Dödsmisshandeln som skakade Sverige

Natten mellan den 7 och 8 augusti 2018 misshandlades den hemlöse rumänen Gheorge ”Gica” Hortolomei-Lupu så svårt av två tonårspojkar i Smedbyparken i Huskvarna att han dog. Den fruktansvärda händelsen borde blivit en väckarklocka mot det besinningslösa våldet, tyvärr blev den inte det och våldet mot utsatta människor ökar i Sverige.

I samband med ettårsdagen av Gicas död förra året bestämde jag mig för att skriva ihop en artikel om honom. Jag ville visa att Gica inte var en "råtta" som han kallades av sina antagonister, utan en människa av kött och blod precis som du och jag. Gica var inte något helgon men ingen förtjänar att över tid utsättas för sådan utstuderad mobbing och trakasserier som han gjorde, och sättet som han dödades på var både rått och brutalt.

Genom åren träffade jag Gica vid ett flertal tillfällen och jag hade möjlighet att prata lite mer med honom med hjälp av tolk vid några av dessa tillfällen. Jag kan inte säga att jag kände Gica på djupet, det gjorde egentligen ingen, han valde att inte släppa in någon på livet. Gica ville själv ta hand om sina problem utan någon annans inblandning. Efter hans tragiska död skrev jag ihop en längre artikel om Gica delvis för att få ett avslut och för att berätta om vem Gica var och varför han hamnade där han hamnade.

I samtal med Gicas bekanta, släktingar, personer från frivilligorganisationer och kyrkor, samt vid genomläsning av förundersökningsmaterialet kunde jag sakta men säkert pussla ihop en grovkornig bild av hans liv. Jag hade ofta en rejäl klump av sorg i halsen när jag gjorde det, särskilt när jag läste om händelseförloppet på mordkvällen. På årsdagen för Gicas död förra året publicerade jag artikeln med rubriken "Dödsmisshandeln av Gica skakade Huskvarna" på Facebook samt i min blogg på Blogger.

Gärningsmännen eller rättare sagt pojkarna och deras vänner avhumaniserade Gica och kallade honom för "råttan". Med min artikel vill jag rehumanisera Gica och visa att han var en medmänniska som på grund av olika omständigheter i livet hamnade snett, en människa som förtjänade ett betydligt bättre slut på sitt liv. Det som hände Gica borde aldrig ha fått ske. Det fanns vuxna personer som visste vad Gica utsattes för, men de valde att fegt titta bort och några av dem hejade på.

Tyvärr ökar våldet mot utsatta människor enligt polisen. Många människor som har flytt fattigdom, främlingsfientlighet, religiös extremism, krig, våld och hat har kommit till Sverige de senaste åren. De flesta av dem har behandlats väl men det finns tyvärr de som utsätts för hat, misshandel och till och med ond bråd död.

Med tanke på det hårdnande samhällsklimatet tror jag att det är viktigt att vi som tror på solidaritet och medmänsklighet inte gömmer vår blick för utsatta människor utan ger dem en chans att resa sig, för att i förlängningen kunna bidra till vår gemensamma välfärd. Ett första steg vore att erbjuda en tak över huvudet garanti åt alla hemlösa, ingen ska behöva sova på gatan.

Jag är bekännande kristen. Över 2000 bibelverser handlar om fattiga och förtryckta. Jesus står på de minsta och svagastes sida. Ett samhälle som inte tar hand om fattiga och förtryckta och som fokuserar på den starkes överlevnad vill jag inte att mina barn ska växa upp i och därför vill jag vara en motkraft mot detta synsätt.

Klicka här för att läsa artikeln om Gica

Text och foto: Mikael Good

Jag har snart nått över en miljon läsare

För mig har bloggen fungerat som en kravlös oas för mitt skrivande. I bloggen har jag kunnat vässa min penna och utveckla skrivandet, utan den möjligheten är det inte säkert att jag skulle få tillhöra den privilegierade gruppen av skribenter som lyckats få artiklar och reportage publicerade. 

Men det var i bloggen som allting startade i februari 2007 och om drygt 300 besök har jag haft över en miljon läsare. I bloggen har jag publicerat en hel del artiklar och reportage, kåserier, personliga betraktelser, konsertrecensioner, bildreportage och berättelser från resor runt om i världen. En del inlägg har haft tiotusentals läsare  medan andra bara haft ett par hundra. 

Ungefär hälften av läsarna kommer från Sverige men jag har även haft en hel del läsare från framförallt USA och Ryssland, men även från länder såsom Tyskland, Ukraina, Frankrike, Slovakien, Storbrittanien och Lettland. Utifrån kontakter som jag haft med läsare vet jag att politiker, opinionsbildare, kulturpersonligheter, journalister, fotografer och annat mediafolk följer min blogg. Förutom att jag har fått en hel del material publicerat har jag även fått ställa upp på intervjuer i tidningar, radio och TV tack vare mina blogginlägg.

Många av blogginläggen har rönt stort intresse bland er läsare och jag skulle lätt kunna plocka ut ett 100-tal inlägg som berört eller skapat debatt. Men jag har valt att bara plocka ut 10 inlägg som har rönt stort intresse och som delats flitigt i sociala media. En del av dem har även publicerats i tidningar både i som utanför landets gränser.

De glömda barnen i Ryssland:

http://chasid68.blogspot.se/2013/03/sondagsreportaget-de-glomda-barnen-i.html

En trygg famn för Lisa:

http://chasid68.blogspot.se/2012/12/en-trygg-famn-for-lisa.html

The Angel in Riga:

http://chasid68.blogspot.se/2011/12/angel-in-riga.html

Jerusalem spelade på Gayklubb i Smålands Jerusalem:

http://chasid68.blogspot.se/2014/05/jerusalem-spelade-pa-gayklubb-i.html

Romerna som bor granne med ett obeskrivbart underverk:

http://chasid68.blogspot.se/2014/10/eu-migranterna-bor-vid-ett-obeskrivligt.html

Narnia - Lejonet ryter igen:

http://chasid68.blogspot.se/2016/09/narnia-lejonet-ryter-igen.html

The Nuremberg Defense:

http://chasid68.blogspot.se/2014/02/the-nurnberg-defense.html

The Miracle baby from St. Petersburg:

http://chasid68.blogspot.se/2013/05/the-miracle-baby.html

JAYER - dödens hus:

http://chasid68.blogspot.se/2013/05/jayer-dodens-hus.html

Lettland går en svår vinter till mötes:

http://chasid68.blogspot.se/2011/12/lettland-gar-en-svar-vinter-till-motes.html

Slutligen vill jag passa på att rikta ett varmt tack till dig som följer min blogg och som gör det värt för mig att fortsätta skriva!

Text och foto: Mikael Good

Nakenbilder på svenska kändisar

Att bilder på nakna kändisar säljer lösnummer och ger många inklick i tidningarnas nätupplagor är säkert ingen överraskning. För många tidningar handlar den typen av rubriksättning för glättiga nonsensartiklar om ren och skär överlevnad. Utan läsare inga annonser och utan annonser ingen tidning.

Bara ett fåtal av Sveriges dags- och kvällstidningar håller journalistikens fana högt. De andra har i sina desperata försök att överleva i en föränderlig värld förvandlats till annonsblad och extratidningar med fokus på artiklar om kändisar, sportnyheter och skvaller samt glättiga företagsreportage som stryker medhårs med hopp om att öka annonsförsäljningen. Drivna journalister har tröttnat eller fått sparken på grund av nedskärningar och jobbar idag som kommunikatörer, webbredaktörer, pressekreterare, hemtjänstassistenter, lagerarbetare med mera. 

I tidningarnas värld härskar det kortsiktiga tänkandet och jakten på de snabba klicken fortsätter i takt med att vinstkraven höjs. För att rymma fler annonser minskar platsen för genomarbetade artiklar och reportage. För småslantar köps bilder in av privatpersoner som är glada över att få med en bild i tidningen. På så vis kan tidningarna spara in på dyra fotografer. Låter de journalisterna sköta redigeringen kan de spara en slant till och ersätter de erfarna journalister med nyutexaminerade som jobbar nästintill gratis bara för att få synas kan de spara en slant till och på så vis kan skutan flyta ett tag till innan det är dags för nästa sparpaket.

Men mörka moln sprider sig på horisonten. Enligt undersökningen svenskarna och internet som gjordes 2014 använder 22% appar som blockerar annonser i sina mobiler. Ju mer annonsblockerarna sprider sig desto större hot kommer de bli mot dags- och kvällstidningarna i Landet. Tidningarna är i många fall beroende av annonsintäkterna från nätupplagorna för att överleva. Det är lätt att vara efterklok men jag tror inte att de snabba klickens väg var rätt väg att gå för att försöka vinna läsare.

Jag tror fortfarande att kvalitet lönar sig och jag vet att många svenskar längtar efter att sätta tänderna i genomarbetade reportage som är kryddade med många bilder. Även om jag nästan helt har slutat köpa dagstidningar av miljöskäl skulle jag kunna tänka mig att betala en slant för en genomarbetad tidning i PDF-format.

Text och foto: Mikael Good

Ps: Den nakna handen på bilden tillhör en svensk kändis som tycker om att skriva och dokumentera sin omgivning.

Psalmsångare stod upp mot nazismen genom att sätta sig ned

Under svenskarnas partis demonstration i Jönköping den 1 maj valde en grupp på 10 personer att i en akt av civil olydnad sätta sig ned i korsningen Brunnsgatan och Barnarpsgatan utmed demonstrationsvägen. Under parollen "Psalmsång mot rasism" sjöng de sedan psalmer och lovsånger i en fredlig andakt mot nazism, främlingsfientlighet och hat. Två av psalmsångarna åtalas nu vid Jönköpings tingsrätt för ohörsamhet mot ordningsmakten för sin vägran att avlägsna sig från platsen på Polisens uppmaning. 

På SVT Opinion kan du läsa Elias Ytterbrink (MP) som var en av psalmsångarna som greps debattartikel om initiativet: "Det enda vi var i vägen för var nazismen": http://www.svt.se/opinion/det-enda-vi-var-i-vagen-for-var-nazismen















Här hittar ni alla mina bilder från 1 maj i Jönköping 2014:
"Labour Day in Jönköping 2014" - https://www.flickr.com/photos/chasid68/sets/72157644064616628/

Text och foto: Mikael Good

Jönköping blev hårt bombat under kriget

I början av 1990-talet pluggade jag på Högskolan i Jönköping. Förutom mina studier var jag även engagerad i studentkårens arbete. Några utbytesstudenter från USA kom till högskolan och jag blev ombedd att guida dem runt i staden. När jag hörde att de kom från Chicago blev jag eld och lågor! Nu skulle det snackas blues på allra högsta nivå tänkte jag. Men tyvärr var Chicagoborna okunniga om sin stads musikhistoria och de hade inte en aning om vem Howling Wolf eller Muddy Waters var...

Trots deras okunskap tog jag med dem på en guidad tur i centrala Jönköping. Jag berättade att staden hade fått sina stadsprivilegier 1284 och amerikanerna blev först djupt imponerade, men när de tittade sig omkring i staden blev de allt mer tveksamma över mina uppgifter. Till sist stannade en av kvinnorna till mitt i steget, satte händerna på sina höfter, spännde blicken i mig och sa högt och tydligt:
- Varför finns det inte några gamla byggnader om Jönköping är så gammal som du säger, de flesta husen ser faktiskt ut att vara ganska så nybyggda?

Frågan var i allra högsta grad berättigad. Jönköping är en av de svenska städerna som drabbades extra hårt under 60- och 70-talets rivningshysteri och därför finns inte så mycket av den gamla fina bebyggelsen kvar. Gamla fina kåkar med mycket snickarglädje revs för att ge plats åt grå könlösa betongkolosser i socialistisk klassicistisk stil (sockerbagarstilen) eller DDR jugend som stilen lite skämtsamt kallas.

Jag funderade en stund på mitt svar och till sist sa jag.
- Jönköping blev hårt bombat under andra världskriget och därför finns det knappt något kvar av den gamla stadskärnan.
Givetvis förstod de inte att jag skämtade och de trodde säkerligen att det var amerikanska plan som hade bombat Jönköping sönder och samman under kriget. I vilket fall som helst undvek de fortsättningsvis ämnet.

DDR-Jugend

Text och foto: Mikael Good

Gråt inte, mamma kommer snart och hämtar er

Farmor Sandra hade lovat att passa Arvids och Ralfs i ett par månader medan deras mamma Sadrite* skulle till Tyskland och arbeta. Sadrite hade packat ned kläder, gosedjur, blöjor och leksaker till sina små pojkar. Hon kramade omsorgsfullt om dem och sa sedan med vänlig röst: – Gråt inte, mamma kommer snart och hämtar er igen. 

Sandra såg verkligen fram emot att få ta hand om sina ögonstenar som bara var ett och tre år gamla. Men månaderna blev bara längre och längre utan att de hörde något från Sadrite. Och till sist började åren gå och Sadrite har fortfarande inte hört av sig. Sandra tror att Sadrite fortfarande arbetar i Tyskland men ingen vet riktigt var hon befinner sig.

– Min son Eivars* som är pappa till pojkarna vill inte veta av dem och han har en ny familj och bor på en annan ort i Lettland, säger Sandra och väjer med blicken.

Det märks att Sandra skäms över sin son, hon vill helst inte prata om honom. 

Lägenheten som de bor i är märkt av tiden och den doftar fränt av mögel och fuktskada, väggarna är fläckade av mögel som krupit in bakom tapeterna. Rummet som Sandra och pojkarna trängs i är drygt 12 kvadratmeter. Även om boendet är billigt är det undermåligt. Borta på gården vid vedskjulet står utedasset.Vattnet får de hämta i brunnen. När Sandra ska tvätta får hon fylla på vattnet för hand i maskinen.

– Jag är så tacksam för min tvättmaskin som jag fick för ett par år sedan. Tidigare fick jag tvätta för hand och ni vet säkert hur mycket tvätt det blir efter två pojkar, säger hon med antydan till ett litet leende.

Pojkarna är flitiga i skolan. Arvids är mycket duktig på sport och framförallt på fotboll, men han är inte så förtjust i att titta på fotboll, han vill spela själv. Ralfs är bra på att spela basket, samt att teckna och måla. Pojkarna bor på internatskola under veckodagarna och kommer hem på helgen. 

– Tack och lov bor och äter de gratis på internatet, annars vet jag inte hur vi skulle klara oss. Sandra funderar en stund och säger sedan: 

– De 1300 kronorna som jag tjänar på mitt beredskapsarbete räcker precis till mat, el och hyra. Skulle utgifterna öka har vi inget att spara in på.

Vi blir avbrutna i vårt samtal av att familjens lilla hund som inte är så van vid besök ger mig en ordentlig utskällning. Det gör att vi för en liten stund kan vända ryggen mot problemen och fly in i skrattets och leendets muntra värld.

     

Förra året fick Sandra äntligen vårdnaden om Arvids och Ralfs efter många års kamp med de sociala myndigheterna. För pojkarna är Sandra mer mamma än farmor. Det tar emot för Sandra att ta emot hjälp, hon är en kvinna av den gamla stammen som vill göra rätt för sig och inte ligga någon till last. Men i det här fallet räcker det inte med envishet och vilja. Trots att hon har sökt massor av jobb har hon inte fått något napp, den ofrivilliga arbetslösheten och de dåligt betalda beredskapsarbetet har satt djupa spår i Sandras magra ekonomi. 

Förhoppningsvis går den lettiska ekonomin mot ljusare tider men det kommer nog att dröja många år innan kvinnor som Sandra som lever i djup fattigdom får ta del av den ekonomiska uppgången. Fram till dess är de i fortsatt behov av vårt stöd och vår hjälp.

    

Vill du ge en julgåva till Hjärta till Hjärtas arbete i Lettland är du välkommen att sätta in gåvan på Plusgiro 90 07 85-7 märk betalningen med "Julgåva 2013"

Vill du bli familjestödjare för en fattig och utsatt lettisk familj eller om du vill veta mer om Hjärta till Hjärtas arbete i Lettland kan du kontakta dem på info@hearttoheart.se

Text och foto: Mikael Good, Hjärta till Hjärta, All Rights Reserved.

*Sadrite och Eivars heter egentligen något annat.

Tittar du också bort?

En utsträckt hand, ögon som med vädjande desperation försöker möta din eftermiddagströtta blick utanför snabbköpet. Du väjer instinktivt med blicken för att slippa se verkligheten för en av Europas många romer i vitögat. De romska tiggarna som kommer till Sverige har sökt sig bort från en mycket tuff tillvaro i Rumänien till en lite bättre tillvaro som tiggare i Sverige. Genom dem har vi fått se en liten glimt av romernas utanförskap. Hjärta till Hjärta tittar inte bort, vi vill vara med och förändra tiggarnas förutsättningar i Rumänien men för att kunna göra det så behöver vi din hjälp.

Livssituationen är mer eller mindre hopplös för romer i Rumänien. Arbetslösheten ligger på 70-80%. Romerna som har jobb arbetar oftast som daglönare inom jordbruket och de tjänar runt en hundralapp de dagarna som de har jobb. Så länge det inte finns några alternativ för dem på hemmaplan kommer många av dem låna ihop till en bussbiljett med hopp om att få tag på ett arbete i ett annat EU-land. Enligt en färsk EU-rapport lever nästan 90% av romerna från Rumänien under den nationella fattigdomsgränsen. De romer som inte har turen att få tag på ett underbetalt daglönarjobb tvingas som många människor i U-länder att försörja sig på vad de kan hitta på soptippar och skrotupplag. 



På pappret finns ett trygghetssytem som liknar vårt men för att få ta del av det krävs att man ger mutor till myndighetspersoner och sjukvårdspersonal. De flesta romerna har inte råd att betala mutorna som krävs. Barnen föds i hemmen och får inte någon identitet. I och med att de inte har någon identitet får inte föräldrarna de bidrag som de enligt lag har rätt till. De har hamnat utanför systemet trots att deras familj och släkt bott i Rumänien i många generationer. På grund av att många romer saknar korrekta ID-handlingar vet man inte riktigt hur många romer som bor i Rumänien. Mellan tummen och pekfingret brukar man säga att det bor runt 2 000 000 romer i Rumänien.



Många rumänska romer bor illegalt på någon annans mark. Det innebär att de inte har någon korrekt adress och när som helst kan markägare eller myndigheter avhysa dem och riva deras hem. Segregationen mellan romer och rumäner har växt sedan landet blev fritt från kommunismen i början av 1990-talet. Läskunnigheten bland romer i Rumänien är lika låg som i många utvecklingsländer. Det är inte ovanligt att romska barn mobbas eller trakasseras i skolan. Situationen för romerna i Rumänien påminner en hel del om situationen mellan vita och svarta i sydstaterna i USA på 1960-talet, där svarta behandlades som andra klassens medborgare. Likheterna är många och fram till 1856 hölls romer som slavar i provinserna Valakiet och Moldova, de feodala furstendömen som tillsammans med Transsylvanien utgör det moderna Rumänien. Trots att det romska slaveriet avskaffades för flera generationer sedan, finns såren fortfarande kvar.

Vi vill vara med och förändra situationen för Rumäniens romer. Vi vill ge hjälpen på plats och se till så att romer kan försörja sina familjer och slipper åka ifrån sina barn för en osäker tillvaro som tiggare i andra EU-länder. Idag stöttar vi familjer i den mestadels romska byn Horezu Poienarilor. Vi ger ekonomiskt stöd till familjer så att deras barn kan gå i skolan. Vi har även hjälpt familjer med arrende av jordbruksmark, inköp av djur och utrustning så att de har kunnat lämna en osäker tillvaro som daglönearbetare och kunnat starta verksamheter som de kan försörja sina familjer med. 



Människorna på bilderna har på ett eller annat sätt fått stöd genom Hjärta tll Hjärta. Vi har romerna på vårt hjärta och trots att vi är en liten organisation vill vi vara med och göra något åt rötterna till fattigdom, misär och utanförskap för Rumäniens romer. Både genom direkta hjälpinsatser och opinionsbildning. Vi är medvetna om att det stöd som vi ger idag bara är en liten droppe i ett stort behovshav, men vi vill vara den droppen och vi vill stödja ännu fler roch det är här du kommer in. Om du vill vara med oss i vårt arbete att förändra tiggarnas situation från grunden så ska vi se till så att dina pengar går dit de gör allra mest nytta.

Redan idag kan vi göra en sak för tiggarna som har kommit hit. Vi kan börja med att söka deras blick och ge dem ett leende och ett vänligt ord istället för att bara titta bort. Även om vi inte kan ge en slant till alla så kan vi i varje fall visa dem att vi bryr oss om dem och ser dem.

Du kan vara med och stödja Hjärta till Hjärtas arbete bland romer i Rumänien:
• Du kan bli familjestödjare för romer, rudari och fattiga rumänska familjer i Rumänien. Familjestödet är inte individuellt utan mer av karaktären gruppfadderskap. Pengarna som kommer in går till en gemensam pott och delas ut till dem som bäst behöver dem för tillfället.

• Du kan stödja skolprojektet i byn Horezu Poienarilor. Där ges romska barn en möjlighet att lära sig att läsa och skriva. Utbildning är ett av de effektivaste vapnen mot fattigdom. Tack vare skolprojektet får romska barn även ett hopp om en något bättre framtid än sina föräldrar.

• Du kan vara med och stödja uppstarten av vårt speciella Team-Roma-projekt som vi räknar med att starta upp efter sommaren. Tanken med projektet är att komma åt och göra något åt rötterna till utanförskap, misär och fattigdom bland romer.

• Kontakta oss på telefon: 013-12 46 11 eller via epost: info@hearttoheart.se om du vill veta mer om vårt arbete bland romer i Rumänien.

Text: Mikael Good, Hjärta till Hjärta, Foto: Mikael Good, Lilian Kikuchi och Rickard Klerfors, Hjärta till Hjärta

Om du inte finns kan du göra vad du vill

Det finns helt klart vissa fördelar med att synas och höras ständigt och jämt. Det är faktiskt rätt så skönt att koppla ned sig lite då och då och bara ta det lugnt och vara.

Du kanske också undrar varför så många av oss ständigt vill vara uppkopplade mot internet med telefoner, läsplattor eller datorer och ständigt jaga personlig uppmärksamhet eller bekräftelse i sociala media. Jag tror att många av oss egentligen skulle må ganska så bra av att träffa andra människor och utbyta tankar och ideér mellan fyra eller fler ögon istället för att försöka göra det framför datorn. Med tanke på att det är kroppsspråket och mimiken som är de främsta bärarna av vår kommunikation skulle det säkerligen leda till färre missförstånd och konflikter.

Jag tillhör ändå dem som har rätt så många följare på Twitter och det händer att jag får en del kommentarer och retweets men trots det upplever jag Twitter som en plats där människor först och främst pratar med sig själva och hoppas på att någon annan ska svara. Även om Twitter i mångt och mycket är envägskommunikation så finns det faktiskt tillfällen då mediet är fullkomligt överlägset. Jag tänker främst på nyhetsrapporteringen som är ögonblicklig. Många av de stora internationella tidningarna levererar sina nyheter med rasande hastighet via Twitter idag.

Det här med att twittra är egentligen en rätt så gammal företeelse som egentligen är lika gammal som det första skriftspråket. På den här runstenen som står i Eksjö twittrade en man som hette Järp som förövrigt betyder brun: "Järp lät resa ... efter Sibbe, sin broder, och göra bro ... Sibbe ...". Jag tror förvisso inte att någon skulle välja hammare och mejsel för att twittra idag men Järps tweet om sin bror Sibbe kommer säkerligen gå att läsa även om 1000 år medan den här texten sedan länge har fallit i glömska.

Text och foto: © Mikael Good, All rights reserved.

Att visa respekt i det avgörande ögonblicket

Att fotografera handlar bland annat om att snabbt kunna läsa situationer och att fånga de avgörande ögonblicken av tid när de dyker upp. Men att fotografera handlar även om att bygga relationer, visa respekt och inte tvinga sig på någon med sin kamera.

Det finns några olika skolor inom dokumentärfotografi. I en av skolorna används kamerorna och objektiven som jaktvapen och fotograferna är ständigt på jakt efter nya troféer att visa upp på olika plattformar. En annan skola inom dokumentärfotografi handlar om att visa respekt och att umgås fram sina bilder och precis som i kärlek så tvingar man sig inte på varandra.

När jag fotar umgås jag fram mina bilder. Efter ett tag är det ingen som tänker på att jag har en kamera. Bilderna blir till på lika villkor mitt i brytpunkten av det ömsesidiga mötet. Det är på så vis som jag bygger upp närvaron i mina bilder och jag kryddar dem gärna med en målande text som förstärker och lyfter fram människan i bilden och blåser mera liv i henne, allt för att jag ska kunna ge en så rättvis bild av henne som möjligt.

Jag har svårt för att förstå fotografer som likt utsvultna rovdjur kastar sig över sina byten. I press- och yttrandefrihetens namn släpar de fegt fram sina försvarslösa byten till allmän beskådan. Genom åren har jag fotograferat många utsatta människor men det har alltid skett på deras villkor. De gångerna som jag har låtit bli att fota av respekt för mina medmänniskor är många. Bakom min kamera är jag stark men när man är stark så måste man också vara snäll.

Jag träffade flickan på bilden den 24 december 2004. Hennes föräldrar dog i en tragisk olycka i början av 2000-talet och nu bor hon tillsammans med sin mormor, morfar, sin katt och sin hund i en liten by i södra Kina. 

Det var min nyfikenhet på människorna bakom bilden som fick mig att börja skriva. Till dags dato har jag gjort en hel del reportage i text och bild om underbara människor som jag har mött och umgåtts med. Du hittar en del av mina reportage här: Reportage om människor i Kina, Lettland och Ryssland 

Text och Foto: © Mikael Good. All Rights Reserved

En trygg famn för Lisa

Föreställ dig att du bara är 15 år gammal. Din mamma drack sig nyligen till döds och din far är hospitaliserad och kommer inte ihåg dig efter att ha druckit träsprit. Barnet som du födde har tagits ifrån dig av en snorkig barnmorska. Du har svikits av samhället och alla de människor som du litade på, du är helt ensam. Du börjar tro att det bara finns en väg ut ur din misär. Men när mörkret håller på att kväva dig greppar du det sista halmstrået och dras tillbaka in i ljuset av människor som verkligen bryr sig om dig.



Lisa är höggravid när jag träffar henne i den lilla lägenhet som hon och hennes storasyster ärvt efter sina föräldrar. Lägenheten är i bedrövligt skick och det luktar starkt av kloak och mögel. Lisa håller på att packa, om en vecka ska hon föda sitt andra barn och flytta in på familjecentret Grace i St. Petersburg. För ett halvår sedan var Lisa ensam, utlämnad och totalt uppgiven. Hon hade blivit sviken av alla som stod henne nära och de få vuxna som hon hade haft förtroende för hade vänt henne ryggen.

Lisa växte upp tillsammans med sin nio år äldre syster i lägenheten tillsammans med sin mamma och pappa. Både mamman och pappan var tunga missbrukare och brydde sig inte om sina döttrar. Lisas storasyster höll sig oftast så långt bort från hemmet som hon kunde och kom i princip bara hem för att sova. När andra föräldrar följde sina barn till skolan, fick Lisa gå själv. När hon kom hem från skolan fick hon laga sin egen mat och tvätta sina egna kläder. Från köksfönstret kunde hon se andra barn leka och busa ute på gården och hon drömde om att kunna vara med. När Lisa var 13 år förlorade hennes föräldrar vårdnaden om henne och Lisa hamnade på barnhem. För Lisa, som var van att klara sig själv, var det svårt att anpassa sig till det ständigt uppassade och övervakade livet på barnhemmet. Så ofta hon kunde, sökte hon sig bort från barnhemmet.

     

Stulen barndom
När Lisa precis fyllt 14 dog mamma av svåra alkoholskador. Pappa som druckit dålig vodka (hembränt som säljs som vodka) fick så svåra hjärnskador att han hamnade på sjukhem. Mitt i sorgen efter sina föräldrar träffade Lisa Maxim, en ung man från Tadzjikistan. De blev kära och eftersom Lisa aldrig fått någon sexualkunskap var hon snart gravid. Personalen på barnhemmet rådde henne att göra abort, något som Lisa vägrade. Men eftersom hon bara var 15 år när sonen Roma föddes, togs han ifrån henne direkt och placerades på ett annat barnhem.
– När de tog min Roma från mig brast mitt hjärta. Jag var så ledsen att jag inte kunde sova på flera veckor, jag tänkte bara på min lille kille som tagits ifrån mig. Jag vet att jag skulle kunnat bli en bra mamma för honom, trots min ålder, men alla vuxna bara skrattade åt mig när jag sa att jag kunde ta hand om honom själv.
– Jag kommer särskilt ihåg en barnmorska som sa till mig att jag skulle glömma Roma. Hon sa till mig att jag säkert skulle få fler barn, det här barnet tar vi hand om. Hur kan någon vara så hjärtlös och elak, säger Lisa och torkar bort tårarna.



Gravid igen

När Lisa slutat högstadiet flyttade hon från barnhemmet till ett studenthem i St. Petersburg. Där skulle hon studera till konditor på en yrkesskola. På studenthemmet hade hon lite större frihet och började regelbundet besöka sonen Roma. Fortfarande bemöttes hon mest av förakt från personalen på barnhemmet.
– Det är svårt, jag vet att jag är mogen nog att ta hand om ett barn, men alla vuxna som jag mött har bara skrattat åt mig och nedlåtande sagt till mig att det klarar du inte lille vän. Det gör mig både arg och besviken.
Den ökade friheten innebar också att Lisa hade större möjlighet att träffa sin pojkvän Maxim. Snart var Lisa gravid igen. Myndigheterna krävde även denna gång att hon skulle göra abort men Lisa vägrade. Hon ville att barnet skulle få födas och växa upp tillsammans med sina föräldrar, trots alla svårigheter och problem. Men Lisa är inte myndig och Maxim saknar ryskt medborgarskap.



Någon som lyssnar
En kompis från barnhemmet tipsade henne om det kristna familjecentret Grace, efter viss tvekan beslutade sig Lisa för att åka dit. På Grace mötte hon för första gången vuxna som tog sig tid att lyssna på henne och som verkligen brydde sig om henne.
– Det var som att komma hem till den där varma och trygga famnen som jag alltid har saknat. Jag ser inte de som jobbar på Grace som personal, de är mer som en mormor eller kanske moster. De lyssnade på mig och de tog sig tid med mig.
Natasja, en av dem som arbetar på Grace, var den som först träffade Lisa. Hon lovade henne att hon och de andra på Grace skulle göra allt som stod i deras makt för att hjälpa Lisa att kunna vara mamma för sina barn. De var rädda att Lisa annars skulle sugas in i ett liv med alkohol och droger, något hennes nio år äldre syster redan gjort och något de gång på gång sett bland andra barnhemsbarn.

    

Ett värdigt liv för alla
Kärlek och godhet är något som alla behöver, det är utgångspunkt i arbetet på familjecentret Grace, ett arbete som stöds av en biståndsorganisationer från flera länder. I en liten trerumslägenhet har man byggt upp en kristen familjegemenskap för ensamstående mammor och före detta barnhemsbarn. Tanken är att Grace ska fungera som en sluss ut i samhället för föräldralösa barn och ungdomar, samt vara ett stöd för ensamstående mammor som saknar släktingar som kan stötta och avlasta dem. Statens ansvar för föräldralösa barn slutar när de tagit examen och förväntas kunna klara sig själva. Många känner sig både ensamma och utelämnade och hamnar ofta i helt fel sällskap, framförallt flickorna utnyttjas och får ofta barn redan i tonåren.

     

På Grace skapas den familjegemenskap som många saknar. Här får de rådgivning och praktisk undervisning. Att växa upp på ett barnhem blir lätt lite som att växa upp på en skyddad verkstad, många före detta barnhemsbarn vet inte alls hur de ska ta hand om sig själva. På Grace får de t ex lära sig att sköta sin ekonomi, de får hjälp att söka arbete, stöd i sitt första egna boende och så vidare. Allt det där som man vanligtvis får från sina föräldrar. Ensamstående mammor, även de oftast före detta barnhemsbarn, får förutom socialt stöd även hjälp med mat, kläder, sjukvård och mediciner om det behövs. Ungdomarna och de ensamstående mammorna som bor på, eller regelbundet besöker familjecentret hjälper också varandra med barnpassning och de olika sysslorna som behöver utföras på centret.

Förberedelser
Det var den gemenskapen och omsorgen som Lisa mötte och med stöd från Grace har hon den här gången fått en chans att förbereda sig för att bli mamma. Natasja och hennes kollegor Valentina och Lena har flera gånger varit i kontakt med barnavårdsmyndigheten, den sociala myndigheten och rektorn för den yrkesskola där Lisa går. De har lyckats få fram ett avtal med myndigheterna som innebär att Lisa får bo på Grace tillsammans med sitt barn tills hon kan stå på egna ben. (Lisa som fortfarande inte fyllt 18 år, står under ryska statens ansvar.)

Lisa har fått hjälp att köpa barnvagn, spjälsäng, babykläder och blöjor. Hon har också fått mer kunskap om hur ett litet barn ska tas omhand. Nästa steg är att hjälpa Lisa få tillbaka vårdnaden om sonen Roma. När Lisa gått klart sin utbildning och fått ett jobb, ska de även försöka få tag på ett nytt boende till Lisa. Lägenheten som hon och hennes syster ärvt efter sina föräldrar och som staten anser att hon ska flytta in i är i bedrövligt skick och är inget lämpligt hem för en ung småbarnsmamma med två små barn.

När jag träffar Lisa är det bara någon vecka kvar tills hennes andra barn ska födas. Känslorna är naturligtvis blandade, förväntningar blandas med osäkerhet men också ett lugn och en förtröstan, den här gången är hon inte ensam!

    

Trots att det finns många hinder på vägen tror jag att Lisa kommer att bli en bra mamma, mycket tack vare sin egen envishet men också genom det stöd hon får från familjecentret Grace. Att vara mamma är det som Lisa vill och jag tror att hon kommer att kunna ge sina barn en varm och trygg famn av kärlek. Det skulle inte förvåna mig om hon blir en resursperson på familjecentret Grace i framtiden, en resursperson som ställer upp och stöttar och hjälper andra unga mödrar som är i samma situation som hon var.



Det har nu gått över ett år sedan jag träffade Lisa. Under den tiden har hon fött dottern Anna och i december förra året fick jag glädjebeskedet att hon tack vare stödet från personalen på familjecentret Grace fått vårdnaden om sin son Roma. Lisa och hennes två barn bodde på familjecentret Grace i St. Petersburg till i september i år. Då de kunde flytta in i sin lägenhet som ligger i ett bostadsområde några mil söder om St. Petersburg. Lägenheten som tidigare var i riktigt bedrövligt skick är nu nyrenoverad och i mycket bra skick. Lisa har bestämt sig för att avsluta sina studier till konditor och under tiden är barnen på dagis. De får fortfarande mycket stöd och hjälp från Grace och bor på där en weekend per månad.

    

Epilog: I början av 2013 bestämde sig Lisa för att ta emot Jesus som sin frälsare och Herre. Lisas storasyster har blivit fri från sitt alkoholberoende och systrarna bor nu tillsammans i lägenheten. Anna och Romas pappa bor i en lägenhet i St. Petersburg tillsammans med några kompisar. Han vill tyvärr inte leva något familjeliv men han dyker upp lite då och då med mat och presenter till barnen.

Jag vill passa på att rikta ett stort och varmt tack till alla er som engagerade er i Lisas och hennes barns situation efter att ni läst reportaget. Genom era böner och penninggåvor har ni sett till så att en ung kvinna som inte hade någon framtid har fått tillbaka både hopp och livskraft och kan stå på egna ben.

Om ni vill vara med och hjälpa Lisa och andra ryska småbarnsmammor till en bättre framtid så kan ni ge en gåva till Grace Family Center via Star of Hope, USA eller via Big Family Mission For Orphans

Klicka på den följande länken om du vill se bilderna i större format, du kan även ta del av en del ej tidigare publicerade foton: http://www.flickr.com//photos/61029780@N06/sets/72157632319392145/show/

Text och foto: © Mikael Good. All Rights Reserved.

Reportaget har tidigare publicerats i tidningen Junia.

*Jag har valt att inte namnge Lisas syster.