Den första julfesten i den kinesiska staden Joping

Blyga och mycket tysta trippade de in, tio stycken barn i olika åldrar från kommunen Joping i södra Kina. De var både nervösa och osäkra på hur de skulle uppföra sig, det är ju inte var dag man är på fest tillsammans med borgmästaren och andra viktiga människor från kommunen, dessutom två vita personer från Sverige.

Julen 2004 lämnade min man Mikael och jag allt vad tomtar, julgranar, fet julmat, stress och jäkt heter, hemma. Istället besökte vi några av Hoppets Stjärnas fadderbarn i Kina, barn som inte ens är medvetna om att julen kommer och går. Eftersom Gud ”inte finns” i det kommunistiska Kina kan man ju knappast fira att hans son föddes för snart 2000 år sedan… Vet de något alls om julen, är det att jultomten bor i norra Europa, en plats som för dem lika gärna kunde ha legat på Mars. 

Mat på fulla fat

Den nervösa och spända stämningen lättade när barnen fick sätta sig till bords och fat efter fat med väldoftande mat ställdes fram på bordet. Som traditionen bjuder, skulle det inte snålas på något, här fanns allt du kan tänka dig (utom möjligtvis skinka och janssons frestelse…) Barnens ögon blev större och större - var all den här maten för dem? När de sedan började äta hördes glada skratt och fnitter fyllde rummet där vi satt. 

Ensamhet i ett land med 1,4 miljarder människor

Som vid alla ”riktiga” middagar i Kina skulle det hållas tal. Först höll borgmästaren tal, både till barnen och till min man Mikael och mig. Efter borgmästaren var det barnens tur att hålla tal. Jag hade ibland svårt att hålla tillbaka tårarna. Barnen berättade om hur det känns att inte ha föräldrar, om utanförskap och ensamhet. Men de berättade också om en enorm tacksamhet för hjälpen de fått. 



Zhang 10 år hade skrivit ett tacktal till Mikael och mig som hon läste upp på borgmästarens mottagning:
- Jag har alltid drömt om att någon skulle vilja hjälpa mig. Nu har min dröm gått i uppfyllelse! TACK!
Mina föräldrar dog när jag var fem år, sedan dess har jag bott hos min farmor. Farmor är gammal och blir äldre varje dag, hon orkar inte så mycket längre och kan inte arbeta som förut. När jag såg andra barn i min ålder gå till skolan varje dag, kände jag mig väldigt ledsen och ensam. Men nu har jag fått hjälp från Hoppets Stjärna och kan gå i skola. Det känns nästan som om jag fått föräldrar, hela mitt liv är fyllt av ljus och glädje. Jag ska göra mitt allra bästa i skolan.
När jag blir stor, vill jag göra som ni, hjälpa föräldralösa barn. Det är mitt sätt att ge tillbaka av det jag fått från er.
Zhang avslutade talet med att säga det enda som hon kunde på engelska - Happy birthday!



När talen var över och det mesta av maten var uppäten bestämde sig barnen för att sjunga en sång för oss. ”Happy birthday”, inte precis någon julsång men varför inte, är det Jesu födelsedag, så passar den ju alldeles utmärkt.

Fickor fulla med godis

När festen var slut fick barnen ta med sig så mycket godis och frukt de kunde från det som fanns kvar på faten. Det var några mycket lyckliga barn som gjorde allt de kunde för att få plats med så mycket godis som möjligt i fickorna. Allra gladast var nog lille Zuo, han hade fått låna sin kusins alltför stora kostym, i den fanns massor av stora fickor. Barnen fick dessutom var sin julklapp innan det var det dags för dem att åka hem igen, mätta, trötta och mycket nöjda med sin absolut första ”julfest”.



Text: Marita Good. Foto: Mikael Good

Julfesten är över för Aija

Jag befinner mig mitt i årets julfest på en internatskola i en större lettisk stad och det är inte utan att man smittas av den härliga stämningen. Då och då är det någon som fnittrar till, det går liksom inte att låta bli, förväntningarna och spänningen är för stor. Det är sista dagen innan jullovet och flera föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar finns på plats för att ta del av festligheterna och sedan hämta hem sina små telningar.

Eleverna på internatskolan har övat sånger, dikter och små sketcher i flera veckor och framför med varierad framgång sina bidrag. Jag är glad att jag inte sitter i någon sorts idoljury och ska betygsätta inslagen. Alla gör sitt bästa och det är oerhört roligt att få vara med. Plötsligt är det en liten tjej som fångar mitt intresse, med stolthet, säkerhet och en oerhörd scennärvaro både sjunger och dansar hon. Det riktigt skiner om henne, hela hon strålar, hade jag varit en i idoljuryn hade jag valt ut henne till slutaudition direkt. Tänk vad stolt hennes mamma måste vara nu.

Bäst i klassen
Snart har alla klasser framfört sina små bidrag och det är dags för rektorn att dela ut diplom. En av dem som får diplom är Aija, den lilla tjejen som sjöng och dansade så bra. Hon är sju år och går i första klass. Diplomet får hon för att hon både är omtyckt av sina klasskompisar och en av de bästa eleverna i sin klass. Efter diplomutdelningen får alla barn varsin julklapp och en stor påse med godis och frukt.

Festen går mot sitt slut, för barnen innebär det att skolterminen är slut och ett par veckors välbehövligt jullov väntar. Jag ser mig om i salen efter lilla Aija. Det är lite rörigt när alla ska säga hej då till sina vänner, samtidigt som man ska leta upp mamma eller pappa i mängden av anhöriga. Så ser jag henne stå tryckt emot en vägg, borta är det glada leendet och stora tårar rullar utmed hennes kinder. Jag inser att det inte finns någon stolt mamma vid hennes sida, hon står där helt ensam med sitt diplom, sin julklapp och sin godispåse.

Festen är slut
För Aija innebär jullovet att hon måste åka tillbaka till barnhemmet där hon växt upp. Jag frågar varför hon gråter och förstår att anledningen inte bara är att hon måste tillbaka till barnhemmet; hon hade verkligen sett fram emot julfesten och övat i flera veckor, nu är festen slut, spänningen har släppt och hennes första termin på skolan är avklarad. Hon stortrivs på skolan och vill inte alls tillbaka till barnhemmet även om hon, efter en stunds tvekan, faktiskt erkänner att hon saknar en del av sina fröknar på barnhemmet.
– Men lärarna på skolan är bäst! utbrister Aija och torkar sina tårar, snart är hennes underbara leende tillbaka igen och även om hon är ganska blyg, visar hon mer än gärna runt mig på sin skola. 

Istället för stödundervisning
Aijas skola är en special- och internatskola för barn med lättare funktionshinder, sociala och mentala. Skolan drivs av lettiska staten. I Lettland finns inget utbyggt system för assistenter eller extra stödundervisning, många barn som i Sverige skulle ha gått i en vanlig skola, går istället på sådana här specialskolor. Jag har lite svårt att förlika mig med tanken, varför ska Aija, som för mig verkar vara en skärpt och vaken tjej, gå på en internatskola för barn med olika former av utvecklingsstörningar? Samtidigt förstår jag att hon här får det där extra stödet hon ändå behöver, klasserna är mindre och lärarna hinner ge varje elev mer tid och kan anpassa undervisningen mer individuellt till barnens behov. 

På den här typen av skolor hamnar även barn med ADHD och andra koncentrationssvårigheter, barn som inte får tillräckligt stöd hemma och även en del barn som inte kan bo hemma året runt på grund av fattigdom. De flesta av barnen bor under loven hemma hos mamma och pappa eller hos någon annan släkting men några av dem bor, liksom Aija, på olika barnhem. Från Aijas barnhem, är de åtta barn. Aija tycker det känns ganska bra att inte vara ensam från barnhemmet.

  

Ett hem som andra, fast ändå inte
Medan Aija visar mig runt på skolan blir hon allt gladare och jag förstår att hon är lite stolt över att just hon får visa mig sin fina skola. Först går vi till hennes klassrum, ett ljust och trevligt rum där det förutom skolbänkar och annat som hör till ett klassrum, även finns en hel del leksaker, dockor, mjukisdjur, bilar och böcker.

– Det här är min plats, säger Aija och slår sig ner vid en av bänkarna.En fröken, som följer med oss runt, talar om att klassrummen även används efter skoltid, då barnen får hjälp med läxläsning samtidigt som de får möjlighet att leka eller bara sitta och ta det lugnt ett par timmar.

Varvat med klassrummen finns de stora sovsalarna, sängarna står ganska tätt och det får plats upp till 20 barn i varje rum. När jag frågar Aija om hur det är att sova med så många andra runt omkring, skakar hon bara på huvudet, hon tycker nog frågan är lite dum.
– Min säng är jätteskön och där sover jag bra, säger hon bestämt.
– Det är inga större problem med de mindre barnen, berättar fröken, men i sovrummen med de större barnen, framför allt flickorna, blir det ibland både pratigt och fnittrigt vid läggdags.



En underbar liten tjej
Fröken tittar på klockan och jag förstår att det är dags för Aija att ge sig iväg, bussen från barnhemmet väntar redan och hon ska hinna få i sig lite lunch innan hon sticker. Hon vinkar glatt hej då till oss och springer iväg, tårarna som rann på kinderna tidigare är glömda. Hon verkar glad och ganska tillfreds med sin situation, ändå kan jag inte låta bli att fundera på hur någon kunnat överge en så underbar liten tjej. Jag ber och hoppas att hon ska ha människor runt sig som ger henne allt det stöd och den uppmuntran som hon behöver för att utvecklas till den hon är tänkt att vara.

Text: Marita Good. Foto: Mikael Good, All Rights reserved.

Om du vill stötta arbetet med funktionshindrade barn och vuxna i Lettland, så skulle jag vilja tipsa dig om Hjälpverksamheten Hjärta till Hjärta som med hjälp av sina samarbetsorganisationer i Lettland bedriver ett mycket bra arbete i Lettland. Hjärta till Hjärta har ett så kallat 90-konto, som är en garant för dig som givare att dina pengar verkligen går ditt de ska. Om du vill ge en julgåva till Hjärta till Hjärtas arbete i Lettland är du välkommen att sätta in din gåva på Plusgiro 90 07 85-7 märk betalningen med "Julgåva Lettland 2013"

Jag vill även passa på att önska alla mina läsare en riktigt trevlig Messiasafton tillsammans med nära och kära!

Reportaget gjordes 2006 och har tidigare publicerats i tidningen Junia. Aija heter egentligen något annat.

Hon kallas för Ängeln från Riga

Med ett stort leende möter hon alla hon träffar, vare sig det är höga politiker eller ett barn med funktionsnedsättning. Det är ett leende som kommer från hjärtat, ett leende som gör att man blir både glad och varm inombords. För Liana Velks i Riga existerar inga omöjliga problem eller hinder. ALLT går att ordna, bara man har rätt inställning, lite god vilja och ett stort leende.

Vi befinner oss i Lettland, det är bara några dagar kvar till jul och vi är där för att vara med vid utdelningen av några av de närmare 5000 julpaket som ska delas ut. Jag stjäler till mig några minuter då och då i bussen när vi åker från den ena familjen till den andra. För Liana är det bråda dagar och de korta stunderna i bussen blir nästan den enda vila hon får. Ändå sitter hon där med ett stort leende på läpparna, jag har svårt att förstå hur hon mitt i stressen kan förmedla sådant lugn och värme, det riktigt lyser om henne.


Liana tillsammans med Hjärta till Hjärtas grundare Sixten och Karin Widerstedt.

Tron måste få konsekvens
Även om hon idag känns självklar i sin roll som ansvarig för Hoppets Stjärnas och Hjärta till Hjärtas arbete i Lettland gled hon in i verksamheten lite på ett bananskal. Det var inte något som hon hade planerat eller tänkt. Det började med en förfrågan från en lärare på dottern Elinas skola, hon undrade om Liana kunde tänka sig att hjälpa till att organisera en resa till Sverige för sju barnhemsbarn. Trots att hon egentligen tänkt säga nej, blev svaret ja. Året var 1991 och Lettland hade precis återfått sin frihet efter att i många år varit en del av Sovjetunionen. Allt kändes annorlunda, människor vågade uttrycka sina åsikter, de fick resa fritt; nu skulle de börja bygga upp sitt land igen. 

Med den ökade friheten kom även tidningar som vågade utmana sina läsare att tänka annorlunda. En sådan tidning var den kristna tidningen Pakapieni ”Gå”. Den talade bland annat om att den kristna tron inte bara fick stanna vid ord, det måste vara handling också. Det var en artikel i den tidningen som tog upp barnhemsbarnen som behövde åka på sommarlov till Sverige. Arrangör var organisationen Hjärta till Hjärta i Sverige och i Lettland blev det Liana som fick ordna med pass, visum och alla papper som behövdes för resan. Utan att kunna ett ord svenska eller engelska fick hon även följa med barnen till Sverige, en ganska bortkommen följeslagare tycker hon själv, men med hjälp av pictogram, en ordbok och händer blev det tre oerhört spännande veckor, inte minst för Liana som aldrig besökt ett västland tidigare.

Liana och Ivars vid lagret strax utanför Riga. Så här bara ett par dagar innan jul är de flesta paketen utdelade men några paket har de sparat för att dela ut till ryskortodoxa familjer, de firar sin jul den sjunde januari.

Ett arbete bland de ”outbildbara” tar form
Efter den där första kontakten med Sverige rullade arbetet på ganska snabbt och tätt efter att de hade fått kontakt med Hjärta till Hjärta hörde även den svenska biståndsorganisationen Hoppets Stjärna av sig, de skulle besöka Lettland i tanke att starta ett arbete bland funktionsnedsatta barn. De kontaktade tidningen Pakapiena för att höra vem som kunde hjälpa dem tillrätta i Lettland. 13 december 1991 när Hoppets Stjärna för första gången besökte Lettland fanns Liana där som värd. På min fråga om hur Liana reagerade när hon fick veta att det främst var funktionsnedsatta som både Hjärta till Hjärrta och Hoppets Stjärna ville arbeta med, utbrister hon;
– Det kändes oerhört bra. Jag visste hur hemskt de funktionsnedsatta barnen hade det, speciellt de som bodde på barnhem, de hade inget liv. Gravt funktionsnedsatta var outbildbara, de hade inget värde. Institutionerna var främst en förvaringsplats, där fanns inga aktiviteter och det var kallt, speciellt då mitt i vintern.

När Hoppets Stjärna några månader senare började sitt arbete i Lettland var den kapabla Liana en självklar medarbetare. Hon sa upp sig från sitt arbete som tysklärare och tillsammans med sin man Ivars bildade hon en lettisk organisation som fungerade som Hjärta till Hjärtas och Hoppets Stjärnas förlängda arm i Lettland. Till en början handlade arbetet mycket om att ta hand om alla de hjälptransporter som skulle delas ut på de olika barnhemmen och institutionerna. Lianas man Ivars arbetade till en början mest som volontär på kvällar och helger;
– Men allt mer behövdes en stark karl som kunde köra lastbil, speciellt när vi började renovera institutionerna, så även Ivars jobbade ganska snart heltid.

Liana Velka utanför en kär väns hus.

Kunskap – en väg till förändring
Huvudmålet för arbetet har alltid varit att förändra attityden till de funktionsnedsatta. I den gamla sovjetrepubliken sågs funktionsnedsatta knappt som människor. Att förändra den attityden till att funktionsnedsatta är människor med precis samma rätt och värde som alla andra var och är fortfarande en utmaning. Till en början innebar det att se till att de funktionsnedsatta fick ett drägligt boende men redan efter något år började man även med att utbilda personal på institutioner och barnhem. Kunskap om att arbeta med funktionsnedsatta - om man bortser från den rent medicinska aspekten - fanns inte i Lettland. I början anordnade man därför seminarium med specialister från Sverige; barnläkare, arbetsterapeuter, sjukgymnaster, psykologer, logopeder med flera. Snart fanns även föräldrar till funktionsnedsatta barn med på utbildningarna, främst föräldrar som valt att ha kvar sina funktionsnedsatta barn hemma men även många av dem som tidigare lämnat sina barn till barnhem kom och vågade nu ta hem sina funktionsnedsatta barn. En helt ny värld började öppnas.

   
Liana på hembesök hos en av sina vänner. Liana som vi är vana att se henne med ett stort leende på läpparna och med ett julpaket i famnen.

Föräldraföreningar
Med allt fler funktionsnedsatta barn hemma, behövdes speciella förskolor och dagcentraler. Barnen och ungdomarna behövde även hjälp att ta sig till skola och dagcentral.
– Men fortfarande var det många föräldrar som klagade och vi insåg att vårt arbete måste innefatta hela familjer. Att ha en familjemedlem med en funktionsnedsättning i familjen innebär på sätt och vis att hela familjen är handikappad, speciellt i vårt samhälle som fortfarande ser de funktionsnedsatta som mindre värda.
– Därför började vi arbeta med föräldraföreningar, mindre grupper - främst mammor -som samlas ett par gånger i månaden, ibland för att få utbildning, men oftast ”bara” för att få träffa andra vuxna, få samtala med varandra, byta erfarenheter och lära sig mer om vilka rättigheter de och deras barn har. Varje sommar ordnar vi dessutom flera läger för både barn och mammor. Vi kommer att ha ett sådant läger nu i januari, vi har fått pengar från EU, egentligen var det tänkt att vara ett sommarläger men de utlovade pengarna dröjde så nu ska vi ha sommarläger mitt i vintern, Liana skrattar när hon tänker på hur dumt det måste låta. (Lägret hölls i januari 2007).

– Det är otroligt roligt att arbeta med dessa mammor även om det är mycket jobb. De behöver kunskap om vilken hjälp som finns för deras barn och att de inte bara kan sitta och vänta på att ett mirakel ska ske. Vi måste hela tiden uppmuntra dem att våga släppa taget, barnen behöver komma hemifrån, de behöver komma till skolan och lära sig stå på egna ben. Många mammor har sina funktionsnedsatta barn hemma, oavsett vilken form av funktionsnedsättning som de har, ända upp i 10 – 11 årsåldern, då först får de börja skolan…
– Det roligaste är att se dessa mammor leva upp, när de kommer till gruppen de första gångerna kan de inte prata om något annat än sina barn, själva har de inga behov. Efter att ha träffats ett tag börjar de istället prata med varandra, det är som att de vågar börja leva själva. De har blivit så vackra, raka i ryggen, stolta och med otroligt mycket vilja. Vi sätter nu in många av mammorna som ansvariga för olika EU projekt, de får ta ansvar för projektansökningar, planering och genomförande.

Julklappsutdelning på 5:e skolan in Riga.

Mer kunskap
En del av arbetet med utbildning är även att ta fram böcker. I Lettland finns nästan inget material om funktionsnedsatta på lettiska. Med stöd från bland annat Sida har böcker av Tomas Sjödin och flera andra svenska författare översatts.
– Just nu arbetar vi med Berit Lagerheims ”Att utvecklas med handikapp”. Men många fler böcker behövs, kunskap är jätteviktigt och universiteten i Lettland ringer ständigt och frågar efter våra böcker. Idag finns vård av funktionsnedsatta med i universitetsprogrammen och nyutbildade speciallärare arbetar på våra skolor och dagcentraler. Det är egentligen först nu som vi börjar se en verklig förändring i politiken för funktionshindrade i landet.


Lina Velka på hembesök hos en lettisk familj i kris.

Kraft från ovan
– Var får du din energi från? inflikar jag.
Liana har precis lagt på luren efter att ha pratat med en av alla de mammor hon har kontakt med. Hennes telefon ringer flera gånger under vårt samtal; det är organisationer och kyrkor som ska hämta sin del av julpaketen, särskolor som vill bjuda in henne och Ivars till sina julfiranden men oftast är det mammor som behöver någon att prata med en stund. Jag inser mer och mer hur mycket arbete som ligger bakom Lianas till synes ganska lugna fasad. Liana tittar uppåt;
– Energin får jag uppifrån, det är det enda svar jag kan ge.

PS 34:5 De som skåda upp till honom stråla av fröjd, och deras ansikten behöver inte rodna av blygsel.


Lina Velka på hembesök hos en lettisk familj i kris.

– Vi har en dröm, eller egentligen är det nog mest jag, säger Liana och skrattar, Ivars drömmer om något annat. Jag skulle vilja öppna ett korttidsboende, där jag får arbeta mer direkt med barnen. Ett hem där jag kan ta emot fyra fem barn i taget och ge deras familjer en möjlighet att vila några dagar. I Lettland existerar inget sånt.

Vi vill i vårt arbete visa hur man kan arbeta rätt med funktionsnedsatta. Idag finns till exempel inte ens en plats där mammorna kan komma och prata med en socialarbetare eller kurator, det vill jag att de ska få möjlighet att göra på mitt korttidsboende, de kan ju knappast sitta och prata om sina personliga problem och behov på ett kafé.

Liana och rektorn på 5:e skolan i Riga, spexar framför kameran.

Drömmen var en docka med riktigt hår
– Där har vi fängelset, utbrister Liana plötsligt när vi åker förbi en stor smutsvit byggnad omgärdad av en hög betongmur.
– Det är alltid fullt; I Lettland är det ofta lättare att begå brott och hamna i fängelse än att försöka leva ett ärligt liv utanför murarna. Det är svårt att hitta arbete och lönen är så låg att den knappt räcker till ens det mest nödvändiga. Ibland undrar jag om inte de fattiga har det svårare idag än 1991. Priserna har ökat till det dubbla på bara ett par år. Idag kan du köpa allt om du har pengar, innan hade vi pengar men det fanns nästan inget att köpa.
Kan ni tänka er att jag, när jag var liten, drömde om att få en östtysk docka. För mig var en docka från Östtyskland det bästa man kunde tänka sig, de gick att kamma håret på. Våra sovjetisktillverkade dockor hade bara klistrat hår.

Även lägenheter var svåra att få tag på, man var tvungen att ha en arbetsgivare som hade tillgång till lägenheter och jobba bra. När vi gifte oss, Ivars och jag, fick vi bo hos mina föräldrar. Vår första lägenhet fick vi tack vare att Ivars började arbeta som tekniker på ett kollektivjordbruk i utkanten av Riga. Bil var också svårt att köpa, de få bilar som fanns var reserverade för pampar inom kommunistpartiet, eller som belöningar till den som arbetat bra. Alla arbetsplatser hade speciella kösystem för ”lyxprylar” som t ex bilar. Bara de som arbetade bra kvalificerade sig för att få hamna i kön. Men Ivars lyckades få tag på en bil i Moskva, en Lada. Det var 1983 och vi var så stolta över vår lilla bil, den gav oss en fantastisk frihet att resa, visserligen bara inom Sovjetunionen, men ändå.

   
Liana och Ivars på sitt lilla kontor i Riga. Marita Good, Liana Velka och Ivars Velks vid julpaketslagret utanför Riga.

Förändring tar tid
– Man blev lite paranoid, för bara ett par år sedan rensade jag bort flera lådor med tvål som jag hamstrat. Tvål fick man bara köpa för kuponger och även om vi inte behövde hela vår ranson vågade jag inte låta bli att ta ut hela ransonen. Jag vågade heller inte ge bort den av rädsla för att en dag stå utan. Behövde man gå till läkaren var man mer eller mindre tvungen att muta till sig en undersökning, jag gick aldrig till läkaren utan att ha med en blomma eller en chokladask.
Jag tror att korruptionen idag, mycket beror på det system vi hade innan, vi är så vana vid att muta oss fram. Det gör det ännu svårare för dem som är fattiga, de som har fallit ur systemet, de har ingen möjlighet att ta sig upp igen. Missförstå mig inte, allt är bättre idag, jag vill definitivt inte tillbaka till Sovjettiden, men vi har fortfarande mycket kvar att arbeta med. Det är trots allt bara 20 år sedan vi blev fria och att i djupet förändra människor tar tid.

Ivars har precis stannat bilen utanför något som för mig ser ut som ett fallfärdigt skjul, Liana tittar i sina anteckningar, vi ska överlämna två stora familjepaket. Med ett stort leende greppar hon ett av paketen och stiger in i det lilla huset.
– Vet du, det här är något av det roligaste jag vet!

Det här är något av det roligast som Liana vet.

If you want to read this article in English, please click the following link: http://www.chasid68.blogspot.com/2011/12/angel-in-riga.html

Text: Marita och Mikael Good. Foto: Mikael Good. All rights reserved.

Reportaget har tidigare publicerats i tidningen Junia.

Än lever missionshuset i Björkenäs

Det varma pingstvädret och det vackra landskapet formligen ler mot oss när vi sakta letar oss fram  genom det kuperade småländska landskapet. Vi är på väg för att möta några eldsjälar bakom Björkenäs missionshus som ligger vid sjön Ören i norra Småland.

När vi kommer fram till missionshuset i Björkenäs möts vi av eldsjälen Ingemar Karlsson och han börjar genast att berätta missionshusets spännande historia för oss. Missionshuset byggdes mitt i den väckelsevåg som drog fram genom Sverige i mitten av 1800-talet* och är ett av de äldsta i Jönköpings län. Idag är det en ganska glest befolkad byggd men då, när huset byggdes 1866, såg det helt annorlunda ut, det bodde folk i varje gård och på varje litet torp, misären var utbredd liksom alkoholismen.


Några av eldsjälarna bakom Missionshuset i Björkenäs, från vänster Ryno Anderssson, Ann-Lis Lönn, Ingemar Karlsson, Birgit Eksteth Karlsson och Margareta Andersson. Foto: Mikael Good


Det är verkligen roligt att lyssna på Ingemar han är verkligen engagerad i sin bygd och hans tal, mimik och gester bjuder in oss i berättelsen.
– Jag minns när det bodde runt 75 personer här ovanför missionshuset, nu bor ingen kvar. Ingemar Karlsson har växt upp ett stenkast från missionshuset. Han älskar sitt missionshus och berättar med inlevelse och många skratt om det gamla missionshuset.

Ingemar hämtar andan för en kort stund, han tittar ned i backen och samlar sina tankar innan han säger:
– Missionshusstyrelsen bildades 1865 hemma hos von Otter på Östanå slott, bara ett år senare stod Missionshuset klart. När det är väckelse finns inga begränsningar, alla ställde upp och timret i skogen var ju gratis. Det som kostade mest var nog glasrutorna, Ingemar pekar på de gamla fönstren som fortfarande finns kvar.


Detalj ur altartavlan i Björkenäs Missionshus
     

Kvar finns också de gamla träbänkarna - förvånansvärt bekväma att sitta i - den gamla kaminen och altartavlan som sattes upp till missionshusets 75-års jubileum 1941. Går man en trappa upp finns också en nästan intakt skolsal. Samtidigt som man byggde sin gudstjänstlokal passade man också på att bygga en skolsal. Skolan, som drevs av kyrkskolan i Vireda, hade ingen egen lokal, istället samlades man i stugorna. Det var trångt och inte särskilt praktiskt så de driftiga bönderna tog helt enkelt saken i egna händer och byggde skolsal, när de ändå var igång. Skolan fungerade ända fram till 1914 då undervisningen flyttades till Elmeberg, 2,5 km bort. Sedan dess har skolokalen fungerat som del i en pastorsbostad men har nu återställts till sitt ursprungliga skick.
– De gamla skolbänkarna hittade vi på en loge en bit bort, gissa om vi var förvånade att de fanns kvar. Vi har också hittat gamla kartor, skolböcker, foton och en gammal anteckningsbok där jag av en händelse hittade en inventarielista där alla inköp till skolan skrivits upp.


Skolbänkarna som är tidstypiska hittades på en loge en bit bort.

   


Ingemar visar passande nog upp en tavla som föreställer den första pingsdagen i Jerusalem.
   

Församlingen som höll till i Björkenäs upplöstes 1980 och missionshuset sköts idag av en stiftelse. Två helger per år bjuder man in till ekumenisk möteshelg, fredag - söndag och på nationaldagen bjuder man in till sång- och musikmöte.

  



Text: Marita och Mikael Good. Foto: Mikael Good.

* Väckelsen vände upp och ner på hela samhället, eller man ska kanske säga tvärt om, samhället vändes rätt igen. I mitten av 1800-talet drack svensken i genomsnitt 40 liter sprit per person och år.