är en av orsakerna till den desperata migrationen. Han berättade att romernas livslängd är 15-20 år lägre än etniska rumäner och att deras arbetslöshetssiffror ligger på 70-80% och att de har lägre utbildningsnivå än övriga medborgare. Rickard poängterade att om vi vill förändra förhållandena för den romska minoriteten i Rumänien så kommer det att behövas integrerade insatser inom utbildning, hälsa, försörjning och strukturpåverkande insatser.





Anders berättade med mycket hopp och framtidstro om Team Roma-projektet. Han berättade att vår avsikt är att Team Roma-projektet ska expandera till andra orter i Rumänien och till Bulgarien och det ska den göra med hjälp av samarbete med andra biståndsorganisationer och lokala grupper som hjälper romer på ort och ställe. Anders berättade att han och Jörgen Ljung som är ordförande i Hjärta till Hjärta nyligen var i Bulgarien där de gjorde fältbesök och träffade möjliga samarbetspartners. När den rumänske affärsmannen och filantropen Valentin Preda fick ordet sa han:
– Vi affärsmän måste också bidra till samhällsutvecklingen, om vi inte gör det kommer de rika att bli rikare och de fattiga fattigare. Med min kunskap från affärsvärlden och erfarenhet av att skapa företag vill jag vara med och verka för en förändring.
Enligt Valentin är det samarbete som är nyckeln till en förändring i Rumänien och tillsammans med Hjärta till Hjärta kommer han att starta upp sociala företag som ska syfta till att skapa arbetstillfällen i tiggarnas hembyar.





Trots att alla var rörande överens om att det kommer att ta många år att komma åt och göra något åt den arbetslöshet, utsatthet och diskriminering som är en av grundorsakerna till att människor ger sig ut på en desperat migration i jakt på pengar, var ändå avslutningen av konferensen varm, optimistisk och hoppfull. I den avslutande paneldebatten påpekade Rickard Klerfors som bott och arbetat i Rumänien i 11 år att det har börjat hända en hel del positiva saker i Rumänien som ger honom hopp för framtiden och han fick medhåll av Anneli Lindahl Kenny och Thomas Hammarberg. Lennart Gabrielsson (fp), 1:e vice ordförande i SKL fick det sista ordet och han sammanfattade konferensen genom att citera Jesus:
– Allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem.





Kommunalrådet Daniel Andersson (fp) från Linköping, som är en av initiativtagarna till konferensen, var mycket nöjd efter konferensen och han hoppades att fler kommuner kommer att följa Linköpings exempel och ordna någon form av stöd till utsatta EU-medborgare som tigger på gatorna.





Text och foto: Mikael Good