lördag 31 december 2011

Annus horribilis - Ett mörkt år

Det här året har varit ett riktigt mörkt år för mig på jobbfronten. Året började i moll då jag fick reda på att det jobbet som jag hade fått ett muntligt löfte om att få, hade gått till en annan… I samma veva missade jag även ett annat arbete som hade passat mig perfekt med en hårsmån…



Jag har varit på mängder av intervjuer men hittills har jag inte fått något napp trots att jag har varit nummer två på en hel del olika arbeten. Det är i och för sig uppmuntrande att komma tvåa bland hundratals kandidater men så länge som det inte leder till ett arbete är det bara deprimerande.



Det är positivt att mIna reportage och bilder har rönt stor uppmärksamhet både inom som utom landet. De riktade reportagen som jag har gjort för hjälporganisationer har dragit in mer pengar än förväntat. Men tyvärr har inte det positiva resultatet medfört att jag har fått åka på fler reportageresor. Av fyra förväntade reportageresor under våren fick jag bara åka på en och hösten var tyvärr ännu mörkare...



Men oroa er inte för mig, jag har inte tappat hoppet trots att det här året har varit ett riktigt Annus Horribilis för mig på jobbfronten. Jag söker mängder av arbeten och bär trots allt som hänt ändå på en förhoppning om att en vändning snart ska komma :)



Min tro är starkare än någonsin och jag bär trots allt på ett hopp om en ljusare framtid på arbetsmarknaden. Trots att jag har blivit utsatt för både lögner och förtal under det gångna året har jag valt att fortsätta att lita på mina medmänniskor och jag har förlåtit dem som på något sätt har svikit mig eller min familj. Det viktigaste är att jag själv står för det jag säger och försöker att leva på ett sådant sätt att jag får vara till både glädje och välsignelse för andra människor.



Nu tycker jag verkligen att det är på tiden att jag får uppleva ett riktigt annus mirabilis (glädjens år). Det är som sagt deprimerande att behöva vara arbetslös när man vill arbeta och göra rätt för sig. De gåvorna som jag har fått ska inte behöva ligga nedpackade i en sliten låda mellan gulnade tidningspapper, de ska användas och vara till välsignelse för andra människor. Jag hoppas och tror att 2012 är det året som den stora vändningen kommer för mig på arbetsmarknaden. Jag tror att jag kommer att få flöda i mina gåvor på ett helt nytt sätt och vara till stor välsignelse för mina medmänniskor :)



Med det här inlägget vill jag också passa på att önska alla mina läsare ett riktigt gott nytt år och en trevlig fortsättning på det nya året :)

Dagens låt: Just Keep Goin´On - Rev. Dan Smith

Text och foto: Mikael Good. All rights reserved.

fredag 23 december 2011

The Angel in Riga




With a big smile, she meets all, whether it be high-ranking politicians or a child with special needs. There is a smile that comes from the heart, a smile that makes you both happy and warm inside. For Liana Velka in Riga there are no impossible problems or obstacles. EVERYTHING can be arranged, with the right attitude, some good will and a big smile.

We are in Latvia, and with only a few days left until Christmas we are here to be involved in the distribution of nearly 5000 Christmas packages. I take a few minutes to rest now and then in the bus when going from one family to another. For Liana it is very busy and the brief moments on the bus is almost the only rest she gets. Yet she's sitting there with a big smile on her face. I have difficulty understanding how she, in the middle of the stress, can convey such a calm and warmth. She really shines.

Faith must have consequences
Even if she now feels natural in her role as head of Star of Hope and Heart to Heart; two separate organizations and their work in Latvia, she glided into the business a bit on a banana skin. It was not something she had planned or intended. It began with a request from a teacher at her daughter Elina's school. She wondered if Liana would consider helping to organize a trip to Sweden for seven orphans. Although she really wanted to say no, the answer was yes. The year was 1991, and Latvia had just regained its freedom after many years of being part of the Soviet Union. Everything felt different. People dared to express their views. They got to travel freely. Now they would begin to rebuild their country again. With the increased freedom, even newspapers dared to challenge their readers to think differently. Such was the Journal of the Christian magazine” Pakapieni "Go". It pointed out that in the Christian faith words are not enough, there must be action as well.

There was an article in the magazine telling of the orphanage children who needed to go on summer vacation to Sweden. Heart to Heart in Sweden and in Latvia organized the event. Liana was the person arranging passports, visas and all the papers needed for the trip. Without knowing a word of Swedish or English, she also accompanied the children to Sweden. A rather embarrassed companion, she taught herself with the help of pictograms, a dictionary and her hands. It became three very exciting weeks, not the least for Liana who had never visited a Western country in the past.



Liana and Ivar's at the warehouse just outside Riga. This is just a few days before Christmas, most of the packages are distributed but some packages are being saved to deliver to the Russian Orthodox families, they celebrate their Christmas on January 7


Work among the "uneducable" takes shape.
After that first contact with Sweden work rolled on pretty quickly. Star of Hope visited Latvia the same year with a plan in mind to start a work among children with special needs. They contacted the newspaper “Pakapiena” to find out who could help them in Latvia. December 13, 1991 was the day Star of Hope first visited Latvia and Liana was their host. When I asked how Liana reacted to learn that it was primarily children with special needs Star of Hope wanted to work with, she exclaims, “It felt incredibly good. I knew how terribly the children who were physically challenged had it, especially those who lived in an orphanage, they had no life.” It was obvious that children with severe disabilities were uneducable, they had no value. The institutions were primarily a repository. There were no activities for them and it was cold, especially in the middle of winter.

When Star of Hope began its work a few months later in Latvia, the able Liana was an obvious employee. She resigned from her job as a German teacher and with her husband, Ivar, she formed a Latvian organization that functioned as an arm for Star of Hope in Latvia. In the beginning the work was to take care of all the aid shipments which included distributing them to the various orphanages and institutions. Lianas husband worked as a volunteer at first in the evenings and weekends. But the need increased for a strong man who could drive a truck, especially when they started to renovate the institutions. So soon Ivars worked fulltime.


Lina on her way to a dear old friend in Riga

Knowledge - a way to change
The primary objective of the work has always been to change attitudes towards children and adults with special needs. In the old Soviet Republic people with disabilities were not seen as humans. Changing the attitude that people with special needs have the same rights and value as everyone else was and is still a challenge. Initially it meant to ensure that the disabled had a decent living but after a few years we began also to train staff in the institutions and orphanages. Knowledge of working with the disabled - leaving aside the purely medical aspect - was not known in Latvia. At the beginning we arranged seminars with experts from Sweden; pediatricians, occupational therapists, physiotherapists, psychologists, speech therapists and others. Soon there were also parents of children with special needs participating at the seminars, especially parents who had chosen to keep their children with special needs at home but also many of those who had left their children to the orphanage came and dared now take their children home. A whole new world started to opened.


Liana and Emma. Liana as we are used to seeing her, with a bundle in her arms and a big smile on her face 

Parents Associations
With an increasing number of children with special needs at home, there was a need for special pre-schools and day centers. Children and young people also needed help to get to school and the day centers. But still there were many parents who complained, and we realized that our work must involve the whole family. To have a family member with special needs makes it in a sense that the whole family is disabled, especially in our society that still sees the disabled as less worthy. So we started working with parents' associations, small groups ( mostly mothers) who gather twice a month. Sometimes it is to get training, but usually it is “just” to meet with other adults, get to talk to each other, exchange experiences and learn more about their rights and their children.

Every summer we also organize several camps for both children and mothers. We will have such a camp this January. We received money from the EU. It was actually supposed to be a summer camp, but the promised money was late so now we have a summer camp in the middle of winter. Liana laughs when she thinks about how silly it must sound. “It's incredibly fun to work with these mothers, although there is a lot of work. They need knowledge about what help is available for their children and that they cannot just sit and wait for a miracle to happen. We must always encourage them to dare to let go, the kids need to come home, they need to come to school and learn to stand on their own. Many mothers have their children with special needs at home, no matter what kind of disability they have, they can be even up to 10-11 years old, before they first get to school ...”. “The best thing is to see these moms meet. When they come to the group the first time they cannot talk about anything other than their children. They, themselves, have no needs. After being here for a while, they begin instead to talk to each other. It's like they dare to live themselves. They have become so beautiful, straight back, proud and with a lot of will. We are now setting up many of the mothers as responsible for various EU projects; they must take responsibility for project applications, planning and implementation. “


Liana and Ivar's handing out candy and gifts to some of the children in the fifth school in Riga. The school is a boarding school for children with moderate disability

More knowledge
As part of the education they also produce books. In Latvia, there is almost no material about people with special needs written in Latvian. With support from, among others Sida, books by Tomas Sjödin and several other Swedish writers have been translated. We are currently working with Berit Lagerheim author of "To Develop with disabilities." But many more books are needed. Knowledge is very important and universities in Latvia call constantly and ask for our books. Today, “disability care” is part of the university programs and newly trained special education teachers are working in our schools and day centers. It is really only now that we begin to see a real change in “disability politics” in the country.


Liana often go out and visit families in crisis

Power from above

“Where do you get your energy from?” I interject. Liana has just hung up after talking with one of the many mothers with whom she has contact. Her phone rings several times during our conversation. There are organizations and churches who are there to get their share of the Christmas packages, special schools who would like to invite her and Ivars, for their Christmas festivities but usually it is mothers who need someone to talk to for a while. I realize more and more how much work is going on behind Liana’s apparently quite calm facade. Liana looks upwards. “The energy I get from above, it is the only answer I can give. “

Those who look to him are radiant; their faces are never covered with shame. Psalm 34:5


Liana with a woman and her son who has Down syndrome

“We have a dream, or actually it is probably mostly me,” says Liana with a laugh,” Ivars’ dreaming about something else. I would like to open a short term accommodation, where I can work more directly with the children, home where I can receive four to five children at a time and give their families an opportunity to rest for a few days. There is nothing existing in Latvia like that.

We want in our work to show how to work correctly with the children. Today, for example, there is not even a place where mothers can come and talk to a social worker or counselor. I would like them to be able to do so in my short term accommodation. They cannot just sit and talk about their personal problems and needs in a café.


Liana and head teacher at the 5th school, frolic in front of the camera

The dream was a doll with real hair

“There we have the prison!” Liana suddenly exclaims when we go past a large dirty white building surrounded by a high concrete wall. “It is always full. In Latvia, it is often easier to commit crimes and go to prison than to try to live an honest life outside the walls. It is difficult to find work and wages are so low that it is barely enough for even the most necessary. Sometimes I wonder if the poor have it harder today than in 1991. Prices have risen to double in just a few years. Today you can buy anything if you have money, before we had money but there was almost nothing to buy. Can you imagine that I, when I was a child, dreamed of an East German doll. For me a doll from East Germany was the best you could imagine. You could even comb the dolls hair. Our Soviet-made dolls only had hair that was pasted on.

Back then even apartments were hard to come by. You had to have an employer who had access to apartments and work hard and well. When we got married, Ivar and I had to live with my parents. Our first apartment we had because Ivars began working as a technician at a collective farm in the outskirts of Riga. A car was also difficult to buy. The few cars that were around were reserved for bigwigs in the Communist Party, or as rewards to those who have worked well. All workplaces had special queue for "luxury items" such as cars. Only those who worked well qualified to get into the queue. But Ivar's managed to get hold of a car in Moscow, a Lada. It was 1983 and we were so proud of our little car, it gave us a great freedom to travel, even if only in the Soviet Union, but still.”

 

Ivar's and Liana at their little office in Riga. Ivars, Liana and Marita Good

Change takes time

“You got a little paranoid; just a few years ago I cleared away several boxes of soap that I hoarded. Soap you could only buy with coupons and even if we did not need our entire ration, I dared not to take out the entire ration. I dared not give it away for fear that one day I would run out. If you did go to the doctor you were more or less forced to bribe to get an examination. I never went to the doctor without having a flower or a box of chocolates with me. I believe that corruption today has a lot to do with the system we had before. We were so used to bribing our way. It makes it even harder for those who are poor, those who have fallen out of the system. They have no chance to get up again. Do not misunderstand me, everything is better today. I would definitely not go back to Soviet times, but we still have a lot to work on. It's just 20 years ago, we were freed and to change people deep down takes time.”

Ivars has just stopped the car outside something that to me looks like a dilapidated shed. Liana looks at her notes. We are going to give out two big family Christmas packages. With a big smile she grabs one of the packages and steps into the little house.
“You know, this is the best I know!

Delivering Christmas packages to poor people is the best thing that Liana know


If you are a citizen of the EU you can support Velki Associations important work in Latvia by donating money to the Latvian NGO 
Velki Association. If you live in the US or Canada you can donate money to the NGO Star of Hope, US

Text: Marita Good. Translation: Maria Presson. Photo: Mikael Good


The story was previously published in the Swedish Christian Women's Magazine Junia.

The day before tomorrow

Tomorrow at Christmas Eve, I will publish a longer story in my blog. This time the story will be about a hero who I have great respect for. The story will be published in English here in my blog and in Swedish in my blog on Fotosidan: www.chasid.fotosidan.se


Kipsala Hostel, Riga © Mikael Good, 2010

Text and photo: Mikael Good. All rights reserved.

tisdag 20 december 2011

Pimp my Leica - Konsten att byta kameraläder på en Leica M3

Får man egentligen ge sig på att förändra en M Leica? Jag tycker att man får göra det så länge som slutresultatet blir bättre än orginalet. Leica M är ofta synonymt med en hög prislapp men det går faktiskt att fynda begagnade M Leicor som går att fixa till och förbättra om man är beredd på att lägga ned lite extra tid och arbete på dem.


Nytt kameraläder från Aki-Asahi © Mikael Good, 2011

Det finns egentligen bara en nackdel med Leica M3 och det är att vulcaniten som användes som kameraklädsel har en tendens att spricka och ramla av. I somras köpte jag en Leica M3 med skadad vulcanit som jag inte ville lappa ihop med universalmedlet silvertejp. Jag mindes att jag köpte ny kameraklädsel till en annan kamera från en japansk firma för något år sedan.

Som tur var hade jag en länk till den japanska firman Aki-Asahi i ett gammalt blogginlägg och jag beställde genast två uppsättningar med nytt kameraläder från Aki-Asahi. I augusti ramlade den nya kameraklädeseln ned i brevlådan och jag slet varsamt upp förpackningen och plockade ut klädseln för att granska den.


I stort behov av en uppfräschning © Mikael Good, 2011

Jag gjorde slag i saken och rensade M3:an från all gammal vulcanit och limrester, det var ett tidsödande arbete som tog minst två timmar av min dyrbara tid. Att få på det nya lädret som har en exakt laserskuren passform var inte heller så lätt. Men med hjälp av mitt stora tålamod och min klurighet lyckade jag till sist att få det att passa perfekt. När jag ändå höll på passade jag även på att reparera sjävutlösaren som fungerade lite knackigt och som nu går som ett Schweiziskt urverk igen.


Vulcaniten sitter verkligen som berg och det gäller att ha rätt sorts verktyg till hands © Mikael Good, 2011

Nu har jag en M3:a som har lika bra grepp som den betydligt modernare M6:an. Min M3:a är inte längre vulcanithal utan jag kan hålla den i ett fast och tryggt lädergrepp utan av vara orolig för att den ska falla till backen.


Nu återstår bara att blåsa bort allt damm för dammigt blir det © Mikael Good, 2011

Trots att det ser enkelt ut att byta kamera läder så är det allt annat än enkelt. Jag kan inte rekommendera er som vet att ni har tummen mitt i handen att själva byta kameraläder. Vulcaniten sitter som berg på sina ställen och det är lätt att repa kameran av misstag när man måste ta i. Leica ägare är känsliga för skavanker och hafsjobb och det nya kameralädret måste därför passa perfekt. Om du inte vill att andrahandsvärdet på din dyrgrip ska sjunka som en sten gör du bäst i att låta bli att byta kameraläder om du vet med dig att du inte är tillräckligt händig för uppgiften.


Polerad och klar för pidestalen :) © Mikael Good, 2011

Jag hade planer på att även köpa ett nylackat svart topplock och en svart bottenplatta till M3:an från Japan. Men jag ändrade mig i sista stund. Hade jag gjort det och presenterat bilder på den kameran i bloggen tror jag att den stora Leica profeten på Fotosidan skulle ha blivit riktigt grön av avund :)


Blivande M-fotograf? © Mikael Good, 2011

Nu kanske vän av ordningen undrar varför i hela fridens namn jag har köpt en M Leica. Mitt svar är att jag helt enkelt tycker att det är kul att fotografera med en kamera som inte serverar allt utan som ställer krav på mig som fotograf. M3:an är helt mekanisk och den enda ljusmätare som jag har tillgång till är min egen inbyggda och som tur är den fortfarande välkalibrerad. Alla bilderna i inlägget är däremot tagna med M3:ans absoluta motsats en totalt batteriberoende elektronisk systemkamera, med den har också sina förtjänster.


Fördelen med en mätsökare är att man enkelt kan hålla koll på omgivningen samtidigt som man fotograferar © Mikael Good, 2011

Dagens låt: Amsterdam Klezmer Band - Naie Kashe

Text och foto: Mikael Good

måndag 19 december 2011

Still Moments from the River of Time - Mikael Good

I usually work as a documentary photographer and reporter and i´m probably best known for my photos from China, Latvia and Russia. But i like to take snapshots of the people i meet on the streets when ever i can.



Even if some people might call it street photography i rather call it street documentary photo since i try to capture the still moments from the river of time in a documentary way.



I prefer to work in black and white. To quote Robert Frank; "Black and white are the colors of photography. To me they symbolize the alternatives of hope and despair to which mankind is forever subjected".



Watch the whole exhibition Still Moments from the River of Time by Mikael Good at 591 Photography blog: http://www.591photography.com/2011/12/still-moments-from-river-of-time-mikael.html

Text and Photo: Mikael Good. All rights reserved.

lördag 17 december 2011

Tro inte på rykten

Jag har fått ta del av ett rykte och därför vill jag passa på att klargöra att jag inte har några ambitioner att få ett arbete på samma arbetsplats som min fru, även om jag i ärlighetens namn är lite avundsjuk och gärna skulle vilja ha ett liknande arbete som henne fast hos en annan arbetsgivare. För min fru och mig är det viktigt med ett privatliv. Jobbar man på samma arbetsplats är risken stor att all ledig tid kommer att kretsa kring arbetet.

Tidigare har jag jobbat på en del familjeföretag. Vis av den erfarenheten tror jag faktiskt inte att det är bra att dela arbetsplats med sin respektive eller sina barn. Risken är stor att man då bygger upp en vi och dom situation på arbetsplatsen. Blod är alltid tjockare än vatten och det leder tyvärr allt som oftast till att de egna familjemedlemmarna premieras och sätts på poster som de kanske inte har rätt kompetens eller erfarenhet för. Det är något som sticker i ögonen på de anställda och det riskerar att påverka arbetsmoralen på ett negativt sätt. 

På en arbetsplats är det viktigt med en bra laganda och en vikänsla där alla kan och får känna sig delaktiga. Då de flesta företag och organisationer är vinstorienterade, kan en bra laganda föra med sig att personalen gör sitt allra bästa och det kan även påverka resultatet på ett positivt sätt. Det finns gott om exempel på företag som har ökat sin vinst bara genom att skapa en bra laganda mellan ägare, chefer och personal.



Till sist har jag ett ord till er som har varit med om att starta och och sprida ryktet; gör en ordentlig källkoll innan ni börjar göra era antaganden och det bästa sättet att göra det på är genom att kontakta mig!

Text och foto: Mikael Good. All rights reserved.


onsdag 14 december 2011

Buy Nothing Month - En köpfri månad

December månad är den månaden på året då det konsumeras som mest. Vi köper ännu fler prylar som vi i många fall inte behöver och vi kämpar för att hänga med i den senaste tekniska utvecklingen trots att det gräver djupa hål i våra plånböcker. Har man inga pengar kvar kan man alltid falla för frestelsen att köpa nu och betala senare.

Den 25 december brukar begagnatbörserna fyllas på av prylar som vi har fått men inte vill ha och i många fall måste vi sälja den nyinköpta teknikprylen för att få råd med oväntade utgifter såsom, el, hyra och uppvärmning. Många svenskar lever idag från hand till mun och har ingen buffert för oförutsedda händelser, det viktigaste verkar vara att vi alltid har de senaste prylarna så att vi kan imponera på våra vänner och bekanta…

Finansministern har sagt att man bör ha en årslön undanstoppad för eventuella oförutsedda utgifter. Det är lätt för honom att säga som har ett hus som är belånat högt över takåsarna... Men självklart har finansministern rätt i att man ska ha en buffert även om han själv inte lever som han lär. Arbetslöshet eller långtidssjukskrivning kan tära hårt på privatekonomin och som privatpersoner kan vi inte räkna med att få några ekonomiska stödpaket från EU eller IMF under granen… 

Jag kommer att försöka ha en personlig köpfri månad i december. Om jag behöver köpa något utöver kläder, mat och hygienprodukter kommer jag att främst att köpa det begagnat. Jag tror inte att den extrema köpfesten som vi har idag kommer att leda till något gott. Missförstå mig bara inte, jag har inget emot konsumtion men den överkonsumtionen som vi har idag tär mycket hårt på jordens resurser och är inte speciellt bra för allas vår miljö.

Om svenska hushåll konsumerade lika mycket som i början av 1990-talet skulle vi kunna lägga undan så mycket som 5000 kronor i månaden. Även om vi redan då konsumerade för mycket så tror jag att det skulle vara välgörande för oss att ta ett par steg tillbaka till de konsumtionsnivåerna.
”Många av oss är fast i en cirkel där vi spenderar pengar som vi inte har på saker vi inte behöver för att göra intryck som inte är bestående på människor som vi inte bryr oss om” 
(Tim Jackson)


Text och foto: © Mikael Good. All rights reserved.

söndag 11 december 2011

Jag skyr helst rampljuset

Även om det alltid är kul med uppskattning och uppmärksamhet för mitt engagemang för de minsta och svagaste grupperna i Lettland så är det inte det som driver mig. Min drivkraft är att få vara med om att förändra livssituationen för mina lettiska grannar. Om en stund i rampljuset för mig kan leda till att de utsatta letterna får det bättre så är det värt det, även om jag helst skyr rampljuset :)

Den senaste veckan har mina båda bloggar besökts av över 10 000 unika besökare och det är många läsare som har engagerat sig i letternas situation genom att ge en gåva till organisationer som arbetar i Lettland.


En liten flicka på barnavdelningen på ett lettiskt sjukhus veckan före julafton © Mikael Good

Text och foto: Mikael Good. All rights reserved

lördag 10 december 2011

Skulle du vilja byta hus med dem?

Lettland är det landet inom EU som har drabbats allra hårdats av den ekonomiska krisen. Människor som hade det svårt redan innan krisen har fått det ännu sämre och många lettiska familjer lever idag under existensminimum.

Den tidigare så hoppfulla ekonomiska tillväxten i Lettland som pumpades upp av bl a de svenska storbankernas aggressiva utlåning har helt avstannat och landet har gått in i en djup ekonomisk depression. Uppemot trettio procent av befolkningen mellan 18 och 40 år har sökt sig utomlands på jakt efter ett arbete så att den kan försörja sina familjer, många av dem har i bästa fall lämnat sina barn hos far- eller morföräldrar och träffar dem bara högst ett par gånger per år. I en del fall har föräldrarna bara försvunnit och ingen vet var de är...


I det här huset på den lettiska landsbygden bor en pensionär © Mikael Good, 2008


I det här huset i Riga bor en trebarns familj och två pensionärspar © Mikael Good, 2006

Arbetslösheten i Lettland stiger i och med att den ena arbetsplatsen efter den andra går i konkurs. Alkoholismen och hopplösheten breder ut sig. Kommuner slås ihop och hälsovårdsmottagningar, mataffärer och post avvecklas och lönerna sjunker. Detta samtidigt som priserna på mat och varor stiger. Myndigheterna saknar resurser till ordentliga pensioner, barnbidrag och arbetslöshetsersättningar. De största förlorarna är, som alltid, de som redan är svaga och utsatta; barn, pensionärer, ensamstående mammor och pappor, sjuka, handikappade och arbetslösa.


I det här huset i Riga bor en fembarnsfamilj och två pensionärspar © Mikael Good, 2006


I det här huset i Riga bor tre stycken pensionärer © Mikael Good, 2008

Det stora problemet är att det är väldigt få personer i Sverige och de övriga EU-länderna som egentligen har förstått den fulla vidden av den ekonomiska krisen i Lettland. Jag har i ett stort antal artiklar och reportage, genom utställningar och i mina bägge bloggar försökt göra förståelsen för den totala vidden av letternas ekonomiska katastrof större och det har glädjande nog resulterat i ett stort antal penningåvor till de mest utsatta i Lettland. Men jag är medveten om att mitt arbete bara är en liten droppe i havet av alla behov.

Ni har sett mina bilder från Lettland och läst mina artiklar och många har engagerat sig i letternas situation. Människor bor i rivningshus, det är bedrövligt att barn ska behöva växa upp under så bedrövliga förhållanden...

Tänk om vi kunde förmå de svenska storbankerna som har fått ta över många överbelånade och nyrenoverade lägenheter och hus i Lettland att upplåta dem till lettiska familjer i kris som nu bor i fallfärdiga ruckel eller på gatan. Om så skedde så skulle det ge de svenska bankerna mycket välbehövlig goodwill i Lettland.


I det här huset i Riga bor uteliggare på den utbrunna undervåningen och på övervåningen bor en ensamstående mamma med sina två barn © Mikael Good, 2006


I den här lägenheten på den lettiska landsbygden bor en mamma, pappa, son och en mormor © Mikael Good, 2006

Dagens låt: In The Gettio - Papa San

Text och foto: Mikael Good

fredag 9 december 2011

Regina är arbetslös och utförsäkrad

Bara en timmas flygresa från Sverige, ligger Lettlands huvudstad Riga med nybyggda trendiga caféer och stora välfyllda, moderna shoppingcentra - där allt går att köpa för den som har pengar. Ute i ett litet flerfamiljshus på landsbygden, elva mil norr om Riga, gråter mormor Regina över en situation som hon inte kan hantera. Möt familjen Išlenktas en av många stora förlorare i den ekonomiska krisen.



Efter att ha skakat runt på mörka, snöiga och gropiga småvägar en bra stund kommer vi äntligen fram till familjen Išlenktas i Vārsts kommun. Doften av vedspis slår emot mig och trots den isande kylan utanför känns det riktigt varmt och skönt. Här bor mormor Regina, 52 år tillsammans med barnbarnen Emilija 14, Rickards 9 och Beatrise 8 år. Den lilla lägenheten saknar mycket som åtminstone jag förväntar mig; vatten hämtar de i brunnen på gården, utedasset delar de med två andra familjer och värmen kommer från vedspisen.



När vi kommer fram är stämningen hög. Det är inte var dag som familjen får besök av någon från ett annat land, de har satt på sig sina bästa kläder och gjort sig fina. De vill inte behöva skämmas över sin fattigdom, över de dåliga kläderna eller över att de måste ta emot hjälp. Men att de behöver hjälp inser jag ganska snabbt för även om mormor Regina gör allt för sina barnbarn, räcker hon inte till. De vet varken var mamma eller pappa finns och Regina är mer mamma än mormor för barnen.



Svältkur för den fattige
Till för ett år sedan hade Regina ett nattjobb som säkerhetsvakt/vaktmästare på en byggfirma, idag är hon, liksom många andra, arbetslös och utförsäkrad. Så länge hon jobbade hade familjen det ganska bra. Nu försöker de klara sig på social- och barnbidrag, totalt 2 700 kronor per månad. Hyran för lägenheten är 850 kronor och barnens skolpeng 600 kronor. Resten, drygt 1 000 kronor, går till värme, el, mat, kläder och hygienartiklar, priserna på det är ungefär som i Sverige.

Vintern är värst
För att ändå få det att gå ihop jobbar hela familjen hårt; av kommunen har de fått en liten markplätt där de kan odla potatis och grönsaker, de plockade bär och svamp i skogen som de, tillsammans med midsommar- och julkransar som Regina tillverkar, säljer på marknaden i byn. Tidigare var det en hobby men nu är det ett viktigt ekonomiskt tillskott. Allt de tjänar sparas till vintern då utgifterna på framförallt värme och el stiger.



Fler sänkningar
När hon är ensam gråter Regina över den svåra situationen. Hon vill inte gråta eller vara ledsen inför barnen, hon är rädd att de ska förlora sitt sista hopp om hon bryter ihop inför dem. Det ryktas om att både social- och barnbidrag ska sänkas ännu mer. Om det händer vet Regina inte hur familjen ska klara sig. Helst av allt vill hon ha ett jobb men det finns inga i området och hon varken kan eller vill ta ett arbete i en annan del av Lettland.
– Jag vill inte lämna barnen ensamma någon längre tid, säger hon. Deras mor lämnade dem när de var små och de är beroende av att jag finns i deras närhet.




En fin fasad
Samtalet avbryts när familjens lilla haltande pudel försöker ta min penna. Trots den svåra situationen bryter alla ut i skratt, ett hjärtligt skratt som får familjen att för en kort stund glömma sina svårigheter. Innan vi går frågar jag Regina om det är något mer hon behöver, förutom det fina Julpaket som hon fått.
– Mina barn behöver varma vinterjackor, en ny vinterjacka kostar 600 kronor, det har jag inte råd med. Regina tittar ned i golvet som om hon skäms över sin situation.
I Lettland är det viktigt att inte se fattig ut och barn som har otidsenliga eller slitna kläder blir mobbade för det.

Det är dags att fortsätta; vi säger hej då till varandra och hoppar in i bilen. På trappan står familjen länge och vinkar. På väg tillbaka till Riga kan jag inte låta bli att tänka på alla de lettiska familjer som jag träffat under dagen. Många av dem har stora skulder till gasbolag, elbolag och hyresvärdar för att de pengar som de får ihop, går till mat. I vinter riskerar många lettiska barnfamiljer att bli vräkta från sina bostäder på grund av sina skulder. Än en gång kan jag konstatera hur bra vi har det i Sverige. Trots det är vi snabba på att klaga på våra löner, på våra höga skatter och på att vi inte har råd att köpa alla de saker vi vill eller åka på de resor som vi vill...



Text och foto: © Mikael Good

Reportaget om familjen Išlenktas som jag gjorde 2009 har tidigare publicerats i Hoppets Stjärnas månadsbrev. Det var många som engagerade sig i familjens svåra situation och idag har familjen fått den hjälp och det stöd som de behöver. Jag var själv med och gjorde en återrapport 2010, förutom att det var ett kärt återseende så gick det inte att ta miste på den uppriktiga glädjen som de kände över all den hjälp och det stöd som de fått efter reportaget :) Familjen heter egentligen något annat, men med tanke på att jag publicerar reportaget i min blogg har jag valt att ändra på deras namn.

torsdag 8 december 2011

Den ekonomiska krisens stora förlorare

Du har säker hört talas om den stora ekonomiska krisen i Lettland. Men det mesta som har skrivits om Lettland i media är siffror och olika uttalanden från politiker och ekonomer eller artiklar av svenska journalister som skrivit om krisen i Lettland över en perfekt latte på något trendigt café i centrala Riga. Låt mig istället ta er med på en resa till den pittoreska lettiska medeltidsstaden Cesis, 85 km nordöst om Riga där jag mötte några av den ekonomiska krisens stora förlorare.



Hack i häl på socialarbetaren Evita från Cesis kommun och biståndsarbetaren Liana från Riga, gick jag upp för en gammal knarrande spiraltrappa i ett mycket slitet hyreshus. I dörren till en av lägenheterna möttes vi av den leende småbarnsmamman Dace Gimenes som hälsade oss välkomna. Daniela, 4 år tittade nyfiket fram i skydd av sin mamma. Vi gick genom det lilla köket och in i vardagsrummet där jag hälsade på pappa Aldis, Sandra, 2 år och lille Kristers, 11 månader. Den äldsta dottern Adrija, 6 år var i förskolan. Familjen Gimenes hade verkligen sett fram emot vårt besök, det var första gången som de fått besök av någon från ett annat land och barnen hade klätts i sina finaste kläder dagen till ära. För letter är det viktigt att hålla en fin fasad utåt och inte se fattiga ut.
– Du jobbar väl inte för en lettisk tidning, sa Dace och tittade lite oroligt på mig.
När jag förklarade att jag är en svensk frilansjournalist slappnade hon av. Familjen var orolig för vad grannarna skulle tycka om artikeln publicerades i en lettisk tidning, det är fult att vara fattig i Lettland.

   

Olämplig lägenhet för en småbarnsfamilj
De sex personerna i familjen trängs i en liten sliten enrumslägenhet på 40 kvm som är i stort behov av renovering. I rummet finns en gammal kakelugn som effektivt sprider värme i rummets alla hörn. De gulnade väggarna är fyllda med sotflagor och mögel, en smutsig blå matta ligger på parkettgolvet framför en kraftigt nedsutten och smutsig bäddsoffa som lämnat sina bästa dagar långt bakom sig. En otäck stank av urin spreds över lägenheten från toaletten på samma våningsplan, en toalett som de delade med en annan familj.
– Usch det är så smutsigt och hemskt här, du behöver väl inte ta kort på köket eller toaletten, sa mamma Dace och såg mig vädjande i ögonen när jag höjde kameran för att ta ett kort.Det lilla köket är direkt otjänligt; det är vattenskadat, fullt med mögel och definitivt inte ett kök för en småbarnsfamilj...
– Jag har försökt att få lägenheten ren och snygg inför ert besök men det går inte att få den ren hur jag än försöker sa mamma Dace.

Även om jag inte är speciellt äckelmagad avstod jag från att besöka den stinkande toaletten.

   

Inga arbeten för småbarnsföräldrar
Som småbarnsförälder skulle jag aldrig vilja bo som familjen Gimenes. Särskilt inte med en liten kille som Kristers, han smakade nyfiket på allt han hittade på golvet. Mamma Dace och pappa Aldis gör ändå allt för att hålla humöret uppe så att barnen inte ska bli alltför oroliga. Aldis är mycket plågad över situationen, han är sjukpensionär på grund av en hörselskada men vill ändå ha ett arbete så att han kan göra rätt för sig och inte vara beroende av bidrag och andra människors välvilja.
– Ingen vill anställa en småbarnsförälder. De vi känner som har jobb får dessutom sämre och sämre lön och vissa månader får de ingen lön alls..., sa Dace med tårar i ögonen.
Jag tog upp kameran och tog en bild på barnen och Daniela var snabbt framme och ville titta på bilden på kameradisplayen, hon kommenterade bilden på klingande lettiska och skrattade så att hon kiknade. Daniela påminde mig en hel del om min dotter Marcia som är i samma ålder, de har samma glimt i ögat och samma nyfikenhet på omvärlden.

Märkligt skuldsystem
Med el och värme kostar lägenheten 1 500 kronor per månad, men den är ändå för dyr för familjen Gimenes som flyttade till Cesis från en mindre kommun för ett år sen i hopp om att hitta arbete. Aldis sjukpension är på 1 125 kronor och mamma Dace får just nu föräldrapenning på 1 500 kronor per månad för sonen Kristers. När han fyller ett år, upphör den och övergår i ett barnbidrag på endast 120 kronor per barn.
– Jag vet inte hur vi ska klara oss när föräldrapenningen upphör, vi kommer inte att ha råd med mat till barnen. Min äldsta dotter Adrija har talstörningar och behöver hjälp av en logoped, men det har vi heller inga pengar till.

Familjen Gimenes är i stort behov av socialhjälp men för att få den hjälpen måste de först bli skrivna i Cesis, det hade inte varit några problem om inte hyresvärden hade satt sig på tvären och vägrat. Hyresvärden kräver att familjen först ska betala den före detta hyresgästens elskuld på 2 250 kronor för att han ska gå med på att skriva dem på lägenheten och det är pengar som familjen omöjligt kan få fram. Den förre hyresgästen bara lämnade lägenheten och ingen vet var han befinner sig. Även om det låter märkligt i våra öron är det helt lagligt i Lettland att kräva nya hyresgäster på gamla hyresgästers skulder.
Jag frågade varför inte familjen också lämnade lägenheten och skulden bakom sig?
– Var ska vi då bo med våra barn i vinter? svarade Dace.

   

Den ekonomiska krisens stora förlorare
– Vi skulle vilja få tag på ett billigt boende i utkanten av staden eller på landet, så att barnen kan springa fritt, nu är jag orolig varje gång som vi går ut på grund av trafiken. Vi skulle också vilja odla vår egen potatis och egna grönsaker för att hålla nere på kostnaderna.
Med matpriser som är lika höga som i Sverige är det svårt för familjen att få matpengarna att räcka till, de har oftast bara råd att köpa basvaror som potatis, bröd och lök.

Jag sa hej då och lämnade familjen Gimenes. För mig kändes det som om jag hade satts i en tidskapsel och transporterats tillbaka till det Fattigsverige som min gamla mormor växte upp i på 1920-talet och så många gånger berättat om för mig.

Uppriktig medkänsla för dem med stora hjälpbehov
Socialarbetaren Evita är förtvivlad över familjen Gimenes situation och försöker göra allt som står i hennes makt för att hjälpa dem. Då socialtjänstens regelverk hindrade henne från att hjälpa familjen Gimenes tog hon kontakt med biståndsarbetare Liana från Riga och via henne har familjen fått nödhjälp i form av mat, kläder, hygienprodukter och även leksaker. Det som främst slog mig vid mitt besök i Cesis var socialtjänstens stora engagemang i sina klienter, trots att arbetsbördan nästan fördubblats sedan årets början och lönerna sänkts med uppemot 40% samtidigt som socialtjänsten får allt mindre pengar till sin verksamhet. I Cesis drivs socialassistenterna av en uppriktig medkänsla för dem med stora hjälpbehov. De vill ogärna ge pengar i handen. Istället betalar de en stor del av hyran och köper in basvaror och vitaminpiller till barnen samt står för skolpeng och dagisavgifter om så behövs. Familjen Gimenes är en skötsam familj som vill göra rätt för sig men många fattiga familjer i området plågas av att pappor och i en del fall även mammor tar till flaskan för att dränka sina sorger med påföljd att barnen far mycket illa, därför vill socialtjänsten ogärna ge sina klienter pengar då risken är stor att de sups upp.

Lettlands sak är vår
Letterna ville snabbt bli ett nordeuropeiskt land efter självständigheten 1991 men de glömde att bygga en stabil ekonomisk grund fri från mutor och korruption som tidigare hade präglat Sovjetunionens ekonomi. Landets snabba tillväxt var i mångt och mycket ett luftslott som pumpades upp av de svenska storbankernas frikostiga lån utan säkerhet. Nu har luften helt gått ur den lettiska ekonomin och de är tvungna att gå igenom ett stålbad av värsta sort för att åter få igång ekonomin och för att uppfylla de tuffa kraven som EU, IMF och Sverige har ställt på landet i samband med de nödlån på 7,5 miljarder Euro som Lettland tagit för att reda upp sin ekonomi. Den svenska kronans dåliga värde beror i mångt och mycket på att marknaden har förlorat förtroendet för de svenska storbankerna pga deras frikostiga och i många fall rent dumdristiga utlåning i Baltikum. I Lettland var det bara 15% av befolkningen som drogs med i lånekarusellen men det är de övriga 85% som får betala för kalaset i form av kraftiga neddragningar i de offentliga utgifterna.

Familjen Gimenes heter egentligen något annat men då jag valt att publicera reportaget i min blogg har jag valt att ändra på deras namn. Sedan mitt reportage om familjen publicerades i tidningen Världen Idag har familjen Gimenes fått mycket hjälp och stöd. De bor nu i en betydligt bättre lägenhet i en annan lettisk stad. Föräldrarna är fortfarande arbetslösa. Men Dace har haft en del ströjobb som konditor och Aldis har fått hjälp att köpa en hörapparat.



Text och foto: © Mikael Good, 2009. All rights reserved.

Reportaget har tidigare publicerats i tidningen Världen Idag.