It's like I've been born again

Ioana who is a mother of three children travelled from Romania to Sweden in early 2014 in a desperate attempt to earn the extra money that was needed for her children's education. She tried to get a job but soon she ended up on the streets of Stockholm were she begged for money from bypassers. During her stay Ioana became seriously ill and had to seek medical attention.



A good friend of her took her to a hospital where she underwent a number of tests to determine the cause of the disease. A doctor at the hospital informed her that she suffered from Hepatitis C and had a long time cirrhosis. The doctor gave her one or two years to live if she did not get a liver transplant. He prescribed medications to Ioana and advised her to go home to her family and spend her last days of life with them. Because she is a EU-citizen she had to go back to Romania to do the liver transplant.

Health care is free in Romania but the country has problems with corruption. In order to get the care you need you must either have the right contacts or give bribes. Those who have no contacts or money may choose to get poor care or no care at all. Ioana and her husband Vasile did not have the money that they needed to get medications or a liver transplant and her prospects was bleak.



Many Swedes were engaged in Ioanas situation after her story had been aired on ABC News in early 2014. They started to raise money for the benefit of her medications and liver transplantation. The Swedish NGO Heart to Heart was asked if they could set up a account and transfer the money to Ioana. They decided to transfer the collected money to Ioana without charging any fee.

A female reporter from ABC News and her team fought for Ioanas right to get a liver transplant. And thanks to all the media attention they created in both Sweden and Romania about Ioana she was finally included on the waiting list for a liver transplantation at a specialist clinic in Bukarest. After she undervent the transplantation a number of donors continued to give money to her so she could buy the expensive antiretroviral drugs she needed to survive until the surgery.



I met Ioana who is a very kind and gentle woman in her small house in a Romanian village in the middle on Romania in september 2014. She was very thankful to all the people in Sweden who had been engaged in her situation and helped her with their money and prayers. But she was also very worried about the future. Ioanas mother died when she was a young girl and she didn't want her own children to grow up without the love and support from their mother.
- I want to live as long as I can get to see my children grow up to be big. My mother died when I was small and I do not want my children to have to grow up without their mother, she said to me with tears in her voice.



A couple of weeks after I met Ioana, she received the good news that the vaiting was over and that she should get a liver transplant at a clinic in Bucarest. She received the transplantation at the clinic on november 4. After a couple of weeks of convalescence at the clinic she was healthy enough to go home to her husband Vasile and their three children Bianca, Adrian and Sebastian.



Ioana are doing well after the liver transplant but she have to continue to take retroviral drugs for the rest of her life, otherwise her body will reject the new liver.
- If it hadn't been for all the good-hearted people in Sweden I might have been dead. It feels like I've been born again since I got my new liver. I'm very grateful to everyone who has helped and supported me and who have been involved in giving me a new life.

      

Read more about Heart to Hearts Team Roma-project in the following link: http://english.hearttoheart.se/the-team-roma-project-2/

Text and photo: Mikael Good

Följ med hem till de utsatta EU-medborgarnas hembyar

Det är många som frågar sig hur det ser ut i de utsatta EU-medborgarnas hembyar? I bildspelet som du hittar längre ned i artikeln kan du följa med och se hur det ser ut i några av de byarna i Rumänien varifrån en del av de utsatta EU-medborgare som tigger på gatorna i Jönköping, Linköping och Stockholm kommer.

Tanken med bildspelet är att visa hur det ser ut hemma hos de utsatta EU-medborgarna som tigger och låta det bli en motvikt mot alla de felaktiga rykten om romer som sprids i Sverige. Rykten som säger att de lever lyxliv, har fina bilar och bor i fina hus hemma i Rumänien och Bulgarien som de har bekostat med pengar som de tiggt ihop. Bilderna i bildspelet har jag tagit i några romska byar i Rumänien. En del av människorna i byarna har tidigare varit i Sverige och Österrike där de har försörjt sig på att panta burkar eller tigga. 

När jag fick höra de romska musikerna Catalin Vlads och Stefanica Gheorges tolkning av Goran Bregovićs sång Ederlezi kontaktade jag dem och bad att få används sången i ett bildspel som jag höll på att arbeta med. Catalin Vlad är en klassisk gitarrist av yppersta klass. Stefanica Gheorge är en mycket skicklig cellist som går på en masterutbildning i Bukarest, Rumänien. Efter att de sett mina bilder tackade de genast ja.




Bildspelet har tidigare visats på Rysk TV och många av bilderna har visats på SVT och publicerats i olika svenska tidningar och magasin. Det är inte omöjligt att jag inom en nära framtid kommer att lägga upp en längre variant av bildspelet i svartvitt där jag i så fall kommer att samarbeta med en grupp som spelar traditionell romsk folkmusik.

Text och foto: Mikael Good

Därför kommer tiggarna hit

Ett bra mått på ett lands sociala välstånd är hur väl vi tar hand om främlingar och de mest utsatta grupperna i samhället. För mig är det en självklarhet att vi hjälper tiggarna som kommer hit. Men vi ska inte nöja oss med att ta väl hand om dem här. Det är viktigt att vi gör något åt grundorsakerna till deras problem annars riskerar vår hjälp att bli som att sätta plåster på ett infekterat sår utan att behandla infektionen. Hjärta till Hjärta vill komma till botten med problemet och efter sommaren kommer de att starta upp ett nytt projekt i Rumänien med arbetsnamnet Team Roma.

Trots att Rumänien på papperet har gott om värdefulla naturtillgångar och egentligen borde vara ett ganska så välmående land har landet haft svårt att klara övergången från kommunistisk diktatur till frihet och demokrati. Efter att landet blev fritt 1990 har den trögflytande byråkratin parat ihop sig med en utbredd korruption och det har effektivt hämmat landets demokratiska och ekonomiska utveckling. Drömmarna och förhoppningar som rumänerna bar på efter kommunismens fall har grusats. Efter den senaste ekonomiska krisen som slagit hårt mot Rumänien har resterna av de sista drömmarna raserats. Utöver de ekonomiska problemen finns ett urgammalt förakt och rasism mot de romska och rudariska minoriteterna. Hundratusentals rumäner som lever i extrem fattigdom har valt att bege sig till andra länder i Europa i desperat jakt efter ett arbete så att de ska kunna försörja sina barn. Det som är gemensamt för alla EU-migranter som kommer hit är att de vill få tag på ett arbete och tjäna pengar. Tiggandet är något som de tar till som en sista desperat nödlösning.

De flesta tiggarna som återvänder till sina hembyar i Rumänien har inte så mycket pengar med sig i bagaget. En del av dem kan även vittna om en ytterst omild behandling från polis och en del av befolkningen i de länderna där de har sökt sin försörjning. Tiggarna i Norden behandlas ofta bättre än vad de gör i många andra länder. Trots risken för en dålig behandling väljer ändå många fattiga rumäner att söka lyckan i andra länder. Anledning till det är enkel. De har inga andra alternativ och det är bättre att få några slantar i koppen i ett land i de västra delarna av Europa än att svälta i Rumänien. Så länge som det inte finns några alternativ i Rumänien kommer de att fortsätta komma hit. De allra flesta som kommer hit är hederliga människor som har rest hit på vinst och förlust. Och de tillhör till största del minoritetsfolken romer eller rudari. Den ekonomiska krisen har slagit mot Rumänien med full kraft och även etniska rumäner som tidigare kunde försörja sig har nu börjat att dyka upp som tiggare på våra gator. Oftast har de högre utbildning än de tiggare som tillhör någon av minoritetsgrupperna. 



Jag träffade Ionel* som är etnisk Rumän utanför affären för ett par veckor sedan. På en blandning av spanska och engelska kunde vi föra en enklare konversation. Ionel berättade att han skämdes över att behöva sitta med en mugg och vara beroende av andra människors välvilja. Han vill arbeta och göra rätt för sig.
- Jag har jobbat som hantlangare på byggen runt om i Europa i 15 år men det finns inte några jobb för mig längre. När jag fick höra att det byggs en hel del i Sverige bestämde jag mig för att åka hit för att få tag på ett jobb på ett bygge så att jag kan försörja min familj hemma i Rumänien och få ihop tillräckligt med pengar till min dotter som är sjuk i leukemi och behöver opereras.
Ionel har besökt mängder av byggen i olika städer runt om i Sverige utan att få napp. Till skillnad från många av de andra EU-migranterna från Rumänien har han gått i skolan och pratar flytande spanska och lite engelska. När jag återvände för att prata mer med Ionel dagen efter hade han fått ihop tillräckligt med pengar i sin mugg för att kunna resa vidare till nästa stad på jakt efter ett byggjobb.

Det är viktigt att vi behandlar alla utsatta människor som kommer hit på ett värdigt sätt. Allt prat om att tiggarna skulle vara organiserade är bara myter enligt polisen, sociala myndigheter och de många frivilligorganisationerna som jobbar med tiggare. Högerextrema partier har folk ute som spionerar på tiggarna för att avslöja dem men inte heller de har kommit med några hållbara bevis för att tiggarna skulle vara organiserade av kriminella gäng. Det är viktigt att vi hjälper dem som kommer hit men om vi bara hjälper dem här så missar vi poängen. Om vi inte gör något åt grundproblemet kommer vi aldrig att komma åt orsakerna till utanförskap, diskriminering, fattigdom och misär bland utsatta grupper i Rumänien och tiggarna kommer att fortsätta att komma hit i jakt på en försörjning. Hjälpverksamheten Hjärta till Hjärta som jag arbetar på har långt framskridna planer på att göra något åt grundproblemet på plats i Rumänien. Genom vår rumänska samarbetsorganisation kommer vi att efter sommaren dra igång ett arbete som heter "Team Roma" i en by i Rumänien som många av tiggarna i Linköping kommer ifrån.

Här kan du tal del av en artikel som handlar om romernas utsatta situation i Rumänien och hur man kan vara med och förändra deras livsvillkor: http://hearttoheart91.blogspot.se/2013/12/tittar-du-ocksa-bort.html

Text och foto: Mikael Good

*Ionel heter egentligen något annat.

Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon!

En östgötsk givare fick nys om det rudariska tiggarparet Petres och Consuelas svåra situation och bestämde sig för att vara med och förändra deras liv. Tillsammans med en arbetskamrat som kan rumänska hade jag ett spännande lunchmöte över en talrik linssoppa med dem i Johanneskyrkan i Linköping i måndags. Ett par timmar senare skulle de sätta sig på bussen hem till Rumänien och lämna tiggeriet bakom sig.

- Det här är mina barn, min mamma och jag säger Consuela och visar mig ett vältummat kort som hon förvarar i fickan närmast hjärtat.
Concuela har inte träffat sina älskade barn på över en månad och hon ska springa dem till mötes och omfamna dem alla på en och samma och hon vet med sig att hennes skratt kommer att blandas med många glädjetårar.

Med sig i bagaget från Sverige har de en motsåg som de har fått från Hjärta till Hjärta i Linköping. Med den kommer Petre att kunna försörja sin familj. Om ett par veckor kommer de att få pengar till en häst och vagn, pengarna har de fått från en östgötsk givare som blev rörd över familjens situation. När Petre förstod att någon annan människa ville göra en sådan välgärning mot hans familj utbrast han glatt:
– Då ska vi genast åka hem till Rumänien, jag vill inte tigga en minut till nu när jag kan försörja mig själv.

Om ett par timmar kommer bussen från Sverige fram till Rumänien och Petre och Consuela kommer kanske inte behöva sätta sig utanför en butik och tigga i ett främmande land igen.

Text och foto: Mikael Good

Gheorghe - Mannen bakom tiggarmyten

När vi svenskar möter okända människor som vi inte riktigt förstår oss på eller kan kommunicera med bygger vi gärna upp myter om dem. I och med att de flesta av oss inte kan prata med tiggarna sprids det många myter om dem. En av myterna är att organiserade ligor tar hand om pengarna som de tigger ihop. Men enligt polisen, socialförvaltningen och de många frivilligorganisationerna som arbetar mot tiggarna i kommuner runt om i landet finns det inte ett enda fall som kan bevisa att myten stämmer.

Mannen på bilden heter Gheorghe han är i 30-årsåldern och kommer från den lilla byn Malu Vanat som ligger drygt 15 mil från huvudstaden Bukarest i Rumänien. 100 av EU-migranterna som tigger i och kring Stockholm kommer från hans hemby. De flesta EU-migranterna som avhystes från tältlägret i Högdalen i februari kom från Malu Vanat och Pauleasca. Gheorghe tillhör minoritetsfolket Rudari som ibland felaktigt kallas för romer. Ingen vet bestämt varifrån de kommer men till utseende och traditioner har de många likheter med stäppfolket Kazarerna som levde i området mellan Svarta havet och Kaspiska havet mellan år 600-900.

Gheorghe kom till Sverige med en förhoppning om att få tag på ett arbete inom jord- eller skogsbruket. Men hur han än försökte fick han inte tag i något arbete. Gheorghe vill inget hellre än att arbeta och göra rätt för sig. Att han bara kan Rumänska och varken kan läsa eller skriva har satt ordentliga käppar i hjulet för honom och till fann han ingen annan utväg än att sätta sig på gatan och tigga ihop pengar. De flesta pengarna som Gheorghe tigger ihop skickar han hem till sin fru och sina barn i Pauleasca. De övriga pengarna sparar han ihop till returbiljetten. Härbärget som han tidigare bodde på stängde för ett par veckor sedan och nu bor han tillsammans med några andra tiggare i en park.

Text och foto: Mikael Good

Är det roboten R2-D2 eller en bakmaskin?

Vid en snabb anblick skulle man nästan kunna tro att bilden föreställer roboten R2-D2 som bland annat är känd från sin medverkan i Star Trek filmerna. Men det är inte en robot utan en bakmaskin. Efter att jag gått förbi bakmaskinen i Hjärta till Hjärtas Second-handbutik i Linköping under ett par månaders tid, bestämde jag mig till sist för att köpa den. Till ett pris av endast 65 kr fick jag en knappt använd begagnad bakmaskin som fungerar helt perfectamundo. 

Brödet som min fru och jag bakar i bakmaskinen blir riktigt, riktigt gott. Tack vare timern är det färdigt när vi går upp på morgonen. Tänk att kunna unna sig vardagslyxen av nybakat bröd på morgonen utan att man behöver gå upp i svinottan för att förbereda det. Det värsta med att baka är disken efteråt. Men bakmaskinen är väldigt lätt att rengöra och man slipper all den jobbiga disken efter baket. En bakmaskin är ett perfekt redskap för dem som älskar doften av nybakat bröd och som gärna ligger och drar sig på morgonen.

Som du ser går det att fynda annat än kameror och objektiv i second-handbutiker. Om och när bakmaskinen har tjänstgjort färdigt kan jag säkert kränga den vidare till en "Trekker" och få tillbaka mer pengar än vad jag gav för den. Har du vägarna förbi en Second-handbutik tycker jag definitivt att du ska gå in och ta en sväng. Det går att göra en hel del fina fynd som både din plånbok och vår gemensamma miljö mår bra av!

(Edit) Det är en och annan läsare som har påpekat att R2-D2 är en figur från Star Wars och inte från Star Trek. Men enligt en artikel i den engelska tidningen the Guardian den 10 september 2013 har R2-D2 även varit med i Star Trek ett par gånger. (Edit)

Text och foto © Mikael Good, All Rights Reserved

Gråt inte, mamma kommer snart och hämtar er

Farmor Sandra hade lovat att passa Arvids och Ralfs i ett par månader medan deras mamma Sadrite* skulle till Tyskland och arbeta. Sadrite hade packat ned kläder, gosedjur, blöjor och leksaker till sina små pojkar. Hon kramade omsorgsfullt om dem och sa sedan med vänlig röst: – Gråt inte, mamma kommer snart och hämtar er igen. 

Sandra såg verkligen fram emot att få ta hand om sina ögonstenar som bara var ett och tre år gamla. Men månaderna blev bara längre och längre utan att de hörde något från Sadrite. Och till sist började åren gå och Sadrite har fortfarande inte hört av sig. Sandra tror att Sadrite fortfarande arbetar i Tyskland men ingen vet riktigt var hon befinner sig.

– Min son Eivars* som är pappa till pojkarna vill inte veta av dem och han har en ny familj och bor på en annan ort i Lettland, säger Sandra och väjer med blicken.

Det märks att Sandra skäms över sin son, hon vill helst inte prata om honom. 

Lägenheten som de bor i är märkt av tiden och den doftar fränt av mögel och fuktskada, väggarna är fläckade av mögel som krupit in bakom tapeterna. Rummet som Sandra och pojkarna trängs i är drygt 12 kvadratmeter. Även om boendet är billigt är det undermåligt. Borta på gården vid vedskjulet står utedasset.Vattnet får de hämta i brunnen. När Sandra ska tvätta får hon fylla på vattnet för hand i maskinen.

– Jag är så tacksam för min tvättmaskin som jag fick för ett par år sedan. Tidigare fick jag tvätta för hand och ni vet säkert hur mycket tvätt det blir efter två pojkar, säger hon med antydan till ett litet leende.

Pojkarna är flitiga i skolan. Arvids är mycket duktig på sport och framförallt på fotboll, men han är inte så förtjust i att titta på fotboll, han vill spela själv. Ralfs är bra på att spela basket, samt att teckna och måla. Pojkarna bor på internatskola under veckodagarna och kommer hem på helgen. 

– Tack och lov bor och äter de gratis på internatet, annars vet jag inte hur vi skulle klara oss. Sandra funderar en stund och säger sedan: 

– De 1300 kronorna som jag tjänar på mitt beredskapsarbete räcker precis till mat, el och hyra. Skulle utgifterna öka har vi inget att spara in på.

Vi blir avbrutna i vårt samtal av att familjens lilla hund som inte är så van vid besök ger mig en ordentlig utskällning. Det gör att vi för en liten stund kan vända ryggen mot problemen och fly in i skrattets och leendets muntra värld.

     

Förra året fick Sandra äntligen vårdnaden om Arvids och Ralfs efter många års kamp med de sociala myndigheterna. För pojkarna är Sandra mer mamma än farmor. Det tar emot för Sandra att ta emot hjälp, hon är en kvinna av den gamla stammen som vill göra rätt för sig och inte ligga någon till last. Men i det här fallet räcker det inte med envishet och vilja. Trots att hon har sökt massor av jobb har hon inte fått något napp, den ofrivilliga arbetslösheten och de dåligt betalda beredskapsarbetet har satt djupa spår i Sandras magra ekonomi. 

Förhoppningsvis går den lettiska ekonomin mot ljusare tider men det kommer nog att dröja många år innan kvinnor som Sandra som lever i djup fattigdom får ta del av den ekonomiska uppgången. Fram till dess är de i fortsatt behov av vårt stöd och vår hjälp.

    

Vill du ge en julgåva till Hjärta till Hjärtas arbete i Lettland är du välkommen att sätta in gåvan på Plusgiro 90 07 85-7 märk betalningen med "Julgåva 2013"

Vill du bli familjestödjare för en fattig och utsatt lettisk familj eller om du vill veta mer om Hjärta till Hjärtas arbete i Lettland kan du kontakta dem på info@hearttoheart.se

Text och foto: Mikael Good, Hjärta till Hjärta, All Rights Reserved.

*Sadrite och Eivars heter egentligen något annat.

Den rikaste mannen i Lettland

Rikedom är egentligen inte ett mått på hur stora materiella och ekonomiska tillgångar som man har. Rikedom handlar om hur man tjänar andra människor. Jag har fått förmånen att lära känna en man som tjänar många andra människor. Trots att han säkerligen inte tycker det själv är han ett stort föredöme i sitt tjänande.

Många av er har säkert träffat Ivars Velks på någon av Hjärta till Hjärtas resor till Lettland och en del av er har säkert blivit goda vänner med Ivars och hans hustru Liana. Jag lärde känna Ivars och Liana i december 2005 när min hustru och jag besökte olika projekt, familjer, sjukhus och barnhem runt om i Lettland för Hoppets Stjärnas räkning. När jag var i Lettland senast berättade Ivars något för mig som jag inte tidigare kände till om honom.

Under sovjettiden när Ivars och hans fru Liana var unga och deras dotter var liten umgicks de mycket med grannfamiljen. Grannarna hade en flicka som var i samma ålder som deras. Flickorna var nästintill oskiljaktiga och de lekte med varandra så fort tillfälle gavs. När Lettland blev fritt 1991 skildes de båda familjernas vägar åt. Ivars och hans hustru började att arbeta med välgörenhet och deras forne granne som hade sinne för affärer byggde snabbt upp sin privata förmögenhet efter Sovjetunionens sammanbrott. Den forne grannen har nu blivit en av de rikaste och mäktigaste personerna i Lettland. Rika människor använder sina pengar till att skaffa sig inflytande i politiken och på så sätt kan de öka avkastningen på sina egna investeringar.

Ivars har precis så att det räcker och blir över. Men han skulle gärna vilja ha lite mer pengar så att han kunde ge mer. När det har saknats pengar i hjälporganisationen Velki Association som Ivars och Liana driver, har han tagit av sin egen lön och besparingar så att ingen av de fattiga familjerna som de stöttar ska bli utan pengar. Jag frågade om hans gamla vän ger några pengar till Velki Association? Ivars suckade lätt och sa:
- Man kan kanske tycke att han som har stora ekonomiska resurser skulle kunna bidra mera men alla ansvarar själva för sina handlingar och stora medel medför också en annan typ av utgifter. 
Ivars lutar sig tillbaka och tänker efter en stund och sedan säger han med ett leende:
- Vem vet det kanske kommer en stor anonym donation till en behövande lettisk organisation en dag.
Trots att den forne vännen är mycket, mycket rik är Ivars inte avundsjuk på honom. Han är glad och tacksam för det liv som han har fått och framförallt för att han har fått vara med och hjälpa så många utsatta landsmän genom åren.

Jag lät Ivars berättelse sjunka in och efter en stund sa jag:
- Det är du som är en av de rikaste männen i Lettland?
Ivars tittade frågande på mig och sa:
- Vad menar du med det?
Jag hämtade andan och sa:
- Det står skrivet att vi inte ska samla våra skatter på jorden utan i himlen. Vårt hjärta är där vår skatt är! Med tanke på allt det som du och din fru har gjort med hjärtat för de minsta och svagaste i Lettland vet jag att din skatt i himlen är stor och lönen för allt ditt arbete kommer att bli stor en dag. Men din gamla vän har inte samlat sin skatt i himlen och den rikedom som han har samlat ihop här på jorden kommer att tas ifrån honom en dag. Då kommer han att stå där naken, fattig och utlämnad.
Ivars tänkte efter en liten stund sedan sa han leende.
- Du har nog rätt i det Mikael.

Matteus 6:19-21
19 Samla inte skatter på jorden, där rost och mal förstör och där tjuvar bryter sig in och stjäl. 20 Samla er skatter i himlen, där varken rost eller mal förstör och där inga tjuvar bryter sig in och stjäl. 21 Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.

Text och foto: Mikael Good

Änglabesök på ryska fängelser och straffkolonier

I år firar det ryska välgörenhetsprojektet Christmas Angel Tree tioårsjubileum. Tack vare projektet har tiotusentals brustna familjeband återupprättats. Fångarnas barn har fått julhälsningar och julklappar från sina fängslade föräldrar genom projektet, i vissa fall har deras barn inte hört av sina föräldrar på många år. Tusentals fångar i Ryssland har fått hopp om en bättre framtid och många fångar har lämnat sin kriminalitet bakom sig och börjat om på nytt med sina nära och kära när de suttit av sina straff.



I Sverige är det tomten som kommer med julklapparna men i Ryssland är det julängeln som levererar klapparna.Välgörenhetsprojektet Christmas Angel Tree (skrivs i fortsättningen änglaträdet) startade 2003 och under sin relativt korta livstid har änglaträdsprojektet spridit sig till många regioner i Ryssland. Ett stort antal volontärer arbetar med projektet och tack vare dem finslipas och utvecklas projektet varje år. Fångarnas familjer besöks genom projektet och de arrangerar möten mellan fångarna och deras barn. Änglaträdsprojektet organiserar även speciella informationsträffar i fängelserna där de betonar vikten av att kunna förlåta för att gå vidare i livet.

Änglaträdets volontärer har fått se många trasiga familjeband helas och upprättas under de år som projektet har pågått. I vissa fall har barnen inte sett sina barn sedan de var spädbarn. Trots föräldrarnas svek är barnen oftast väldigt förväntansfulla och ser oftast fram emot att få träffa dem när kontakten har tagits. Larisa Dubrovkina är en av änglaträdets kordinatorer. Hon berättade nyligen att hon hittat ett foto på internet som föreställde en flicka som kramar en teddybjörn, vilken hon hade fått från sin fängslade mamma genom projektet. Larisa skickade ett meddelande till flickan. När flickan svarade på Larisas meddelande skrev hon att efter det att hennes mamma hade blivit frigiven hämtade hon hem henne från barnhemmet där hon bott medan mamman satt i fängelse. I dag lever de ett vanligt familjeliv och teddybjörnen som hon fick från sin mamma genom änglaträdet är hennes mest älskade och dyrbaraste ägodel.



Även om många av berättelserna om föräldrar och barn som har återförenats har lyckliga slut, händer det allt som oftast att det ligger en ganska så komplicerad historia bakom. För några år sedan träffade änglaträdets koordinator Larisa Dubrovkina en fängslad kvinna som hade en dotter som hon inte haft kontakt med på många år. Kvinnan ville ge en julklapp genom änglaträdet till sin dotter i ett försök att återupprätta den brutna kontakten. Hennes dotter vägrade att ta emot julklappen på grund av mammans tidigare svek. Men mamman var envis och följande år deltog hon åter i änglaträdet med förhoppning om att kunna återknyta kontakten med dottern som hon missunnat i allt för många år. 



Denna gången tog Larsia god tid på sig med att prata med flickan. Larisa försökte förklara för henne att alla kan göra misstag i livet men att vi inte ska vara allt för snara med att döma, vi ska alltid vara beredda att förlåta och ge en extra chans. Till sist tog flickan emot gåvan från sin mamma. Några veckor senare när Larisa var med och samlade ihop enkäter som fångarna på kvinnofängelset fyllt i om änglaträdet, kom flickans mamma fram till Larisa och tackade för alla hjälp. Hon berättade att hon börjat kommunicera med sin dotter igen och nu hoppades hon på en bättre framtid för dottern och sig själv och att de hade börjat planera för att bo tillsammans efter att hon hade blivit frigiven från sitt fängelsestraff.



Fängelseadministrationerna på de olika fängelserna ger gärna sitt tillstånd till änglaträdsprojektet. De har sett att projektet har en väldigt positiv effekt på fångarna. De är också väldigt hjälpsamma under uppstarten av projektet och de hjälper till med organiseringen. Änglaträdet är inte bara ett väldigt intressant och spännande projekt det är också ett projekt som rör människor på hjärtedjupet. Några reportage om änglaträdet har sänts på Rysk TV och publicerats i ryska tidningar och de reportagen har fått en mycket positiv respons av tittare och läsare. 



I år kommer en känd rysk fotograf att följa arbetet på olika fängelser runt om i landet. Han ska göra bildreportage om änglaträdsprojektet för olika magasin och tidningar och tanken är att hans arbete även ska resultera i en utställning och en bok.



Vill du läsa mer om Christmas Angel Tree:s arbete? I det här reportaget kan du läsa om en liten pojke som placerades och växte upp på barnhem i Ryssland när hans mamma blev dömd till fängelse. Pojken älskade sin mamma och drömde om att få återförenas med henne trots att hon under många år hade svikit och försummat honom: Jag vill bo tillsammans med min mamma

Text: Maria Shipilova och Mikael Good, Hjärta till Hjärta. Foto: Fängelsemissionen, Ryssland

Om du vill vara med och stötta Christmas Angel Trees viktiga och framgångsrika arbete med att återupprätta familjerelationerna mellan ryska fångar och deras barn kan du ge en gåva till projektet via hjälpverksamheten Hjärta till Hjärtas 90-konto: 90 08 85-7, märk din gåva med "änglaträdet".

Dela gärna det här inlägget med dina vänner och arbetskamrater. Tack på förhand!

Jag vill bo tillsammans med min mamma

Det här är en berättelse om en liten pojke som placerades och växte upp på barnhem i Ryssland när hans mamma blev dömd till fängelse. Pojken älskade sin mamma och drömde om att få återförenas med henne trots att hon under många år hade svikit och försummat honom på grund av sin kriminalitet och sitt missbruk.

Trots att Sergei inte hade hört av sin mamma på flera år och att hon hade försummat honom redan innan hon blev fängslad på grund av sitt missbruk, drömde Sergei om att hans mamma bara skulle dyka upp på barnhemmet och hämta hem honom så att de kunde bo tillsammans igen. Men det var bara en dröm och ju längre tiden gick desto troligare var det att han skulle hamna i ett fosterhem. Det hade till och med gått så långt i planeringen att föreståndaren på barnhemmet hade valt ut en lämplig familj som de tyckte skulle ta hand om Sergei. När den familjen stod i begrepp att besöka honom på barnhemmet blev han varse om det och med tårar som rullade ned för kinderna sa han med bruten stämma:
- Jag vill inte till något fosterhem, jag vill bo med min mamma!

Barnhemsföreståndaren blev berörd av Sergeis tårar och bestämde sig för att skjuta upp fosterhemsplaceringen ytterligare en tid, åtminstone tills dess att Sergeis mamma hade avtjänat sitt straff.

Samtidigt arrangerade samordnaren för projektet “Christmas Angel Tree” i St: Petersburg Vera Roganova projektet på kvinnofängelset IK-2. Projektet går i korthet ut på att personal och volontärer från Christmas Angel Tree förmedlar julklappar och hälsningar mellan fångar och deras barn. Ett av syftena är att hela trasiga familjeband och återupprätta den kontakten som i många fall har gått förlorad när barnens föräldrar dömts till fängelse. Många av fångarna passade på att skicka en julhälsning och en julklapp till sina barn.


Sergei, Elena och Vera

Vera mindes speciellt en ung kvinna vid namn Elena Erofeeva. När hon dömdes till fängelse för stöld placerades hennes son Sergei på ett barnhem i Vyborg (Viborg) nära den finska gränsen. Trots att Elena inte hade träffat sin son på lång tid var hon orolig för honom och hon bad Vera att hon skulle ge honom en julhälsning och en julklapp från henne. När en av våra volontärer besökte barnhemmet och överlämnade julklappen till Elenas son meddelade barnhemsföreståndaren att det fanns en familj som ville adoptera Sergei. Men Sergei hade varit mycket bestämd med att han inte ville bli bortadopterad. Han hade redan en mamma som han ville leva med. När Elena fick höra vad hennes son hade sagt till volontären blev hon mycket rörd. Hon kände att hon hade svikit Sergei genom sin kriminalitet och sitt missbruk. Och hon hade inte funnit till hands för honom när han behövde henne som mest.

Pojkens envishet fick hennes moderskänslor att vakna och sakta men säkert började Elena att förändras till det bättre och hon ställde allt mer in sig på att hon skulle bli en riktig mor för sin son och leva tillsamman med honom när hon hade avtjänat sitt straff i maj i år. Vera och några volontärer från fängelsemissionen fortsatte att träffa Elena regelbundet och de samtalade och bad tillsammans med henne. Att de verkligen brydde sig om Elena och visade henne en kärlek och vänlighet som hon inte upplevt tidigare bar till sist rik frukt och i början av maj strax innan hon blev frigiven böjde sig Elena för Jesus och tog emot Honom som sin frälsare och Herre. 

Elena och Sergei

När Elena blev frigiven hjälpte några av volontärerna i Christmas Angel Tree henne att få tag på ett arbete och en bostad. Elena gick även med i en församling där hon fick mycket hjälp och stöd av sina trossyskon. Under ett par månader redde hon upp de problem som hon hade med polisen och andra myndigheter. Elena genomgick en radikal förändring under den här korta tiden. Från att bara ha låtit sitt liv kretsa kring sitt eget liv och sina egna problem hamnade hennes fokus istället på sonen. Hon började att regelbundet besöka Sergei på det sommarläger för barnhemsbarn som han var på. Elena lyckade även få Sergeis far som hon inte hade träffat på många år att ta kontakt med sin son och han började också att besöka honom.

Elena förväntade inte att någon skulle våga lita på henne. Under alla de åren som hon hade varit slav under sitt missbruk hade hon behandlat sina nära och kära illa. Nu fruktade hon att hennes släktingar, arbetskamrater och grannar skulle förskjuta henne, men det blev helt tvärtom. Alla hennes arbetskamrater, släktingar, grannar och även de övervakarna som hon träffade såg att hon var helt förändrad och de behandlade henne väl och gav henne mycket hjälp och stöd.

I början av augusti i år ringde Elena till Sergei på barnhemmet, hon hade en bra och en dålig nyhet att berätta för sin son. Hon frågade honom vilken han ville höra först. Sergei tänkte efter en stund och sa sedan att han ville höra den dåliga först.
Elena sa med lätt darrande stämma:
- Den dålig nyheten är att jag aldrig har besökt dig på barnhemmet under alla år som du har varit där, hon var tyst en liten stund och sedan sa hon:
- Vet du vilken den goda nyheten är? 

Sergei svarade:

- Nej det vet jag inte. Berätta för mig.

Elena fortsatte:
- Jag ska komma till dig på barnhemmet och hämta hem dig till vårt gemensamma hem. Den 10 augusti i år återförenades Sergei äntligen med sin mamma.


Sergei och Elena

Elena berättade att hon själv inte hade trott att hon skulle kunna få tillbaka vårdanden och kunna ta hem sin son på bara två månader. Att hon kunde göra det är ett mirakel, men å andra sidan är julen en tid för mirakel. Elena är mycket tacksam mot alla dem som engagerade sig i hennes livssituation, och speciellt mot alla i projektet “Christmas Angel Tree”. Tack vare att de levde ut sin tro och gav Elena det som hon behövde mest i sitt liv, kärlek och omtanke, blev hon frälst och både hennes och Sergeis liv blev helt förvandlade.

Ett ryskt filmteam från TV-kanalen TBN-Ryssland följde med Elena när hon hämtade Sergei på barnhemmet. Inslaget sändes i rysk TV i mitten av augusti. Christmas Angel Tree har fått tillstånd att använda sig av inslaget i sitt arbete. Och de hoppas att det ska kunna fungera som uppmuntra för andra fångar som är i en liknande situation som Elena.

Text: Mikael Good. Foto: Fängelsemissionen, Ryssland

Om du vill vara med och stötta Christmas Angel Trees arbete med att återupprätta familjerelationerna mellan ryska fångar och deras barn kan du ge en gåva till projektet via hjälpverksamheten Hjärta till Hjärtas 90-konto: 90 07 85-7, märk din gåva med "änglaträdet".


Dela gärna det här inlägget med dina vänner och arbetskamrater. Tack på förhand!

Приветствую Вас, дорогие коллеги фотографы и репортеры

Мне, как шведскому репортеру, практически невозможно получить разрешение на посещение русской тюрьмы. Но это не представляет проблемы для гражданина России. Поэтому я хочу дать возможность моим коллегам – русским фотографам и журналистам рассказать в этой группе интересную историю Рождественской Елки Ангела – проекта, который в конце этого года пройдет во многих тюрьмах России. Если Вам интересно узнать больше о проекте, воспользуйтесь ссылками в конце этого текста. Я разговаривал с руководителем проекта Волковым Яном Сергеевичем. Если Вы заинтересованы в работе в очень интересном фото-проекте, Вы можете связаться либо со мной, либо с Волковым Я.С. непосредственно по адресу на сайте:
http://angelproject.ru/

Tittar du också bort?

En utsträckt hand, ögon som med vädjande desperation försöker möta din eftermiddagströtta blick utanför snabbköpet. Du väjer instinktivt med blicken för att slippa se verkligheten för en av Europas många romer i vitögat. De romska tiggarna som kommer till Sverige har sökt sig bort från en mycket tuff tillvaro i Rumänien till en lite bättre tillvaro som tiggare i Sverige. Genom dem har vi fått se en liten glimt av romernas utanförskap. Hjärta till Hjärta tittar inte bort, vi vill vara med och förändra tiggarnas förutsättningar i Rumänien men för att kunna göra det så behöver vi din hjälp.

Livssituationen är mer eller mindre hopplös för romer i Rumänien. Arbetslösheten ligger på 70-80%. Romerna som har jobb arbetar oftast som daglönare inom jordbruket och de tjänar runt en hundralapp de dagarna som de har jobb. Så länge det inte finns några alternativ för dem på hemmaplan kommer många av dem låna ihop till en bussbiljett med hopp om att få tag på ett arbete i ett annat EU-land. Enligt en färsk EU-rapport lever nästan 90% av romerna från Rumänien under den nationella fattigdomsgränsen. De romer som inte har turen att få tag på ett underbetalt daglönarjobb tvingas som många människor i U-länder att försörja sig på vad de kan hitta på soptippar och skrotupplag. 



På pappret finns ett trygghetssytem som liknar vårt men för att få ta del av det krävs att man ger mutor till myndighetspersoner och sjukvårdspersonal. De flesta romerna har inte råd att betala mutorna som krävs. Barnen föds i hemmen och får inte någon identitet. I och med att de inte har någon identitet får inte föräldrarna de bidrag som de enligt lag har rätt till. De har hamnat utanför systemet trots att deras familj och släkt bott i Rumänien i många generationer. På grund av att många romer saknar korrekta ID-handlingar vet man inte riktigt hur många romer som bor i Rumänien. Mellan tummen och pekfingret brukar man säga att det bor runt 2 000 000 romer i Rumänien.



Många rumänska romer bor illegalt på någon annans mark. Det innebär att de inte har någon korrekt adress och när som helst kan markägare eller myndigheter avhysa dem och riva deras hem. Segregationen mellan romer och rumäner har växt sedan landet blev fritt från kommunismen i början av 1990-talet. Läskunnigheten bland romer i Rumänien är lika låg som i många utvecklingsländer. Det är inte ovanligt att romska barn mobbas eller trakasseras i skolan. Situationen för romerna i Rumänien påminner en hel del om situationen mellan vita och svarta i sydstaterna i USA på 1960-talet, där svarta behandlades som andra klassens medborgare. Likheterna är många och fram till 1856 hölls romer som slavar i provinserna Valakiet och Moldova, de feodala furstendömen som tillsammans med Transsylvanien utgör det moderna Rumänien. Trots att det romska slaveriet avskaffades för flera generationer sedan, finns såren fortfarande kvar.

Vi vill vara med och förändra situationen för Rumäniens romer. Vi vill ge hjälpen på plats och se till så att romer kan försörja sina familjer och slipper åka ifrån sina barn för en osäker tillvaro som tiggare i andra EU-länder. Idag stöttar vi familjer i den mestadels romska byn Horezu Poienarilor. Vi ger ekonomiskt stöd till familjer så att deras barn kan gå i skolan. Vi har även hjälpt familjer med arrende av jordbruksmark, inköp av djur och utrustning så att de har kunnat lämna en osäker tillvaro som daglönearbetare och kunnat starta verksamheter som de kan försörja sina familjer med. 



Människorna på bilderna har på ett eller annat sätt fått stöd genom Hjärta tll Hjärta. Vi har romerna på vårt hjärta och trots att vi är en liten organisation vill vi vara med och göra något åt rötterna till fattigdom, misär och utanförskap för Rumäniens romer. Både genom direkta hjälpinsatser och opinionsbildning. Vi är medvetna om att det stöd som vi ger idag bara är en liten droppe i ett stort behovshav, men vi vill vara den droppen och vi vill stödja ännu fler roch det är här du kommer in. Om du vill vara med oss i vårt arbete att förändra tiggarnas situation från grunden så ska vi se till så att dina pengar går dit de gör allra mest nytta.

Redan idag kan vi göra en sak för tiggarna som har kommit hit. Vi kan börja med att söka deras blick och ge dem ett leende och ett vänligt ord istället för att bara titta bort. Även om vi inte kan ge en slant till alla så kan vi i varje fall visa dem att vi bryr oss om dem och ser dem.

Du kan vara med och stödja Hjärta till Hjärtas arbete bland romer i Rumänien:
• Du kan bli familjestödjare för romer, rudari och fattiga rumänska familjer i Rumänien. Familjestödet är inte individuellt utan mer av karaktären gruppfadderskap. Pengarna som kommer in går till en gemensam pott och delas ut till dem som bäst behöver dem för tillfället.

• Du kan stödja skolprojektet i byn Horezu Poienarilor. Där ges romska barn en möjlighet att lära sig att läsa och skriva. Utbildning är ett av de effektivaste vapnen mot fattigdom. Tack vare skolprojektet får romska barn även ett hopp om en något bättre framtid än sina föräldrar.

• Du kan vara med och stödja uppstarten av vårt speciella Team-Roma-projekt som vi räknar med att starta upp efter sommaren. Tanken med projektet är att komma åt och göra något åt rötterna till utanförskap, misär och fattigdom bland romer.

• Kontakta oss på telefon: 013-12 46 11 eller via epost: info@hearttoheart.se om du vill veta mer om vårt arbete bland romer i Rumänien.

Text: Mikael Good, Hjärta till Hjärta, Foto: Mikael Good, Lilian Kikuchi och Rickard Klerfors, Hjärta till Hjärta