Julfesten är över för Aija

Jag befinner mig mitt i årets julfest på en internatskola i en större lettisk stad och det är inte utan att man smittas av den härliga stämningen. Då och då är det någon som fnittrar till, det går liksom inte att låta bli, förväntningarna och spänningen är för stor. Det är sista dagen innan jullovet och flera föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar finns på plats för att ta del av festligheterna och sedan hämta hem sina små telningar.

Eleverna på internatskolan har övat sånger, dikter och små sketcher i flera veckor och framför med varierad framgång sina bidrag. Jag är glad att jag inte sitter i någon sorts idoljury och ska betygsätta inslagen. Alla gör sitt bästa och det är oerhört roligt att få vara med. Plötsligt är det en liten tjej som fångar mitt intresse, med stolthet, säkerhet och en oerhörd scennärvaro både sjunger och dansar hon. Det riktigt skiner om henne, hela hon strålar, hade jag varit en i idoljuryn hade jag valt ut henne till slutaudition direkt. Tänk vad stolt hennes mamma måste vara nu.

Bäst i klassen
Snart har alla klasser framfört sina små bidrag och det är dags för rektorn att dela ut diplom. En av dem som får diplom är Aija, den lilla tjejen som sjöng och dansade så bra. Hon är sju år och går i första klass. Diplomet får hon för att hon både är omtyckt av sina klasskompisar och en av de bästa eleverna i sin klass. Efter diplomutdelningen får alla barn varsin julklapp och en stor påse med godis och frukt.

Festen går mot sitt slut, för barnen innebär det att skolterminen är slut och ett par veckors välbehövligt jullov väntar. Jag ser mig om i salen efter lilla Aija. Det är lite rörigt när alla ska säga hej då till sina vänner, samtidigt som man ska leta upp mamma eller pappa i mängden av anhöriga. Så ser jag henne stå tryckt emot en vägg, borta är det glada leendet och stora tårar rullar utmed hennes kinder. Jag inser att det inte finns någon stolt mamma vid hennes sida, hon står där helt ensam med sitt diplom, sin julklapp och sin godispåse.

Festen är slut
För Aija innebär jullovet att hon måste åka tillbaka till barnhemmet där hon växt upp. Jag frågar varför hon gråter och förstår att anledningen inte bara är att hon måste tillbaka till barnhemmet; hon hade verkligen sett fram emot julfesten och övat i flera veckor, nu är festen slut, spänningen har släppt och hennes första termin på skolan är avklarad. Hon stortrivs på skolan och vill inte alls tillbaka till barnhemmet även om hon, efter en stunds tvekan, faktiskt erkänner att hon saknar en del av sina fröknar på barnhemmet.
– Men lärarna på skolan är bäst! utbrister Aija och torkar sina tårar, snart är hennes underbara leende tillbaka igen och även om hon är ganska blyg, visar hon mer än gärna runt mig på sin skola. 

Istället för stödundervisning
Aijas skola är en special- och internatskola för barn med lättare funktionshinder, sociala och mentala. Skolan drivs av lettiska staten. I Lettland finns inget utbyggt system för assistenter eller extra stödundervisning, många barn som i Sverige skulle ha gått i en vanlig skola, går istället på sådana här specialskolor. Jag har lite svårt att förlika mig med tanken, varför ska Aija, som för mig verkar vara en skärpt och vaken tjej, gå på en internatskola för barn med olika former av utvecklingsstörningar? Samtidigt förstår jag att hon här får det där extra stödet hon ändå behöver, klasserna är mindre och lärarna hinner ge varje elev mer tid och kan anpassa undervisningen mer individuellt till barnens behov. 

På den här typen av skolor hamnar även barn med ADHD och andra koncentrationssvårigheter, barn som inte får tillräckligt stöd hemma och även en del barn som inte kan bo hemma året runt på grund av fattigdom. De flesta av barnen bor under loven hemma hos mamma och pappa eller hos någon annan släkting men några av dem bor, liksom Aija, på olika barnhem. Från Aijas barnhem, är de åtta barn. Aija tycker det känns ganska bra att inte vara ensam från barnhemmet.

  

Ett hem som andra, fast ändå inte
Medan Aija visar mig runt på skolan blir hon allt gladare och jag förstår att hon är lite stolt över att just hon får visa mig sin fina skola. Först går vi till hennes klassrum, ett ljust och trevligt rum där det förutom skolbänkar och annat som hör till ett klassrum, även finns en hel del leksaker, dockor, mjukisdjur, bilar och böcker.

– Det här är min plats, säger Aija och slår sig ner vid en av bänkarna.En fröken, som följer med oss runt, talar om att klassrummen även används efter skoltid, då barnen får hjälp med läxläsning samtidigt som de får möjlighet att leka eller bara sitta och ta det lugnt ett par timmar.

Varvat med klassrummen finns de stora sovsalarna, sängarna står ganska tätt och det får plats upp till 20 barn i varje rum. När jag frågar Aija om hur det är att sova med så många andra runt omkring, skakar hon bara på huvudet, hon tycker nog frågan är lite dum.
– Min säng är jätteskön och där sover jag bra, säger hon bestämt.
– Det är inga större problem med de mindre barnen, berättar fröken, men i sovrummen med de större barnen, framför allt flickorna, blir det ibland både pratigt och fnittrigt vid läggdags.



En underbar liten tjej
Fröken tittar på klockan och jag förstår att det är dags för Aija att ge sig iväg, bussen från barnhemmet väntar redan och hon ska hinna få i sig lite lunch innan hon sticker. Hon vinkar glatt hej då till oss och springer iväg, tårarna som rann på kinderna tidigare är glömda. Hon verkar glad och ganska tillfreds med sin situation, ändå kan jag inte låta bli att fundera på hur någon kunnat överge en så underbar liten tjej. Jag ber och hoppas att hon ska ha människor runt sig som ger henne allt det stöd och den uppmuntran som hon behöver för att utvecklas till den hon är tänkt att vara.

Text: Marita Good. Foto: Mikael Good, All Rights reserved.

Om du vill stötta arbetet med funktionshindrade barn och vuxna i Lettland, så skulle jag vilja tipsa dig om Hjälpverksamheten Hjärta till Hjärta som med hjälp av sina samarbetsorganisationer i Lettland bedriver ett mycket bra arbete i Lettland. Hjärta till Hjärta har ett så kallat 90-konto, som är en garant för dig som givare att dina pengar verkligen går ditt de ska. Om du vill ge en julgåva till Hjärta till Hjärtas arbete i Lettland är du välkommen att sätta in din gåva på Plusgiro 90 07 85-7 märk betalningen med "Julgåva Lettland 2013"

Jag vill även passa på att önska alla mina läsare en riktigt trevlig Messiasafton tillsammans med nära och kära!

Reportaget gjordes 2006 och har tidigare publicerats i tidningen Junia. Aija heter egentligen något annat.

The day before tomorrow

Tomorrow at Christmas Eve, I will publish a longer story in my blog. This time the story will be about a hero who I have great respect for. The story will be published in English here in my blog and in Swedish in my blog on Fotosidan: www.chasid.fotosidan.se


Kipsala Hostel, Riga © Mikael Good, 2010

Text and photo: Mikael Good. All rights reserved.

Jag skyr helst rampljuset

Även om det alltid är kul med uppskattning och uppmärksamhet för mitt engagemang för de minsta och svagaste grupperna i Lettland så är det inte det som driver mig. Min drivkraft är att få vara med om att förändra livssituationen för mina lettiska grannar. Om en stund i rampljuset för mig kan leda till att de utsatta letterna får det bättre så är det värt det, även om jag helst skyr rampljuset :)

Den senaste veckan har mina båda bloggar besökts av över 10 000 unika besökare och det är många läsare som har engagerat sig i letternas situation genom att ge en gåva till organisationer som arbetar i Lettland.


En liten flicka på barnavdelningen på ett lettiskt sjukhus veckan före julafton © Mikael Good

Text och foto: Mikael Good. All rights reserved

Regina är arbetslös och utförsäkrad

Bara en timmas flygresa från Sverige, ligger Lettlands huvudstad Riga med nybyggda trendiga caféer och stora välfyllda, moderna shoppingcentra - där allt går att köpa för den som har pengar. Ute i ett litet flerfamiljshus på landsbygden, elva mil norr om Riga, gråter mormor Regina över en situation som hon inte kan hantera. Möt familjen Išlenktas en av många stora förlorare i den ekonomiska krisen.



Efter att ha skakat runt på mörka, snöiga och gropiga småvägar en bra stund kommer vi äntligen fram till familjen Išlenktas i Vārsts kommun. Doften av vedspis slår emot mig och trots den isande kylan utanför känns det riktigt varmt och skönt. Här bor mormor Regina, 52 år tillsammans med barnbarnen Emilija 14, Rickards 9 och Beatrise 8 år. Den lilla lägenheten saknar mycket som åtminstone jag förväntar mig; vatten hämtar de i brunnen på gården, utedasset delar de med två andra familjer och värmen kommer från vedspisen.



När vi kommer fram är stämningen hög. Det är inte var dag som familjen får besök av någon från ett annat land, de har satt på sig sina bästa kläder och gjort sig fina. De vill inte behöva skämmas över sin fattigdom, över de dåliga kläderna eller över att de måste ta emot hjälp. Men att de behöver hjälp inser jag ganska snabbt för även om mormor Regina gör allt för sina barnbarn, räcker hon inte till. De vet varken var mamma eller pappa finns och Regina är mer mamma än mormor för barnen.



Svältkur för den fattige
Till för ett år sedan hade Regina ett nattjobb som säkerhetsvakt/vaktmästare på en byggfirma, idag är hon, liksom många andra, arbetslös och utförsäkrad. Så länge hon jobbade hade familjen det ganska bra. Nu försöker de klara sig på social- och barnbidrag, totalt 2 700 kronor per månad. Hyran för lägenheten är 850 kronor och barnens skolpeng 600 kronor. Resten, drygt 1 000 kronor, går till värme, el, mat, kläder och hygienartiklar, priserna på det är ungefär som i Sverige.

Vintern är värst
För att ändå få det att gå ihop jobbar hela familjen hårt; av kommunen har de fått en liten markplätt där de kan odla potatis och grönsaker, de plockade bär och svamp i skogen som de, tillsammans med midsommar- och julkransar som Regina tillverkar, säljer på marknaden i byn. Tidigare var det en hobby men nu är det ett viktigt ekonomiskt tillskott. Allt de tjänar sparas till vintern då utgifterna på framförallt värme och el stiger.



Fler sänkningar
När hon är ensam gråter Regina över den svåra situationen. Hon vill inte gråta eller vara ledsen inför barnen, hon är rädd att de ska förlora sitt sista hopp om hon bryter ihop inför dem. Det ryktas om att både social- och barnbidrag ska sänkas ännu mer. Om det händer vet Regina inte hur familjen ska klara sig. Helst av allt vill hon ha ett jobb men det finns inga i området och hon varken kan eller vill ta ett arbete i en annan del av Lettland.
– Jag vill inte lämna barnen ensamma någon längre tid, säger hon. Deras mor lämnade dem när de var små och de är beroende av att jag finns i deras närhet.



En fin fasad
Samtalet avbryts när familjens lilla haltande pudel försöker ta min penna. Trots den svåra situationen bryter alla ut i skratt, ett hjärtligt skratt som får familjen att för en kort stund glömma sina svårigheter. Innan vi går frågar jag Regina om det är något mer hon behöver, förutom det fina Julpaket som hon fått.
– Mina barn behöver varma vinterjackor, en ny vinterjacka kostar 600 kronor, det har jag inte råd med. Regina tittar ned i golvet som om hon skäms över sin situation.
I Lettland är det viktigt att inte se fattig ut och barn som har otidsenliga eller slitna kläder blir mobbade för det.

Det är dags att fortsätta; vi säger hej då till varandra och hoppar in i bilen. På trappan står familjen länge och vinkar. På väg tillbaka till Riga kan jag inte låta bli att tänka på alla de lettiska familjer som jag träffat under dagen. Många av dem har stora skulder till gasbolag, elbolag och hyresvärdar för att de pengar som de får ihop, går till mat. I vinter riskerar många lettiska barnfamiljer att bli vräkta från sina bostäder på grund av sina skulder. Än en gång kan jag konstatera hur bra vi har det i Sverige. Trots det är vi snabba på att klaga på våra löner, på våra höga skatter och på att vi inte har råd att köpa alla de saker vi vill eller åka på de resor som vi vill...



Text och foto: © Mikael Good

Reportaget om familjen Išlenktas som jag gjorde 2009 har tidigare publicerats i Hoppets Stjärnas månadsbrev. Det var många som engagerade sig i familjens svåra situation och idag har familjen fått den hjälp och det stöd som de behöver. Jag var själv med och gjorde en återrapport 2010, förutom att det var ett kärt återseende så gick det inte att ta miste på den uppriktiga glädjen som de kände över all den hjälp och det stöd som de fått efter reportaget :) Familjen heter egentligen något annat, men med tanke på att jag publicerar reportaget i min blogg har jag valt att ändra på deras namn.

Den ekonomiska krisens stora förlorare

Du har säker hört talas om den stora ekonomiska krisen i Lettland. Men det mesta som har skrivits om Lettland i media är siffror och olika uttalanden från politiker och ekonomer eller artiklar av svenska journalister som skrivit om krisen i Lettland över en perfekt latte på något trendigt café i centrala Riga. Låt mig istället ta er med på en resa till den pittoreska lettiska medeltidsstaden Cesis, 85 km nordöst om Riga där jag mötte några av den ekonomiska krisens stora förlorare.



Hack i häl på socialarbetaren Evita från Cesis kommun och biståndsarbetaren Liana från Riga, gick jag upp för en gammal knarrande spiraltrappa i ett mycket slitet hyreshus. I dörren till en av lägenheterna möttes vi av den leende småbarnsmamman Dace Gimenes som hälsade oss välkomna. Daniela, 4 år tittade nyfiket fram i skydd av sin mamma. Vi gick genom det lilla köket och in i vardagsrummet där jag hälsade på pappa Aldis, Sandra, 2 år och lille Kristers, 11 månader. Den äldsta dottern Adrija, 6 år var i förskolan. Familjen Gimenes hade verkligen sett fram emot vårt besök, det var första gången som de fått besök av någon från ett annat land och barnen hade klätts i sina finaste kläder dagen till ära. För letter är det viktigt att hålla en fin fasad utåt och inte se fattiga ut.
– Du jobbar väl inte för en lettisk tidning, sa Dace och tittade lite oroligt på mig.
När jag förklarade att jag är en svensk frilansjournalist slappnade hon av. Familjen var orolig för vad grannarna skulle tycka om artikeln publicerades i en lettisk tidning, det är fult att vara fattig i Lettland.

   

Olämplig lägenhet för en småbarnsfamilj
De sex personerna i familjen trängs i en liten sliten enrumslägenhet på 40 kvm som är i stort behov av renovering. I rummet finns en gammal kakelugn som effektivt sprider värme i rummets alla hörn. De gulnade väggarna är fyllda med sotflagor och mögel, en smutsig blå matta ligger på parkettgolvet framför en kraftigt nedsutten och smutsig bäddsoffa som lämnat sina bästa dagar långt bakom sig. En otäck stank av urin spreds över lägenheten från toaletten på samma våningsplan, en toalett som de delade med en annan familj.
– Usch det är så smutsigt och hemskt här, du behöver väl inte ta kort på köket eller toaletten, sa mamma Dace och såg mig vädjande i ögonen när jag höjde kameran för att ta ett kort.Det lilla köket är direkt otjänligt; det är vattenskadat, fullt med mögel och definitivt inte ett kök för en småbarnsfamilj...
– Jag har försökt att få lägenheten ren och snygg inför ert besök men det går inte att få den ren hur jag än försöker sa mamma Dace.
Även om jag inte är speciellt äckelmagad avstod jag från att besöka den stinkande toaletten.

   

Inga arbeten för småbarnsföräldrar
Som småbarnsförälder skulle jag aldrig vilja bo som familjen Gimenes. Särskilt inte med en liten kille som Kristers, han smakade nyfiket på allt han hittade på golvet. Mamma Dace och pappa Aldis gör ändå allt för att hålla humöret uppe så att barnen inte ska bli alltför oroliga. Aldis är mycket plågad över situationen, han är sjukpensionär på grund av en hörselskada men vill ändå ha ett arbete så att han kan göra rätt för sig och inte vara beroende av bidrag och andra människors välvilja.
– Ingen vill anställa en småbarnsförälder. De vi känner som har jobb får dessutom sämre och sämre lön och vissa månader får de ingen lön alls..., sa Dace med tårar i ögonen.
Jag tog upp kameran och tog en bild på barnen och Daniela var snabbt framme och ville titta på bilden på kameradisplayen, hon kommenterade bilden på klingande lettiska och skrattade så att hon kiknade. Daniela påminde mig en hel del om min dotter Marcia som är i samma ålder, de har samma glimt i ögat och samma nyfikenhet på omvärlden.

Märkligt skuldsystem
Med el och värme kostar lägenheten 1 500 kronor per månad, men den är ändå för dyr för familjen Gimenes som flyttade till Cesis från en mindre kommun för ett år sen i hopp om att hitta arbete. Aldis sjukpension är på 1 125 kronor och mamma Dace får just nu föräldrapenning på 1 500 kronor per månad för sonen Kristers. När han fyller ett år, upphör den och övergår i ett barnbidrag på endast 120 kronor per barn.
– Jag vet inte hur vi ska klara oss när föräldrapenningen upphör, vi kommer inte att ha råd med mat till barnen. Min äldsta dotter Adrija har talstörningar och behöver hjälp av en logoped, men det har vi heller inga pengar till.

Familjen Gimenes är i stort behov av socialhjälp men för att få den hjälpen måste de först bli skrivna i Cesis, det hade inte varit några problem om inte hyresvärden hade satt sig på tvären och vägrat. Hyresvärden kräver att familjen först ska betala den före detta hyresgästens elskuld på 2 250 kronor för att han ska gå med på att skriva dem på lägenheten och det är pengar som familjen omöjligt kan få fram. Den förre hyresgästen bara lämnade lägenheten och ingen vet var han befinner sig. Även om det låter märkligt i våra öron är det helt lagligt i Lettland att kräva nya hyresgäster på gamla hyresgästers skulder.
Jag frågade varför inte familjen också lämnade lägenheten och skulden bakom sig?
– Var ska vi då bo med våra barn i vinter? svarade Dace.

   

Den ekonomiska krisens stora förlorare
– Vi skulle vilja få tag på ett billigt boende i utkanten av staden eller på landet, så att barnen kan springa fritt, nu är jag orolig varje gång som vi går ut på grund av trafiken. Vi skulle också vilja odla vår egen potatis och egna grönsaker för att hålla nere på kostnaderna.
Med matpriser som är lika höga som i Sverige är det svårt för familjen att få matpengarna att räcka till, de har oftast bara råd att köpa basvaror som potatis, bröd och lök.

Jag sa hej då och lämnade familjen Gimenes. För mig kändes det som om jag hade satts i en tidskapsel och transporterats tillbaka till det Fattigsverige som min gamla mormor växte upp i på 1920-talet och så många gånger berättat om för mig.

Uppriktig medkänsla för dem med stora hjälpbehov
Socialarbetaren Evita är förtvivlad över familjen Gimenes situation och försöker göra allt som står i hennes makt för att hjälpa dem. Då socialtjänstens regelverk hindrade henne från att hjälpa familjen Gimenes tog hon kontakt med biståndsarbetare Liana från Riga och via henne har familjen fått nödhjälp i form av mat, kläder, hygienprodukter och även leksaker. Det som främst slog mig vid mitt besök i Cesis var socialtjänstens stora engagemang i sina klienter, trots att arbetsbördan nästan fördubblats sedan årets början och lönerna sänkts med uppemot 40% samtidigt som socialtjänsten får allt mindre pengar till sin verksamhet. I Cesis drivs socialassistenterna av en uppriktig medkänsla för dem med stora hjälpbehov. De vill ogärna ge pengar i handen. Istället betalar de en stor del av hyran och köper in basvaror och vitaminpiller till barnen samt står för skolpeng och dagisavgifter om så behövs. Familjen Gimenes är en skötsam familj som vill göra rätt för sig men många fattiga familjer i området plågas av att pappor och i en del fall även mammor tar till flaskan för att dränka sina sorger med påföljd att barnen far mycket illa, därför vill socialtjänsten ogärna ge sina klienter pengar då risken är stor att de sups upp.

Lettlands sak är vår
Letterna ville snabbt bli ett nordeuropeiskt land efter självständigheten 1991 men de glömde att bygga en stabil ekonomisk grund fri från mutor och korruption som tidigare hade präglat Sovjetunionens ekonomi. Landets snabba tillväxt var i mångt och mycket ett luftslott som pumpades upp av de svenska storbankernas frikostiga lån utan säkerhet. Nu har luften helt gått ur den lettiska ekonomin och de är tvungna att gå igenom ett stålbad av värsta sort för att åter få igång ekonomin och för att uppfylla de tuffa kraven som EU, IMF och Sverige har ställt på landet i samband med de nödlån på 7,5 miljarder Euro som Lettland tagit för att reda upp sin ekonomi. Den svenska kronans dåliga värde beror i mångt och mycket på att marknaden har förlorat förtroendet för de svenska storbankerna pga deras frikostiga och i många fall rent dumdristiga utlåning i Baltikum. I Lettland var det bara 15% av befolkningen som drogs med i lånekarusellen men det är de övriga 85% som får betala för kalaset i form av kraftiga neddragningar i de offentliga utgifterna.

Familjen Gimenes heter egentligen något annat men då jag valt att publicera reportaget i min blogg har jag valt att ändra på deras namn. Sedan mitt reportage om familjen publicerades i tidningen Världen Idag har familjen Gimenes fått mycket hjälp och stöd. De bor nu i en betydligt bättre lägenhet i en annan lettisk stad. Föräldrarna är fortfarande arbetslösa. Men Dace har haft en del ströjobb som konditor och Aldis har fått hjälp att köpa en hörapparat.



Text och foto: © Mikael Good, 2009. All rights reserved.

Reportaget har tidigare publicerats i tidningen Världen Idag.

En julhälsning från ett litet gult hus utanför Vecumnieki

Vi svänger av den skumpiga vägen på den lettiska landsbygden en liten bit från samhället Vecumnieki och åker in på en liten skogsväg, när Ivars, Liana och jag åkt ett par hundra meter ser vi ett gammalt slitet gult hus som tornar upp sig framför oss. Vi är framme hos ännu en behövande lettisk familj med ett välfyllt julpaket från Sverige. En vänlig kvinna i 40-års åldern kommer ut ur huset och hälsar oss välkomna in i stugvärmen.


Armanda © Mikael Good, 2010

Kvinnan presenterar sig som Armanda och hon bor tillsammans med sin dotter Sonora 11 år och sönerna Helvis 10 år och Rainers 6 år i det lilla gula huset. Barnen är i skolan och på dagis vid tiden för vårt besök. Armanda jobbar som personlig assistent i omsorgscentret i det lettiska samhället Vecumnieki. Pappan i familjen lämnade dem när Rainers var nyfödd och de vet inte riktigt var han befinner sig idag. Även om huset som de bor i är litet är det ett flerfamiljshus och det bor ett pensionärspar i den andra änden av huset.


Sonora © Mikael Good, 2010


Rainers © Mikael Good, 2010

Familjen bor billigt och de kan få tag på billig ved från grannarna, de har även lite mark som de kan odla potatis och grönsaker på under våren och sommaren, men trots det har de svårt att få pengarna att räcka till. De 1950 kronorna som Armanda tjänar per månad och det lilla barnbidraget på 105 kronor per barn räcker inte så långt, det blir inte mycket pengar över till mat när hon har betalat alla räkningar. Skolundervisningen är fri men Armanda måste betala för allt förbrukningsmaterial i skolan såsom läroböcker, anteckningsböcker, pennor, tvål, toalettpapper samt en externatavgift för slitage på skolan.


Liana och Armanda © Mikael Good, 2010

Under vårt samtal frågar jag Armanda vad hon helst av allt skulle vilja ha, hon svarar:
- Jag önskar verkligen att jag hade tillgång till rinnande vatten, det skulle underlätta mycket, särskilt på vintern då det kan vara besvärligt att få upp vattnet ur brunnen.
Familjen har utedass och vattnet får de som sagt hämta i brunnen. När Armanda ska tvätta får hon först hämta vatten i brunnen och låta det stå inne vid kakelugnen tills det är rumstempererat, sedan får hon slå i det i tvättmaskinen. En spann går åt för att tvätta och en spann går åt för att skölja. Tvätten hänger hon på tork utomhus eller vid kakelungen.
- Vintern kom tyvärr tidigt i år, säger Armanda med ett litet leende och pekar ut mot klädstrecket, där det hänger ett antal stelfrusna klädesplagg, jag ska plocka in dem när det blir lite mildare väder.


Klädstrecket © Mikael Good, 2010


Armanda är mycket tacksam för julpaketet och hon packar ur varenda vara och väger dem länge i handen. Innan vi ska gå plockar hon tillbaka alla varorna i paketet igen och när jag frågar henne varför hon gör så säger hon.
- Mina barn kommer att älska att få packa upp det här paketet när de kommer hem från skolan, säger Armanda glatt och tittar nöjt på det välfyllda julpaketet.

© Mikael Good, 2010


© Mikael Good, 2010
En vanlig fråga som jag får är: - Kommer hjälpen verkligen fram till dem som behöver den? Det är helt klart en berättigad fråga, om jag själv ger en gåva så vill jag alltid att den kommer fram och inte hamnar i händerna på skrupelfria svartabörsmånglare! Mitt svar om hjälpen kommer fram till dem som behöver den mest i Lettland är ett rungande ja!!!

Hoppets Stjärnas samarbetspartners i Lettland, Velku Fonds drivs av Ivars och Liana Velks, de är de mest omsorgsfulla och hederliga människor som jag någonsin mött. Deras stora engagemang för de minsta och svagaste av sina landsmän är enormt och deras namn möts av stor respekt bland handikappsorganisationer samt bistånds- och socialarbetare runt om i Lettland. Skulle alla människor vara som Ivars och Liana så är jag övertygad om att vi inte skulle ha några problem på vår jord och jag är tacksam för att jag har fått lära känna dem! Ivars och Liana är sanna föredömmen i en allt mer egoistisk och självcentrerad värld!


© Mikael Good, 2010



Text och foto: Mikael Good, 2010

Nu kan vi ha en riktig julfest på Julafton!

Vi kör in med bilen på ett kolchosområde i utkanten av samhället Baldone några mil sydöst om staden Riga i Lettland. Liana Velka som med rätta kallas för ängeln från Riga och jag ska dela ut ett av alla de tusentals julpaket som packats av vänliga svenskar och som samlas ihop och distribueras av Hoppets Stjärna till Lene och Mattis, deras dotter Lelde 13 år och deras son Guntars 6 år.


© Mikael Good, 2010

Lene och Liana © Mikael Good, 2010
Lene jobbar heltid på specialskolan i Baldone som elevassistent. Mattis har ständiga ryggsmärtor och är tyvärr oförmögen att arbeta. Försäkringskassan i Lettland anser att han är simulant och därför får han inget sjukbidrag eller något stöd till mediciner. Mattis vill jobba men kan inte det pga smärtorna i ryggen. Mattis ligger till sängs när jag besöker familjen, han skäms så mycket över sin situation och sin oförmåga att försörja sin familj att han inte orkar träffa vare sig mig eller Liana. Familjen måste leva på Lenes lilla lön och det minimala barnbidraget som de får. Lene har som så många andra offentliganställda i Lettland fått sin lön sänkt med upp till 40 procent, idag tjänar Lene endast 1900 kronor i månaden.



Lene och Mattis hyr sin lägenhet av släktingar men trots att de har en riktigt låg hyra är det ändå svårt för dem att klara av hyres- och elkostnaden och de har dragit på sig en hyresskuld då de valt att köpa mat till barnen istället för att betala hyran.


Lene © Mikael Good, 2010


Lene blir mycket glad för det välpackade julpaketet som de fick från familjen Martinsson i Sverige och hon finner inte nog med ord för att tacka dem för den mycket fina gåvan.
– Lelde och Guntars kommer att bli överlyckliga när de kommer hem från skolan!
– Nu kan vi äta något annat än potatis och gröt under ett par veckor, vi ska spara en del av den goda maten och godiset så att vi kan ha en riktig julfest på julafton, säger Lene glatt!


Katten © Mikael Good, 2010
Tänk så mycket ett julpaket betyder för dem som får det. Det är svårt att beskriva den tacksamheten och glädjen som jag har fått uppleva när jag har fått förmånen att vara med och dela ut era julpaket till behövande lettiska familjer. Liana Velka har berättat för mig att julpaketen bär utsatta lettiska familjer och pensionärer genom den mörka och kalla vintern. Innehållet i paketen räcker bara ett par veckor men vetskapen om att det finns någon i ett annat land som bryr sig och engagerar sig i deras situation ger dem kraft att hålla näsan ovanför vattenytan och ger dem en extra smula hopp inför framtiden.



Text och foto: Mikael Good, 2010

På en stor röd boll sitter Daniels

Spillrorna av snöovädret som lamslog Sverige har nu kommit till Riga, och det är svårt att se vägen framför sig i det ymmniga snöandet. Efter att vi har åkt till fel adress ett par gånger kommer vi äntligen fram till ett gammalt nedgånget hyreshus från 1920-talet i de norra delarna av Riga. Ivars och Liana Velka och jag ska överlämna ett julpaket till mamma Edite, pappa Olegs, sonen Daniels 7 år och dottern Vita tre månader. Edite möter oss ute på gården och visar oss vägen in i stugvärmen.


Daniels © Mikael Good, 2010

Det sprakar inbjudande från kakelugnen i vardagsrummet och en behaglig värme sprider sig genom rummet. På en röd boll i rummet sitter Daniels som är gravt autistisk och fillilurar med ett paket batterier. Daniels går fortfarande på dagis och han kanske ska börja skolan om han är mogen för det nästa år. Han sitter inte still några längre stunder utan det är i stort sett full fart på honom från morgon till kväll. Daniels föräldrar är väldigt lugna och tålmodiga och de tar sig an honom på bästa tänkbara sätt. De har även fått många goda råd om hur de ska träna och uppmuntra Daniels genom de sommarläger för föräldrar med funktionsnedsatta barn i Velku Fonds regi som de har varit på .


Edite och Liana © Mikael Good, 2010

Liana sätter ned det välfyllda julpaket från Sverige på en sliten fåtölj mitt i rummet och hela familjen flockas snabbt runt paketet för att se vad det innehåller.


Daniels © Mikael Good, 2010

Olegs är arbetslös sedan ett par år tillbaka och trots att han försöker så är det nästintill omöjligt för honom att hitta ett jobb,. De officiella arbetslöshetssiffrorna är på runt 20 procent men de inofficiella talar om upp till 40 procent arbetslöshet i Lettland. Edite har föräldrapeng för Vita fram till dess att hon fyller ett år och de hoppas att Olegs ska ha fått tag på ett stadigt jobb innan dess, annars kommer de att få det riktigt tufft ekonomiskt.


Olegs och Vita © Mikael Good, 2010

Olegs har på sig en T-shirt där det står vätternrundan, jag frågar honom om han har cyklat runt Vättern, Olegs skrattar till och säger.
- Nej det har jag inte, jag tycker inte om att cykla. Jag fick t-shirten när jag var med på Velki Funds sommarläger utanför Cesis i somras!
- När jag ser någon som har en vätterrundan t-shirt på sig i Lettland så vet jag att de inte har cyklat vätternrundan utan varit på Velkis sommarläger, alla mammor och pappor som var med på sommarlägret fick en sådan t-shirt säger Olegs och skrattar hjärtligt :)


© Mikael Good, 2010
Familjens 15 år gamla honkatt sitter som ett vakande lejon på sin stol i nära anslutning till den värmande kakelugnen. Katten följer vaksamt mina minsta rörelser.


Edite och Vita © Mikael Good, 2010

Edite och Olegs är mycket glada för julpaketet.
– Nu behöver vi inte köpa någon mer mat den här månaden! Ett stort tack till er som har gett oss denna fina gåvan, säger Edite.



Text och foto: Mikael Good, 2010

Nu är julpaketet på plats under den lettiska granen

Ivars och Liana Velks och jag är på väg från Riga för att överlämna ett av Hoppets Stjärnas julpaket till en familj i utkanten av samhället Baldone i sydöstra Lettland. Vi färdas genom ett köldslaget Lettland där temperaturen har krupit under femton minusgrader, snön ligger som ett vitt puder över ängarna och värmande rök stiger upp ur de små husen som vi passerar.



© Mikael Good, 2010


Vi stannar bilen utanför huset och plockar ur ett julpaket. Ivars väntar som vanligt vid bilen, i Lettland kan man inte lämna en bil obevakad några längre stunder, även en bilradio som bara är värd några tior är begärligt stöldgods i den ekonomiska krisens Lettland och för att undvika att en ruta krossas i onödan stannar Ivars kvar vid bilen. Liana och jag traskar upp för ett par trappor, knackar på en lägenhetsdörr och efter en kort stund öppnar en glad och vänlig medelålders kvinna som presenterar sig som Iveta dörren, hon bjuder in mig och Liana i lägenheten.





© Mikael Good, 2010

Iveta berättar att hon är ensamstående sedan några år tillbaka och hon bor i lägenheten tillsammans med sina döttrar Vita 17 år och Cyntia 15 år. Iveta jobbar som personlig assistent på omsorgscentret i Baldone. Men trots att hon har jobb har familjen svårt att klara sig på hennes lilla lön samt barnbidraget för flickorna och underhållet från pappan. Ivetas lön har sänkts med nästan 40 procent sedan 2008. De offentliganställdas löner har sänkts för att Lettland ska klara av de tuffa sparkrav som IMF (internationella valutafonden), EU och Sverige ställde som krav på landet i samband med de nödlån som Lettland fick då landets ekonomi höll på att kollapsa för två år sedan. Iveta måste därför vända på varje slant, speciellt nu på vintern då kostnaderna för värme och el ökar. Iveta och hennes döttrar äter oftast en enformig kost bestående av gröt på morgonen och stekt eller kokt potatis på kvällen.

    
© Mikael Good, 2010

Iveta ställer försiktigt ned det välfyllda julpaketet i en fåtölj vid plastgranen som flickorna och hon satte upp och klädde vid första advent. Hon plockar varsamt ur vara efter vara ur paketet, hon väger dem i handen och tittar leende på de olika förpackningarna, då och då frågar hon mig och Liana vad de innehåller. Det är svårt att beskriva hennes glädje över paketet och hon säger gång på gång:
– Mina flickor kommer att bli så glada när de kommer hem, vilken glad överraskning de kommer att få, ett stort tack speciellt till er som har gett mig denna fina gåvan, hade jag bara fått er adress så skulle jag skickat ett tackbrev. – Nu ska jag packa tillbaka alla varorna och lägga paketet under granen så att mina flickor kan öppna det när de kommer hem, säger Iveta glatt.


Liana och jag tar farväl av Ivete, vi ska fortsätta vår färd, men denna gången ska vi inte färdas speciellt långt, nästa paket ska vi dela ut i grannhuset. Fortsättning följer!



Text och foto: Mikael Good