Artikelserien om de glömda barnen i Ryssland blev en smärre succé

Det finns en del som anser att genomarbetade reportage i text och bild tillhör en svunnen tid och inte är något som vare sig tidningarna eller deras läsare är intresserade av längre. Utifrån mina egna erfarenheter håller jag inte med dem.

Anledningen till att jag inte håller med är att reportagen som jag tidigare har fått publicerade i olika tidningar både inom som utom landet har rönt stor till mycket stor respons bland läsarna. Artikelserien om de glömda barnen i Ryssland blev en smärre succé. Hitinitills har jag haft nästan 70.000 inklick till inläggen i mina bägge bloggar, vilket är en mycket bra siffra för mig. En del av reportagen och artiklarna har även publicerats i tidningar och magasin både i och utanför landet, dessa artiklar har givetvis nått en betydligt större grupp läsare. Antalet besökare från både Ryssland och USA ökar rejält när jag publicerar engelskspråkiga artiklar och lite mer än hälften av besöken har kommit från de länderna.



Jag är väldigt glad och tacksam för den positiva respons och det beröm som jag har fått från både vanligt folk som yrkesverksamma reportar och fotografer. Ert stöd har sporrat mig i mitt fortsatta skrivande. Men jag väljer att inte låta berömmet stiga mig över huvudet. Jag vill hellre peka på situationen för alla dem som jag har mött och skrivit om. Det är de som förtjänar att uppmärksammas och inte jag. Jag har inte tjänat några pengar på artikelserien. Min lön är att många av de människorna som jag skrivit om har fått den hjälp och det stöd som de behöver. Framförallt är jag tacksam för att familjecentret Grace och den ryska hjälporganisationen Big Family Mission har fått det ekonomisk stöd som de behöver för att kunna fortsätta sin viktiga verksamhet.



Jag har fått en del frågor om jag kommer att göra en uppföljning på reportaget Jayer - dödens hus. Det kommer sannolikt att bli en uppföljning men jag kommer nog inte att göra den själv. Jag har tipsat en rysk fotojournalist om Jayer och han är mycket intresserad av att ta upp stafettpinnen och göra ett mer djupgående reportage om människorna som rör sig runt Jayer över tid. Han arbetar på ungefär samma sätt som mig men han har fördelen av att han bor i nära anslutning till Jayer och kan språket vilket krävs för att kunna tränga djupare in i ämnet. Själv kommer jag att ta en liten paus från Ryssland och koncentrera mig på att skriva om romernas situation och trafficking. Men jag tycker väldigt mycket om Ryssland och dess invånare och jag hoppas att jag snart kan återvända dit.



Här följer en länklista över artiklarna som ingår i serien de glömda barnen i Ryssland:

• JAYER - dödens hus
• De glömda barnen i Ryssland
• Mirakelbabyn som gav sin mamma ett nytt liv
• En trygg famn för Lisa
• Klockan klämtar för de föräldralösa barnen
• A Oasis Of Grace In The Darkness
• Inifrån en rysk internatskola



Text och foto: Mikael Good

Inifrån en rysk internatskola

Den främsta orsaken till att det finns så många barnhem och institutioner i Ryssland beror på arvet från Sovjetunionen. På den tiden hade staten det yttersta ansvaret för barnen och barnhem var den enda lösningen för föräldrar som mist sin föräldrarätt eller som av andra orsaker ansågs oförmögna att ta hand om sina egna barn. Under 1990-talet och 2000-talet fortsatte politiken i upptrampade spår från sovjettiden. Men nu är äntligen den stora barnhemsreformen som klubbades igenom i Ryssland på väg att genomdrivas.



För ett tiotal år sedan togs beslut om att de stora institutionerna och barnhemmen ska avskaffas i Ryssland. Tanken är att de ska ersättas med en mera familjebaserad omvårdnad som ska ske i mindre grupper, men förändringen tar tid då övergången mellan barnhem och familjehem tar tid. För ett par år sedan besökte jag en internatskola i en liten rysk stad där 150 barn och ungdomar med lättare psykiska och sociala funktionsnedsättningar bor och studerar. Barnen kommer från byar och samhällen runt staden, byar som saknar skolor eller i varje fall inte har specialskolor som kan ge barnen det speciella stöd de behöver. Internatskolan som jag besökte omfattas inte av reformen men de arbetar för att barnen och ungdomarna ska få växa upp i en någorlunda familjär miljö.



De flesta barnen och ungdomarna bor på internatet under veckorna och åker hem över helgen. Några barn bor permanent på internatet eftersom deras föräldrar förlorat sin föräldrarätt på grund av alkoholmissbruk, fängelsestraff eller andra sociala problem som gör att de inte kan ta hand om sina barn. Den vanligaste orsaken till att föräldrarna mist sin föräldrarätt är alkoholmissbruk, ett problem som tyvärr är utbrett i Ryssland. Många föräldrar som lever i missbruk förlorar sin föräldrarätt och barnen placeras på barnhem eller institutioner. Detta påverkar främst barnen som får växa upp utan den trygghet som en mamma och pappa ger.



När barnen slutar grundskolan flyttar de flesta till studenthem i S:t Petersburg för fortsatta studier på yrkesskolor eller högskolor. Statens ansvar för föräldralösa barn (barn vars föräldrar mist sin föräldrarätt) tar slut när barnen tagit examen. De förväntas då klara sig själva. På internatskolan får barnen och ungdomarna lektioner i social kompetens och livskunskap. Barnen får lära sig att leva familjeliv, prata om känslor, tvätta kläder, laga mat och sköta sin ekonomi vilket gör att de är bättre rustade att möta livet utanför internatskolans väggar efter sin examen. På sikt kommer dessa åtgärder att minska den dystra statistiken som berättar att upp till 90% av ungdomarna som lämnar barnhem och institutioner luras in i kriminalitet, prostitution och/eller får missbruksproblem.



På internatskolan får barnen förutom skolgång även kläder, mat, omsorg och kärlek från personalen. Skolan prioriterar undervisningen med små klasser, 12-15 elever i varje. De små grupperna gör att barnen kan få mycket specialundervisning. De som behöver får extra stöd och uppmuntran. På internatet finns 90 engagerade medarbetare, varav 40 lärare. Personal finns tillgänglig för barnen dygnet runt. Barnen sover i sovsalar som är uppdelade efter ålder och kön. När jag var där höll den slitna byggnaden från sovjettiden på att renoveras med pengar från den ryska staten och några utländska hjälporganisationer. Hantverkare hade nyligen bytt stammar för vatten och avlopp samt dragit in varmvatten, nu höll de på att renovera badrum och toaletter. Tidigare fanns inget varmvatten på internatskolan och barnen fick gå till badhuset i staden för att bada och duscha.



Även om den ekonomiska situationen i Ryssland har förbättrats rejält det senaste decenniet är arbetslösheten stor i den lilla staden är internatskolan ligger och många av stadens invånare lever i fattigdom. Alkoholmissbruket är utbrett. Vilket har lett till en kraftigt försämrad folkhälsa. Enligt vissa undersökningar dör runt 50% av ryssarna i deras mest produktiva ålder på grund av alkoholen. Att få bukt med alkoholproblemen står högt på den ryska regeringens dagordning, förutom att det är ett stort folkhälsoproblem hotar den även landet ekonomiska utveckling. De senaste åren har Ryssland infört hårdare restriktioner mot alkohol för att få bukt med problemet men det är långt ifrån någon lätt uppgift som de har att lösa.



Klicka här om ni vill se fler bilder från internatskolan: https://www.flickr.com/photos/chasid68/albums/72157669585452941

Text och foto: Mikael Good, frilansreporter

Jönköping blev hårt bombat under kriget

I början av 1990-talet pluggade jag på Högskolan i Jönköping. Förutom mina studier var jag även engagerad i studentkårens arbete. Några utbytesstudenter från USA kom till högskolan och jag blev ombedd att guida dem runt i staden. När jag hörde att de kom från Chicago blev jag eld och lågor! Nu skulle det snackas blues på allra högsta nivå tänkte jag. Men tyvärr var Chicagoborna okunniga om sin stads musikhistoria och de hade inte en aning om vem Howling Wolf eller Muddy Waters var...

Trots deras okunskap tog jag med dem på en guidad tur i centrala Jönköping. Jag berättade att staden hade fått sina stadsprivilegier 1284 och amerikanerna blev först djupt imponerade, men när de tittade sig omkring i staden blev de allt mer tveksamma över mina uppgifter. Till sist stannade en av kvinnorna till mitt i steget, satte händerna på sina höfter, spännde blicken i mig och sa högt och tydligt:
- Varför finns det inte några gamla byggnader om Jönköping är så gammal som du säger, de flesta husen ser faktiskt ut att vara ganska så nybyggda?

Frågan var i allra högsta grad berättigad. Jönköping är en av de svenska städerna som drabbades extra hårt under 60- och 70-talets rivningshysteri och därför finns inte så mycket av den gamla fina bebyggelsen kvar. Gamla fina kåkar med mycket snickarglädje revs för att ge plats åt grå könlösa betongkolosser i socialistisk klassicistisk stil (sockerbagarstilen) eller DDR jugend som stilen lite skämtsamt kallas.

Jag funderade en stund på mitt svar och till sist sa jag.
- Jönköping blev hårt bombat under andra världskriget och därför finns det knappt något kvar av den gamla stadskärnan.
Givetvis förstod de inte att jag skämtade och de trodde säkerligen att det var amerikanska plan som hade bombat Jönköping sönder och samman under kriget. I vilket fall som helst undvek de fortsättningsvis ämnet.

DDR-Jugend

Text och foto: Mikael Good

Hör dokumentärfoto till en svunnen tid?

Det finns en del olyckskorpar som hest kraxar ur sig att socialreportage och djuplodande dokumentärfoto hör en svunnen tid till och att de inte längre är något som vare sig tidningarna eller deras läsare är intresserade av. Jag håller inte med dem.

2013 är ett år som jag har nått ut långt och brett med mina socialreportage. Den uppmärksammade artikelserien om de glömda barnen i Ryssland har till dags dato haft över 45.000 inklick och ett par av artiklarna har publicerats i tryckta medier. Jag har fått en del uppmuntrande kommentarer från både inhemska som utländska kollegor över artikelserien. En rysk kollega tycker att min sätt att berätta i bilder är så ryskt att han bjöd mig att bli hedersmedlem i en rysk bildgrupp!



Även om det är svårt att få ut den typen av material som jag helst arbetar med i tidningar. Vet jag att intresset för socialreportage är stort. Efter att ha varit i kontakt med läsare, bildredaktörer och redaktionschefer så skulle jag faktiskt vilja sticka ut hakan lite och säga att intresset för socialreportage och dokumentärfoto fortfarande är stort i det här landet. Men dagstidningar behöver sälja annonser för att överleva och då tar ett mastigt och genomarbetat reportage för mycket dyrbar annonsplats i anspråk. Det är lättare att fylla ut tidningen med glättiga läsarlockande nonsensartiklar som inte tränger undan de livsviktiga annonserna.

Jag klagar inte. Sedan den 1 augusti arbetar jag som informationsansvarig på hjälpverksamheten Hjärta till Hjärta. Jag föredrar att jobba brett med de gåvorna som jag fått och därför passar ett informationsjobb mig som hand i handske. Inom ramen för mitt arbete har jag möjlighet att skriva artiklar och reportage till nyhetsbrev och tidningar. Trots att det är ett informationsjobb är jag lika noga med researchen som när jag arbetar med redaktionell text. För mig är det viktigt att det som jag skriver är rätt och riktigt och jag brukar dubbelkolla de uppgifterna som jag får för att se att de stämmer.



Tidigare i år skrotade jag faktiskt en text ett par dagar innan deadline och skev om den helt. I slutändan visade det sig att den informationen som jag byggde texten på var högst otillförlitlig och till stor del helt felaktig och därför tog jag beslut om att skrota texten och skriva om den helt med en annat fokus. Slutresultatet blev i mitt tycke bättre och personligare än den första texten. Du kan ta del av reportaget här: JAYER - Dödens hus

Det finns helt klart utrymme för ett svensk magasin som fokuserar på genomarbetade reportage och dokumentärfoto. Jag tror faktiskt att det på sikt skulle kunna gå att få bärighet på ett sådant magasin med hjälp av sponsorer och en och annan helsidesannons.

Text och foto © Mikael Good, All Rights Reserved

The Migrant Mother

The photo of Evita and Everts that I took during the great depression in Latvia in 2008 was compared with Dorothea Langes famous photo of The Migrant Mother by a fellow photographer. Although I feel honored and are flattered by the comparison. I don´t believe that I will ever be able to take a photo with the same importance as The Migrant Mother, that photo is out of both my league and reach. 

The photo of The Migrant Mother is actually one of my personal favorites and Dorothea Langes photographic language has been very influential to my own work as you can see in the picture above.

The following link will take you to The photo of the Migrant Mother, taken by Dorothea Lange in 1936: http://www.shootingfilm.net/2013



Text and Photo: © Mikael Good, All Rights Reserved

The Russian Connection

Matsalen på en internatskola i en liten ort söder om St: Petersburg © Mikael Good, All Rights Reserved.

Trots att jag inte är ryss blev jag för tre veckor sedan inbjuden att gå med i en grupp för ryska dokumentärfotografer. Skaparen och moderatorn av gruppen tycker att jag har en mycket rysk fotostil och därför ville han ha med mig.

Det var nästan så att jag baxnade när jag gick igenom namnen på de andra 73 personerna som ingår i gruppen. Det var idel kända namn och många av fotograferna i gruppen tillhör mina egna favoriter. Det är nästan så att jag känner mig lite malplacerad, men å andra sidan tror jag att jag kommer att kunna få riktigt bra feedback på mitt material i gruppen och kanske kan jag även få vara med och bidra med något till någon eller några. Att få bra och kunnig feedback är viktigt för mig som har som strävan att växa och utvecklas som fotograf och skribent och den möjligheten tror jag att jag kommer att få i den här gruppen.

Det finns de som påstår att dokumentärfotot är på väg att dö ut i Sverige. Jag tror att det kan bero på att många duktiga berättare i det här landet väljer att filma i stället för att fota, i vilket fall som helst är Sverige ett land som har dokumentärfilmare av absoluta världsklass. Men i vårt östra grannland Ryssland lever och frodas dokumentärfotogenren i allra högsta välmåga. Och det är inte bara i Ryssland som genren frodas. I stort sett i alla länder som tidigare låg innanför järnridån finns det många riktigt bra dokumentärfotografer som för genren framåt och vidare.

Text och foto: © Mikael Good, All Rights Reserved.

Att visa respekt i det avgörande ögonblicket

Att fotografera handlar bland annat om att snabbt kunna läsa situationer och att fånga de avgörande ögonblicken av tid när de dyker upp. Men att fotografera handlar även om att bygga relationer, visa respekt och inte tvinga sig på någon med sin kamera.

Det finns några olika skolor inom dokumentärfotografi. I en av skolorna används kamerorna och objektiven som jaktvapen och fotograferna är ständigt på jakt efter nya troféer att visa upp på olika plattformar. En annan skola inom dokumentärfotografi handlar om att visa respekt och att umgås fram sina bilder och precis som i kärlek så tvingar man sig inte på varandra.

När jag fotar umgås jag fram mina bilder. Efter ett tag är det ingen som tänker på att jag har en kamera. Bilderna blir till på lika villkor mitt i brytpunkten av det ömsesidiga mötet. Det är på så vis som jag bygger upp närvaron i mina bilder och jag kryddar dem gärna med en målande text som förstärker och lyfter fram människan i bilden och blåser mera liv i henne, allt för att jag ska kunna ge en så rättvis bild av henne som möjligt.

Jag har svårt för att förstå fotografer som likt utsvultna rovdjur kastar sig över sina byten. I press- och yttrandefrihetens namn släpar de fegt fram sina försvarslösa byten till allmän beskådan. Genom åren har jag fotograferat många utsatta människor men det har alltid skett på deras villkor. De gångerna som jag har låtit bli att fota av respekt för mina medmänniskor är många. Bakom min kamera är jag stark men när man är stark så måste man också vara snäll.

Jag träffade flickan på bilden den 24 december 2004. Hennes föräldrar dog i en tragisk olycka i början av 2000-talet och nu bor hon tillsammans med sin mormor, morfar, sin katt och sin hund i en liten by i södra Kina. 

Det var min nyfikenhet på människorna bakom bilden som fick mig att börja skriva. Till dags dato har jag gjort en hel del reportage i text och bild om underbara människor som jag har mött och umgåtts med. Du hittar en del av mina reportage här: Reportage om människor i Kina, Lettland och Ryssland 

Text och Foto: © Mikael Good. All Rights Reserved

The war against terror is also a war against drugs

Det finns de som undrar var mitt tidigare aviserade reportage om det växande heroinmissbruket i det forna Sovjetunionen med stark koppling till Afghanistan har tagit vägen? I vart fall var tanken att reportaget skulle gått under samma namn som rubriken till det här inlägget.



I vanliga fall är jag ganska så snabb med att få ut mitt material men i det här fallet fanns det två bra anledningar till varför jag valde att hålla på materialet. För det första så skulle jag behövt komplettera materialet genom att göra en eller två resor till Ryssland och Uzbekistan. För det andra har jag fått ta del av en del nytt material som helt omkullkastade min tidigare research vilket gjorde att tyngdpunkten i min story kraftigt försköts och kunde ifrågasättas.




Det är viktigt för mig att det jag skriver stämmer med verkligheten. Jag är evinnerligt trött på tidningar och organisationer som bygger sina storys på uppgifter som verkar tagna helt ur luften eller där research och källkoll är allt annat än bra. Jag vet inte hur det är för dig men för min del sjunker mitt förtroende för dem när en text är full av felaktigheter. För att jag själv inte ska lockas i samma fälla har jag därför valt att lägga min story om heroinmissbruk på hyllan. Jag kommer istället att plocka fram bilder och skriva ihop en ny text med en helt annan vinkling utifrån mitt befintliga material.





Denna gången kommer jag att skriva på engelska och förhoppningsvis kommer reportaget att leta sig in i någon webbaserad engelskspråkig reportagetidning. Jag har i vart fall fått en del förfrågningar om att bidra med material. Trots att jag inte kommer att få någon betalning kan det vara ett bra sätt att nå ut till en betydligt större publik. Marknadsföringsvärdet är i vart fall mycket högt då tidningarna läses av en hel del branschfolk och kulturpersonligheter.



Text och foto: © Mikael Good. All Rights Reserved.

Valet mellan pest och kolera är enkelt

Du har säkert hört uttrycket; Det är som att välja mellan pest eller kolera. Den egentliga grundtanken med uttrycket är att visa på ett omöjligt val mellan två helt oacceptabla valmöjligheter. Men är egentligen valet mellan pest och kolera ett omöjligt val?

För att överleva pest måste du snabbt få läkarvård. För att överleva kolera räcker det oftast om du har tillgång till rent vatten. Även om det är bra att du kommer under läkarvård så snart som möjligt om du får kolera så kan du kurera dig själv genom att sköta din hygien och dricka regelbundet. Om inte pest behandlas snabbt är dödligheten nästan 100 procent. De flesta som dör av kolera dör av uttorkning. Utan behandling är dödligheten nästan 60 procent. Men som sagt den som har insjuknat i kolera kan kurera sig själv om han (jag vägrar skriva hen) har tillgång till rent vatten eller vattenreningsvätska, i sådana fall sjunker dödligheten till ett par procent. Med den här informationen i åtanke är valet mellan pest och kolera inte något svårt val och mitt svar på frågan blir självklart att jag väljer kolera framför pest alla dagar i veckan.

På engelska används uttrycket "Between a Rock and a Hard Place" för att uttrycka ungefär samma sak och valet mellan Rock=berg och ett Hard Place=hårt ställe är ett omöjligt val då de gör uttryck för samma sak. Presidentvalet mellan Mitt Romney och Barack Obama var i mångt och mycket ett val mellan ett berg och ett hårt ställe. Möjligtvis kan man säga att Obama är lite mer kolera än pesten Romney och därför är det nog bra att koleran segrade till sist.

Om du ställs inför omöjliga val i livet så finns det alltid en utväg. Det gäller bara att hitta den och oftast finns utvägen betydligt närmare än du tror.

Text och foto: © Mikael Good, all rights reserved.

Das Werkzeug

Es ist wahr - die Leica M ist Das Werkzeug. Ich vertraue die Leica M als meine einzige Arbeitstier. Leica M-Kameras waren und sind das Werkzeug großer Foto-Legenden wie Alexandr Rodtjenko, Henry Cartier Bresson, Robert Frank, Christer Strömholm oder dem Zeitgenossen Mikael Good :)

East is East, and West is West, and never the twain shall meet © Mikael Good, 2012. All Rights Reserved.

/Mikael Good

Morgondagens arbetskraft redan idag

Ett företags rykte bygger inte enbart på dess chefer eller ägare det bygger även på de anställda. I framtiden kommer de anställda att vara en dominerande faktor för ett företags rykte och därför är det viktigt för dem att vårda sina nyckelpersoner ömt och att försöka knyta till sig personal med stor framtida potential.

För att företag ska kunna locka till sig nya kundgrupper och behålla de gamla är ett bra rykte a och o. Ett bra rykte kommer att bli ännu viktigare i det nya interaktionssamhället som håller på att ta över efter informationssamhället. Idag är företagens värde i än högre grad knutna till deras rykte. Ett professionella rykte som tagit många år att bygga upp kan raseras på nolltid i sociala medier. Om företagets nya produkter är undermåliga eller om en enda kund får ett dåligt bemötande kan det negativa ryktet sprida sig som en löpeld runt jorden. Många företag har ingen beredskap för hur de ska hantera en sådan situation.

De flesta av de gamla tungrodda företagsmodellerna som vi följer idag skapades av män för män under det förra seklet. När företagsmodellerna skapades för över 50 år sedan fanns det tyvärr inget utrymme för kvinnor. De kvinnorna som ändå nådde chefspositioner var tvugna att tänka som  och agera som män för att passa in. Nu när det är hög tid att skapa nya företagsmodeller för att möta det nya interaktionssamhället så har vi full frihet att bygga dem på en helt jämlik grund så att de passar både kvinnor och män och de olika egenskaperna och ledarstilarna som vi har.

Det är framförallt yrkesskickliga kvinnor som glöms bort på arbetsmarknaden. Män i chefsposition är snabba på att trycka ned dem och suga åt sig det beröm som egentligen var ämnat till kvinnorna. När kvinnorna sätter ned foten och säger stopp får de antingen lämna företaget eller acceptera att bli omplacerade till enklare tjänster som straff för att de sagt sanningen. Med nya företagsmodeller som är anpassade för den här tiden skulle dessa kvinnor istället kunna lyftas fram och placeras på de chefspositioner som de faktiskt är lämpade för.

När jag var på en intervju för ett tidningsjobb kallade intervjuaren mig för morgondagens arbetskraft på grund av min yrkesbredd och min stora potential. Om hon hade fått bestämma vilken kandidat som skulle anställas så hade jag haft ett arbete idag. Jag önskar att fler arbetsgivare vågar se den framtida potentialen än att de bara stirrar sig blinda på de tidigare erfarenheterna när de nyanställer.

Om du som läser detta är på jakt efter morgondagens arbetskraft redan idag så är du varmt välkommen att kontakta mig eller besöka min profilsida på Linkedin och läsa mer om mina tidigare erfarenheter: se.linkedin.com/pub/mikael-good/51/a75/689

Text och foto: © Mikael Good. All Rights Reserved.

Fattigdomen bor granne med mig

Jag ser dem när jag lämnar och hämtar min dotter på skolan. Barnen som växer upp i fattiga familjer. Deras kläder är trasiga och för små. De saknar värmande strumpor i sina alltför slitna och icke fotriktiga skor.

Jag har sett barn i samma situation allt för många gånger tidigare under mina många resor i Östeuropa. Men jag trodde inte att jag skulle få se barn i den situationen här i Huskvarna. Fattigdomen kryper tyvärr närmare och närmare vårt trygga folkhem. Om du öppnar dina ögon lite grann kommer du också att se den.

Många som jobbar för församlingar och bistånds- och hjälporganisationer läser min blogg. Till er vill jag säga att nu är det hög tid att samla in och dela ut kläder och skor till behövande barn i Sverige. Precis som i Östeuropa blir barn mobbade för att de har slitna och otidsenliga kläder och skor. Kontakta dem som jobbar med och känner barnen så att de diskret kan hjälpa till att förse dem med kläder och skor.

Oavsett er politiska färg vill jag säga till alla politiker som läser min blogg; – Hur kunde ni låta det här ske? Barn ska inte behöva lida för att deras föräldrar är arbetslösa, långtidssjukskrivna eller ensamstående. Tanken är väl att alla barn i Sverige ska ha samma grundförutsättningar och möjligheter. Jag skäms faktiskt för att jag är svensk idag och det beror till stor del på er som styr och ställer...

Här kan ni läsa mer om Barnfattigdom i Sverige

Text och foto: © Mikael Good. All Rights Reserved.

Stulen identitet

Tänk dig att du bara är 17 år. Du har blivit berövad på din barn- och ungdom. Du fick ta hand om dig själv och dina föräldrar när dina vänner kunde leka och ha roligt. Dina föräldrar söp sig sakta men säkert mot en allt för tidig grav och du fick ärva en stor skuld av dem. Du blev gravid med ett barn som genast togs ifrån dig. Du blev gravid med ditt andra barn, ett barn som myndigheterna också lovade att ta från dig så snart som det fötts. Allt hopp om en bättre framtid rann sakta men säkert ur din unga kropp. Du stod där ensam och rödgråten på gränsen till vad du ytterst klarade av. De sista resterna av din identitet hade blivit stulen. Trots din unga ålder började du se döden som en befrielse.

Då sträcks ett par varma händer ut mot dig. Händer som tröstar dig. Händer som knäpps i bön för dig. Händer som omfamnar dig. Händer som kämpar för dig och ger dig rätt i byråkratins djungel. Händer som skriver om din situation. Händer som gräver djupt i sina fickor och betalar dina skulder. Händer som renoverar din nergångna lägenhet och gör den hemtrevlig. Händer som ger dig trygghet. Händer som återförenar dig med dina barn. Händer som gjuter nytt hopp för framtiden. Händer som för dig från mörker till ljus. Händer som hjälper dig att få tillbaka din identitet.

Tack Gud för att jag har fått vara med och ge Lisa och hennes två små barn en ny och bättre framtid.

Lisas lägenhet före renoveringen.

Text och foto: © Mikael Good. All Rights Reserved.

Håll arbetsformen uppe genom att vässa din arbetsförmåga

Det finns ett överskott av både fotografer och journalister på arbetsmarknaden och det lär inte bli direkt enklare att få ett jobb nu när dagstidningarna drar åt svångremmen ytterligare ett par hack för att balansera den bristande annonskonjekturen.

Jag tillhör den lilla grupp av lyckligt lottade frilansare som tidigare har fått betalt för att göra reportage om ämnen som jag är engagerad i. Att resa land och rike runt och göra reportage om utsatta människor är definitivt något som jag skulle vilja fortsätta med. Men sparivern har tyvärr även drabbat mina tidigare uppdragsgivare och jag kan nog tyvärr inte räkna med fler uppdrag från dem under en överskådlig framtid och några nya uppdragsgivare har jag tyvärr inte fått tag på.

Även om jag förstår att de valt att hålla igen på sina kostnader är det ändå lite tråkigt att jag inte får åka på några uppdrag som reporter och fotograf, särskilt som jag vet med mig att jag är inne i en fotografisk och skrivmässig formtopp. Utan att förhäva mig är jag faktiskt övertygad om att mitt material skulle ha blivit dynamit och hjälpt till att dra in mycket pengar till behövande. Men å andra sidan har jag gjort en hel del ideella jobb och förhoppningsvis kommer något att dem att publiceras under de närmaste åren.

Ett av de ideella jobben som jag gjort är ett reportage från Sinaiöknen i Egypten som jag gjorde på min semester i mars. Bilden i det här inlägget kommer från det ännu inte publicerat reportaget från Sinai. Även om jag inte får betalt för det som jag gör tror jag att det är viktigt att hålla igång med en del skarpa projekt. Precis som för en idrottsman gäller det att hålla formen på topp så att jag kan prestera bra resultat när det verkligen gäller.

Beduin Sinaiöknen, Egypten.

Jag är inte någon man som sätter mig ned och tycker synd om mig själv. Som arbetssökande är det viktigt för mig att hålla arbetsformen uppe genom att vässa min arbetsförmåga. Det gör jag genom att engagera mig ideellt i en hel del olika projekt. Ett ideellt projekt som jag har plöjt ned mycket fritid i är Le Viseur Magazine. Om du inte har läst det senaste numret av Le Viseur Magazine kan du passa på att göra det här: 

Du kan även ladda ned tidningen i PDF-format och läsa det på din läsplatta: http://leviseurmagazine.com/Le_Viseur_2_2012.pdf 

Text och foto: © Mikael Good. All rights reserved.

Hjälp oss att marknadsföra Le Viseur Magazine

Om ni hjälper oss med att göra reklam för Le VIseur i sociala media, bland era vänner och i era bloggar så når tidningen betydligt fler och ju fler som läser tidningen desto bättre material kommer vi att få in och desto mer genomslag kommer vi att få.

Om du vill vara med och sprida tidningen så kan du kopiera följande HTML-kod och klistra i den på din på din blogg:

Open publication - Free publishing - More documentary

Klipp ur och kopiera in följande länk på Twitter, Google + eller Facebook:

http://issuu.com/leviseur/docs/2_juni_2012_le_viseur_webb?mode=window&backgroundColor=%23222222

Tack på förhand.

Text och foto: © Mikael Good

Le Viseur nummer två

Det känns skönt att kunna inleda ett blogginlägg med orden SUCCÉ i stor stil. Succé är just precis vad Le Viseur Magazine har gjort. I en stilla förhoppning hade vi i redaktionsgruppen på Le Viseur hoppats på att tidningen skulle få 5 000 läsare. Nu är vi uppe i över 36 000.

Nu återstår det att se om detta nummer också blir en stor succé. Med tanke på den höga kvaliteten på materialet hoppas jag att det blir så och jag ser redan fram emot att få sätta igång att jobba med Le Viseur nummer tre som dyker upp den 30 september.

Open publication

Text och foto: Redaktionsgruppen på Le Viseur Magazine genom Mikael Good.

Le Viseur blev en succé

När vi började planera en ny fototidning för samtida dokumentärfoto i slutet av förra året trodde jag att det första numret inte skulle få mer än 1500 läsare. Två dagar efter premiären har Le Viseur haft nästan 2000 läsare från jordens alla hörn.



Det är oftast inte så lätt att erkänna att man har haft fel men i det här fallet är det enkelt och jag hoppas att även den övriga redaktionsgruppens målsättning på 5000 läsare för det första numret kommer att överträffas innan nästa nummer kommer ut den 30 juni :)



Hittills har jag bara mött positiva kommentarer om tidningen även från dem som jag trodde skulle vara skeptiska. Det verkar som om Le Viseur har en viktig plats att fylla i en tid då annonser, prylrecensioner och tekniksnack översvämmar de andra fototidningarna.

Statistik för de första två dygnen:
Antal läsare: 2 169
Antal visade sidor: 70 212
De flesta besökarna kommer från Sverige, därefter Polen. Ryssland, Tyskland, England och USA har också genererat en del trafik.

När jag skrev det här inlägget i morse hade Le Viseur haft 2 169 läsare. Klockan 17.00 närmar vi oss 6 000 läsare med stormsteg :)

Klicka på den följande länken om du vill läsa det första numret av Le Viseur:



Fungerar inte den inbäddade versionen? Tryck här.

Följ gärna Le Viseur på Facebook: https://www.facebook.com/Le.Viseur.Magazine

Text och foto: Mikael Good

Premiär för Le Viseur – nummer 1

Det finns i dag ett stort antal fotomagasin i Sverige. De flesta har en bred inriktning, och alla fotostilar måste därför samsas om det lilla utrymme som ges mellan de stora och tilltagna reklamplatserna. I sådana magasin tenderar vissa typer av fotografier att hamna i skymundan eller glömmas bort helt. Ett exempel på en genre som alltför ofta fått ge vika för de mer kommersiellt gångbara stilarna är dokumentärfotografin.


Dokumentärfotografin hade sina glansdagar mellan 40- och 60-talen. I dag lever dokumentärfotografin ett undanskymt liv – men den är långt ifrån död. Det finns många fotografer, både i och utanför vårt land, som besitter stora talanger. I första numret av Le Viseur presenteras ett urval av vad svensk dokumentärfotografi har att erbjuda i dag. Och som om inte det vore nog finns även två fotoreportage att fördjupa sig i.

Nätmagasinet Le Viseur har blivit verklighet tack vare mycket ideellt arbete och engagemang. Vi ville tillsammans skapa ett fotomagasin fritt från reklam och prylrecensioner. Vår filosofi grundar sig på att den fotografiska bilden måste få ett större utrymme.

Jag skulle vilja sammanfatta dokumentärfotografin med följande ord: iakttagelsen, närvaron och ögonblicket. Dessa tre ledord går som en röd tråd genom samtliga bidrag.

I det här numret finns tjugofem fotografer representerade. Att gå igenom inkommet material har varit oerhört inspirerande och givande. Det här bådar gott för dokumentärfotografins framtid.




Fungerar inte den inbäddade versionen? Tryck här.

Text och foto: Redaktionsgruppen på Le Viseur som består av Johan Larsson, Johan Lindén och Mikael Good

Välkommen till Reclaim Photography Jönköping

Lördagen den 31/3 mellan klockan 11:30-13:30 kommer vi att köra ett Reclaim Photography vid Juneporten i Jönköping. Alla som vill är välkomna att delta och det är fritt att ställa ut de bilderna som man vill.

Konceptet Reclaim Photography har funnits sedan en tid tillbaka. Ett gäng fotografer i Stockholm har ställt ut sina bilder i det offentliga rummet vid flera tillfällen. Nu tar vi konceptet till småstaden. För att markera utgivningen av första numret av Le Visuer kommer vi ställa ut bilder här i Jönköping.

Så här går det till: Alla som vill vara med får vara med. Man tar med sig ett antal bilder. Dessa sätter man upp i det offentliga rummet med exempelvis häftmassa eller något annat som lätt går att ta bort, det är viktigt att man inte gör åverkan.

Jag vill passa på att påpeka att det här inte är ett politiskt evenemang. Reclaim Photography är öppet för alla oavsett deras politiska åsikt eller religion så länge bilderna inte kan uppfattas som kränkande eller stötande. Tanken är att sprida fotografi som konstform utanför den smala krets som går på fotoutställningar och det gör vi genom att ta fotot till den plats där folket finns. Om folk inte kommer på en fotoutställning får utställningen komma till folket.

På sidan sex i dagens Jönköping NU finns det med en kort intervju med mig med anledning av Reclaim Photography Jönköping och det första numret av Le Viseur den 31/3. Texten i artikeln stämmer någorlunda bra med vad jag sa men jag vill passa på att tillägga att Le Viseur inte är en nättidning för modernt foto utan ett nätmagasin för samtida dokumentärfoto: http://www.nutidningen.nu/pdfx/?host=jonkoping.nu

Här kan ni läsa manifestet för Reclaim Photography: http://www.reclaimphotography.blogspot.se/p/manifesto.html



The Ballad of East and West

Oh, East is East and West is West, and never the twain shall meet,
Till Earth and Sky stand presently at God's great Judgment Seat;
But there is neither East nor West, Border, nor Breed, nor Birth,
When two strong men stand face to face, though they come from the ends of the earth!
Rudyard Kipling

Text och foto: © Mikael Good

Say hello to Le Viseur Magazine

Le Viseur is a new net based Swedish magazine for contemporary documentary photos. The first number of the magazine will be published in the end of mars.

Le Viseur is the french word for viewfinder. We want to create a magazine for contemporary documentary photos. Free from commercial adverts and boring articles about cameras and lenses. We want to put documentary photo were it belongs, right in the center of attention. We believe that many people are interested in straight simple documentary photography, free of special effects and manipulations. We want to give these people a forum and a magazine were they can upload documentary photos, read articles, look at photo-essays and documentary photos.

Le Viseur is a magazine who celebrates the art form of documentary photo. Le Viseur shall also be a place were you can discover new documentary photographers from Sweden and other countries.


Say hello to Le Viseur Magazine. This is the front cover for the first number of Le Viseur. 

You are more than welcome to pay a visit to our site on Facebook and post documentary photos on our wall: www.facebook.com/Le.Viseur.Magazine

The editorial team at Le Viseur Magazine. All rights reserved.