Julfesten är över för Aija

Jag befinner mig mitt i årets julfest på en internatskola i en större lettisk stad och det är inte utan att man smittas av den härliga stämningen. Då och då är det någon som fnittrar till, det går liksom inte att låta bli, förväntningarna och spänningen är för stor. Det är sista dagen innan jullovet och flera föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar finns på plats för att ta del av festligheterna och sedan hämta hem sina små telningar.

Eleverna på internatskolan har övat sånger, dikter och små sketcher i flera veckor och framför med varierad framgång sina bidrag. Jag är glad att jag inte sitter i någon sorts idoljury och ska betygsätta inslagen. Alla gör sitt bästa och det är oerhört roligt att få vara med. Plötsligt är det en liten tjej som fångar mitt intresse, med stolthet, säkerhet och en oerhörd scennärvaro både sjunger och dansar hon. Det riktigt skiner om henne, hela hon strålar, hade jag varit en i idoljuryn hade jag valt ut henne till slutaudition direkt. Tänk vad stolt hennes mamma måste vara nu.

Bäst i klassen
Snart har alla klasser framfört sina små bidrag och det är dags för rektorn att dela ut diplom. En av dem som får diplom är Aija, den lilla tjejen som sjöng och dansade så bra. Hon är sju år och går i första klass. Diplomet får hon för att hon både är omtyckt av sina klasskompisar och en av de bästa eleverna i sin klass. Efter diplomutdelningen får alla barn varsin julklapp och en stor påse med godis och frukt.

Festen går mot sitt slut, för barnen innebär det att skolterminen är slut och ett par veckors välbehövligt jullov väntar. Jag ser mig om i salen efter lilla Aija. Det är lite rörigt när alla ska säga hej då till sina vänner, samtidigt som man ska leta upp mamma eller pappa i mängden av anhöriga. Så ser jag henne stå tryckt emot en vägg, borta är det glada leendet och stora tårar rullar utmed hennes kinder. Jag inser att det inte finns någon stolt mamma vid hennes sida, hon står där helt ensam med sitt diplom, sin julklapp och sin godispåse.

Festen är slut
För Aija innebär jullovet att hon måste åka tillbaka till barnhemmet där hon växt upp. Jag frågar varför hon gråter och förstår att anledningen inte bara är att hon måste tillbaka till barnhemmet; hon hade verkligen sett fram emot julfesten och övat i flera veckor, nu är festen slut, spänningen har släppt och hennes första termin på skolan är avklarad. Hon stortrivs på skolan och vill inte alls tillbaka till barnhemmet även om hon, efter en stunds tvekan, faktiskt erkänner att hon saknar en del av sina fröknar på barnhemmet.
– Men lärarna på skolan är bäst! utbrister Aija och torkar sina tårar, snart är hennes underbara leende tillbaka igen och även om hon är ganska blyg, visar hon mer än gärna runt mig på sin skola. 

Istället för stödundervisning
Aijas skola är en special- och internatskola för barn med lättare funktionshinder, sociala och mentala. Skolan drivs av lettiska staten. I Lettland finns inget utbyggt system för assistenter eller extra stödundervisning, många barn som i Sverige skulle ha gått i en vanlig skola, går istället på sådana här specialskolor. Jag har lite svårt att förlika mig med tanken, varför ska Aija, som för mig verkar vara en skärpt och vaken tjej, gå på en internatskola för barn med olika former av utvecklingsstörningar? Samtidigt förstår jag att hon här får det där extra stödet hon ändå behöver, klasserna är mindre och lärarna hinner ge varje elev mer tid och kan anpassa undervisningen mer individuellt till barnens behov. 

På den här typen av skolor hamnar även barn med ADHD och andra koncentrationssvårigheter, barn som inte får tillräckligt stöd hemma och även en del barn som inte kan bo hemma året runt på grund av fattigdom. De flesta av barnen bor under loven hemma hos mamma och pappa eller hos någon annan släkting men några av dem bor, liksom Aija, på olika barnhem. Från Aijas barnhem, är de åtta barn. Aija tycker det känns ganska bra att inte vara ensam från barnhemmet.

  

Ett hem som andra, fast ändå inte
Medan Aija visar mig runt på skolan blir hon allt gladare och jag förstår att hon är lite stolt över att just hon får visa mig sin fina skola. Först går vi till hennes klassrum, ett ljust och trevligt rum där det förutom skolbänkar och annat som hör till ett klassrum, även finns en hel del leksaker, dockor, mjukisdjur, bilar och böcker.

– Det här är min plats, säger Aija och slår sig ner vid en av bänkarna.En fröken, som följer med oss runt, talar om att klassrummen även används efter skoltid, då barnen får hjälp med läxläsning samtidigt som de får möjlighet att leka eller bara sitta och ta det lugnt ett par timmar.

Varvat med klassrummen finns de stora sovsalarna, sängarna står ganska tätt och det får plats upp till 20 barn i varje rum. När jag frågar Aija om hur det är att sova med så många andra runt omkring, skakar hon bara på huvudet, hon tycker nog frågan är lite dum.
– Min säng är jätteskön och där sover jag bra, säger hon bestämt.
– Det är inga större problem med de mindre barnen, berättar fröken, men i sovrummen med de större barnen, framför allt flickorna, blir det ibland både pratigt och fnittrigt vid läggdags.



En underbar liten tjej
Fröken tittar på klockan och jag förstår att det är dags för Aija att ge sig iväg, bussen från barnhemmet väntar redan och hon ska hinna få i sig lite lunch innan hon sticker. Hon vinkar glatt hej då till oss och springer iväg, tårarna som rann på kinderna tidigare är glömda. Hon verkar glad och ganska tillfreds med sin situation, ändå kan jag inte låta bli att fundera på hur någon kunnat överge en så underbar liten tjej. Jag ber och hoppas att hon ska ha människor runt sig som ger henne allt det stöd och den uppmuntran som hon behöver för att utvecklas till den hon är tänkt att vara.

Text: Marita Good. Foto: Mikael Good, All Rights reserved.

Om du vill stötta arbetet med funktionshindrade barn och vuxna i Lettland, så skulle jag vilja tipsa dig om Hjälpverksamheten Hjärta till Hjärta som med hjälp av sina samarbetsorganisationer i Lettland bedriver ett mycket bra arbete i Lettland. Hjärta till Hjärta har ett så kallat 90-konto, som är en garant för dig som givare att dina pengar verkligen går ditt de ska. Om du vill ge en julgåva till Hjärta till Hjärtas arbete i Lettland är du välkommen att sätta in din gåva på Plusgiro 90 07 85-7 märk betalningen med "Julgåva Lettland 2013"

Jag vill även passa på att önska alla mina läsare en riktigt trevlig Messiasafton tillsammans med nära och kära!

Reportaget gjordes 2006 och har tidigare publicerats i tidningen Junia. Aija heter egentligen något annat.