Nu skapas nya arbetstillfällen för utsatta EU-medborgare i Rumänien

Hjälp till självhjälp är ett effektivt sätt att stödja människor att ta sig ut ur fattigdom. Samtidigt är det mycket viktigt att stödet anpassas till de förhållanden och förutsättningar som råder i landet och för människorna där. Det hantverkskunnande och den entreprenörsanda som finns ska tas tillvara och utvecklas. 

Människorna i Pauleasca är skickliga på att fläta korgar av sälg och hassel samt att göra björkriskvastar. Materialet har man hämtat från de närliggande skogarna. De senaste åren har skogsvårdsmyndigheten förbjudit hantverkarna att hämta grenar och kvistar i skogen. Den som blir ertappad riskerar böter eller till och med fängelse. Hitintills har korgarna transporterats till försäljning med häst och vagn till en marknad i utkanten av staden Pitesti. Enligt nya regler får dessa ekipage inte längre färdas på motorvägar. Polisen har fått ökade befogenheter att beslagta de hästar och vagnar man upptäcker. Vilket gjort att försörjningsmöjligheterna minskat. 

Tillsammans med den rumänske entreprenören och affärsmannen Valentin Preda har Hjärta till Hjärta startat ett socialt företag i Pauleasca. Genom stora inköp från plantager har priserna på materialet hållits nere, en lagerlokal har byggts där korgarna kan förvaras innan vidare transport. Valentin Predas organisation har skrivit kontrakt med tillverkarna och kommer att administrera inbetalningarna av skatt och sociala avgifter. Nettolönen per tillverkare kommer att vara 3600 ron (7200 kronor) under förutsättning att de gör det antal korgar som vi kommit överens om per månad. Det är drygt 6000 kronor mer än vad de tidigare tjänade på sitt hantverk.

    

Två av korgtillverkarna som fått jobb i det sociala företaget har tidigare försörjt sig genom att samla tomburkar och tigga på gatorna i Linköping och Stockholm. Så här säger en av dem:

– Jag är tacksam för att ni har gett mig ett arbete. Nu behöver jag inte åka iväg för att försöka få tag på pengar. Ni svenskar är så vänliga och jag åker gärna tillbaka till Sverige som turist!
Korgtillverkarna betalar skatt på sin inkomst och på så sätt får de del av de sociala förmånerna som följer av att ha en officiell inkomst: sjukförsäkring, pensionsrättigheter med mera. Vi räknar med att en stor del av korgproduktionen ska kunna gå på export bland annat till Sverige. 

Så här säger vår samarbetspartner Valentin Preda om korgtillverkningen:

– Det finns en stor entreprenörsanda bland människorna i Pauleasca. De har tillverkat och sålt hantverksföremål i generationer. Men om de ska kunna arbeta effektivt måste livet runt omkring dem också fungera bra. Att hjälpa dem på fler olika områden precis som Hjärta till Hjärta gör är bra. Så borde man jobba i hela Rumänien.

Vägen ut ur fattigdom stavas arbete och försörjningsmöjligheter! Vi måste agera med värdighet gentemot de medmänniskor som i desperation söker sig till Sverige men samtidigt ha ett starkt fokus på att skapa värdiga förutsättningar för dem i deras hemländer.

Den sista bilden visar Rickard Klerfors som stolt håller upp en korg ur den första leveransen som kom med lastbil till Linköping i början av september. Korgarna som kostar 350 kronor började att säljas i Hjärta till Hjärtas Second Hand-butik i Linköping den 12 september. Korgarna blev en stor försäljningssuccé och sålde snart slut. Nästa leverans beräknas till mitten av oktober och det går att boka korgar på info@hearttoheart.se

Om du vill vara med och hjälpa Hjärta till Hjärta att skapa fler arbetstillfällen för romer i Bulgarien och Rumänien kan du Swisha "Team Roma" till 123 196 33 47 eller ge en gåva här

Text: Mikael Good och Rickard Klerfors. Foto: Mikael Good och Razvan Popescu

Hjälp oss att överföra Gnosjöandan till Rumänien

Emilie Petersen* (till höger på bilden) är mera känd som Mormor på Herrestad. Hon och hennes man Johan Philip kom till Kärda socken utanför Gnosjö som flyktingar från Tyskland 1814. De kom till en bygd som var djupt präglad av fattigdom, missär, alkoholism, utanförskap och tragiska familjeöden. 



Hon såg problemen, fann lösningarna och blev en pionjär inom utbildning, socialt arbete, entreprenörskap och mission. Utan Emelies helhjärtade arbete som påverkade hela bygden på ett positivt sätt, hade vi nog inte haft någon Gnosjöanda idag! Situationen i de romska byarna i Rumänien som min kollega Rickard Klerfors och jag besökte tidigare i veckan är ungefär densamma som i Kärda socken i Sverige när Emelie och Johan kom dit tvåhundra år tidigare. 



Hjärta till Hjärta vill vara med och sprida en anda liknande den i Gnosjö bland romer och rudari i Rumänien. Vi vill vara med och lyfta människor ur fattigdom, misär och utanförskap och se till så att de kan få utbildning, vård, arbete och äganderätt för sina bostäder. Många romer och rudari är duktiga entreprenörer och skickliga hantverkare men de saknar oftast de verktyg och resurser som de behöver. Om man kunde samla deras kunskap och kompetens och ge dem det stöd och de verktygen som de behöver för sin utveckling är jag övertygad om att de på sikt kommer att kunna försörja sig och resa sig själva och sina grannar ur fattigdom och utanförskap.



Text och foto: Mikael Good

*Bilden på Emelie togs under 2014 års upplaga av en vandring i mormors fotspår.

Tiggeriet är inte organiserat

På valaffischer, i tidningsannonser och på bussar basuneras budskapet "Stoppa det organiserade tiggeriet" ut av Sverigedemokraterna. Att tiggeriet skulle vara organiserat av kriminella gäng är dock inte sant. Det är märkligt att ett politiskt parti får använda sig av rena lögner i valrörelsen. Jag trodde att det bara var i diktaturer som sådant förekom...

Tiggeriet är organiserat så till vida att grannar, släktingar eller vänner fyller en bil eller åker buss tillsammans till nordeuropa i ett desperat försök att få tag på arbete till sin och sina barns försörjning. Allt som oftast får de inte tag på ett arbete och tvingas förnedra sig till att tigga utanför våra välfyllda butiker och shoppingcentra för att få ihop pengar till sin överlevnad. De flesta EU-migranterna är romer. Att det är just romer som kommer hit är ingen slump, romerna behandlas som andra klassens medborgare i Bulgarien och Rumänien. För dem är det nästintill omöjligt att få tag på ett arbete i sina hemländer, som drabbats hårt av den ekonomiska krisen. Precis som många andra arbetslösa EU-medborgare utnyttjar de sin rätt att försöka få tag på arbete i andra EU-länder.

Jag har pratat med och intervjuat en hel del EU-migranter det senaste året och jag har varit i kontakt med många organisationer som jobbar mot EU-migranter runt om i landet. Ingen av dem har hört talas om eller sett några tecken på något organiserat tiggeri. Vi svenskar har en tendens att skapa myter om dem som vi inte kan kommunicera med. Myterna har en otäck förmåga att avhumanisera och rättfärdiga lite hårdare tag mot dem det handlar om. Jag vill klä av myterna och det bästa sättet att göra det på är genom att möta människor och sätta sig ned och prata och umgås med dem. Snart kommer jag att åka på en reportageresa till Rumänien. Där ska jag möta romer och rudari i deras hembyar och skriva ned deras berättelser. Alla människor är bärare av spännande berättelser och det är en stor förmån att få skriva ned och förmedla dem.

Vid sidan av mitt arbete håller jag på med ett projekt som har arbetsnamnet "A Romale, A Chavale". Projektet syftar till att motverka den avhumanisering av romer som sker runt om i Europa och tyvärr även i Sverige. Avhumaniseringen sker i takt med att nationalistiska partier får allt större inflytande över politiken i många europeiska länder och de hetsar folk att begå hatbrott mot romer. Jag vill lyfta upp romerna och visa dem som de är. Trots att de har utsatt för förföljelse och förtryck i generationer är de ett lyckligt folk. De har gått igenom många svårigheter på vägen men trots det har de alltid nära till leenden och skratt. Glädjen och musiken svetsar dem samman och har blivit ett sätt för dem att fly undan allt det hat och förtryck som de ständigt utsätts för.

För många år sedan, innan jag fick ordning på mitt liv rörde jag mig i utkanten av kriminella kretsar, i den hårda inre kärnan rullade pengarna snabbt och de behövde ständigt fyllas på med mer snabba pengar. Med tanke på att en tiggare drar in runt 150 kronor per dag, minus omkostnader, skulle det kunna ge runt 75 kronor per tiggare och dag. Det är för lite pengar för kriminella gäng som gör betydligt mer pengar på att smuggla sprit och cigaretter från Balkan till Sverige. Därmed inte sagt att det inte finns organiserad människohandel i Sverige. Trafficking som är en smutsig och lukrativ handeln med människoliv är organiserad. Unga kvinnor från Moldavien och Rumänien säljs som sexslavar till svenska män, en del av kvinnorna är romer och en del av dem har inte ens fyllt 15 år. På hemliga bordeller runt om i landet står svenska män i kö för att våldta dem mot betalning…

För mig är det en självklarhet att vi ska hjälpa de EU-migranterna som har kommit hit. För mig är det viktigt att visa solidaritet med den svage. Men det allra bästa är att göra något åt de bakomliggande orsakerna till deras fattigdom och utanförskap och medverka till en varaktig förändring i deras hemländer. 

Text och foto: Mikael Good

Pauleasca - byn som inte finns på kartan

Många av tiggarna i Linköping kommer från den ensligt belägna byn Pauleasca i Rumänien. Trots att byn har funnits i mer än 50 år och började byggas med den gamla kommunistregimens goda minne ses den ändå en illegal bosättning. De drygt 4000 personerna som bor i byn tillhör till största del minoritetsgruppen Rudari. Tidigare har många av dem arbetat på industrier i den närliggande staden Pitesti eller som daglönare inom jord- och skogsbruk. Men sedan den ekonomiska krisen slog till mot landet har många bybor blivit arbetslösa och fått allt svårare att försörja sig.



Hjärta till Hjärtas rumänienansvarige Rickard Klerfors beskriver situationen i Paulesca med följande ord:
– Situationen i Pauleasca hör till det värsta jag har sett. Många barn är undernärda och fattigdomssjukdomar som hepatit och TBC frodas i den dåliga miljön. Bostäderna är små och dåliga. Det finns många änklingar och änkor med en tuff försörjningsbörda i byn.



Hjärta till Hjärta har arbetat i Rumänien sedan början av 1990-talet och nu planerar de för att ge oss in i ett långsiktigt biståndsprojekt som ska lyfta de drygt 4000 byborna i Paulesca ur analfabetism, fattigdom och utanförskap. Men för att lyckas är de beroende av din hjälp! Sätt in din gåva på PG 90 07 85-7 märk betalningen med "Team Roma". Tillsammans kan vi hjälpas åt att sätta Paulesca på kartan!



Här kan du läsa en artikel om tiggaren Nicolai Tamas från Paulesca som kom till Sverige med en desperat förhoppning att få tag på ett arbete för att kunna betala för sin älskade hustru Georginas sköldkörteloperation: http://chasid68.blogspot.se/2014/06/nicolai-kommer-fran-byn-som-inte-finns.html

Klicka på följande länk om du inte kan se bildspelet från Paulesca i din smartphone eller på din surfplatta: https://www.flickr.com/photos/hth1991/with/14507972643/

Text: Mikael Good. Foto: Jörgen Ljung

Paradis-Oskar från Paulesca i Rumänien

Det är inte för inte som jag kom att tänka på Paradis-Oskar i Astrid Lindgrens bok Rasmus på Luffen när jag träffade Simion på järnvägsstationen i Linköping för första gången. Simion satt med muggen framför sig och hälsade glatt på alla morgontrötta pendlare som ilade förbi på väg till sina arbetsplatser.  

De senaste veckorna har jag stannat till och pratat en stund med Simion när jag har varit på väg till och från pendeltåget. Simion tillhör den rudariska minoriteten i Rumänien och han talar inte något annat språk än Rumänska som är ett latinskt språk med många slaviska låneord. Jag har försökt kommunicera med honom på en blandning av italienska, spanska och ryska och vi har kunnat kommunicera ganska så hjälpligt.

Simion Dumitru kommer från byn Paulesca i Rumänien, han är mellan 60 och 70 år gammal, han är far till 9 barn och han har mängder av barnbarn. Tidigare har Simion och hans hustru livnärt sig på att göra riskvastar som de sålt på marknaden i staden Pitesti. Men minskad tillgång till material samtidigt som efterfrågan på riskvastar har minskat har gjort att de har fått allt svårare att försörja sig. Simion är för gammal för att få daglönarjobb på omkringliggande jordbruk och därför bestämde sig han för att åka till Sverige och tigga för att få ihop pengar till sin stora familj som lever i extrem fattigdom hemma i Rumänien.

I onsdags tog jag lite extra tid på mig med Simion. Jag plockade upp min dator satte mig ned jämte honom och visade Jessica Gow/TTs bilder från Paulesca som var med i Corren i tisdags för honom. Simion tittade och kommenterade bilderna med stort intresse och han nämnde alla personerna som var med på bilderna med namn. När jag visade bilden på en liten flickan med gul jacka som är med på ett par av bilderna för honom, sken han upp, skrattade och sa Renata med ett stort leende. Jag förstod på hans reaktion att han kände henne väl. 

I september kommer jag att åka till Paulesca för att göra reportage för hjälpverksamheten Hjärta till Hjärta som har startat upp ett arbete för åtevändande EU-migranter i byn. Simion kommer att åka tillbaka till byn i augusti och jag har bestämt med honom att jag ska försöka träffa honom och hans familj när jag besöker byn.

Simion tar sig en välförtjänt tupplur

Text och foto: Mikael Good

Kärleken drev Nicolai att tigga

När Nicolai blev av med sitt arbete i sviterna av den ekonomiska krisen i Rumänien föll livet för honom, hans hustru Georgiana och deras 4 barn snabbt samman. Trots att de vände och vred på slantarna fick barnen allt som oftast lägga sig med hungerknorrande magar. När Georgiana fick problem med sin sköldkörtel och behövde en operation drev kärleken till henne och barnen Nicolai till att åka till norra Europa i en desperat jakt på pengar till hennes operation.

Nicolai Tamas bor i ett fallfärdigt hus tillsammans med sin hustru Georgiana och deras barn i byn Pauleasca i Rumänien. Drömmarna som han hade som ung har grusats en efter en. Nu lever han för att hans barn ska få det lite bättre. Tillsammans med Rickard Klerfors träffade jag Nicolai och några av hans vänner över en tallrik linssoppa i Johanneskyrkan i Linköping. I kyrkans lokaler bjuds EU-migranter på lunch varje vardag mellan 11-13. Under den tiden har de även möjlighet att duscha och fräscha till sig. De rejält tilltagna portionerna på EU-migranternas tallrikar skvallrar om att lunchen förmodligen är det enda mål mat som de äter under dagen. Mellan tuggorna berättade Nicolai att han tillhör folkgruppen rudari* och kommer från byn Pauleasca i Rumänien. Trots att byn har funnits i över 50 år och byggdes med den gamla kommunistregimens goda minne räknas den ändå som en illegal bosättning och därför finns den inte med på kartan. Innan den ekonomiska krisen slog till mot Rumänien med full kraft jobbade Nicolai och några andra män från byn på en industri i den närliggande staden Pitesti. När produktionen minskade kraftigt till följd av krisen var Nicolai och hans grannar bland de första som förlorade jobben.

När Nicolai blev arbetslös försökte han försörja sig genom att jobba som daglönare i jord- och skogsbruket i området. Efter ett tag började även de arbetstillfällena att tryta och då bestämde han sig för att göra gemensam sak med 14 andra desperata släktingar och vänner från Pauleasca och åka till Nordeuropa med buss. På omvägar hade de fått reda på att det fanns gott om jobb där och att de lätt skulle kunna tjäna uppemot 7000 kronor i månaden. För de flesta av oss är det lite pengar men för dem som lever på en 1000-lapp i månaden är det en astronomisk summa. De lånade pengar till resan av en penningutlånare. Pengarna räckte till Hamburg och gruppen bestämde sig ändå för att försöka åka vidare. Efter att ha blivit avslängda från tåget av konduktören vid i stort sett varje station bestämde de sig till sist för att stanna och försöka få tag på arbete i Linköping. Nicolai hade verkligen räknat med att få tag på ett arbete i Sverige. Men hur han än försökte gick han bet och till sist var han tvungen att sätta sig i ett gathörn och försöka tigga ihop pengar till sin hustru och barns försörjning. Nicolai är en riktig grovjobbare som vill tjäna sina pengar genom arbete, att behöva förnedra sig till att tigga gjorde ont i honom.

När härbärget i Ryttargårdskyrkan i Linköping stängde i mitten av april bodde Nicolai tillsammans med sina vänner och släktingar under bar himmel eller i skydd av en bro när det regnade. På vardagarna åt han lunch i Johanneskyrkan tillsammans med andra EU-migranter. Johanneskyrkan är med i Crossroads som är ett samarbete mellan Stadsmissionen, kyrkorna och Linköpings kommun. En arbetsgivare hörde av sig till Crossroads och frågade om det fanns några EU-migranter som ville arbeta på ett ekologiskt jordburk. Nicolai var en av de lyckliga som fick arbete och han var strålande glad över att äntligen få en möjlighet att arbeta och göra rätt för sig. Jag frågade Nicolai om arbetet i Sverige skilde sig mot det arbetet som han har gjort i Rumänien?- Jag hade räknat med att gräva diken eller göra något annat tungt kroppsarbete som jag brukar göra hemma i Rumänien. Men det visade sig att det var ett sådant enkelt arbete som barnen gör. Jag är van att jobba på ordentligt och när den första dagen var över hade jag arbetat för 3 dagar. Dagen efter var jag klar med arbetet som arbetsgivaren hade räknat skulle ta minst fem dagar säger han och hans allvar bryts med ett litet snett leende. 

Nicolais arbetsgivare ville att han skaffade ett samordningsnummer så att utbetalningen av lönen skulle gå rätt och riktigt till. Jag följde med Nicolai hans vän Petre och tolken Rickard Klerfors till skatteverket i Linköping för att ansöka om ett svenskt samordningsnummer. För att få ett sådant nummer måste du ha ett nationellt ID-kort och en fast adress. Om du har det är handläggningstiden 2-3 veckor. Tyvärr tvingar den svenska byråkratin i många fall EU-migranter som saknar fast adress att jobba svart eller att bli tiggare. Hade handläggningen varit smidigare skulle säkerligen fler EU-migranter kunna få “vita” jobb och på så sätt hjälpa till att dra in skattepengar till den svenska staten och på så vis vara med och stärka statskassan. Nicolai var en av dem som hamnade mellan stolarna men tack vare Rickards envetna kamp mot den stelbenta svenska byråkratin fick han till sist sitt samordningsnummer.

Nicolai såg fram emot att fortsätta arbetet med att rensa ogräs på sparrisodlingen. På två timmar fick han ihop mer än vad han fick in på en hel dags tiggande och pantflasksamlande. Äntligen skulle resan till Sverige börja betala av sig och han såg fram emot att kunna resa hem till Pauleasca med tillräckligt med pengar på fickan till läkarvård och mediciner till sin fru. När Nicolai började få snurr på tillvaron ringde hans fru från Rumänien och berättade att hon hade blivit ännu sämre och att deras hus hade skadats vid en översvämning i slutet av maj. När Nicolai fick reda på det bestämde han sig för att genast åka tillbaka till Rumänien och ta hand om sin hustru och försöka bygga upp huset.

Familjen Tamas situation är nu ännu mer desperat än tidigare. Georgianas sjukdom har förvärrats och hon behöver operera sin sköldkörtel så snart som möjligt för att överleva. Familjen Tamas kommer även behövas en del pengar för att bygga upp sitt hus som skadades vid översvämningen. Nicolai behöver även hjälp med att köpa in de redskap som han behöver för att få ett jobb eller för att starta egen verksamhet och på så vis försörja sin familj hemma i Rumänien. 

TT-reportern Helena Ekinge och fotografen Jessica Gow besökte Paulesca för ett par månader sedan. Deras besök har resulterat i ett reportage som handlar om människorna i byn och om Hjärta till Hjärtas arbete för återvändande tiggare. Nicolai Tamas finns omnämnd i reportaget. Helena träffade bland annat Nicolais föräldrar Maria och George samt hans hustru Georginia och deras 4 barn. Läs gärna reportaget med rubriken Linköpings tiggare får hjälp i sin hemby här, där kan du även se bilder på Georgiana och barnen: http://www.corren.se/nyheter/linkoping/linkopings-tiggare-far-hjalp-i-sin-hemby-7076566.aspx

Text och foto: Mikael Good