Det finns inga gratisluncher men ändå envisas en del organisationer och företag med att inte betala skäliga löner till reportrar för det arbete som de utför. Varför förväntas reportrar jobba gratis? Är deras arbete inte lika mycket värt som andras?
De senaste åren har jag tackat nej till en del uppdrag utomlands. Anledningen är att jag i bästa fall bara har erbjudits resa, kost och logi. Om jag ska tacka ja till ett arbete vill jag ha en marknadsmässig lön för all den tid som jag lägger ned. Tackar jag ja till ett obetalt uppdrag måste jag ändå deklarera arbete på mina stämplingskort. Med tanke på inkomstbortfallet skulle det i praktiken innebära att jag själv fick betala för att arbete. Nu är jag tyvärr inte den ende som har fått sådana här erbjudanden och de verkar tyvärr bli allt vanligare...
Vem tackar egentligen ja till en sådan dålig deal och varför förväntas oftast gratisarbete av reportrar? Är deras arbete så mycket mindre värt än en inköpares, marknadsansvarigs, informatörs, verksamhetschefs eller en biståndshandläggares arbete? Självklart är en reporters arbete lika mycket värt. En reporter som är bra på att förmedla sina upplevelser till läsarna kan hjälpa till att dra in betydande belopp åt en organisation eller ett företag och då är det inte mer än rätt att han eller hon också får sin beskärda del av kakan.
För mig är det viktigt att arbetaren får betalt för det arbete som han eller hon utför. Men i dag finns det tyvärr konkurrens från lycksökare och fattigdomsturister med dålig bakgrundskunskap som jobbar gratis för den egna upplevelsens skull eller för bilder och texter som ska föra dem själva till ära och berömmelse. Tyvärr tycker jag mig se att deras material allt oftare hamnar hos biståndsorganisationer vilket får till följd att materialet blir allt mer urvattnat, tunt och utan den substans som präglar en slipad reporters material. Det är en tråkig utveckling men sparivern är tyvärr så stor att många väljer att spara in på fel saker.
Missförstå mig rätt jag anser inte att jag är unik eller bättre än andra på något sätt. Det finns fler duktiga reportrar både inom som utom landet som gör ett lika bra eller betydligt bättre arbete än mig att välja på för uppdragsgivarna. De flesta av dem drivs precis som mig av ett stort socialt engagemang och ett uppriktigt hjärta som klappar för människor i nöd. Men de måste också få skäligt betalt för att de själva ska kunna leva och betala sina räkningar och fortsätta sitt viktiga arbete.
Om samma tankesätt skulle spridas till fler branscher i samhället så skulle det kunna ställa till riktigt stora problem för många yrkesgrupper. Tänk om exempelvis arbetslösa lärare eller sjuksköterskor också skulle börja jobba mot löften om att bara få resa, kost och logi men ingen lön. Även om en del mindre nogräknande arbetsgivare säkerligen skulle välkomna ett sådant system med öppna armar så skulle jag inte vilja vara yrkesverksam i ett sådant samhälle där bara ett fåtal får betalt för sitt arbete.
Märk väl att jag varken är bitter eller besviken. Men om det förväntas av mig att jag ska jobba gratis så är det bättre att jag verkligen gör det som jag själv vill göra och brinner för. I detta nu håller jag faktiskt på att skissa på ett nytt projekt som ska ta vid där det senaste slutade. Eventuellt kommer det att innefatta ett spännande samarbete med en annan fotograf.
Text och foto: © Mikael Good, 2012
