Artikelserien om de glömda barnen i Ryssland blev en smärre succé

Det finns en del som anser att genomarbetade reportage i text och bild tillhör en svunnen tid och inte är något som vare sig tidningarna eller deras läsare är intresserade av längre. Utifrån mina egna erfarenheter håller jag inte med dem.

Anledningen till att jag inte håller med är att reportagen som jag tidigare har fått publicerade i olika tidningar både inom som utom landet har rönt stor till mycket stor respons bland läsarna. Artikelserien om de glömda barnen i Ryssland blev en smärre succé. Hitinitills har jag haft nästan 70.000 inklick till inläggen i mina bägge bloggar, vilket är en mycket bra siffra för mig. En del av reportagen och artiklarna har även publicerats i tidningar och magasin både i och utanför landet, dessa artiklar har givetvis nått en betydligt större grupp läsare. Antalet besökare från både Ryssland och USA ökar rejält när jag publicerar engelskspråkiga artiklar och lite mer än hälften av besöken har kommit från de länderna.



Jag är väldigt glad och tacksam för den positiva respons och det beröm som jag har fått från både vanligt folk som yrkesverksamma reportar och fotografer. Ert stöd har sporrat mig i mitt fortsatta skrivande. Men jag väljer att inte låta berömmet stiga mig över huvudet. Jag vill hellre peka på situationen för alla dem som jag har mött och skrivit om. Det är de som förtjänar att uppmärksammas och inte jag. Jag har inte tjänat några pengar på artikelserien. Min lön är att många av de människorna som jag skrivit om har fått den hjälp och det stöd som de behöver. Framförallt är jag tacksam för att familjecentret Grace och den ryska hjälporganisationen Big Family Mission har fått det ekonomisk stöd som de behöver för att kunna fortsätta sin viktiga verksamhet.



Jag har fått en del frågor om jag kommer att göra en uppföljning på reportaget Jayer - dödens hus. Det kommer sannolikt att bli en uppföljning men jag kommer nog inte att göra den själv. Jag har tipsat en rysk fotojournalist om Jayer och han är mycket intresserad av att ta upp stafettpinnen och göra ett mer djupgående reportage om människorna som rör sig runt Jayer över tid. Han arbetar på ungefär samma sätt som mig men han har fördelen av att han bor i nära anslutning till Jayer och kan språket vilket krävs för att kunna tränga djupare in i ämnet. Själv kommer jag att ta en liten paus från Ryssland och koncentrera mig på att skriva om romernas situation och trafficking. Men jag tycker väldigt mycket om Ryssland och dess invånare och jag hoppas att jag snart kan återvända dit.



Här följer en länklista över artiklarna som ingår i serien de glömda barnen i Ryssland:

• JAYER - dödens hus
• De glömda barnen i Ryssland
• Mirakelbabyn som gav sin mamma ett nytt liv
• En trygg famn för Lisa
• Klockan klämtar för de föräldralösa barnen
• A Oasis Of Grace In The Darkness
• Inifrån en rysk internatskola



Text och foto: Mikael Good

Inifrån en rysk internatskola

Den främsta orsaken till att det finns så många barnhem och institutioner i Ryssland beror på arvet från Sovjetunionen. På den tiden hade staten det yttersta ansvaret för barnen och barnhem var den enda lösningen för föräldrar som mist sin föräldrarätt eller som av andra orsaker ansågs oförmögna att ta hand om sina egna barn. Under 1990-talet och 2000-talet fortsatte politiken i upptrampade spår från sovjettiden. Men nu är äntligen den stora barnhemsreformen som klubbades igenom i Ryssland på väg att genomdrivas.



För ett tiotal år sedan togs beslut om att de stora institutionerna och barnhemmen ska avskaffas i Ryssland. Tanken är att de ska ersättas med en mera familjebaserad omvårdnad som ska ske i mindre grupper, men förändringen tar tid då övergången mellan barnhem och familjehem tar tid. För ett par år sedan besökte jag en internatskola i en liten rysk stad där 150 barn och ungdomar med lättare psykiska och sociala funktionsnedsättningar bor och studerar. Barnen kommer från byar och samhällen runt staden, byar som saknar skolor eller i varje fall inte har specialskolor som kan ge barnen det speciella stöd de behöver. Internatskolan som jag besökte omfattas inte av reformen men de arbetar för att barnen och ungdomarna ska få växa upp i en någorlunda familjär miljö.



De flesta barnen och ungdomarna bor på internatet under veckorna och åker hem över helgen. Några barn bor permanent på internatet eftersom deras föräldrar förlorat sin föräldrarätt på grund av alkoholmissbruk, fängelsestraff eller andra sociala problem som gör att de inte kan ta hand om sina barn. Den vanligaste orsaken till att föräldrarna mist sin föräldrarätt är alkoholmissbruk, ett problem som tyvärr är utbrett i Ryssland. Många föräldrar som lever i missbruk förlorar sin föräldrarätt och barnen placeras på barnhem eller institutioner. Detta påverkar främst barnen som får växa upp utan den trygghet som en mamma och pappa ger.



När barnen slutar grundskolan flyttar de flesta till studenthem i S:t Petersburg för fortsatta studier på yrkesskolor eller högskolor. Statens ansvar för föräldralösa barn (barn vars föräldrar mist sin föräldrarätt) tar slut när barnen tagit examen. De förväntas då klara sig själva. På internatskolan får barnen och ungdomarna lektioner i social kompetens och livskunskap. Barnen får lära sig att leva familjeliv, prata om känslor, tvätta kläder, laga mat och sköta sin ekonomi vilket gör att de är bättre rustade att möta livet utanför internatskolans väggar efter sin examen. På sikt kommer dessa åtgärder att minska den dystra statistiken som berättar att upp till 90% av ungdomarna som lämnar barnhem och institutioner luras in i kriminalitet, prostitution och/eller får missbruksproblem.



På internatskolan får barnen förutom skolgång även kläder, mat, omsorg och kärlek från personalen. Skolan prioriterar undervisningen med små klasser, 12-15 elever i varje. De små grupperna gör att barnen kan få mycket specialundervisning. De som behöver får extra stöd och uppmuntran. På internatet finns 90 engagerade medarbetare, varav 40 lärare. Personal finns tillgänglig för barnen dygnet runt. Barnen sover i sovsalar som är uppdelade efter ålder och kön. När jag var där höll den slitna byggnaden från sovjettiden på att renoveras med pengar från den ryska staten och några utländska hjälporganisationer. Hantverkare hade nyligen bytt stammar för vatten och avlopp samt dragit in varmvatten, nu höll de på att renovera badrum och toaletter. Tidigare fanns inget varmvatten på internatskolan och barnen fick gå till badhuset i staden för att bada och duscha.



Även om den ekonomiska situationen i Ryssland har förbättrats rejält det senaste decenniet är arbetslösheten stor i den lilla staden är internatskolan ligger och många av stadens invånare lever i fattigdom. Alkoholmissbruket är utbrett. Vilket har lett till en kraftigt försämrad folkhälsa. Enligt vissa undersökningar dör runt 50% av ryssarna i deras mest produktiva ålder på grund av alkoholen. Att få bukt med alkoholproblemen står högt på den ryska regeringens dagordning, förutom att det är ett stort folkhälsoproblem hotar den även landet ekonomiska utveckling. De senaste åren har Ryssland infört hårdare restriktioner mot alkohol för att få bukt med problemet men det är långt ifrån någon lätt uppgift som de har att lösa.



Klicka här om ni vill se fler bilder från internatskolan: https://www.flickr.com/photos/chasid68/albums/72157669585452941

Text och foto: Mikael Good, frilansreporter

Grace Family Center, St. Petersburg

It's five years since I visited the Russian Orthodox Family Center Grace in St. Petersburg Russia. The presence of the Lord was strong and for me It was like coming home to my own family. Taking photos at Grace was like taking photos of my own family and not of strangers.

Click here if you want to see the rest of my photos from Grace Family Center: https://www.flickr.com/photos/chasid68/8602861630/in/album-72157633123794556/

Text and Photo: Mikael Good

The house of death

A young homeless man who slept in this room in a abandoned hospital in a suburban area in St. Petersburg, Russia was trapped in his sleeping bag when the primitive stove caught fire and set the room on fire within seconds. The young man died but his three friends managed to escape from the fire. 

Many young people from the St. Petersburg area comes to the abandoned hospital to party and have illegal rave parties. They are introduced to GHB and cheap heroin from Afghanistan. The hospital is called the house of death because so many young people are introduced to drugs that will consume them and end heir lives far too early.

Text and Photo: Mikael Good

Kolja and the puppy

I met Kolja and his family in their apartment in St Petersburg, Russia on mothers day. They had just bought a puppy. The photo is not arranged I took it in the right moment just before Kolja put the puppy in my lap. The story that I wrote about Koljas mother was published in Junia magazine.

Text and Photo: Mikael Good

Dining room at a boarding school in Russia

It's has gone five years since I visited Russia. I like the country and the people and I hope that I will be able to travel to Russia again in the nearby future. I visited a boarding school in a town south of St. Peterburg where I made some interviews with staff members and children. I took the photo when I shared a nice bowl of russian soup with the children in the canteen.

Text and Photo: Mikael Good

En hälsning till Rysslands president Vladimir Putin

28 juni 1914 blev Franz Ferdinand av Österrike och hans hustru Sophie von Chotek dödade av en serbisk nationalist. Den händelsen blev startsignalen till det första världskriget. Det var ingen bedömare som trodde att det skulle bli krig i Europa vid det tillfället. Vi får innerligt hoppas att skotten på Krim den 18 mars 2014 då en ukrainsk militärt blev dödad av ryska nationalister inte blir startsignalen till ännu ett europeiskt storkrig...

Ett krig mellan Ryssland och Ukarina riskerar att smitta av sig på andra kontinenter. Redan idag är situationen mycket infekterad mellan Nord- och Sydkorea samt mellan Kina och Japan. Ett krig i Europa skulle säkerligen legitimera dem att genom vapenmakt lösa sina oegentligheten. Vad ett sådant förfarande i så fall skulle komma att få för konsekvenser för världsekonomin vill jag inte ens spekulera i.

Jag tror på bönens kraft och jag tror att det är dags för oss som tror att vi ställer oss på bönemuren och ber om en fredlig lösning på krisen i Ukraina! Be för att ledarna för de båda broderfolken kommer till besinning och att de sätter sig ned vid förhandlingsbordet och når en fredlig överenskommelse om Krim.

Vladimir Putin hävdar att han är kristen. Om Vladimir eller någon av hans förtrogna mot förmodan skulle läsa denna text vill jag i så fall skicka med följande hälsning till honom:
"Den som säger sig vara i ljuset men hatar sin broder är ännu kvar i mörkret. Den som älskar sin broder förblir i ljuset och har ingenting inom sig som leder till fall. Men den som hatar sin broder är i mörkret; han vandrar i mörkret och vet inte vart han går, ty mörkret har gjort hans ögon blinda." - 1 Joh 2:3-11

Кто говорит, что принадлежит свету, а сам ненавидит брата своего, всё ещё находится во тьме. Кто любит брата своего, остаётся в Свете, и ничто не сможет вовлечь его в грех. Тот же, кто ненавидит брата своего, находится во тьме, живёт во тьме и не знает, куда идёт, так как тьма ослепила его. - 1-e Иоанна 2

Text och foto: Mikael Good

Hör dokumentärfoto till en svunnen tid?

Det finns en del olyckskorpar som hest kraxar ur sig att socialreportage och djuplodande dokumentärfoto hör en svunnen tid till och att de inte längre är något som vare sig tidningarna eller deras läsare är intresserade av. Jag håller inte med dem.

2013 är ett år som jag har nått ut långt och brett med mina socialreportage. Den uppmärksammade artikelserien om de glömda barnen i Ryssland har till dags dato haft över 45.000 inklick och ett par av artiklarna har publicerats i tryckta medier. Jag har fått en del uppmuntrande kommentarer från både inhemska som utländska kollegor över artikelserien. En rysk kollega tycker att min sätt att berätta i bilder är så ryskt att han bjöd mig att bli hedersmedlem i en rysk bildgrupp!



Även om det är svårt att få ut den typen av material som jag helst arbetar med i tidningar. Vet jag att intresset för socialreportage är stort. Efter att ha varit i kontakt med läsare, bildredaktörer och redaktionschefer så skulle jag faktiskt vilja sticka ut hakan lite och säga att intresset för socialreportage och dokumentärfoto fortfarande är stort i det här landet. Men dagstidningar behöver sälja annonser för att överleva och då tar ett mastigt och genomarbetat reportage för mycket dyrbar annonsplats i anspråk. Det är lättare att fylla ut tidningen med glättiga läsarlockande nonsensartiklar som inte tränger undan de livsviktiga annonserna.

Jag klagar inte. Sedan den 1 augusti arbetar jag som informationsansvarig på hjälpverksamheten Hjärta till Hjärta. Jag föredrar att jobba brett med de gåvorna som jag fått och därför passar ett informationsjobb mig som hand i handske. Inom ramen för mitt arbete har jag möjlighet att skriva artiklar och reportage till nyhetsbrev och tidningar. Trots att det är ett informationsjobb är jag lika noga med researchen som när jag arbetar med redaktionell text. För mig är det viktigt att det som jag skriver är rätt och riktigt och jag brukar dubbelkolla de uppgifterna som jag får för att se att de stämmer.



Tidigare i år skrotade jag faktiskt en text ett par dagar innan deadline och skev om den helt. I slutändan visade det sig att den informationen som jag byggde texten på var högst otillförlitlig och till stor del helt felaktig och därför tog jag beslut om att skrota texten och skriva om den helt med en annat fokus. Slutresultatet blev i mitt tycke bättre och personligare än den första texten. Du kan ta del av reportaget här: JAYER - Dödens hus

Det finns helt klart utrymme för ett svensk magasin som fokuserar på genomarbetade reportage och dokumentärfoto. Jag tror faktiskt att det på sikt skulle kunna gå att få bärighet på ett sådant magasin med hjälp av sponsorer och en och annan helsidesannons.

Text och foto © Mikael Good, All Rights Reserved

Animaux Domestiques - 家养动物 - Tamdjur

Titeln till det här inlägget kanske inte är så självklar för alla läsare. Men för att göra en lång historia lite kortare så är Animaux Domestiques franska för tamdjur och 家养动物 (Jiāyǎng dòngwù) är kinesiska för tamdjur.

Anledningen till att jag har skapat ett album med namnet "Animaux Domestiques - 家养动物" på flickr är att jag brukar dokumentera tamdjur såsom hundar, katter och ankor när jag är på resande fot. En del av djuren är små och söta medan andra är rätt så monstruösa eller groteska i sin uppenbarelse och då pratar jag inte om barnen som är med på två av bilderna, barn är alltid söta.



全国叫我是小红岗工业区再见 (Quánguó jiào wǒ shì xiǎo hónggǎng gōngyè qū zàijiàn). Det finns dom som tror att jag kan prata kinesiska, men jag måste erkänna att jag har en sak gemensam med Dr Sheldon i The Big Bang Theory och det är att vi är ungefär lika bra på kinesiska: http://www.youtube.com/watch?v=dTO2SgrFw-c

Text och foto © Mikael Good, All rights Reserved

Приветствую Вас, дорогие коллеги фотографы и репортеры

Мне, как шведскому репортеру, практически невозможно получить разрешение на посещение русской тюрьмы. Но это не представляет проблемы для гражданина России. Поэтому я хочу дать возможность моим коллегам – русским фотографам и журналистам рассказать в этой группе интересную историю Рождественской Елки Ангела – проекта, который в конце этого года пройдет во многих тюрьмах России. Если Вам интересно узнать больше о проекте, воспользуйтесь ссылками в конце этого текста. Я разговаривал с руководителем проекта Волковым Яном Сергеевичем. Если Вы заинтересованы в работе в очень интересном фото-проекте, Вы можете связаться либо со мной, либо с Волковым Я.С. непосредственно по адресу на сайте:
http://angelproject.ru/

Miracles take place around the Christmas Angel Tree

It´s the tenth anniversary of the charity project called Christmas Angel Tree. We celebrate ten years of many healed family bonds between convicted parents and their children. Thanks to the project thousands of imprisoned Russians have found a hope for a better future, broken family bonds have been recovered and many children has received news from their mothers or fathers in prison.

Thanks to the Christmas Angel Tree project over 14,000 children has received a Christmas gift and a greeting from their imprisoned parents. The project has been very effective in restoring family bonds between prisoners and their children. The project started in 2003 and during its relatively short lifetime it has spread to prisons in St. Petersburg, Moscow, Vologda, Arkhangelsk, Stavropol, Krasnoyarsk, Bashkortostan. Many volunteer coordinators works with the project and they improves the project, they arrange meetings between parents and their children, visit the families of the prisoners, organize special events in prison colonies in order to inform people about the importance of having a good contact with their families, and they inform the prisoners and their families about the importance of forgiveness.

Our volunteer coordinators are sure that the Christmas Angel Tree project helps to recover broken family bonds between prisoners and their families. It also allows some of the children to remember their parents. In some case they have not seen them since they were toddlers. And although they haven't heard anything from their parents in years they are often looking forward to meet them. Our coordinator Larisa Dubrovkina told us that she recently found a photo on the internet of a little girl who hold a toy that she had received thanks to the project. She wrote a message to the little girl and found out that after her mother was released from prison, she took her daughter home from the orphanage were she had lived during her mothers time in prison. They live as a ordinary family today. A teddy bear that she received from one of our coordinators on behalf of her mother is her personal favorite and is the toy that she values most.

Even if many of the stories have a happy ending, there are also some more complicated stories. A couple of years ago our coordinator Larisa Dubrovkina met a imprisoned mother of a daughter during the project. We tried to give a Christmas gift to her daughter on her behalf. But the girl refused to receive the gift due to her mother's earlier betrayal. But her mother refused to give up and she took part in the project the following year eager to restore the lost family bonds with her daughter. Larisa brought another Christmas gift to the girl from her mother. This time Larisa had some time to talk with the girl and she tried to explain to her that everybody can make a mistake, but we shouldn't be to soon to judge them, we shall always give them a extra chance. Finally the girl accepted the gift. When our coordinators gathered questionnaires from the prisoners, the girl’s mother came up to Larisa and thanked her for the help. She had started to communicate with her daughter and now she had hope for a happy future for her and her daughter and that they would be able to live together after she spent her time in prison.

Igor Polyakov who is our coordinator in Yaroslavl reported that this year five colonies from prison number six has been taking part in the project. 
- It´s the third time that we organize the project this year and the number of participants are increasing for every year. The increasement of the project makes us very glad especially when people who initially were very suspicious towards the project joined it one ore two years later. This time we arranged special concerts for the prisoners. Our intention was to inform them about the importance of the family in a more creative way. Over the years we have seen that people have a tendency to come to such performances not only for having a good time but they also come for the reason to learn something important that can put them in the right direction in life, said Igor Polyakov.



Andrey Mitroshin who is our coordinator in Nizhniy Novgorod noted that the project gives the prisoners an opportunity to understand how much a family really means. It gives them a reason to comprehend their life in a new way and to start it all over again while they still are in prison. So that they are better prepared for a life outside the prison walls.

Our coordinators think that the Christmas Angel Tree project should be spread to other countries. The project has no geographical limits and it would be interesting to involve other countries in it. 
- A gift can be sent by mail but it’s very important that a coordinator visit the families of the prisoners, meet their children and encourage them, said Igor Polyakov.

The prison administrations of various Russian prisons give their approval to the project because it has a very positive influence on the prisoners. They are also very helpful when we start up the project and they help us with the organization of the project.
The Christmas Angel Tree project is not only a very interesting project it´s also a heart-touching project. Some Christmas Angel Tree stories has been published in Russian media and they have received a very positive response from the viewers or readers. In Christmas time the hearts of people are wide open, people are willing to donate their kindness to others, to bring joy to they neighbor's house and some of them willingly join the project.



There are no other projects like the Christmas Angel Tree project in Russia at this time. Our coordinators receive thankful letters from prisoners and their children for Christmas gifts and messages. Many of them are thankful to the project for providing aid to heal family bonds that has been broken. Imprisoned parents regains faith in that their children are waiting for their release. Their children get confidence and faith that they are remembered and loved thanks to the letters and gifts from their imprisoned mothers and fathers.



The time for the project was chosen with a greater purpose. It was chosen with a very special purpose. In Russia people believe that miracles happens on Christmas. For some families such Christmas miracles can become a reality with the help of a Christmas Tree Angel.

If you are a EU citizen you can support Christmas Angel Tree project by donating money to the Swedish NGO Heart to Heart who sends the donated money to the Russian organization, so that they can continue with their important work among prisoners and their children.

Text: Maria Shipilova and Mikael Good. Photo: Mikael Good & Various Russian photographers

Se världen utan dina blågula glasögon

När jag skriver försöker jag att böja mina texter rätt. Jag försöker att betrakta omvärlden utan mina blågula glasögon som klär allt jag ser och upplever i blåa och gula nyanser. Istället försöker jag att se världen i samma färger som dem jag möter.

Personligen är jag främst intresserad av att berätta om människor som kanske inte har gjort så mycket väsen av sig. Även om jag har intervjuat ett par så kallade kändisar genom åren, tror jag ändå att de mest spännande berättelserna finns att hitta bland vanligt folk. För ett par år sedan gjorde jag en intervju med ett helt till synes vanligt lettiskt par i 70-årsåldern. När jag fick ta del av deras livshistoria var det nästan som att jag baxnade.

Jag har berättelsen i min dator, den är lång, ja till och med längre än vanligt och bilderna är starka och personliga. Ändå har jag valt att inte publicera repet trots att det mycket väl skulle kunna vara mitt starkaste reportage hittills. Att få repet publicerat i sin helhet är nog lönlöst då det skulle ta upp för mycket spaltutrymme och därmed ta plats från de livgivande annonserna.

Det blir nog som så att reportaget dyker upp i min blogg framgent. Eventuellt kommer ett urval av de repen som jag publicerat i min blogg, i tidningar och magasin att tryckas upp i bokform. Någon ren fotobok kommer jag inte att göra. Om jag gör en bok ska text och bild få samspela annars är jag inte intresserad av att göra någon bok.

För er som inte orkar vänta på en bok har jag sammanställt en länklista som innehåller de flesta reportagen som jag har publicerat i min blogg genom åren. Även om listan är ganska så lång kan jag lugna er med att jag har ungefär lika mycket material liggande som inte är publicerat. Som skribent är jag extremt produktiv och flitig.

Bokmärk gärna det här blogginlägget och återkom till det då jag kommer att uppdatera länklistan med jämna mellanrum.

• Meetings in the middle of China
• Regina är arbetslös och utförsäkrad
• Den ekonomiska krisens stora förlorare
  
• Jag bor som en drottning i mitt palats
• Lettland går en svår vinter till mötes
• Sprid lite ljus i mörkret!
• Den lyckliga familjen är nu ett minne blott
• En varm hälsning från ett kallt och vintrigt Lettland
• Sanna hjältar
• Ängeln i Riga
• Greetings from Latvia
• Det har varit en kall hård vinter i Lettland (sid 1, 4-11)
• Lettland går en svår vinter till mötes (sid 38-43)
• En trygg famn för Lisa
• There was a girl named Lisa
• Drömmen som gick i tusen bitar
• Greetings from Latvia - Sveicieni no Latvijas
• Saving Grace - How to make a good investment
• De glömda barnen i Ryssland
• Bei mir bist Du schejn
• Grace is a thought that can change the world
• Exklusiva dokumentärfoton från mitten av mittens rike
• JAYER - Dödens hus
• A Oasis Of Grace In The Darkness
• Mirakelbabyn som gav sin mamma ett nytt liv
• The Miracle Baby From St. Petersburg

Text och foto: Mikael Good

The Miracle baby from St. Petersburg

Imagine that you are 17, orphaned, homeless and pregnant. You have no relatives you can contact, you have just been ejected from your student home, your best friend has turned her back, you have nowhere to turn or go, you are completely alone and abandoned by everyone. That was the situation of Sveta who I met at Grace Family Center in St. Petersburg in 2011.

Svetas parents died in a car accident when she was only nine.  She ended up at the orphanage Swallow and lived there until she graduated. After graduation she began studying at a vocational school, where she managed to get into a student home. Shortly thereafter she met a guy, with whom she became involved and not long after she was pregnant. The relationship with her ended before she realized she was pregnant. He was not at all interested in supporting a child, so he told her to get an abortion.

“First, I also wanted to perform an abortion and I booked one at the hospital, but just before the abortion would be performed I changed my mind and decided that I would keep the baby,” says Sveta, and looks nervously down at the floor. 

The fact that Sveta had become pregnant was in itself a miracle. She had been told that she could never become pregnant due to a congenital defect in the womb. This was with all certainly the only chance Sveta would ever have at being a mother. She decided that the child would be born.

Abandoned by a friend

When the staff at the student home learned she was pregnant, they expelled her. Sveta had to stay with a friend, but her friend wanted to sublet the room Sveta was staying in for a profit. When she found out Sveta could not afford the new rent she kicked her out. Sveta was now both homeless and pregnant. As a last resort, she called the former headmistress of the Swallow orphanage. She could not help Sveta but she gave her the phone number to the Grace Family Center in St. Petersburg. Sveta phoned them and when they answered, she said with sheer desperation in her voice:

“I am very pregnant. I have nowhere to live and there is nobody who can or wants to help me.”

The staff of Grace decided that Sveta could stay at the family Centre apartment and picked her up the same afternoon. Sveta moved in at the beginning of September 2009. Her son Sergei was born in October the same year.

“I am very grateful that I kept Sergei and did not undergo abortion.  It is not certain that I can  have more children.  Sergei is a real godsend, a miracle baby. He is a healthy and very happy little boy,” Sveta lovingly wraps her arms around her little baby boy.

Sergei gets his hands on a toy camera, and as he jumps down from his mother’s lap he begins to take pictures of me. I take out my camera and snap a photo of him, when I show him the picture he starts to laugh when he realizes it’s he on the photo. Sergei is a happy little guy who enjoys being the center of attention and while at Grace, there is always a lap that he can sit in.

The biggest events in my life

Sveta really enjoys living at Grace, although it sometimes gets too crowded and noisy there. The warm Christian atmosphere and all the friendly people in her neighborhood who live out their faith led to Sveta becoming envious of them, she wanted what they had.

“The Greatest that has happened to me here at Grace is that I have received Jesus as my personal Saviour and Lord and that I have become baptized. My mother used to talk to me about Jesus when I was a child and when I lived at the orphanage we used to go to church a couple of times a year but it is only here at Grace that I have met people who actually live out their faith,” She says with a radiant smile.

Despite that all who come to Grace are not Christian most usually go to services at the nearby Russian Orthodox Church. The priests and nuns often visit Grace, where they hold bible studies and talk to those who live in or visit the Centre. 

When Sergei becomes two years the staff at Grace will help Sveta to get an apartment where she and her son can live. Then Sergei can start at nursery school and Sveta can start looking for jobs. When Sergei was born Svetas grandmother died and she inherited a small area of land that she is considering to sell for an initial capital. God has really taken care of Sveta and Sergei.

   

Love and goodness is something we all need

Grace is a family center in St. Petersburg that follows this motto: love and goodness is something that everyone needs. They have created a Christian family community for single mothers and orphans. The staff of Grace regularly visits orphaned children and young people at Hostels, boarding schools and orphanages in St. Petersburg and the surrounding area. They preach the Gospel and invite the children to the community at the family center. All orphans should know where they can go when they have finished school and are expected to fend for themselves.

Their work is important, especially in a large city as St. Petersburg where solitude is widespread and many former orphanage children easily fall into the wrong company. There are beds at Grace where those who need extra support can stay. The staff of Grace is Christian and works in close connection with the local Russian Orthodox Church which also pays the cost of their little three room apartment. The goal of the operation is to invite the orphans and single mothers to a personal relationship with Jesus and get them into the Christian community.

   

Many foreign pastors and evangelists have tried to start congregations in Russia, most of these have failed. Personally, I believe that their failures are due to the fact that there are major gaps in our understanding of how Russians think, acts and feel. The key to understand Russia and its citizens is to know the history of the country. Many foreign pastors and evangelists have, in addition to the Gospel, attempted to preach their own lifestyle and values. I believe in the revival of Russia, a revival that originated in the Great Russian Orthodox Church. Places like Grace Family Center can be key-points for the revival and we can give them our support through our prayers and financial support. Jesus is the answer for Russia!

Text and Photo: © Mikael Good, All Rights Reserved.

A Oasis Of Grace In The Darkness

Places like Jayer in St. Petersburg are dark places that make far too early graves for young people who never stood a real chance in life. Even if the situation is tough for young adults who´s graduated from institutions in Russia there are some oasis of Grace to be found in the darkness.

When orphans turn 18 they are dropped from the institutions where they grew up. One day they where kids and the other day they were grownups who don´t know how to live in the real world on their own. The problem is that they have not learned to deal with the various problems of life that they now encounter. They are completly left alone and don´t have any parents, siblings, grandparent or other persons who care about them and can help them in this new situation. They often lack the everyday knowledge that others children learn in their families, such as washing clothes, cooking, managing household cash. They often feel lonely and left out, and in reality, they really are. 

The statistics for orphans who graduate from institutions in Russia is very dark. Only 10% of them can adopt to a normal life in the society after graduation. The other 90% are doomed to a life in misery which often puts them in far too early graves. Some of them are lured into prostitution and criminality, some of them becomes alcohol or drug addicts. some of them end up as homeless or couch surfers and some of them take their lifes.

Jayer is street talk for a girl who is willing to do any kind of sexual act with everybody she meets. It´s also the name of a unfinished hospital in S:t Petersburg. Jayer is a house of death were young prostitutes sell their bodies for drug money and they spread HIV to customers who often refuses to use condoms. It´s a place where heroin addicts injects slow death into their veins, most of them are HIV-positive and when they share their needles they also share the deadly disease. Jayer is also a place were homeless people live and young hipsters get together to have Squat Parties in the weekends. Those who come to Jayer are exposed for GHB and heroin and many of them end up as addicts.

Nearly 70% of all heroin addicts in Russia are young people and you can find places like Jayer all over the country. It´s estimated that between 1.5 to 3 million out of 142 millions Russians are heroin addicts. The Russian authorities are not powerless before the big drug problem in the country. In recent years, the authorities have invested a lot of money on drug prevention among young people. And they try to limit the supply roats of heroin and other drugs flowing in from Afghanistan. 21% of the heroin produced in Afghanistan goes to Russia.

Even if the future for former orphans are very dark. There are some oasis of Grace to be found in Russia. One such oasis are Grace Family Center which is located in a Russian Orthodox monastery in St. Petersburg. The work at Grace is very successful and according to Valentina who is the volunteer director at Grace 90% of the orphans who have received help and support at Grace after their graduation have been able to adapt to a normal life. For orphans who has never had a family of they own, places like Grace Family Center must be worth one's weight in gold.

At Grace Family Center, orphans meet and spend time with adults who give them support and encouragement and help them develop into independent people with strong self-worth. The staff, at the project, prepare an individual plan for each young person who comes to it. The work is based on Christian principles. They live and work in an environment where they can meet and know the saving grace of Jesus. Even if the work at Grace Family Center is very successful. They are in a desperate need of money so that they can continue with their important job.

Maybe it's you who read this article that shall provide an economic miracle so that Grace Family Center can continue with their important work among the least of our brothers and sisters.

Maybe it's you who read this article that shall provide an economic miracle so that Grace Family Center can continue with their important work among the least of our brothers and sisters. Star of Hope USA concentrates their efforts on different countries than Russia. However if you wish to donate they will be happy to funnel your gift to Grace Family Center. Click the following link if you want to donate money via Star of Hope: Grace St. Petersburg

"Whoever is kind to the poor lends to the Lord, and he will reward them for what they have done". - Proverbs 19:17

"We can find Calcutta all over the world, if you have eyes to see. Everywhere, wherever you go, you find people who are unwanted, unloved, uncared for, just rejected by the society - completely forgotten, completely left alone. That is the greatest poverty of the rich countries." - Mother Teresa

Klick the following link if you want to see the pictures in the slide-show on your cell phone or on your pad: http://www.flickr.com/photos/chasid68/sets/72157633493146234/

Text and Photo © Mikael Good, All Rights Reserved

World Premiere for the new song: Песня Сирены - Song of the Sirens

My son and I've made a song. We sampled a small line from a song and built a new song around it in GarageBand. We translated the lyrics from Swedish to Russian. The name of the woman who reads the text is Epic Diva. Just like The Spotnicks we used a modified Dynaco 35 when we recorded the song. It's probably not the best song you ever heard but it would certainly be sufficient for a country like Belarus in the Eurovision Song Contest.

Text and Photo © Mikael Good, All Rights Reserved

JAYER - dödens hus

Mitt i ett bostadsområde i utkanten av den ryska mångmiljonstaden S:t Petersburg finns en byggnad som kallas för Jayer. Det känns som om hela området ligger insvept i en tung grå vadmalsfilt av hopplöshet och desperation som sakta men säkert kväver alla människorna som bor där. I denna miljön arbetar ett uppsökande team från Doctors Of The World hårt för att sprida lite ljus och medmänsklighet bland unga vuxna på glid.



Jag har kommit till Jayer för att träffa ett uppsökande team från Doctors of the World (DOW). Teamet består av Bessarion, psykolog, Katja, socialarbetare och Sasja, specialpedagog. De är alla unga och de drivs av en uppriktig vilja att försöka förändra ungdomars liv och försöka få in dem på rätt spår. Teamet rör sig i de olika miljöerna som gatuungdomarna finns i. Men de är noga med att inte tränga sig på utan ger råd, uppmuntran och tar sig tid att prata med de ungdomar som de träffar. De erbjuder plats i härbärgen, där de har tillgång till mat, dusch, toalett och riktiga sängar. Teamet arbetar främst när ungdomarna är ute och rör på sig, på kvällar, nätter och helger. Min ryska är tyvärr inte den bästa men jag förstår ändå att Katja skojar lite med Sasja som fortfarande ser lite nyvaken ut trots att klockan hunnit bli 16.00. Både Bessarion och Sasja pratar engelska men Katja kan inte prata något annat än ryska. 



Teamet har precis delat ut några snickers till två hemlösa 18-åriga killar. De hemlösa killarna hälsar artigt på mig men de är inte intresserade av att svara på frågor eller ställa upp på bild utan att få betalt för det. Killarna tänder varsin cigarett och står småpratande kvar medan teamet och jag tar oss innanför avspärrningarna och går mot entrén till Jayer. Byggnaden var egentligen tänkt att bli ett litet sjukhus för människorna i området, en central plats där människor skulle få vård, omsorg, stöd och uppmuntran att komma tillbaka till livet. Sjukhuset började byggas 1989 och tanken var att det skulle invigas ett par år senare. Men när Sovjetunionen föll samman avstannade bygget och sjukhuset blev som så många andra byggnader från den tiden, aldrig färdigställd. Byggnaden plundrades snabbt på allt användbart, kvar blev det kalla gråa betongskelettet. På 1990-talet flyttade hemlösa in i byggnaden och på 2000-talet blev den tillhåll för illegala rave-partyn, det var också i den vevan som byggnaden fick smeknamnet Jayer som står med stora bokstäver på byggandens tak. Jayer är gatuslang för en kvinna som är beredd att ställa upp på alla tänkbara och otänkbara sexuella tjänster. I Jayer är de moraliska reglerna och lagarna satta ur spel och i princip allt kan hända.



Vi kommer fram till ingången till "dödens hus". Sajsa och Bessarion går lite före mig och Katja för att kolla om kusten är klar. Det här är en mycket farlig plats att vistas på, speciellt för mig. Sasja och Bessarion kommer tillbaka, men Sasja hejdar sig mitt i steget, han böjer sig ned och säger med bekymrad min: 

- Tidigare höll heroinisterna bara till i ett par rum på våning två, nu injicerar de till och med här vid ingången. Se upp var du sätter ned fötterna så att du inte råkar trampa på en nål, de flesta av missbrukarna har HIV.
Det är fortfarande lite off-season på Jayer men idag den 10 mars ska verksamheten, om man nu kan kalla den för det, dra igång efter ett mycket långt vinteruppehåll och om några veckor när våren har äntligen har kommit på allvar kommer Jayer att fyllas med förväntansfulla ungdomar som dras dit in sin jakt efter spänning och upplevelser.

      

Medan vi går omkring inne i Jayer säger Bessarion att killarna som vi träffade tidigare sa att det ska vara en stor fest i byggnaden i kväll. Om ett par timmar kommer technomusiken att dåna mellan väggarna i den stora festsalen som ligger mitt i byggnaden. På vår väg genom huset stannar vi till i en del mindre rum där uteliggare brukar bo på under våren, sommaren och hösten. Nu på vintern är det för kallt för de hemlösa att bo i den oisolerade byggnaden. Sasja som pratar lite knackig engelska fångar min uppmärksamhet och pekar på ett rum och säger:
- I det här rummet bodde det sju uteliggare mellan 24 och 70 år. När vi besökte dem i slutet av sommaren hade de till och med kopplat in en TV. 
Plötsligt hör vi ljudet av snabba steg från våningen nedanför, Bessarion och Sasja kilar snabbt ned för trapporna. De kommer tillbaka efter en stund och säger att det bor tre personer i ett rum på den andra våningen. Men de valde att dra sig undan då de trodde att det var polisen som kom. Bessarion är mycket förvånad över att det bor människor i byggnaden nu på vintern, uteliggarna brukar söka sig in mot centrum när vintern kommer och sätter sina kalla klor i byggnaden.



Varje rum bär på sin egen lilla historia och varje rum verkar ha en egen funktion som ska fyllas. I ett par rum på våning två håller heroinisterna allt som oftast till och det ligger fullt med använda kanyler och nålar på golvet. När jag går lite närmare för att ta några bilder blir jag bryskt tillsagd att inte gå allt för nära. Vi går istället runt rummen och hamnar i ett rum där unga kvinnor säljer sex för att finansiera sitt heroinmissbruk. Trots att de allra flesta av dem är HIV-positiva vill många av torskarna inte använda kondom. Torskarna kommer från de många byggarbetsplatserna i närområdet. Det råder stor bostadsbrist i S:t Petersburg det byggs mängder av nya lägenheter. Många av byggnadsarbetarna kommer från andra delar landet och från en del gamla sovjetiska delrepubliker där arbetslösheten är hög. De har kommit till S:t Petersburg för att tjäna pengar som de kan ta med hem till sin familj, pengar är inte det enda som en del av dem kommer ha med sig tillbaka.



Efter att ha vandrat en stund genom bråte och nedfallen puts kommer vi fram till ett rum där det nyligen har brunnit, med sorg i rösten säger Bessarion: 
- Här dog en ung man i somras. De som bodde här hade täckt över fönstren med byggplast och filtar och de hade en hembygd kamin som gav dem värme, men den hembyggda kaminen fattade eld och rummet eldfylldes på ett ögonblick. Den unge mannen fångades i sin sovsäck och kunde inte komma ut. De andra fem ungdomarna som också bodde här hann dock ut i tid.
Bessarion, Sasja och Katja har lärt känna dem som rör sig i och kring dödens hus och det märks att de är engagerade i sina vänners situation och gör vad de kan för att hjälpa dem. De blir mycket berörda när någon av deras vänner råkar illa ut. Det ligger en del brända skolböcker på golvet, skolböcker som avslöjar att en av tjejerna som bodde i rummet var under 18 år. Jag frågar vad de gör om de stöter på någon som är minderårig. 
- Om vi stöter på någon som är minderårig försöker vi få med dem till ett kommunalt center och vi rapporterar givetvis vidare till de sociala myndigheterna, barn ska inte leva under sådana här förhållanden, säger Bessarion och gör en svepande rörelse över rummet med handen.

Under hela mitt besök känner jag mig övervakad. Men trots att Jayer är en mycket farlig och ogästvänlig plats känner jag mig aldrig orolig. Teamet är både välkända och respekterade av alla dem som rör sig i och runt byggnaden och det har förmodligen redan spridit sig att en utländsk reporter är på besök, tack vare att jag är med temet från DOW accepteras min närvaro. Vi går ned för trappan och fram till rummen där uteliggarna bor. Rummen är fyllda med allsköns bråte och blöta kläder hänger på tork. Stanken i rummen är obeskrivlig. När Sasja ser mitt plågade ansiktsuttryck säger han med ett leende:

- Det här är doften av uteliggare. Jag kan trösta dig med att jag aldrig heller vänjer mig vid den.

På avstånd hör vi glada och förväntansfulla röster från ungdomar som håller på att samlas vid ingången till dödens hus. Om en dryg timma ska festen börja och därför rör vi oss mot utgången för att hinna ut innan den börjar. Teamet kommer att finnas på plats och umgås med ungdomarna. Eftersom jag inte vill störa deras arbete och för att de inte kan garantera min säkerhet när festen väl börjat, beslutar vi oss för att ta farväl av varandra. När vi kommer till entrén träffar vi åter på de två hemlösa killarna, de har berusat sig på något och de är betydligt mer pratglada än tidigare.

Fem andra ungdomar har anslutit sig till killarna. De är i full färd med att skicka en plastflaska som troligen innehåller GHB mellan sig. De nyanlända ser ut som vilka välvårdade ryska ungdomar som helst. Tjejen i sällskapet är uppklädd och välsminkad, hon ser ut som om hon just ska kliva in på en trendig nattklubb i centrala S:t Petersburg. Men den kalla och sjabbiga byggnaden som hon nu står utanför är allt annat än det ultimata partypalatset. GHB kommer att flöda och risken att hon ska pröva på och fastna i ett heroinmissbruk är överhängande. Men som för så många andra ungdomar runt om i världen så lockar det okända och förbjudna. I sin jakt efter upplevelser och kickar kommer en del ungdomar som kommer från välartade familjer att ta sina första stapplande steg in i missbruk och misär i kväll. Tjejen och killarna är nya ansikten för teamet och de tar genast kontakt med dem och delar ut lite material och kontaktuppgifter.



Teamet från DOW trodde att högst hundra ungdomar skulle dyka upp den här kvällen men under högsäsongen som är på sommaren kan flera hundra ungdomar söka sig till en illegal fest på Jayer. Även om situationen för många ungdomar i Ryssland ser mörk och dyster ut finns det ändå hopp för framtiden. Så länge som det finns unga män och kvinnor som Bessarion, Sasja och Katja som verkligen vill vara med och göra skillnad finns det hopp. Man kan givetvis tycka att deras arbete bara är en liten droppe i ett stort hav, men som någon vis person sagt, havet är uppbyggt av många små droppar.



Här kan ni se fler bilder från Jayer: https://www.flickr.com/photos/chasid68/albums/72157633493146234

Text och foto: © Mikael Good