JAYER - dödens hus

Mitt i ett bostadsområde i utkanten av den ryska mångmiljonstaden S:t Petersburg finns en byggnad som kallas för Jayer. Det känns som om hela området ligger insvept i en tung grå vadmalsfilt av hopplöshet och desperation som sakta men säkert kväver alla människorna som bor där. I denna miljön arbetar ett uppsökande team från Doctors Of The World hårt för att sprida lite ljus och medmänsklighet bland unga vuxna på glid.



Jag har kommit till Jayer för att träffa ett uppsökande team från Doctors of the World (DOW). Teamet består av Bessarion, psykolog, Katja, socialarbetare och Sasja, specialpedagog. De är alla unga och de drivs av en uppriktig vilja att försöka förändra ungdomars liv och försöka få in dem på rätt spår. Teamet rör sig i de olika miljöerna som gatuungdomarna finns i. Men de är noga med att inte tränga sig på utan ger råd, uppmuntran och tar sig tid att prata med de ungdomar som de träffar. De erbjuder plats i härbärgen, där de har tillgång till mat, dusch, toalett och riktiga sängar. Teamet arbetar främst när ungdomarna är ute och rör på sig, på kvällar, nätter och helger. Min ryska är tyvärr inte den bästa men jag förstår ändå att Katja skojar lite med Sasja som fortfarande ser lite nyvaken ut trots att klockan hunnit bli 16.00. Både Bessarion och Sasja pratar engelska men Katja kan inte prata något annat än ryska. 



Teamet har precis delat ut några snickers till två hemlösa 18-åriga killar. De hemlösa killarna hälsar artigt på mig men de är inte intresserade av att svara på frågor eller ställa upp på bild utan att få betalt för det. Killarna tänder varsin cigarett och står småpratande kvar medan teamet och jag tar oss innanför avspärrningarna och går mot entrén till Jayer. Byggnaden var egentligen tänkt att bli ett litet sjukhus för människorna i området, en central plats där människor skulle få vård, omsorg, stöd och uppmuntran att komma tillbaka till livet. Sjukhuset började byggas 1989 och tanken var att det skulle invigas ett par år senare. Men när Sovjetunionen föll samman avstannade bygget och sjukhuset blev som så många andra byggnader från den tiden, aldrig färdigställd. Byggnaden plundrades snabbt på allt användbart, kvar blev det kalla gråa betongskelettet. På 1990-talet flyttade hemlösa in i byggnaden och på 2000-talet blev den tillhåll för illegala rave-partyn, det var också i den vevan som byggnaden fick smeknamnet Jayer som står med stora bokstäver på byggandens tak. Jayer är gatuslang för en kvinna som är beredd att ställa upp på alla tänkbara och otänkbara sexuella tjänster. I Jayer är de moraliska reglerna och lagarna satta ur spel och i princip allt kan hända.



Vi kommer fram till ingången till "dödens hus". Sajsa och Bessarion går lite före mig och Katja för att kolla om kusten är klar. Det här är en mycket farlig plats att vistas på, speciellt för mig. Sasja och Bessarion kommer tillbaka, men Sasja hejdar sig mitt i steget, han böjer sig ned och säger med bekymrad min: 

- Tidigare höll heroinisterna bara till i ett par rum på våning två, nu injicerar de till och med här vid ingången. Se upp var du sätter ned fötterna så att du inte råkar trampa på en nål, de flesta av missbrukarna har HIV.
Det är fortfarande lite off-season på Jayer men idag den 10 mars ska verksamheten, om man nu kan kalla den för det, dra igång efter ett mycket långt vinteruppehåll och om några veckor när våren har äntligen har kommit på allvar kommer Jayer att fyllas med förväntansfulla ungdomar som dras dit in sin jakt efter spänning och upplevelser.

      

Medan vi går omkring inne i Jayer säger Bessarion att killarna som vi träffade tidigare sa att det ska vara en stor fest i byggnaden i kväll. Om ett par timmar kommer technomusiken att dåna mellan väggarna i den stora festsalen som ligger mitt i byggnaden. På vår väg genom huset stannar vi till i en del mindre rum där uteliggare brukar bo på under våren, sommaren och hösten. Nu på vintern är det för kallt för de hemlösa att bo i den oisolerade byggnaden. Sasja som pratar lite knackig engelska fångar min uppmärksamhet och pekar på ett rum och säger:
- I det här rummet bodde det sju uteliggare mellan 24 och 70 år. När vi besökte dem i slutet av sommaren hade de till och med kopplat in en TV. 
Plötsligt hör vi ljudet av snabba steg från våningen nedanför, Bessarion och Sasja kilar snabbt ned för trapporna. De kommer tillbaka efter en stund och säger att det bor tre personer i ett rum på den andra våningen. Men de valde att dra sig undan då de trodde att det var polisen som kom. Bessarion är mycket förvånad över att det bor människor i byggnaden nu på vintern, uteliggarna brukar söka sig in mot centrum när vintern kommer och sätter sina kalla klor i byggnaden.



Varje rum bär på sin egen lilla historia och varje rum verkar ha en egen funktion som ska fyllas. I ett par rum på våning två håller heroinisterna allt som oftast till och det ligger fullt med använda kanyler och nålar på golvet. När jag går lite närmare för att ta några bilder blir jag bryskt tillsagd att inte gå allt för nära. Vi går istället runt rummen och hamnar i ett rum där unga kvinnor säljer sex för att finansiera sitt heroinmissbruk. Trots att de allra flesta av dem är HIV-positiva vill många av torskarna inte använda kondom. Torskarna kommer från de många byggarbetsplatserna i närområdet. Det råder stor bostadsbrist i S:t Petersburg det byggs mängder av nya lägenheter. Många av byggnadsarbetarna kommer från andra delar landet och från en del gamla sovjetiska delrepubliker där arbetslösheten är hög. De har kommit till S:t Petersburg för att tjäna pengar som de kan ta med hem till sin familj, pengar är inte det enda som en del av dem kommer ha med sig tillbaka.



Efter att ha vandrat en stund genom bråte och nedfallen puts kommer vi fram till ett rum där det nyligen har brunnit, med sorg i rösten säger Bessarion: 
- Här dog en ung man i somras. De som bodde här hade täckt över fönstren med byggplast och filtar och de hade en hembygd kamin som gav dem värme, men den hembyggda kaminen fattade eld och rummet eldfylldes på ett ögonblick. Den unge mannen fångades i sin sovsäck och kunde inte komma ut. De andra fem ungdomarna som också bodde här hann dock ut i tid.
Bessarion, Sasja och Katja har lärt känna dem som rör sig i och kring dödens hus och det märks att de är engagerade i sina vänners situation och gör vad de kan för att hjälpa dem. De blir mycket berörda när någon av deras vänner råkar illa ut. Det ligger en del brända skolböcker på golvet, skolböcker som avslöjar att en av tjejerna som bodde i rummet var under 18 år. Jag frågar vad de gör om de stöter på någon som är minderårig. 
- Om vi stöter på någon som är minderårig försöker vi få med dem till ett kommunalt center och vi rapporterar givetvis vidare till de sociala myndigheterna, barn ska inte leva under sådana här förhållanden, säger Bessarion och gör en svepande rörelse över rummet med handen.

Under hela mitt besök känner jag mig övervakad. Men trots att Jayer är en mycket farlig och ogästvänlig plats känner jag mig aldrig orolig. Teamet är både välkända och respekterade av alla dem som rör sig i och runt byggnaden och det har förmodligen redan spridit sig att en utländsk reporter är på besök, tack vare att jag är med temet från DOW accepteras min närvaro. Vi går ned för trappan och fram till rummen där uteliggarna bor. Rummen är fyllda med allsköns bråte och blöta kläder hänger på tork. Stanken i rummen är obeskrivlig. När Sasja ser mitt plågade ansiktsuttryck säger han med ett leende:

- Det här är doften av uteliggare. Jag kan trösta dig med att jag aldrig heller vänjer mig vid den.

På avstånd hör vi glada och förväntansfulla röster från ungdomar som håller på att samlas vid ingången till dödens hus. Om en dryg timma ska festen börja och därför rör vi oss mot utgången för att hinna ut innan den börjar. Teamet kommer att finnas på plats och umgås med ungdomarna. Eftersom jag inte vill störa deras arbete och för att de inte kan garantera min säkerhet när festen väl börjat, beslutar vi oss för att ta farväl av varandra. När vi kommer till entrén träffar vi åter på de två hemlösa killarna, de har berusat sig på något och de är betydligt mer pratglada än tidigare.

Fem andra ungdomar har anslutit sig till killarna. De är i full färd med att skicka en plastflaska som troligen innehåller GHB mellan sig. De nyanlända ser ut som vilka välvårdade ryska ungdomar som helst. Tjejen i sällskapet är uppklädd och välsminkad, hon ser ut som om hon just ska kliva in på en trendig nattklubb i centrala S:t Petersburg. Men den kalla och sjabbiga byggnaden som hon nu står utanför är allt annat än det ultimata partypalatset. GHB kommer att flöda och risken att hon ska pröva på och fastna i ett heroinmissbruk är överhängande. Men som för så många andra ungdomar runt om i världen så lockar det okända och förbjudna. I sin jakt efter upplevelser och kickar kommer en del ungdomar som kommer från välartade familjer att ta sina första stapplande steg in i missbruk och misär i kväll. Tjejen och killarna är nya ansikten för teamet och de tar genast kontakt med dem och delar ut lite material och kontaktuppgifter.



Teamet från DOW trodde att högst hundra ungdomar skulle dyka upp den här kvällen men under högsäsongen som är på sommaren kan flera hundra ungdomar söka sig till en illegal fest på Jayer. Även om situationen för många ungdomar i Ryssland ser mörk och dyster ut finns det ändå hopp för framtiden. Så länge som det finns unga män och kvinnor som Bessarion, Sasja och Katja som verkligen vill vara med och göra skillnad finns det hopp. Man kan givetvis tycka att deras arbete bara är en liten droppe i ett stort hav, men som någon vis person sagt, havet är uppbyggt av många små droppar.



Här kan ni se fler bilder från Jayer: https://www.flickr.com/photos/chasid68/albums/72157633493146234

Text och foto: © Mikael Good

De glömda barnen i Ryssland

Kommer du ihåg den där sköna känslan av trygghet som spred sig i din kropp när din mamma tog upp dig i sin famn och sakta vaggade dig till söms när du var liten och orolig. Många barn i Ryssland som vuxit upp på institution har aldrig fått uppleva den tryggheten och när de blir myndiga blir deras möte med vuxenvärlden oftast både brutalt och omskakande. 

Både barnhems- och de föräldralösa barnens situation är rykande aktuellt i Ryssland med tanke på den stundtals rätt så heta debatten och demonstrationerna mot den nya adoptionslagen i Ryssland som bland annat medfört att amerikanska medborgare inte längre får adoptera ryska barn. I och med att amerikanerna främst adopterade ryska barn med funktionshinder eller andra barn som hade obefintliga chanser att hitta adoptionsföräldrar i Ryssland slår den nya lagen onödigt hårt mot de mest utsatta barnen i det ryska samhället.

Du har också säkert tagit del av någon alla de skrämmande rapporterna om hur hemsk situationen är för många barnhemsbarn i Ryssland. Debatten har i vart fall lett till att det ryska parlamentet har föreslagit att ett nytt departement på heltid ska ägna sig åt att utvärdera och förbättra barnhemsbarnens situation. För många år sedan togs beslut om att de stora institutionerna och barnhemmen skulle avskaffas. Tanken är att de på sikt ska ersättas med en mera familjebaserad omvårdnad som ska ske i mindre grupper, men förändringen tar tid och de barnen som nu lever på barnhem och institutioner behöver redan nu få all den hjälp och det stöd som de behöver.



Enligt den ryska barnombudsmannen räknas ungefär 650 000 barn och ungdomar under 18 år som föräldralösa i Ryssland. Föräldrar som fortfarande är i livet men som inte är kapabla att ta hand om sina barn räknas också in i den statistiken fast många av dem säkerligen skulle kunna ta hand om sina barn om de fick rätt stöd och hjälp från samhället. Drygt 110 000 av de föräldralösa barnen och ungdomarna bor på barnhem som staten driver. Småbarn som är upp till 4 år placeras på speciella spädbarnshem. Äldre barn bor på skolbarnhem fram till att de blir myndiga och förväntas klara sig själva.

Vi tränar våra egna barns sociala kompetens genom att vi kommunicerar med, etablerar nära relationer med och aktivt samarbetar med dem. Den kompetensen kommer de att bära med sig i resten av sina liv. Men de barnen och ungdomarna som vuxit upp på ryska barnhem får inte den träningen. De har ingen realistisk uppfattning om hur livet utanför barnhemmets väggar ter sig. De har ofta vuxit upp utan att ha några vuxna personer runt sig som de kan ty sig till. Barnen har missat mycket av den naturliga vardagsgemenskapen som finns i familjen. Att ha nära relationer till vuxna människor, att kunna prata om känslor och att våga be om hjälp är inga självklarheter för barn som vuxit upp på barnhem. Därför hamnar de långt efter i sin personliga utveckling. När de väl blir myndiga möts de av många olika former av problem och svårigheter som de inte kan hantera och de saknar ofta den vardagskunskap som andra barn får lära sig i sin familj; som att tvätta kläder, laga mat och sköta sin ekonomi.



De ryska myndigheterna är medvetna om problemet och en del ryska barnhemsbarn har idag lektioner i social kompetens och livskunskap för att de ska stå bättre rustade när de förväntas klara sig själva. För barnen är det lika viktigt att ha dessa lektioner som att lära sig matte och samhällskunskap. På sikt kan säkert lektionerna i social kompetens och livskunskap hjälpa till att minska den dystra statistiken som berättar att upp till 90% av ungdomarna som lämnar barnhemmen luras in i kriminalitet, prostitution och/eller får missbruksproblem. Det är även vanligt att före detta barnhemsbarn blir hemlösa och många av dem dör i förtid. Anledningen till denna mycket dystra statistik beror på att många av barnen är institutionerade och har svårt att klara av ett normalt liv utanför barnhemmets väggar, de blir därför lätta byten för skrupelfria människor som inte är sena att utnyttja deras utsatthet och godtrogenhet.

Enligt en talesperson för Doctors of the world (DOW) som jag träffade för drygt två år sedan i St. Petersburg är många av ungdomarna som lever på gatan i St. Petersburg drogberoende. Hälften av dem är heroinmissbrukare och över 80% av dem har testat någon form av droger såsom GHB, hasch och ecstacy. Många av ungdomar delar kanyler med varandra och unga kvinnor säljer sex för att finansiera sitt missbruk. Detta är en starkt bidragande orsak till att HIV/AIDS sprider sig som en löpeld i Ryssland. DOW arbetar aktivt i bland annat St. Petersburg med HIV- och drogförebyggande arbete bland de många föräldralösa och hemlösa ungdomarna som de dagligen möter i sitt arbete.



Familjecentret Grace i St. Petersburg arbetar aktivt med att förbereda före detta barnhemsbarn för ett liv utanför barnhemmets väggar. Deras metoder och arbete är mycket framgångsrikt och ungefär 90% av dem som får eller fått stöd av Grace har kommit på rätt spår i livet. På Grace jobbar personalen med att skapa en familjär gemenskap där ungdomarna får möta vuxna som ger dem råd, stöd och uppmuntran och som hjälper dem utvecklas till självständiga människor med stärkt självkänsla. 

Personalen på Grace utarbetar en individuell plan för varje ungdom som kommer dit. En av dem som har fått hjälp av Grace är Lisa som ni fick träffa i reportaget en trygg famn för Lisa. Arbetet på Grace bygger på kristna värderingar och bedrivs i en lägenhet på ett nunnekloster som tillhör den Rysk Ortodoxa kyrkan i St. Petersburg. Som alltid när det gäller socialt arbete brottas familjecentret Grace med en kraftigt ansträngd ekonomi. Trots att bara en i personalen tar ut en liten lön, har de svårt att hjälpa alla de föräldralösa barnen och ungdomarna som de kommer i kontakt med.

Text och foto: © Mikael Good. All rights reserved.