Det finns några olika skolor inom dokumentärfotografi. I en av skolorna används kamerorna och objektiven som jaktvapen och fotograferna är ständigt på jakt efter nya troféer att visa upp på olika plattformar. En annan skola inom dokumentärfotografi handlar om att visa respekt och att umgås fram sina bilder och precis som i kärlek så tvingar man sig inte på varandra.
När jag fotar umgås jag fram mina bilder. Efter ett tag är det ingen som tänker på att jag har en kamera. Bilderna blir till på lika villkor mitt i brytpunkten av det ömsesidiga mötet. Det är på så vis som jag bygger upp närvaron i mina bilder och jag kryddar dem gärna med en målande text som förstärker och lyfter fram människan i bilden och blåser mera liv i henne, allt för att jag ska kunna ge en så rättvis bild av henne som möjligt.
Jag har svårt för att förstå fotografer som likt utsvultna rovdjur kastar sig över sina byten. I press- och yttrandefrihetens namn släpar de fegt fram sina försvarslösa byten till allmän beskådan. Genom åren har jag fotograferat många utsatta människor men det har alltid skett på deras villkor. De gångerna som jag har låtit bli att fota av respekt för mina medmänniskor är många. Bakom min kamera är jag stark men när man är stark så måste man också vara snäll.
Jag träffade flickan på bilden den 24 december 2004. Hennes föräldrar dog i en tragisk olycka i början av 2000-talet och nu bor hon tillsammans med sin mormor, morfar, sin katt och sin hund i en liten by i södra Kina.
Det var min nyfikenhet på människorna bakom bilden som fick mig att börja skriva. Till dags dato har jag gjort en hel del reportage i text och bild om underbara människor som jag har mött och umgåtts med. Du hittar en del av mina reportage här: Reportage om människor i Kina, Lettland och Ryssland
Text och Foto: © Mikael Good. All Rights Reserved
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar