Det finns en del olyckskorpar som hest kraxar ur sig att socialreportage och djuplodande dokumentärfoto hör en svunnen tid till och att de inte längre är något som vare sig tidningarna eller deras läsare är intresserade av. Jag håller inte med dem.
2013 är ett år som jag har nått ut långt och brett med mina socialreportage. Den uppmärksammade artikelserien om de glömda barnen i Ryssland har till dags dato haft över 45.000 inklick och ett par av artiklarna har publicerats i tryckta medier. Jag har fått en del uppmuntrande kommentarer från både inhemska som utländska kollegor över artikelserien. En rysk kollega tycker att min sätt att berätta i bilder är så ryskt att han bjöd mig att bli hedersmedlem i en rysk bildgrupp!
Även om det är svårt att få ut den typen av material som jag helst arbetar med i tidningar. Vet jag att intresset för socialreportage är stort. Efter att ha varit i kontakt med läsare, bildredaktörer och redaktionschefer så skulle jag faktiskt vilja sticka ut hakan lite och säga att intresset för socialreportage och dokumentärfoto fortfarande är stort i det här landet. Men dagstidningar behöver sälja annonser för att överleva och då tar ett mastigt och genomarbetat reportage för mycket dyrbar annonsplats i anspråk. Det är lättare att fylla ut tidningen med glättiga läsarlockande nonsensartiklar som inte tränger undan de livsviktiga annonserna.
Jag klagar inte. Sedan den 1 augusti arbetar jag som informationsansvarig på hjälpverksamheten Hjärta till Hjärta. Jag föredrar att jobba brett med de gåvorna som jag fått och därför passar ett informationsjobb mig som hand i handske. Inom ramen för mitt arbete har jag möjlighet att skriva artiklar och reportage till nyhetsbrev och tidningar. Trots att det är ett informationsjobb är jag lika noga med researchen som när jag arbetar med redaktionell text. För mig är det viktigt att det som jag skriver är rätt och riktigt och jag brukar dubbelkolla de uppgifterna som jag får för att se att de stämmer.
Tidigare i år skrotade jag faktiskt en text ett par dagar innan deadline och skev om den helt. I slutändan visade det sig att den informationen som jag byggde texten på var högst otillförlitlig och till stor del helt felaktig och därför tog jag beslut om att skrota texten och skriva om den helt med en annat fokus. Slutresultatet blev i mitt tycke bättre och personligare än den första texten. Du kan ta del av reportaget här: JAYER - Dödens hus
Det finns helt klart utrymme för ett svensk magasin som fokuserar på genomarbetade reportage och dokumentärfoto. Jag tror faktiskt att det på sikt skulle kunna gå att få bärighet på ett sådant magasin med hjälp av sponsorer och en och annan helsidesannons.
Text och foto © Mikael Good, All Rights Reserved
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar