The best pupil in the class

In Chinese schools can a good study result become a ticket to a schoolarship for poor children. The pupils are highly motivated and everybody want to be the best pupil in the class. The girl in the middle is the best pupil in the third grade at the school in Shang Ya Men. She is very proud over the Student Representative badge that she wears as a reward for being the best pupil.

Text and photo: Mikael Good

Education breaks poverty

Zhang is a shy 10-year old girl who goes to school in the village Chuyi Pu in southern China. Zhang lost both her parents when she was five and she lives with her grandmother in a small ramshackle house, without water or electricity.

Her grandmother's economy is bad and she couldn't afford to pay the school fee. She could start school thanks to financial aid from a Swedish NGO. Zhang is a talented and highly motivated student which you can see on the scarf she proudly wears around her neck. The scarfs are handed out by the headmaster of the school to students who have studied and behaved well. 



Nearly 12 years has gone since I met Zhang and her grandmother. She was highly motivated when she was 10 and if she kept that motivation I belive that Zhang has been able to break out of poverty and create a better future for herself.

Text and Photo: Mikael Good

Grace finds beauty in every face

Vi har lätt för att döma människor till deras yttre, men många människor som inte är så vackra till det yttre kan bära på en stor inre skönhet. När jag besökte en utsatta lettisk familj för några år sedan mötte jag en kärleksfull mormor som ömt höll om och tröstade sitt barnbarn som precis hade vaknat upp ur en mardröm.

Bilder förmedlar olika budskap till oss och vi har lätt för att döma människor för deras yttre. En del personer som har sett bilden har reagerat på att kvinnan ser ut som en häxa från sagornas värld. När jag tog bilden såg jag en kvinna med ett stort och kärlekfullt hjärta framför mig.

Kvinnan har genom hårt kroppsarbete, fattigdom och utsatthet berövats all den yttre skönhet som hon tidigare hade. Hon har inte längre råd att köpa skönhetsprodukter och vårda sitt yttre. Det var många år sedan hon senast var hos tandläkaren, trots att hon är i stort behov av en ny lösgom. De få pengarna som hon får i pension spenderar hon på sitt älskade barnbarn. Det viktigaste för henne är att han ska kunna äta sig mätt och ha kläder att sätta på sin kropp. Trots att hon har förlorat sin yttre skönhet strålar hon av inre skönhet. Grace finds beauty in every face.

Text och foto: Mikael Good

Приветствую Вас, дорогие коллеги фотографы и репортеры

Мне, как шведскому репортеру, практически невозможно получить разрешение на посещение русской тюрьмы. Но это не представляет проблемы для гражданина России. Поэтому я хочу дать возможность моим коллегам – русским фотографам и журналистам рассказать в этой группе интересную историю Рождественской Елки Ангела – проекта, который в конце этого года пройдет во многих тюрьмах России. Если Вам интересно узнать больше о проекте, воспользуйтесь ссылками в конце этого текста. Я разговаривал с руководителем проекта Волковым Яном Сергеевичем. Если Вы заинтересованы в работе в очень интересном фото-проекте, Вы можете связаться либо со мной, либо с Волковым Я.С. непосредственно по адресу на сайте:
http://angelproject.ru/

En kämpande trebarnsmamma från Lettland

Det är mitten av februari, snön och kylan har det lettiska landskapet i ett stadigt grepp. Trots att solens värmande strålar kämpar med full kraft har termometern envist krupit ned under tjugo minusgrader, människorna kurar ihop sig kring sina värmande kaminer i stugor och lägenheter. Vi är på väg till ett möte med en ensamstående trebarnsmamma i ett litet samhälle i södra Lettland.

Efter en skumpig färd på små gropiga vägar i gränslandet mellan Lettland och Litauen kommer vi fram till ett litet samhälle som ligger någon mil söder om staden Jelgava. Jag ska besöka en ensamstående mamma tillammans med ängeln från Riga Liana Velka och Gertruda som är en socialarbetare från Jelgava. Vi bjuds in i lägenheten av Aina som den ensamstående mamman heter. Hennes barn Margarita elva år, Diana 10 år och Aigars sju år är i skolan, men spåren av dem syns i hela lägenheten. Det ligger leksaker lite här och där och väggarna är täckta av barnens teckningar. Aina och barnen bor i en liten sliten vedeldad lägenhet om två rum och kök, lägenheten har säkert inte renoverats på över fyrtio år och från fasaden på huset har stora sjok med puts fallit av. De har rinnande vatten som de måste koka på sin lilla elspis innan de kan dricka det.

– Lägenheten är alldeles för liten för oss och den är dragig, men det är bättre än inget. Det finns de som har det betydligt värre än oss, vi har i alla fall rinnande vatten och toalett inomhus, säger Aina.På landsbygden i Lettland är det vanligt med utedass och många får även hämta vatten från en gemensam brunn ute på gården. Det kan kanske gå an med utedass på våren och sommaren men att behöva gå till ett utedass när behoven tränger på och det är tjugo minusgrader ute låter allt annat än lockande.



Ensamstående mamma med tre barn
Aina är arbetslös, hon och hennes barn lever på social- och barnbidrag men de har svårt att få pengarna att räcka till. Pappan lämnade familjen för ett par år sedan, när han blev arbetslös slutade han att betala underhåll för barnen vilket har gjort att familjens ekonomi har blivit allt mer ansträngd.
– Vi brukar ge oss ut i skogen på sommaren och plocka bär och svamp som vi säljer på marknaden för att få ihop lite extra pengar framförallt till vintern, då kostnaderna för el och uppvärmning stiger, säger Aina. Hon hjälper även grannar och vänner med enklare sysslor. Trots Ainas stora vilja att arbeta finns det inga arbeten att få tag på i närområdet och familjens ekonomi blir allt mer ansträngd för var månad som går.
– Vi har precis så att vi klarar oss, har man mat, kläder och husrum så ska man vara nöjd med det, säger Aina och sträcker lite på sig.Men på Ainas ögon och på hennes kroppsspråk ser jag att det hon säger inte riktigt stämmer, jag tror att hon har det riktigt tufft, det syns på hennes ögon att hon lider över sin situation, över att inte kunna ge sina barn den mat som de behöver.

Barnen har fått många fina leksaker och kläder genom olika hjälpsändningar, men det som de främst behöver är mat. För en stund kan de säkert förlora sig in i leken och glömma sin hunger, men så snart som leken är över kommer den envetna hungern och knackar på dörren igen.Aina och hennes barn lever enkelt och är tvungna att snåla in på allt för att klara sig, när hyran, gasen, elen och veden är betald har de inte många kronor över till mat. De äter oftast en ensidig kost med potatis, rotfrukter och lök som bas.
– Barnen betyder allt för mig och jag ser först och främst till att de är mätta och nöjda innan jag själv äter det lilla som finns kvar, säger Aina.



Svårt för ensamstående mammor att få arbete
Jag tittar mig omkring i lägenheten, jag hittar ett studiofoto på familjen som togs för ett par år sedan innan Lettland sjönk in i en djup ekonomisk depression, innan Aina blev av med sitt arbete och hennes man fegt flydde från sitt ansvar. Aina såg betydligt mer lycklig och välmående ut när fotot togs. Hon har magrat betänkligt sedan dess och hennes blick är betydligt tröttare. Arbetslösheten i området är mycket hög och det är särskilt svårt för ensamstående mammor att hitta ett arbete. Allt som oftast får de ljuga om sin familjesituation för att få tag på ett arbete. Ingen vill anställa en ensamstående kvinna som riskerar att vara hemma och vabba.
– Jag kan tänka mig att arbeta med i princip vad som helst bara det är ett arbete som gör att vi kan klara oss, säger Aina.
Lägenheten är full av leksaker, ballonger och teckningar och när Gertruda frågar Aina var hon sover, pekar hon på en gammal soffa och säger:
– Jag sover på den där soffan men jag får alltid plocka bort barnens saker först innan jag kan bädda till den, jag sätter alltid mina barn först och när de har det bra så har jag det också bra!



Dianas stora dröm är att bli frisör
Flickorna är mycket flitiga i skolan och en vägg är full av olika diplom och utmärkelser som de fått. Aina är mycket stolt över sina döttrar som har högsta betyg i många ämnen och tillhör de bästa i sina respektive klasser.Aigars har precis börjat i första klass och han kan redan läsa och skriva. Just nu är han inne i en cowboyperiod. Cowboyhatten ligger lite nonchalant i en fåtölj och leksaksgeväret har han hängt på ett älghorn ovanför sin säng så att han lätt får tag på det när han går upp på morgonen.
– Margarita spelar dragspel i musikskolan och trots att hon bara spelat dragspel i ett år börjar hon redan att bli riktigt duktig, säger Aina med mycket stolthet i rösten.Flickorna är duktiga på att teckna och måla och väggarna är fulla av deras teckningar. Dianas stora dröm är att bli frisör och hon övar ofta på ett dockhuvud som hon kan kamma och fläta håret på. Flickorna är mycket kreativa och bygger och fixar mycket själva. Flickorna är också bra på att virka och sticka. Aina håller upp en docka och säger:
– Margarita och Diana fick en docka utan kläder och satte genast igång med att ta mått och sticka en klänning till den.



Jesus är deras idol
Aina och hennes barn är personligt kristna och de är aktiva i pingstförsamlingen i Jelgava. De åker dit varje söndag med församlingens kyrkskjuts. Barnen ser verkligen fram emot att få komma till kyrkan och de deltar aktivt i söndagsskolan. Margarita och Dianas främsta idol är Jesus. På Dianas vägg finns en bild på en bedjande Jesus och under den bilden har hon tejpat upp en lapp med ett bibelcitat från Lukas 18:27: "Det som är omöjligt för människor är möjligt för Gud". Församlingen i Jelgava är som en öppen famn där alla hjälper varandra som om de vore en enda stor familj. Det har gjort att medlemsantalet har ökat de senaste åren då allt fler i Jelgava med omnejd söker sig till tryggheten och gemenskapen i församlingen, bort från allt vad ekonomisk kris och bekymmer heter. I kyrkan kan de känna trygghet och få gemenskap, de får kraft att orka med vardagen och de får hopp för framtiden.

En av dessa mina minsta
Det finns många familjer i Lettland som är i samma situation som familjen i artikeln, många har även dragit på sig stora skulder då de har valt att köpa mat till barnen framför att betala hyran eller el- och gasräkningar. Att åka ut på den lettiska landsbygden är som att resa tillbaka i tiden, tillbaka till 20- och 30-talets fattigsverige. Det är en tid som jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva, en tid som jag bara har hört min gamla mormor berätta om.
När vi lämnat familjen och åter satt oss i bilen kommer jag att tänka på Jesu ord i Matteus 25:40: "- Amen säger jag er: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig.". Det är så pingstförsamlingen i Jelgava arbetar och trots att medlemmarna själva lider brist på det mesta är de villiga att hjälpa andra människor med det de har, kan och är bra på. Pingstförsamlingen förmedlar mat, kläder och leksaker till utsatta familjer, de hjälper de gamla och svaga i församlingen med städning och reparationer. De gör även hembesök hos gamla och svaga som inte själva orkar ta sig till kyrkan och ber och umgås med dem.



Hjärta till Hjärta är en svenska hjälporganisation som bland annat arbetar med familjestöd i Lettland. De samarbetar med de betrodda lettiska organisationerna Pakapieni från Tukums och Velki Fonds från Riga som i sin tur samarbetar med social myndigheter på de orterna som de arbetar i. På så sätt ser de till att hjälpen verkligen kommer fram till dem som behöver den. Om du klickar på den följande länken kommer du till en sida där du kan ge en gåva till lettiska familjer som är i samma situation som Aina, glöm inte att skriva "familjestöd Lettland" i meddelanderutan: Hjärta till Hjärta



Text och Foto: © Mikael Good. All Rights Reserved.

Jag besökte familjen i februari 2010 men trots att det har gått några år så ser deras livssituation ungefär likadan ut idag. Gertruda och Aina heter egentligen något annat. Lettland är ett litet land och av respekt till dem väljer jag att inte skriva ut deras riktiga namn.

The Miracle baby from St. Petersburg

Imagine that you are 17, orphaned, homeless and pregnant. You have no relatives you can contact, you have just been ejected from your student home, your best friend has turned her back, you have nowhere to turn or go, you are completely alone and abandoned by everyone. That was the situation of Sveta who I met at Grace Family Center in St. Petersburg in 2011.

Svetas parents died in a car accident when she was only nine.  She ended up at the orphanage Swallow and lived there until she graduated. After graduation she began studying at a vocational school, where she managed to get into a student home. Shortly thereafter she met a guy, with whom she became involved and not long after she was pregnant. The relationship with her ended before she realized she was pregnant. He was not at all interested in supporting a child, so he told her to get an abortion.

“First, I also wanted to perform an abortion and I booked one at the hospital, but just before the abortion would be performed I changed my mind and decided that I would keep the baby,” says Sveta, and looks nervously down at the floor. 

The fact that Sveta had become pregnant was in itself a miracle. She had been told that she could never become pregnant due to a congenital defect in the womb. This was with all certainly the only chance Sveta would ever have at being a mother. She decided that the child would be born.

Abandoned by a friend

When the staff at the student home learned she was pregnant, they expelled her. Sveta had to stay with a friend, but her friend wanted to sublet the room Sveta was staying in for a profit. When she found out Sveta could not afford the new rent she kicked her out. Sveta was now both homeless and pregnant. As a last resort, she called the former headmistress of the Swallow orphanage. She could not help Sveta but she gave her the phone number to the Grace Family Center in St. Petersburg. Sveta phoned them and when they answered, she said with sheer desperation in her voice:

“I am very pregnant. I have nowhere to live and there is nobody who can or wants to help me.”

The staff of Grace decided that Sveta could stay at the family Centre apartment and picked her up the same afternoon. Sveta moved in at the beginning of September 2009. Her son Sergei was born in October the same year.

“I am very grateful that I kept Sergei and did not undergo abortion.  It is not certain that I can  have more children.  Sergei is a real godsend, a miracle baby. He is a healthy and very happy little boy,” Sveta lovingly wraps her arms around her little baby boy.

Sergei gets his hands on a toy camera, and as he jumps down from his mother’s lap he begins to take pictures of me. I take out my camera and snap a photo of him, when I show him the picture he starts to laugh when he realizes it’s he on the photo. Sergei is a happy little guy who enjoys being the center of attention and while at Grace, there is always a lap that he can sit in.

The biggest events in my life

Sveta really enjoys living at Grace, although it sometimes gets too crowded and noisy there. The warm Christian atmosphere and all the friendly people in her neighborhood who live out their faith led to Sveta becoming envious of them, she wanted what they had.

“The Greatest that has happened to me here at Grace is that I have received Jesus as my personal Saviour and Lord and that I have become baptized. My mother used to talk to me about Jesus when I was a child and when I lived at the orphanage we used to go to church a couple of times a year but it is only here at Grace that I have met people who actually live out their faith,” She says with a radiant smile.

Despite that all who come to Grace are not Christian most usually go to services at the nearby Russian Orthodox Church. The priests and nuns often visit Grace, where they hold bible studies and talk to those who live in or visit the Centre. 

When Sergei becomes two years the staff at Grace will help Sveta to get an apartment where she and her son can live. Then Sergei can start at nursery school and Sveta can start looking for jobs. When Sergei was born Svetas grandmother died and she inherited a small area of land that she is considering to sell for an initial capital. God has really taken care of Sveta and Sergei.

   

Love and goodness is something we all need

Grace is a family center in St. Petersburg that follows this motto: love and goodness is something that everyone needs. They have created a Christian family community for single mothers and orphans. The staff of Grace regularly visits orphaned children and young people at Hostels, boarding schools and orphanages in St. Petersburg and the surrounding area. They preach the Gospel and invite the children to the community at the family center. All orphans should know where they can go when they have finished school and are expected to fend for themselves.

Their work is important, especially in a large city as St. Petersburg where solitude is widespread and many former orphanage children easily fall into the wrong company. There are beds at Grace where those who need extra support can stay. The staff of Grace is Christian and works in close connection with the local Russian Orthodox Church which also pays the cost of their little three room apartment. The goal of the operation is to invite the orphans and single mothers to a personal relationship with Jesus and get them into the Christian community.

   

Many foreign pastors and evangelists have tried to start congregations in Russia, most of these have failed. Personally, I believe that their failures are due to the fact that there are major gaps in our understanding of how Russians think, acts and feel. The key to understand Russia and its citizens is to know the history of the country. Many foreign pastors and evangelists have, in addition to the Gospel, attempted to preach their own lifestyle and values. I believe in the revival of Russia, a revival that originated in the Great Russian Orthodox Church. Places like Grace Family Center can be key-points for the revival and we can give them our support through our prayers and financial support. Jesus is the answer for Russia!

Text and Photo: © Mikael Good, All Rights Reserved.

A Oasis Of Grace In The Darkness

Places like Jayer in St. Petersburg are dark places that make far too early graves for young people who never stood a real chance in life. Even if the situation is tough for young adults who´s graduated from institutions in Russia there are some oasis of Grace to be found in the darkness.

When orphans turn 18 they are dropped from the institutions where they grew up. One day they where kids and the other day they were grownups who don´t know how to live in the real world on their own. The problem is that they have not learned to deal with the various problems of life that they now encounter. They are completly left alone and don´t have any parents, siblings, grandparent or other persons who care about them and can help them in this new situation. They often lack the everyday knowledge that others children learn in their families, such as washing clothes, cooking, managing household cash. They often feel lonely and left out, and in reality, they really are. 

The statistics for orphans who graduate from institutions in Russia is very dark. Only 10% of them can adopt to a normal life in the society after graduation. The other 90% are doomed to a life in misery which often puts them in far too early graves. Some of them are lured into prostitution and criminality, some of them becomes alcohol or drug addicts. some of them end up as homeless or couch surfers and some of them take their lifes.

Jayer is street talk for a girl who is willing to do any kind of sexual act with everybody she meets. It´s also the name of a unfinished hospital in S:t Petersburg. Jayer is a house of death were young prostitutes sell their bodies for drug money and they spread HIV to customers who often refuses to use condoms. It´s a place where heroin addicts injects slow death into their veins, most of them are HIV-positive and when they share their needles they also share the deadly disease. Jayer is also a place were homeless people live and young hipsters get together to have Squat Parties in the weekends. Those who come to Jayer are exposed for GHB and heroin and many of them end up as addicts.

Nearly 70% of all heroin addicts in Russia are young people and you can find places like Jayer all over the country. It´s estimated that between 1.5 to 3 million out of 142 millions Russians are heroin addicts. The Russian authorities are not powerless before the big drug problem in the country. In recent years, the authorities have invested a lot of money on drug prevention among young people. And they try to limit the supply roats of heroin and other drugs flowing in from Afghanistan. 21% of the heroin produced in Afghanistan goes to Russia.

Even if the future for former orphans are very dark. There are some oasis of Grace to be found in Russia. One such oasis are Grace Family Center which is located in a Russian Orthodox monastery in St. Petersburg. The work at Grace is very successful and according to Valentina who is the volunteer director at Grace 90% of the orphans who have received help and support at Grace after their graduation have been able to adapt to a normal life. For orphans who has never had a family of they own, places like Grace Family Center must be worth one's weight in gold.

At Grace Family Center, orphans meet and spend time with adults who give them support and encouragement and help them develop into independent people with strong self-worth. The staff, at the project, prepare an individual plan for each young person who comes to it. The work is based on Christian principles. They live and work in an environment where they can meet and know the saving grace of Jesus. Even if the work at Grace Family Center is very successful. They are in a desperate need of money so that they can continue with their important job.

Maybe it's you who read this article that shall provide an economic miracle so that Grace Family Center can continue with their important work among the least of our brothers and sisters.

Maybe it's you who read this article that shall provide an economic miracle so that Grace Family Center can continue with their important work among the least of our brothers and sisters. Star of Hope USA concentrates their efforts on different countries than Russia. However if you wish to donate they will be happy to funnel your gift to Grace Family Center. Click the following link if you want to donate money via Star of Hope: Grace St. Petersburg

"Whoever is kind to the poor lends to the Lord, and he will reward them for what they have done". - Proverbs 19:17

"We can find Calcutta all over the world, if you have eyes to see. Everywhere, wherever you go, you find people who are unwanted, unloved, uncared for, just rejected by the society - completely forgotten, completely left alone. That is the greatest poverty of the rich countries." - Mother Teresa

Klick the following link if you want to see the pictures in the slide-show on your cell phone or on your pad: http://www.flickr.com/photos/chasid68/sets/72157633493146234/

Text and Photo © Mikael Good, All Rights Reserved

Grace is a thought that can change the world

Grace can be a name of a girl. Grace finds beauty in every face. Grace finds goodness in everyone. Grace is a thought that can change the world. Grace is also the name of a Russian Orthodox Family Center in St. Petersburg.

When I visited Grace Family Center in march 2011, it was like coming home to my own family. Taking photos at Grace was like taking photos of my own family and not of strangers. For orphans who have never had a family of they own, places like Grace Family Center must be worth one's weight in gold. Even if it´s one of my hallmarks to make people feel comfortable in front of my camera, it usually take a while for me to get the pictures that I want. But at Grace that comfortable feeling was right there as soon as i crossed the doorstep.

The work at the Family Center is very successful and according to Valentina who is the volunteer director at Grace the majority of the orphans and young mothers who have received help and support at Grace has been able to adapt to a normal life. The statistics for other orphans who didn´t get the same opportunities are very dark. Only 10% of them can adapt to a normal life and many of them end up as criminals, prostitutes or homeless.

Although the work at the Family Center is very sucessful, they are in a desperate need of money so that they can continue with their important job among all the orphans and young mothers that are in their care. For the volunteers at the Family Center. Grace is not just a thought that can change the world. Grace is something that they live, breathe and share.

The trusted NGO Star of Hope, USA concentrates their efforts on different countries than Russia. However if you wish to donate they will be happy to funnel your gift to Grace Family Center. Click the following link if you want to donate money via Star of Hope, USA: Grace St. Petersburg

You can read more about the important work at Grace Family Center here: Saving Grace



Text and Photo: © Mikael Good 2011, 2013, All Rights Reserved

Saving Grace - How to make a good investment

Over 2000 of the verses in the Bible encourages us to support orphans, poor people, widows and those who are oppressed. God is clearly on their side! But which side are you on? Grace Family Center in St. Petersburg are on the same side as God, and they work hard to help young people in need. But they are also in a desperate need of new investors so that they can continue with their important job among the least of our brothers and sisters.

When young people leave institutions in Russia (at age 18) they encounter multiple problems. Many are met with various types of prejudice because they come from an institution, they have no adults who care about them and they often lack the everyday knowledge that others may learn in their family, such as washing clothes, cooking, managing household cash, finding suitable accommodations in which to live and more. Most have no parents or other relatives to turn to, so they often feel lonely and left out, and in reality, they are.

Valentina is The Director at Grace Family Center © Mikael Good 

The Family Center is located in a apartment at a Russian Orthodox monastery in St. Petersburg. The volunteers at the family center works closely with priests and nuns from the monastery. The work that they do is really remarkable and most of the orphans and young mothers that come in their custody receive the support and the training that they need so that they can live ordinary lives. When I asked Valentina who is the director about the recipe for their successful work at the Family Center she answered:
- Love and kindness is something that we all need. It's also something that we want to teach at Grace, We also know that we need to talk a lot with the orphans to teach them to love and enjoy each other.

At Grace Family Center young people meet and spend time with adults who give them support and encouragement and help them to develop into independent people with strong self-worth. The staff, at the project, prepare an individual plan for each young person who comes to it. The work is based on Christian principles. They live and work in an environment where they can meet and know the saving grace of Jesus and become part of God's great family. Despite that Valentina and the other volunteers does everything that they can for the orphans and the young mothers at Grace they feel uncomfortable about the situation. When I spoked with Valentina, she said with tears in her eyes:

- When I see that the needs are so great as they are, it feels as I do not do anything at all. I know that there are so many people who need our help, and it is difficult to have to refuse people since our resources are not sufficient. But I know that God will provide us with more resources when the time is right.

The work at the Family Center is very successful and according to Valentina, the majority of the orphans and the young mothers who have received help and support have been able to adapt to a normal life. The statistics for other orphans who didn´t get the same opportunities is very dark, only 10% of them can adapt to a normal life and many of them end up as criminals, prostitutes or homeless. But despite the very positive result at Grace, one of their major sponsors decided to end the cooperation with the Family Center at the end of year 2013. The reason is that they want to concentrate all its activities to other parts of the world. The decision to end the cooperation creates great economical problems for the Family Center who already stuggles with a strained economy. And it will be difficult for the Family Center to maintain their important work. They are really in a desperate need of a economical miracle.

Perhaps it is one of you who read this article that shall provide the economical miracle that is needed? One of the best investments that you can make is to invest your money in the least of our brothers and sisters. I believe in miracles and I also believe that it´s very important that Grace Family Center can continue their work among the least in Russia. I believe that their methods can be a role model for other Orthodox Family Centers in Russia to follow. I also believe that the Family Center have a key to a revival in the Russian Orthodox Church and that this revival can affect millions of Russians. Dosen´t that sound like a really good investment to you?

Click the following link if you want to donate money via Star of Hope, USA: Grace St. Petersburg 

Star of Hope, USA concentrates their efforts on different countries than Russia. However if you wish to donate they will be happy to funnel your gift to Grace Family Center. 

"Whoever is kind to the poor lends to the Lord, and he will reward them for what they have done". - Proverbs 19:17 

"The King will reply, 'Truly I tell you, whatever you did for one of the least of these brothers and sisters of mine, you did for me". - Matt 25:40



Text and Photo: © Mikael Good, All Rights Reserved

I´m thankful for all the gifts that I have been given

I´m very grateful that I have been involved in collecting millions of SKR to people in need with the gifts that I have been given. Helping other people in need is something that I really want to continue to do and something that I´m really good at doing and I hope that I soon will find a new opportunity to work for the least of my brothers and sisters.

I have a clear goal with my work and that is to use my knowledge and the gifts that I have been given in such a effective way as possible so that it benefits other people. This is the foundation that I will have independent of which work situation that I will be given. My personal ambitions are high and even if I can do a good job on my own I strive for being a part of a team that works creative and effective for common goals that will benefit others.

I´m a skilled photojournalist, reporter, public relations officer, editor, graphic designer and I know how to handle social media in a effective way. The only thing that I don´t have is a proper job and I hope that you who has read this text to this point in some way shall be able to provide the link between me and my new job.

Thanks in advance!

http://se.linkedin.com/pub/mikael-good/51/a75/689/en
http://www.flickr.com/photos/61029780@N06/
http://www.chasid.fotosidan.se/

Text and Photo: © Mikael Good. All Rights Reserved.

Reportrar som får betala för att arbete

Det finns inga gratisluncher men ändå envisas en del organisationer och företag med att inte betala skäliga löner till reportrar för det arbete som de utför. Varför förväntas reportrar jobba gratis? Är deras arbete inte lika mycket värt som andras?

De senaste åren har jag tackat nej till en del uppdrag utomlands. Anledningen är att jag i bästa fall bara har erbjudits resa, kost och logi. Om jag ska tacka ja till ett arbete vill jag ha en marknadsmässig lön för all den tid som jag lägger ned. Tackar jag ja till ett obetalt uppdrag måste jag ändå deklarera arbete på mina stämplingskort. Med tanke på inkomstbortfallet skulle det i praktiken innebära att jag själv fick betala för att arbete. Nu är jag tyvärr inte den ende som har fått sådana här erbjudanden och de verkar tyvärr bli allt vanligare...

Vem tackar egentligen ja till en sådan dålig deal och varför förväntas oftast gratisarbete av reportrar? Är deras arbete så mycket mindre värt än en inköpares, marknadsansvarigs, informatörs, verksamhetschefs eller en biståndshandläggares arbete? Självklart är en reporters arbete lika mycket värt. En reporter som är bra på att förmedla sina upplevelser till läsarna kan hjälpa till att dra in betydande belopp åt en organisation eller ett företag och då är det inte mer än rätt att han eller hon också får sin beskärda del av kakan.

För mig är det viktigt att arbetaren får betalt för det arbete som han eller hon utför. Men i dag finns det tyvärr konkurrens från lycksökare och fattigdomsturister med dålig bakgrundskunskap som jobbar gratis för den egna upplevelsens skull eller för bilder och texter som ska föra dem själva till ära och berömmelse. Tyvärr tycker jag mig se att deras material allt oftare hamnar hos biståndsorganisationer vilket får till följd att materialet blir allt mer urvattnat, tunt och utan den substans som präglar en slipad reporters material. Det är en tråkig utveckling men sparivern är tyvärr så stor att många väljer att spara in på fel saker.

Missförstå mig rätt jag anser inte att jag är unik eller bättre än andra på något sätt. Det finns fler duktiga reportrar både inom som utom landet som gör ett lika bra eller betydligt bättre arbete än mig att välja på för uppdragsgivarna. De flesta av dem drivs precis som mig av ett stort socialt engagemang och ett uppriktigt hjärta som klappar för människor i nöd. Men de måste också få skäligt betalt för att de själva ska kunna leva och betala sina räkningar och fortsätta sitt viktiga arbete.

Om samma tankesätt skulle spridas till fler branscher i samhället så skulle det kunna ställa till riktigt stora problem för många yrkesgrupper. Tänk om exempelvis arbetslösa lärare eller sjuksköterskor också skulle börja jobba mot löften om att bara få resa, kost och logi men ingen lön. Även om en del mindre nogräknande arbetsgivare säkerligen skulle välkomna ett sådant system med öppna armar så skulle jag inte vilja vara yrkesverksam i ett sådant samhälle där bara ett fåtal får betalt för sitt arbete.

Märk väl att jag varken är bitter eller besviken. Men om det förväntas av mig att jag ska jobba gratis så är det bättre att jag verkligen gör det som jag själv vill göra och brinner för. I detta nu håller jag faktiskt på att skissa på ett nytt projekt som ska ta vid där det senaste slutade. Eventuellt kommer det att innefatta ett spännande samarbete med en annan fotograf.

Text och foto: © Mikael Good, 2012

You will know them by their fruit

Each tree is known by its own fruit. A good man's life is full of good fruit. Good fruit that are always ready to be shared with people in need. A good man will be remembered because of all the good fruits in his life. I don´t say that I am that good man, but i´m striving to be a good man and a true blessing for the least of my brothers and sisters. And I really hope that I will be able to continue to change the life situation for many more people before it´s time for me to take my last breath.

"Watch out for false prophets. They come to you in sheep's clothing, but inwardly they are ferocious wolves. By their fruit you will recognize them. Do people pick grapes from thornbushes, or figs from thistles? Likewise every good tree bears good fruit, but a bad tree bears bad fruit. A good tree cannot bear bad fruit, and a bad tree cannot bear good fruit. Every tree that does not bear good fruit is cut down and thrown into the fire. Thus, by their fruit you will recognize them". - Matthew 7:15-20

Text och Photo © Mikael Good. All Rights Reserved.

Lögnen har gjorts till sanning

Människor tränger allt djupare in i sitt jag, mig och mitt utan att ta någon som helst notis om världen utanför sina lätt förljugna livsbubblor. I hög fart stryker bilarna förbi några decimeter från mig och grabben när vi cyklar till dagis. Ett människoliv i Sverige idag verkar inte vara mer värt än ett par sekunders intjänad restid…

Det vrids och vänds på argumenten för eller emot olika prylar som vi köper för att trösta våra trötta och sårade sinnen med. Egentligen är alla diskussioner om prylar ganska meningslösa. Så länge prylarna som vi har fungerar och levererar är det ganska så onödigt att byta till nyare modeller. Genom att använda kärlekens intima språk har skickliga marknadsförare lyckats med bedriften att lura oss att köpa prylar som vi egentligen inte behöver och att i rask takt byta ut de prylarna vi redan har för att marknadshjulen i samhället ska rulla snabbare och generera ännu mer pengar.

Ge dig inte in i meningslösa diskussioner och strider om ord sådant bryter ned den goda diskussionen och för in den på den mörka planhalvan där prestige, ilska och förtal härskar. Orden når mig från ryggmärgen. Jag lyssnar och bestämmer mig för att försöka undvika att ge mig in i fler meningslösa diskussioner. Många människor har inte längre tid till att lyssna, de är fullt upptagna med att tänka ut vad de själva ska säga och snappar bara upp ett och annat ord ur konversationen, därför är det tyvärr lätt att bli missförstådd trots att man egentligen menar väl.

Vi lever i ett samhälle där lögnen på ett skickligt sätt har gjorts till sanning och sanningen har gjorts till lögn. Men allt det som döljs i mörker kommer fram i ljuset så även lögnen. Snart kommer den att avslöjas och sanningen om lögnen kommer att bli uppenbarad för oss i hela sin prakt. Våra lätt förljugna och kraftigt belånade livsbubblor kommer då att spricka och då blir det ordentlig fart på det här landet.

Text och foto: © Mikael Good. All rights reserved.

Den varma kramen finns alltid inom räckhåll

Jag är tacksam över friheten. Den sanna friheten är som en varm nåderik kram av kärlek och glädje i ett fruset och vintertrött hjärta. Man kan tyvärr inte vinna allas hjärtan men har man en gång vunnit friheten har man redan vunnit allt som går att vinna.

Jag har tämjt min ungdoms vrede. Istället för att den okontrollerat kokar över har jag lärt mig att projicera den precis som när man brygger en perfekt kopp espresso på en varm och rödglödgad spisplatta. Vreden kommer nu andra till gagn. Den har bytt färg och blivit empatisk. Det är en motsägelse men för mig fungerar det. Min vrede har vänts till glädje och jag har fått vara med och hjälpa många som har det svårt. Över 2100 verser i Bibeln handlar om fattiga och förtryckta. Gud står på deras sida.

Hur jag än försöker kan jag inte alltid försvara mig trots att jag är en slipad fighter med en fruktad högerkrok. Jag blir bara känsligare med åren och ju mer jag anstränger mig desto mer inser jag att man till syende och sist är utlämnad åt skapandet och det som har hänt och alla de modiga änglarna som ständigt vakar över varje steg som jag tar. Allt det andra är lätt overkligt och i många fall helt oväsentligt. Alla kan hata, det är egentligen väldigt enkelt. Att älska, glömma och förlåta är däremot en svår gåta som måste lösas innan det sista andetaget dras, helst mycket tidigare.

Det händer att man snubblar över en del oväntade saker i livet. Jag rullar sakta genom ett evighetslångt Huskvarna på min knarrande cykel. Själv är jag allt annat än evig. Spegeln har slutat ljuga för mig. Jag orkar inte att hålla in magen längre och varför ska jag egentligen göra det nu när jag passerat 40? Trots min ålder och mina begynnande ålderskrämpor drivs jag fortfarande av samma hunger att förändra världen som i min ungdom och jag är mer fokuserad än någonsin.

Har man egentligen den minsta lust att se hela sammanhanget genom alla mörka charader som spelas av alla män och kvinnor med makt? Är sammanhanget synligt för oss alla? Bryr vi oss? Svensk sjukvård har gått från att vara en av världens bästa till att bli en välanvänd vuxenblöja som slängts bort på en smutsig bakgård på bara några få år. Internationella riskkapitalbolag roffar girigt åt sig alla russinen från sjukvårdskakan och lämnar bara kvar de torra smulorna till oss skattebetalare. Svensk sjukvård har blivit cynisk sedan girigheten drev omtanken på flykt.

När jag drack och härjade som värst på 90-talet brukade jag längta efter någon att krama om när jag framåt eftermiddagen vaknade som ett grått och hålögt vrak med smak av askfat i munnen. Jag är helt nykter sedan 16 år. Gud hjälpte mig att bryta mig ut ur mitt självförvållade fängelse och jag fann den sanna friheten som finns där Guds Ande är. Nu har jag ständigt den där varma kramen inom räckhåll. Den är inte alltid synlig men den är ständigt närvarande i mitt liv.

Text och foto: Mikael Good

I Believe In Miracles

De senaste tre åren har jag haft en del kortare och längre anställningar. Det som är intressant med de olika anställningarna är att jag både har fått och klarat av att jobba på toppen av min förmåga.

Det har varit mycket lärorikt och utmanande för mig att jobba som reporter, fotojournalist, mediatränare, redigerare, informatör/kommunikatör och att från scratch lära mig att använda sociala medier i marknadsföringen för olika kampanjer. Utöver de jobben som jag har haft så har jag även ett stort socialt engagemang och jag har fått vara med och lyfta människor i både Lettland och Ryssland till en bättre framtid.

Det enda som jag ångrar är att jag inte vågade ta det här steget mycket tidigare. Jag behövde bli varslad från mitt arbete som annonskreatör för att jag skulle förstå vad jag egentligen är riktigt bra på och ska arbeta med. Innerst inne vet jag att jag brukar ro olika utmaningar i hamn men jag har varit trygg i mina fasta anställningar och har därför inte vågat ta steget ut på okänd mark.

Just nu ser det mörkt ut på arbetsfronten men jag tror på mirakler och jag tycker mig kunna se en liten ljusning på arbetsfronten. Kanske är det du som läser det här inlägget som kommer att stå för den ljusningen?

Om du är intresserad av att veta mer om mig och vad jag har arbetat med tidigare är du varmt välkommen att besöka min yrkesprofil på Linkedin. Om du så vill får du gärna lägga till mig i dina kontakter. Tveka inte att kontakta mig om du vill veta lite mera om mig.

Dagens låt: Ramones - I Believe In Miracles

Text och foto: © Mikael Good, 2012. All Rights Reserved.

Generalsekreterare sänk era löner

De som ger pengar till biståndsorganisationer är oftast väldigt kunniga och engagerade. De delar gärna med sig av sina pengar men de vill i gengäld ha regelbundna återrapporter så att de får se ett konkret resultat av sitt givande. Därför är det viktigt att de som serverar dem den informationen har rätt kunskap, kompetens och engagemang och ger givarna vad givarna vill ha.

För mig är förtroendet viktigt och den biståndsorganisation som står högst upp på min lista idag kanske inte gör det imorgon. Biståndsorganisationer där generalsekreterarna och övriga anställda har orimligt höga löner eller där gamla trotjänare sägs upp och ersätts med personer som inte har rätt kompetens eller engagemang för uppgiften tappar i förtroende hos mig. Det är inte så konstigt egentligen, vem skulle vilja få sina tänder lagade av en överbetald och okunnig mäklare när man tidigare har haft en underbetald men kunnig tandläkare?

Orden vinstmaximering och kostnadseffektivisering har sakta med säkert smugit sig in i biståndsvärlden och det är en plats där de orden inte hör hemma enligt mig. Att arbeta med bistånd är ett långsiktigt verk och även om biståndsorganisationerna på kort sikt kan spara in på sina utgifter kommer resultatet på lång sikt att bli sämre på grund av sämre återrapportering och för få medarbetare som kan ta hand om och förmedla materialet. Den kostnaden som det faktiskt går att spara in på utan att behöva säga upp personal är lönekostnaden. Det kanske låter motstridigt, men det går faktiskt att spara in på lönekostnaden utan att behöva göra sig av med personal. Enligt mig borde en generalsekreterare, ordförande eller någon annan anställd på en biståndsorganisation inte tjäna mer än 40 000 kronor per månad. De som ändå gör det är giriga i mina ögon och stjäl på sätt och vis pengar från givarna och alla dem som de vill hjälpa.

Jag tror att de biståndsorganisationerna som väljer att investera i människor och kvalitet kommer att dra det längsta strået vad gäller givarna i framtiden. En del biståndsorganisationer har en övertro på sociala medier. Sociala medier är förvisso bra kanaler för att möta givarna och för att få direkt återkoppling och för att kunna göra omedelbara återrapporter från de olika projektländerna. Men de generera inte så mycket pengar och de kan inte helt ersätta traditionella tidningsannonser och tryckta artiklar som fortfarande ligger på topp vad gäller insamlingsresultatet.

En annan bieffekt med att återrapportera via sociala media förutom att du inte når alla givarna är att bilderna oftast tas med mobiltelefoner. Bildkvaliteten med mobiltelefoner är tyvärr undermålig. Jag har sett bilder tagna med mobiler som är helt fantastiska på skärmen men tyvärr är bildkvaliteten så dålig att de bara går att använda på nätet och inte i tryckta medier, det tycker jag är en tråkig utveckling med tanke på att det finns billiga och bra digitala kompaktkameror för runt 1000-lappen som ger betydligt bättre bilder än vad en mobil ger.

Att arbeta med bistånd är inte ett vanligt arbete det är snarare ett kall. Man får vara beredd på att kavla upp ärmarna och arbete mer än 40 timmar per vecka om och när det behövs. Jag har arbetat med bistånd tidigare och vet vad det handlar om och om jag skulle ges möjlighet så skulle jag gärna arbeta inom det området igen. För mig är det inte lönen som lockar utan möjligheten att få göra skilland för andra människor.

Det här inlägget handlar inte om någon specifik biståndsorganisation, utan om en del negativa trender som jag som före detta biståndsarbetare har mött när jag har samlat på mig fakta om många i Sverige verksamma biståndsorganisationer. De flesta biståndsorganisationerna sköter sitt arbete på ett ypperligt sätt. Men det finns en del stora och små sorgebarn som skulle kunna göra betydligt mer om bara viljan och hjärtat fanns. Vad gäller biståndsarbete så tror jag att det viktigaste för att nå ett bra resultat är att man låter hjärtat vara med i allt det som man gör och inte använder sitt arbete som en språngbräda för den egna karriären.

Till sist vill jag uppmana er att fortsätta ge pengar till olika biståndsorganisationer. Men tänk gärna efter före så att era pengar går till dem som verkligen behöver dem och inte till att betala ut allt för höga löner till dem som redan har mer än de behöver.



Är du på jakt efter en bra medarbetare? Du kan i så fall läsa min resumé här:
http://se.linkedin.com/pub/mikael-good/51/a75/689

Text och foto: © Mikael Good. All rights reserved

Your calendar must be full

It's a new year and this year is filled with exciting new challenges for me. This year i really want to serve the least of my brothers with my many gifts. And i hope that my calendar soon will be filled with job opportunities.



I did only have two weeks payed work as a reporter last year. My photos and articles that was used by NGO´s collected millions of kronor to poor people in need.

- Your calendar must be full, said a Danish photojournalist to me after he had been going through my photo-portfolio.
The truth is that my calendar is far from full. It´s actually empty, but i hope that the calendar is going to be filled with jobs soon... I'm definitely not a poverty tourist who travel around the world to take spectacular pictures and put together stories that will lift up myself in the spotlight. I try to serve the people who I meet with the gifts that I have received. I rejoice when I can share a little light of hope in the poverty darkness where the least of my brothers lives. The laborer is worthy of his wages. I hope that i will have enough work this year so that I could earn my living and not need to be dependent on the Unemployment Benefit anymore.



The comment that has strengthened me most was when the angel from Riga Liana Velka. Who is a hero and a great example for me said to me:
– Mikael, it's so fun to work with you, you bring so much hope and joy to the poor families that you meet.
Without exalting me. I would say that I will be a great asset to any NGO if they choosed to employ or hire me. I'm really good at fundraising and most important i have a big heart for the least of my brothers.



You will find some of my work samples and my contact information in my portfolio: http://www.chasid.fotosidan.se/portfolios.htm 


Text and photo: Mikael Good. All rights reserved.