Artikelserien om de glömda barnen i Ryssland blev en smärre succé

Det finns en del som anser att genomarbetade reportage i text och bild tillhör en svunnen tid och inte är något som vare sig tidningarna eller deras läsare är intresserade av längre. Utifrån mina egna erfarenheter håller jag inte med dem.

Anledningen till att jag inte håller med är att reportagen som jag tidigare har fått publicerade i olika tidningar både inom som utom landet har rönt stor till mycket stor respons bland läsarna. Artikelserien om de glömda barnen i Ryssland blev en smärre succé. Hitinitills har jag haft nästan 70.000 inklick till inläggen i mina bägge bloggar, vilket är en mycket bra siffra för mig. En del av reportagen och artiklarna har även publicerats i tidningar och magasin både i och utanför landet, dessa artiklar har givetvis nått en betydligt större grupp läsare. Antalet besökare från både Ryssland och USA ökar rejält när jag publicerar engelskspråkiga artiklar och lite mer än hälften av besöken har kommit från de länderna.



Jag är väldigt glad och tacksam för den positiva respons och det beröm som jag har fått från både vanligt folk som yrkesverksamma reportar och fotografer. Ert stöd har sporrat mig i mitt fortsatta skrivande. Men jag väljer att inte låta berömmet stiga mig över huvudet. Jag vill hellre peka på situationen för alla dem som jag har mött och skrivit om. Det är de som förtjänar att uppmärksammas och inte jag. Jag har inte tjänat några pengar på artikelserien. Min lön är att många av de människorna som jag skrivit om har fått den hjälp och det stöd som de behöver. Framförallt är jag tacksam för att familjecentret Grace och den ryska hjälporganisationen Big Family Mission har fått det ekonomisk stöd som de behöver för att kunna fortsätta sin viktiga verksamhet.



Jag har fått en del frågor om jag kommer att göra en uppföljning på reportaget Jayer - dödens hus. Det kommer sannolikt att bli en uppföljning men jag kommer nog inte att göra den själv. Jag har tipsat en rysk fotojournalist om Jayer och han är mycket intresserad av att ta upp stafettpinnen och göra ett mer djupgående reportage om människorna som rör sig runt Jayer över tid. Han arbetar på ungefär samma sätt som mig men han har fördelen av att han bor i nära anslutning till Jayer och kan språket vilket krävs för att kunna tränga djupare in i ämnet. Själv kommer jag att ta en liten paus från Ryssland och koncentrera mig på att skriva om romernas situation och trafficking. Men jag tycker väldigt mycket om Ryssland och dess invånare och jag hoppas att jag snart kan återvända dit.



Här följer en länklista över artiklarna som ingår i serien de glömda barnen i Ryssland:

• JAYER - dödens hus
• De glömda barnen i Ryssland
• Mirakelbabyn som gav sin mamma ett nytt liv
• En trygg famn för Lisa
• Klockan klämtar för de föräldralösa barnen
• A Oasis Of Grace In The Darkness
• Inifrån en rysk internatskola



Text och foto: Mikael Good

Inifrån en rysk internatskola

Den främsta orsaken till att det finns så många barnhem och institutioner i Ryssland beror på arvet från Sovjetunionen. På den tiden hade staten det yttersta ansvaret för barnen och barnhem var den enda lösningen för föräldrar som mist sin föräldrarätt eller som av andra orsaker ansågs oförmögna att ta hand om sina egna barn. Under 1990-talet och 2000-talet fortsatte politiken i upptrampade spår från sovjettiden. Men nu är äntligen den stora barnhemsreformen som klubbades igenom i Ryssland på väg att genomdrivas.



För ett tiotal år sedan togs beslut om att de stora institutionerna och barnhemmen ska avskaffas i Ryssland. Tanken är att de ska ersättas med en mera familjebaserad omvårdnad som ska ske i mindre grupper, men förändringen tar tid då övergången mellan barnhem och familjehem tar tid. För ett par år sedan besökte jag en internatskola i en liten rysk stad där 150 barn och ungdomar med lättare psykiska och sociala funktionsnedsättningar bor och studerar. Barnen kommer från byar och samhällen runt staden, byar som saknar skolor eller i varje fall inte har specialskolor som kan ge barnen det speciella stöd de behöver. Internatskolan som jag besökte omfattas inte av reformen men de arbetar för att barnen och ungdomarna ska få växa upp i en någorlunda familjär miljö.



De flesta barnen och ungdomarna bor på internatet under veckorna och åker hem över helgen. Några barn bor permanent på internatet eftersom deras föräldrar förlorat sin föräldrarätt på grund av alkoholmissbruk, fängelsestraff eller andra sociala problem som gör att de inte kan ta hand om sina barn. Den vanligaste orsaken till att föräldrarna mist sin föräldrarätt är alkoholmissbruk, ett problem som tyvärr är utbrett i Ryssland. Många föräldrar som lever i missbruk förlorar sin föräldrarätt och barnen placeras på barnhem eller institutioner. Detta påverkar främst barnen som får växa upp utan den trygghet som en mamma och pappa ger.



När barnen slutar grundskolan flyttar de flesta till studenthem i S:t Petersburg för fortsatta studier på yrkesskolor eller högskolor. Statens ansvar för föräldralösa barn (barn vars föräldrar mist sin föräldrarätt) tar slut när barnen tagit examen. De förväntas då klara sig själva. På internatskolan får barnen och ungdomarna lektioner i social kompetens och livskunskap. Barnen får lära sig att leva familjeliv, prata om känslor, tvätta kläder, laga mat och sköta sin ekonomi vilket gör att de är bättre rustade att möta livet utanför internatskolans väggar efter sin examen. På sikt kommer dessa åtgärder att minska den dystra statistiken som berättar att upp till 90% av ungdomarna som lämnar barnhem och institutioner luras in i kriminalitet, prostitution och/eller får missbruksproblem.



På internatskolan får barnen förutom skolgång även kläder, mat, omsorg och kärlek från personalen. Skolan prioriterar undervisningen med små klasser, 12-15 elever i varje. De små grupperna gör att barnen kan få mycket specialundervisning. De som behöver får extra stöd och uppmuntran. På internatet finns 90 engagerade medarbetare, varav 40 lärare. Personal finns tillgänglig för barnen dygnet runt. Barnen sover i sovsalar som är uppdelade efter ålder och kön. När jag var där höll den slitna byggnaden från sovjettiden på att renoveras med pengar från den ryska staten och några utländska hjälporganisationer. Hantverkare hade nyligen bytt stammar för vatten och avlopp samt dragit in varmvatten, nu höll de på att renovera badrum och toaletter. Tidigare fanns inget varmvatten på internatskolan och barnen fick gå till badhuset i staden för att bada och duscha.



Även om den ekonomiska situationen i Ryssland har förbättrats rejält det senaste decenniet är arbetslösheten stor i den lilla staden är internatskolan ligger och många av stadens invånare lever i fattigdom. Alkoholmissbruket är utbrett. Vilket har lett till en kraftigt försämrad folkhälsa. Enligt vissa undersökningar dör runt 50% av ryssarna i deras mest produktiva ålder på grund av alkoholen. Att få bukt med alkoholproblemen står högt på den ryska regeringens dagordning, förutom att det är ett stort folkhälsoproblem hotar den även landet ekonomiska utveckling. De senaste åren har Ryssland infört hårdare restriktioner mot alkohol för att få bukt med problemet men det är långt ifrån någon lätt uppgift som de har att lösa.



Klicka här om ni vill se fler bilder från internatskolan: https://www.flickr.com/photos/chasid68/albums/72157669585452941

Text och foto: Mikael Good, frilansreporter

Har tåget gått för fredens Europa?

Även om jag egentligen borde vara sprudlande glad över att partierna som jag sympatiserar mest med i svensk politik gick som på räls i EU-valet vaknade jag ändå upp med en bitter eftersmak i min mun efter att det neo-fascistiska partiet SD fick drygt 10% av rösterna i Sverige. 

Det är skrämmande att ett neo-faschistiskt parti fått ett sådant genomslag med sin invandrarfientliga och antiziganistiska retorik i ett land som Sverige där vi har matats med medmänsklighet och solidaritet sedan moderlivet. Med tanke på den stora uppgången bland nationalistiska, rasistiska, högerextrema, neo-fascistiska och nationalsocialistiska partier runt om i Europa börjar jag på allvar att oroa mig för utvecklingen i Europa… Tack vare er som röstade på SD och deras gelikar i andra EU-länder har Europa tagit ett stort steg tillbaka till det mörker som EU var tänkt att motverka. Det som binder samman och förenar dessa mörka partier är antiziganismen och föraktet mot de svaga. Ni som röstade på SD kanske "bara" gjorde det i rent missnöje mot de mer etablerade partierna? Men genom era röster har ni grävt upp och gett liv åt en mörk och skrämmande ideologi som borde legat orörd till tidernas slut. På utsidan ser ideologin välstruken och välpolerad men inuti är den rutten och full av hat, bitterhet och lögn. Ideologin har genast satt igång att leta efter sin store europeiska ledare som ska samla massorna och förena dem i sin okuvliga strävan mot död och förintelse.

Rysslands president Vladimir Putin gnuggar tacksamt händerna över att Europas väljare helt oväntat vände sig om och spelade honom rakt i händerna trots att de hade öppet mål. Ryssarna kommer inte att vara sena att använda sig av de högerextremas och neo-faschistiska partiernas frammarsch i EU som högoktanigt bränsle i sin välsmorda propagandaapparat med syfte att samla folket bakom sig. Med tanke på den rådande situationen i Europa där kriget bokstavligen står för dörren i Ukraina hade i vart fall jag hoppats på ett EU-val där frihet, demokrati och medmänsklighet hade segrat mot mörker, bitterhet och hat. Även om det ser en aning mörkt ut efter EU-valet så har liknande mörker besegrats många gånger tidigare i Europa! Jag är övertygad om att det sista tåget för fred i Europa inte har gått ännu. Om alla vi som värnar om demokratiska värderingar oavsett partitillhörighet gemensamt ställer oss upp och tänder ljus är jag övertygad om att vi tillsammans kan driva mörkret på flykten! Med min penna och min kamera kommer jag att fortsätta att ge järnet och stå upp för medmänsklighet, för kärlek, för solidaritet med den svage och för romernas och andra förtryckta minoriteters rättigheter i Europa, häng på du också!

"Om du går genom helvetet, stanna inte!" - Winston Churchill

Lossa orättfärdiga bojor, lös okets band, släpp de förtryckta fria, bryt sönder alla ok, ja, dela ditt bröd åt den hungrige skaffa de fattiga och hemlösa en boning, kläd den nakne var du än ser honom och drag dig inte undan för den som är ditt kött och blod. Då skall ditt ljus bryta fram som morgonrodnaden och ditt helande visa sig med hast. Din rättfärdighet skall gå framför dig och HERRENS härlighet följa i dina spår. - Jesaja

Text och foto: Mikael Good

En hälsning till Rysslands president Vladimir Putin

28 juni 1914 blev Franz Ferdinand av Österrike och hans hustru Sophie von Chotek dödade av en serbisk nationalist. Den händelsen blev startsignalen till det första världskriget. Det var ingen bedömare som trodde att det skulle bli krig i Europa vid det tillfället. Vi får innerligt hoppas att skotten på Krim den 18 mars 2014 då en ukrainsk militärt blev dödad av ryska nationalister inte blir startsignalen till ännu ett europeiskt storkrig...

Ett krig mellan Ryssland och Ukarina riskerar att smitta av sig på andra kontinenter. Redan idag är situationen mycket infekterad mellan Nord- och Sydkorea samt mellan Kina och Japan. Ett krig i Europa skulle säkerligen legitimera dem att genom vapenmakt lösa sina oegentligheten. Vad ett sådant förfarande i så fall skulle komma att få för konsekvenser för världsekonomin vill jag inte ens spekulera i.

Jag tror på bönens kraft och jag tror att det är dags för oss som tror att vi ställer oss på bönemuren och ber om en fredlig lösning på krisen i Ukraina! Be för att ledarna för de båda broderfolken kommer till besinning och att de sätter sig ned vid förhandlingsbordet och når en fredlig överenskommelse om Krim.

Vladimir Putin hävdar att han är kristen. Om Vladimir eller någon av hans förtrogna mot förmodan skulle läsa denna text vill jag i så fall skicka med följande hälsning till honom:
"Den som säger sig vara i ljuset men hatar sin broder är ännu kvar i mörkret. Den som älskar sin broder förblir i ljuset och har ingenting inom sig som leder till fall. Men den som hatar sin broder är i mörkret; han vandrar i mörkret och vet inte vart han går, ty mörkret har gjort hans ögon blinda." - 1 Joh 2:3-11

Кто говорит, что принадлежит свету, а сам ненавидит брата своего, всё ещё находится во тьме. Кто любит брата своего, остаётся в Свете, и ничто не сможет вовлечь его в грех. Тот же, кто ненавидит брата своего, находится во тьме, живёт во тьме и не знает, куда идёт, так как тьма ослепила его. - 1-e Иоанна 2

Text och foto: Mikael Good

Stöveltrampen som ekar på Europas gator

I år är det 75 år sedan Nazityskland och Sovjetunionen attackerade Polen vilket blev startskottet för ett långt och blodigt krig som förödde stora delar av Europa och Asien. Med tanke på den senaste tidens utveckling i Europa kan man ställa sig frågan om vi egenligen har lärt oss något av historien?

Nu ekar stöveltrampen på Europas gator igen. För första gången på 69 år sitter företrädare för en ideologi som borde ha dött i en bunker djupt under Berlin i april 1945 på tunga ministerpositioner i ett europeiskt land. I det politiska vakuum som uppstod i Ukraina efter att deras lagligt valde president valde att fly i kölvattnet av de vanvettiga dödskjutningarna på Majdantorget i Kiev, fick politiker från det nationalsocialistiska partiet Ukrainska partiet Svoboda flera tunga ministerposter i den nya ukrainska regeringen. Ukrainas grannland Ryssland ser inte den nya regering som laglig och vägrar därför att förhandla med dem. Enligt Ryssland var risken för ett blodigt inbördeskrig i Ukraina överhängande. Därför ansåg Ryssland att de hade rätt att gå in i Ukraina för att skydda sina intressen och för att försvara ukrainas rysktalande minoritet.

Med det i åtanke kan man bättre förstå varför Ryssland agerar som de gör på Krim. Men om man hoppar över den lilla men ack så viktiga detaljen i nyhetsrapporteringen framstår Rysslands president Vladimir Putin som en man med storhetsvansinne. Märk väl att jag inte står bakom eller försvarar ryssarnas agerande på Krim. Även om det råder delade uppfattningar om den ukrainska regeringen är laglig eller inte, ger det inte Krim rätt att bryta sig ur Ukraina och inte heller Ryssland rätt att sända trupp till området. Rysslands invasion av Krim är ett klart och tydligt brott mot folkrätten och Ryssland borde genast dra tillbaka sina trupper från allt utom sina flottbaser på Krim, där de enligt avtal har rätt att ha trupp. De ryska trupperna borde istället ersättas med FN-trupp tills dess att fria val har hållits i Ukraina och läget mellan länderna stabiliserats.

Att det högerextrema partiet Svoboda tog plats i Ukrainas regering utan att utrikesministern i Sverige protesterade är mer vanhedrande för svensk utrikespolitik än Fredrik Reinfeldts utalande om krisen i Ukraina där han försökte vända på myntet och visa att det faktiskt har två sidor.

Text och foto: Mikael Good

Krisen i Ukraina - Europa står på randen till ett nytt krig

Med tanke på situationens allvar var det en akt av ren och skär dårskap av det ukrainska parlamentet att utse en tillfällig regering med Ihor Tenjukh som försvarsminister, Oleksandr Sitj som vice premiärminister och Oleh Maknitskij som chefsåklagare i Ukraina.

De tre Ministrarna kommer från det nationalsocialistiska partiet Svoboda. Förutom antisemitism är partiet ökänt för hatet mot både homosexuella och ryssar. De har en stab av unga våldsbenägna unga män som lyder minsta vink från partihögkvarteret, risken att de nu beväpnar sig är överhängande när en av deras egna innehar försvarministerposten. Att sätta politiker från Svoboda på tunga ministerposter i Ukraina kan vara misstaget som åter sätter Europa i brand och det är en av förklaringarna till varför Ryssland agerar som de gör. 

Tyvärr bortser många medier från detta i sin rapportering. Märk väl att jag inte försvarar ryssarnas agerande. Jag tror att det går att få till en fredlig lösning utan spända muskler och vapenskrammel. Tyvärr kommer tiden för en fredlig lösning snart att ticka ut. I skrivande stund har den ukrainska armén satts i högsta beredskap. Med en ukrainsk försvarminister från ett anti ryskt nationalistiskt parti och ett Ryssland som inte backar ett steg för att skydda ryssar och sina egna intressen är risken för krig tyvärr överhängande...

Det är dags för alla oss som tror på bönens kraft att be till Gud för en fredlig lösning på krisen i Ukraina! Be för att ledarna i de båda länderna kommer till besinning och att de sätter sig ned vid förhandlingsbordet och når en fredlig överenskommelse om Krim. Be också att Ukraina upplöser sitt parlament och tillsätter ministrar från demokratiska partier och förpassar de nationalsocialistiska politikerna och deras mörka ideologi till historiens skräphög där den hör hemma.

I den bifogade länken från tidningen Expo med rubriken "Svoboda ideolog kallar förintelsen för en guldålder" kan ni läsa mer om Svoboda: http://expo.se/2012/svoboda-ideolog-kallar-forintelsen-en-guldalder_5421.html

I följande länk kan ni läsa mer om Svoboda, deras politik och deras visioner: http://en.wikipedia.org/wiki/Svoboda_(political_party)

Text och foto: Mikael Good

Hör dokumentärfoto till en svunnen tid?

Det finns en del olyckskorpar som hest kraxar ur sig att socialreportage och djuplodande dokumentärfoto hör en svunnen tid till och att de inte längre är något som vare sig tidningarna eller deras läsare är intresserade av. Jag håller inte med dem.

2013 är ett år som jag har nått ut långt och brett med mina socialreportage. Den uppmärksammade artikelserien om de glömda barnen i Ryssland har till dags dato haft över 45.000 inklick och ett par av artiklarna har publicerats i tryckta medier. Jag har fått en del uppmuntrande kommentarer från både inhemska som utländska kollegor över artikelserien. En rysk kollega tycker att min sätt att berätta i bilder är så ryskt att han bjöd mig att bli hedersmedlem i en rysk bildgrupp!



Även om det är svårt att få ut den typen av material som jag helst arbetar med i tidningar. Vet jag att intresset för socialreportage är stort. Efter att ha varit i kontakt med läsare, bildredaktörer och redaktionschefer så skulle jag faktiskt vilja sticka ut hakan lite och säga att intresset för socialreportage och dokumentärfoto fortfarande är stort i det här landet. Men dagstidningar behöver sälja annonser för att överleva och då tar ett mastigt och genomarbetat reportage för mycket dyrbar annonsplats i anspråk. Det är lättare att fylla ut tidningen med glättiga läsarlockande nonsensartiklar som inte tränger undan de livsviktiga annonserna.

Jag klagar inte. Sedan den 1 augusti arbetar jag som informationsansvarig på hjälpverksamheten Hjärta till Hjärta. Jag föredrar att jobba brett med de gåvorna som jag fått och därför passar ett informationsjobb mig som hand i handske. Inom ramen för mitt arbete har jag möjlighet att skriva artiklar och reportage till nyhetsbrev och tidningar. Trots att det är ett informationsjobb är jag lika noga med researchen som när jag arbetar med redaktionell text. För mig är det viktigt att det som jag skriver är rätt och riktigt och jag brukar dubbelkolla de uppgifterna som jag får för att se att de stämmer.



Tidigare i år skrotade jag faktiskt en text ett par dagar innan deadline och skev om den helt. I slutändan visade det sig att den informationen som jag byggde texten på var högst otillförlitlig och till stor del helt felaktig och därför tog jag beslut om att skrota texten och skriva om den helt med en annat fokus. Slutresultatet blev i mitt tycke bättre och personligare än den första texten. Du kan ta del av reportaget här: JAYER - Dödens hus

Det finns helt klart utrymme för ett svensk magasin som fokuserar på genomarbetade reportage och dokumentärfoto. Jag tror faktiskt att det på sikt skulle kunna gå att få bärighet på ett sådant magasin med hjälp av sponsorer och en och annan helsidesannons.

Text och foto © Mikael Good, All Rights Reserved

Änglabesök på ryska fängelser och straffkolonier

I år firar det ryska välgörenhetsprojektet Christmas Angel Tree tioårsjubileum. Tack vare projektet har tiotusentals brustna familjeband återupprättats. Fångarnas barn har fått julhälsningar och julklappar från sina fängslade föräldrar genom projektet, i vissa fall har deras barn inte hört av sina föräldrar på många år. Tusentals fångar i Ryssland har fått hopp om en bättre framtid och många fångar har lämnat sin kriminalitet bakom sig och börjat om på nytt med sina nära och kära när de suttit av sina straff.



I Sverige är det tomten som kommer med julklapparna men i Ryssland är det julängeln som levererar klapparna.Välgörenhetsprojektet Christmas Angel Tree (skrivs i fortsättningen änglaträdet) startade 2003 och under sin relativt korta livstid har änglaträdsprojektet spridit sig till många regioner i Ryssland. Ett stort antal volontärer arbetar med projektet och tack vare dem finslipas och utvecklas projektet varje år. Fångarnas familjer besöks genom projektet och de arrangerar möten mellan fångarna och deras barn. Änglaträdsprojektet organiserar även speciella informationsträffar i fängelserna där de betonar vikten av att kunna förlåta för att gå vidare i livet.

Änglaträdets volontärer har fått se många trasiga familjeband helas och upprättas under de år som projektet har pågått. I vissa fall har barnen inte sett sina barn sedan de var spädbarn. Trots föräldrarnas svek är barnen oftast väldigt förväntansfulla och ser oftast fram emot att få träffa dem när kontakten har tagits. Larisa Dubrovkina är en av änglaträdets kordinatorer. Hon berättade nyligen att hon hittat ett foto på internet som föreställde en flicka som kramar en teddybjörn, vilken hon hade fått från sin fängslade mamma genom projektet. Larisa skickade ett meddelande till flickan. När flickan svarade på Larisas meddelande skrev hon att efter det att hennes mamma hade blivit frigiven hämtade hon hem henne från barnhemmet där hon bott medan mamman satt i fängelse. I dag lever de ett vanligt familjeliv och teddybjörnen som hon fick från sin mamma genom änglaträdet är hennes mest älskade och dyrbaraste ägodel.



Även om många av berättelserna om föräldrar och barn som har återförenats har lyckliga slut, händer det allt som oftast att det ligger en ganska så komplicerad historia bakom. För några år sedan träffade änglaträdets koordinator Larisa Dubrovkina en fängslad kvinna som hade en dotter som hon inte haft kontakt med på många år. Kvinnan ville ge en julklapp genom änglaträdet till sin dotter i ett försök att återupprätta den brutna kontakten. Hennes dotter vägrade att ta emot julklappen på grund av mammans tidigare svek. Men mamman var envis och följande år deltog hon åter i änglaträdet med förhoppning om att kunna återknyta kontakten med dottern som hon missunnat i allt för många år. 



Denna gången tog Larsia god tid på sig med att prata med flickan. Larisa försökte förklara för henne att alla kan göra misstag i livet men att vi inte ska vara allt för snara med att döma, vi ska alltid vara beredda att förlåta och ge en extra chans. Till sist tog flickan emot gåvan från sin mamma. Några veckor senare när Larisa var med och samlade ihop enkäter som fångarna på kvinnofängelset fyllt i om änglaträdet, kom flickans mamma fram till Larisa och tackade för alla hjälp. Hon berättade att hon börjat kommunicera med sin dotter igen och nu hoppades hon på en bättre framtid för dottern och sig själv och att de hade börjat planera för att bo tillsammans efter att hon hade blivit frigiven från sitt fängelsestraff.



Fängelseadministrationerna på de olika fängelserna ger gärna sitt tillstånd till änglaträdsprojektet. De har sett att projektet har en väldigt positiv effekt på fångarna. De är också väldigt hjälpsamma under uppstarten av projektet och de hjälper till med organiseringen. Änglaträdet är inte bara ett väldigt intressant och spännande projekt det är också ett projekt som rör människor på hjärtedjupet. Några reportage om änglaträdet har sänts på Rysk TV och publicerats i ryska tidningar och de reportagen har fått en mycket positiv respons av tittare och läsare. 



I år kommer en känd rysk fotograf att följa arbetet på olika fängelser runt om i landet. Han ska göra bildreportage om änglaträdsprojektet för olika magasin och tidningar och tanken är att hans arbete även ska resultera i en utställning och en bok.



Vill du läsa mer om Christmas Angel Tree:s arbete? I det här reportaget kan du läsa om en liten pojke som placerades och växte upp på barnhem i Ryssland när hans mamma blev dömd till fängelse. Pojken älskade sin mamma och drömde om att få återförenas med henne trots att hon under många år hade svikit och försummat honom: Jag vill bo tillsammans med min mamma

Text: Maria Shipilova och Mikael Good, Hjärta till Hjärta. Foto: Fängelsemissionen, Ryssland

Om du vill vara med och stötta Christmas Angel Trees viktiga och framgångsrika arbete med att återupprätta familjerelationerna mellan ryska fångar och deras barn kan du ge en gåva till projektet via hjälpverksamheten Hjärta till Hjärtas 90-konto: 90 08 85-7, märk din gåva med "änglaträdet".

Dela gärna det här inlägget med dina vänner och arbetskamrater. Tack på förhand!

Jag vill bo tillsammans med min mamma

Det här är en berättelse om en liten pojke som placerades och växte upp på barnhem i Ryssland när hans mamma blev dömd till fängelse. Pojken älskade sin mamma och drömde om att få återförenas med henne trots att hon under många år hade svikit och försummat honom på grund av sin kriminalitet och sitt missbruk.

Trots att Sergei inte hade hört av sin mamma på flera år och att hon hade försummat honom redan innan hon blev fängslad på grund av sitt missbruk, drömde Sergei om att hans mamma bara skulle dyka upp på barnhemmet och hämta hem honom så att de kunde bo tillsammans igen. Men det var bara en dröm och ju längre tiden gick desto troligare var det att han skulle hamna i ett fosterhem. Det hade till och med gått så långt i planeringen att föreståndaren på barnhemmet hade valt ut en lämplig familj som de tyckte skulle ta hand om Sergei. När den familjen stod i begrepp att besöka honom på barnhemmet blev han varse om det och med tårar som rullade ned för kinderna sa han med bruten stämma:
- Jag vill inte till något fosterhem, jag vill bo med min mamma!

Barnhemsföreståndaren blev berörd av Sergeis tårar och bestämde sig för att skjuta upp fosterhemsplaceringen ytterligare en tid, åtminstone tills dess att Sergeis mamma hade avtjänat sitt straff.

Samtidigt arrangerade samordnaren för projektet “Christmas Angel Tree” i St: Petersburg Vera Roganova projektet på kvinnofängelset IK-2. Projektet går i korthet ut på att personal och volontärer från Christmas Angel Tree förmedlar julklappar och hälsningar mellan fångar och deras barn. Ett av syftena är att hela trasiga familjeband och återupprätta den kontakten som i många fall har gått förlorad när barnens föräldrar dömts till fängelse. Många av fångarna passade på att skicka en julhälsning och en julklapp till sina barn.


Sergei, Elena och Vera

Vera mindes speciellt en ung kvinna vid namn Elena Erofeeva. När hon dömdes till fängelse för stöld placerades hennes son Sergei på ett barnhem i Vyborg (Viborg) nära den finska gränsen. Trots att Elena inte hade träffat sin son på lång tid var hon orolig för honom och hon bad Vera att hon skulle ge honom en julhälsning och en julklapp från henne. När en av våra volontärer besökte barnhemmet och överlämnade julklappen till Elenas son meddelade barnhemsföreståndaren att det fanns en familj som ville adoptera Sergei. Men Sergei hade varit mycket bestämd med att han inte ville bli bortadopterad. Han hade redan en mamma som han ville leva med. När Elena fick höra vad hennes son hade sagt till volontären blev hon mycket rörd. Hon kände att hon hade svikit Sergei genom sin kriminalitet och sitt missbruk. Och hon hade inte funnit till hands för honom när han behövde henne som mest.

Pojkens envishet fick hennes moderskänslor att vakna och sakta men säkert började Elena att förändras till det bättre och hon ställde allt mer in sig på att hon skulle bli en riktig mor för sin son och leva tillsamman med honom när hon hade avtjänat sitt straff i maj i år. Vera och några volontärer från fängelsemissionen fortsatte att träffa Elena regelbundet och de samtalade och bad tillsammans med henne. Att de verkligen brydde sig om Elena och visade henne en kärlek och vänlighet som hon inte upplevt tidigare bar till sist rik frukt och i början av maj strax innan hon blev frigiven böjde sig Elena för Jesus och tog emot Honom som sin frälsare och Herre. 

Elena och Sergei

När Elena blev frigiven hjälpte några av volontärerna i Christmas Angel Tree henne att få tag på ett arbete och en bostad. Elena gick även med i en församling där hon fick mycket hjälp och stöd av sina trossyskon. Under ett par månader redde hon upp de problem som hon hade med polisen och andra myndigheter. Elena genomgick en radikal förändring under den här korta tiden. Från att bara ha låtit sitt liv kretsa kring sitt eget liv och sina egna problem hamnade hennes fokus istället på sonen. Hon började att regelbundet besöka Sergei på det sommarläger för barnhemsbarn som han var på. Elena lyckade även få Sergeis far som hon inte hade träffat på många år att ta kontakt med sin son och han började också att besöka honom.

Elena förväntade inte att någon skulle våga lita på henne. Under alla de åren som hon hade varit slav under sitt missbruk hade hon behandlat sina nära och kära illa. Nu fruktade hon att hennes släktingar, arbetskamrater och grannar skulle förskjuta henne, men det blev helt tvärtom. Alla hennes arbetskamrater, släktingar, grannar och även de övervakarna som hon träffade såg att hon var helt förändrad och de behandlade henne väl och gav henne mycket hjälp och stöd.

I början av augusti i år ringde Elena till Sergei på barnhemmet, hon hade en bra och en dålig nyhet att berätta för sin son. Hon frågade honom vilken han ville höra först. Sergei tänkte efter en stund och sa sedan att han ville höra den dåliga först.
Elena sa med lätt darrande stämma:
- Den dålig nyheten är att jag aldrig har besökt dig på barnhemmet under alla år som du har varit där, hon var tyst en liten stund och sedan sa hon:
- Vet du vilken den goda nyheten är? 

Sergei svarade:

- Nej det vet jag inte. Berätta för mig.

Elena fortsatte:
- Jag ska komma till dig på barnhemmet och hämta hem dig till vårt gemensamma hem. Den 10 augusti i år återförenades Sergei äntligen med sin mamma.


Sergei och Elena

Elena berättade att hon själv inte hade trott att hon skulle kunna få tillbaka vårdanden och kunna ta hem sin son på bara två månader. Att hon kunde göra det är ett mirakel, men å andra sidan är julen en tid för mirakel. Elena är mycket tacksam mot alla dem som engagerade sig i hennes livssituation, och speciellt mot alla i projektet “Christmas Angel Tree”. Tack vare att de levde ut sin tro och gav Elena det som hon behövde mest i sitt liv, kärlek och omtanke, blev hon frälst och både hennes och Sergeis liv blev helt förvandlade.

Ett ryskt filmteam från TV-kanalen TBN-Ryssland följde med Elena när hon hämtade Sergei på barnhemmet. Inslaget sändes i rysk TV i mitten av augusti. Christmas Angel Tree har fått tillstånd att använda sig av inslaget i sitt arbete. Och de hoppas att det ska kunna fungera som uppmuntra för andra fångar som är i en liknande situation som Elena.

Text: Mikael Good. Foto: Fängelsemissionen, Ryssland

Om du vill vara med och stötta Christmas Angel Trees arbete med att återupprätta familjerelationerna mellan ryska fångar och deras barn kan du ge en gåva till projektet via hjälpverksamheten Hjärta till Hjärtas 90-konto: 90 07 85-7, märk din gåva med "änglaträdet".


Dela gärna det här inlägget med dina vänner och arbetskamrater. Tack på förhand!

Miracles take place around the Christmas Angel Tree

It´s the tenth anniversary of the charity project called Christmas Angel Tree. We celebrate ten years of many healed family bonds between convicted parents and their children. Thanks to the project thousands of imprisoned Russians have found a hope for a better future, broken family bonds have been recovered and many children has received news from their mothers or fathers in prison.

Thanks to the Christmas Angel Tree project over 14,000 children has received a Christmas gift and a greeting from their imprisoned parents. The project has been very effective in restoring family bonds between prisoners and their children. The project started in 2003 and during its relatively short lifetime it has spread to prisons in St. Petersburg, Moscow, Vologda, Arkhangelsk, Stavropol, Krasnoyarsk, Bashkortostan. Many volunteer coordinators works with the project and they improves the project, they arrange meetings between parents and their children, visit the families of the prisoners, organize special events in prison colonies in order to inform people about the importance of having a good contact with their families, and they inform the prisoners and their families about the importance of forgiveness.

Our volunteer coordinators are sure that the Christmas Angel Tree project helps to recover broken family bonds between prisoners and their families. It also allows some of the children to remember their parents. In some case they have not seen them since they were toddlers. And although they haven't heard anything from their parents in years they are often looking forward to meet them. Our coordinator Larisa Dubrovkina told us that she recently found a photo on the internet of a little girl who hold a toy that she had received thanks to the project. She wrote a message to the little girl and found out that after her mother was released from prison, she took her daughter home from the orphanage were she had lived during her mothers time in prison. They live as a ordinary family today. A teddy bear that she received from one of our coordinators on behalf of her mother is her personal favorite and is the toy that she values most.

Even if many of the stories have a happy ending, there are also some more complicated stories. A couple of years ago our coordinator Larisa Dubrovkina met a imprisoned mother of a daughter during the project. We tried to give a Christmas gift to her daughter on her behalf. But the girl refused to receive the gift due to her mother's earlier betrayal. But her mother refused to give up and she took part in the project the following year eager to restore the lost family bonds with her daughter. Larisa brought another Christmas gift to the girl from her mother. This time Larisa had some time to talk with the girl and she tried to explain to her that everybody can make a mistake, but we shouldn't be to soon to judge them, we shall always give them a extra chance. Finally the girl accepted the gift. When our coordinators gathered questionnaires from the prisoners, the girl’s mother came up to Larisa and thanked her for the help. She had started to communicate with her daughter and now she had hope for a happy future for her and her daughter and that they would be able to live together after she spent her time in prison.

Igor Polyakov who is our coordinator in Yaroslavl reported that this year five colonies from prison number six has been taking part in the project. 
- It´s the third time that we organize the project this year and the number of participants are increasing for every year. The increasement of the project makes us very glad especially when people who initially were very suspicious towards the project joined it one ore two years later. This time we arranged special concerts for the prisoners. Our intention was to inform them about the importance of the family in a more creative way. Over the years we have seen that people have a tendency to come to such performances not only for having a good time but they also come for the reason to learn something important that can put them in the right direction in life, said Igor Polyakov.



Andrey Mitroshin who is our coordinator in Nizhniy Novgorod noted that the project gives the prisoners an opportunity to understand how much a family really means. It gives them a reason to comprehend their life in a new way and to start it all over again while they still are in prison. So that they are better prepared for a life outside the prison walls.

Our coordinators think that the Christmas Angel Tree project should be spread to other countries. The project has no geographical limits and it would be interesting to involve other countries in it. 
- A gift can be sent by mail but it’s very important that a coordinator visit the families of the prisoners, meet their children and encourage them, said Igor Polyakov.

The prison administrations of various Russian prisons give their approval to the project because it has a very positive influence on the prisoners. They are also very helpful when we start up the project and they help us with the organization of the project.
The Christmas Angel Tree project is not only a very interesting project it´s also a heart-touching project. Some Christmas Angel Tree stories has been published in Russian media and they have received a very positive response from the viewers or readers. In Christmas time the hearts of people are wide open, people are willing to donate their kindness to others, to bring joy to they neighbor's house and some of them willingly join the project.



There are no other projects like the Christmas Angel Tree project in Russia at this time. Our coordinators receive thankful letters from prisoners and their children for Christmas gifts and messages. Many of them are thankful to the project for providing aid to heal family bonds that has been broken. Imprisoned parents regains faith in that their children are waiting for their release. Their children get confidence and faith that they are remembered and loved thanks to the letters and gifts from their imprisoned mothers and fathers.



The time for the project was chosen with a greater purpose. It was chosen with a very special purpose. In Russia people believe that miracles happens on Christmas. For some families such Christmas miracles can become a reality with the help of a Christmas Tree Angel.

If you are a EU citizen you can support Christmas Angel Tree project by donating money to the Swedish NGO Heart to Heart who sends the donated money to the Russian organization, so that they can continue with their important work among prisoners and their children.

Text: Maria Shipilova and Mikael Good. Photo: Mikael Good & Various Russian photographers

The Russian Connection

Matsalen på en internatskola i en liten ort söder om St: Petersburg © Mikael Good, All Rights Reserved.

Trots att jag inte är ryss blev jag för tre veckor sedan inbjuden att gå med i en grupp för ryska dokumentärfotografer. Skaparen och moderatorn av gruppen tycker att jag har en mycket rysk fotostil och därför ville han ha med mig.

Det var nästan så att jag baxnade när jag gick igenom namnen på de andra 73 personerna som ingår i gruppen. Det var idel kända namn och många av fotograferna i gruppen tillhör mina egna favoriter. Det är nästan så att jag känner mig lite malplacerad, men å andra sidan tror jag att jag kommer att kunna få riktigt bra feedback på mitt material i gruppen och kanske kan jag även få vara med och bidra med något till någon eller några. Att få bra och kunnig feedback är viktigt för mig som har som strävan att växa och utvecklas som fotograf och skribent och den möjligheten tror jag att jag kommer att få i den här gruppen.

Det finns de som påstår att dokumentärfotot är på väg att dö ut i Sverige. Jag tror att det kan bero på att många duktiga berättare i det här landet väljer att filma i stället för att fota, i vilket fall som helst är Sverige ett land som har dokumentärfilmare av absoluta världsklass. Men i vårt östra grannland Ryssland lever och frodas dokumentärfotogenren i allra högsta välmåga. Och det är inte bara i Ryssland som genren frodas. I stort sett i alla länder som tidigare låg innanför järnridån finns det många riktigt bra dokumentärfotografer som för genren framåt och vidare.

Text och foto: © Mikael Good, All Rights Reserved.

Klockan klämtar för de föräldralösa barnen

I dag kommer mängder av svenska ungdomar att ta studenten och flyga ut i verkligheten. Det är en glädjens dag för de flesta. Familj och vänner sluter manngrant upp kring studenterna och delar leende deras sprudlande glädje. Nu börjar livet på allvar och resan mot barndomens drömmar och förhoppningar ska äntligen påbörjas.

För mängder av föräldralösa barn i Ryssland har klockan redan klämtat för terminen. Deras student går i moll, den är ensam, dyster och utan hopp. För många av dem börjar en resa mot en mardröm som de inte ens kunde föreställa sig i sin vildaste fantasi. De flesta av dem har levt hela sina liv på en institution efter strikta regler och scheman, de har inte fått fatta några egna beslut, de har inte fått lära sig hur man klarar sig själva i livet. Dagen då de ska ta sin student står de där som fåglar som ska släppas fria men som aldrig har fått lära sig att flyga. De är lätta byten för alla skrupelfria rovfåglar i världen utanför barnhemmets trygga väggar. En framtid av hemlöshet, droger, alkohol, kriminalitet, fängelse, prostitution eller självmord väntar ungefär 90% av dem…

Även om framtiden för före detta barnhemsbarn ser mycket mörk ut så finns det några oaser dit de kan vända sig för att få stöd och hjälp att klara sig själva. En sådan oas är Grace Family Center som har sin verksamhet på ett rysk-ortodoxt kloster i St Petersburg. Arbetet på Grace är mycket framgångsrikt och ungefär 90% av de före detta barnhemsbarnen som fått hjälp och stöd på Grace har kunnat anpassa sig till ett normalt liv. För dem som aldrig har haft någon riktig familj är platser som Grace värda sin vikt i guld. Även om arbetet på Grace Family Center är mycket framgångsrikt är de i ett skriande behov av pengar för att kunna fortsätta sin viktiga verksamhet. 

Om du vill får du gärna stödja Grace Family Center genom att antingen ta kontakt med mig så hjälper jag dig att förmedla dina pengar via en betrodd svensk hjälporganisation eller så kan du donera pengar direkt till Grace via biståndsorganisationen Star of Hope, USA. Även om de inte själva jobbar mot Ryssland ställer de gärna upp och förmedlar pengar till Grace: Donate to Grace

Text och foto: © Mikael Good, All Rights Reserved

Se världen utan dina blågula glasögon

När jag skriver försöker jag att böja mina texter rätt. Jag försöker att betrakta omvärlden utan mina blågula glasögon som klär allt jag ser och upplever i blåa och gula nyanser. Istället försöker jag att se världen i samma färger som dem jag möter.

Personligen är jag främst intresserad av att berätta om människor som kanske inte har gjort så mycket väsen av sig. Även om jag har intervjuat ett par så kallade kändisar genom åren, tror jag ändå att de mest spännande berättelserna finns att hitta bland vanligt folk. För ett par år sedan gjorde jag en intervju med ett helt till synes vanligt lettiskt par i 70-årsåldern. När jag fick ta del av deras livshistoria var det nästan som att jag baxnade.

Jag har berättelsen i min dator, den är lång, ja till och med längre än vanligt och bilderna är starka och personliga. Ändå har jag valt att inte publicera repet trots att det mycket väl skulle kunna vara mitt starkaste reportage hittills. Att få repet publicerat i sin helhet är nog lönlöst då det skulle ta upp för mycket spaltutrymme och därmed ta plats från de livgivande annonserna.

Det blir nog som så att reportaget dyker upp i min blogg framgent. Eventuellt kommer ett urval av de repen som jag publicerat i min blogg, i tidningar och magasin att tryckas upp i bokform. Någon ren fotobok kommer jag inte att göra. Om jag gör en bok ska text och bild få samspela annars är jag inte intresserad av att göra någon bok.

För er som inte orkar vänta på en bok har jag sammanställt en länklista som innehåller de flesta reportagen som jag har publicerat i min blogg genom åren. Även om listan är ganska så lång kan jag lugna er med att jag har ungefär lika mycket material liggande som inte är publicerat. Som skribent är jag extremt produktiv och flitig.

Bokmärk gärna det här blogginlägget och återkom till det då jag kommer att uppdatera länklistan med jämna mellanrum.

• Meetings in the middle of China
• Regina är arbetslös och utförsäkrad
• Den ekonomiska krisens stora förlorare
  
• Jag bor som en drottning i mitt palats
• Lettland går en svår vinter till mötes
• Sprid lite ljus i mörkret!
• Den lyckliga familjen är nu ett minne blott
• En varm hälsning från ett kallt och vintrigt Lettland
• Sanna hjältar
• Ängeln i Riga
• Greetings from Latvia
• Det har varit en kall hård vinter i Lettland (sid 1, 4-11)
• Lettland går en svår vinter till mötes (sid 38-43)
• En trygg famn för Lisa
• There was a girl named Lisa
• Drömmen som gick i tusen bitar
• Greetings from Latvia - Sveicieni no Latvijas
• Saving Grace - How to make a good investment
• De glömda barnen i Ryssland
• Bei mir bist Du schejn
• Grace is a thought that can change the world
• Exklusiva dokumentärfoton från mitten av mittens rike
• JAYER - Dödens hus
• A Oasis Of Grace In The Darkness
• Mirakelbabyn som gav sin mamma ett nytt liv
• The Miracle Baby From St. Petersburg

Text och foto: Mikael Good

Mirakelbabyn som gav sin mamma ett nytt liv

Tänk dig att du bara är 17 år, höggravid, hemlös och inte har några föräldrar som du kan vända dig till, du har precis blivit utkastad från ditt studenthem, din bästa vän har vänt dig ryggen, du har ingenstans att vända dig eller ta vägen, du är helt ensam och övergiven av alla. Så var situationen för Sveta som jag träffade på familjecentret Grace i St. Petersburg.

Svetas föräldar dog i en bilolycka när hon bara var nio år. Hon hamnade på barnhemmet Svalan där hon bodde tills hon tog examen. Hon flyttade till ett studentboende i närheten av skolan i St. Petersburg och började att studera på en yrkesskola. På studenthemmet träffade hon en kille som hon blev ihop med snart var hon gravid. Ett par år tidigare hade hon fått reda på att hon aldrig skulle kunna bli gravid på grund av en medfödd defekt på livmodern. Förhållandet med pojkvännen hann dock ta slut innan hon förstod att hon var gravid, den före detta pojkvännen var inte alls intresserad av att bli pappa och han tyckte att hon skulle göra abort. 

– Först ville jag också göra abort och jag bokade in en tid på sjukhuset. Men precis innan aborten skulle utföras ändrade jag mig och bestämde mig för att barnet skulle få födas, säger Sveta och tittar blygt ned i golvet. 

Sveta visste inte om hon skulle kunna få flera barn i framtiden och därför beslöt hon att barnet skulle få födas. Men när personalen på studenthemmet där hon bodde fick reda på att hon var gravid blev hon utkastad därifrån.

Hon blev utsparkad av sin kompis

Sveta fick bo hos en kompis, men kompisen ville hyra ut rummet och tjäna pengar på det, när det visade sig att Sveta inte kunde betala för sig blev hon utsparkad. Sveta var nu både hemlös och höggravid och som en sista utväg ringde hon till sin före detta rektor på barnhemmet Svalan, hon kunde inte heller hjälpa Sveta men hon gav henne telefonnumret till familjecentret Grace i St. Petersburg. Sveta ringde till familjecentret Grace och när de svarade sa hon med ren och skär desperation i rösten:

– Jag är höggravid, jag har ingenstans att bo och det finns ingen som vill eller kan hjälpa mig.
Personalen på Grace bestämde att Sveta skulle få bo familjecentrets lägenhet och redan samma eftermiddag hämtade de Sveta. När jag besöker Grace har Sveta bott i ett rum där sedan början av september 2009. Hennes son Sergei föddes i oktober samma år. 

– Jag är mycket tacksam för att jag behöll Sergei och inte gjorde abort, det är inte säkert att jag kan få fler barn i framtiden, Sveta hämtar andan och säger, Sergei är en riktig gudagåva, en mirakelbaby, han är en frisk och mycket glad liten kille, Sveta kramar kärleksfullt om sin lilla son.

Sergei får tag på en leksakskamera och han hoppar ned från sin mammas knä och börjar ta kort på mig med den. Jag tar kort på honom med min fotoapparat och visar bilden för honom på kameradisplayen, Sergei skrattar så att han kiknar när han ser bilden på sig själv. Sergei är en glad liten kille som trivs med att stå i händelsernas centrum och på Grace finns det alltid ett vänligt knä som han kan få sitta i.



Det största som hänt i mitt liv

Sveta stormtrivs på Grace trots att det stundtals är trångt och stökigt där. Den varma kristna atmosfären och alla vänliga människor i hennes närhet som lever ut sin tro gjorde att Sveta blev avundsjuk på dem, hon ville också ha det som de hade.

– Det största som har hänt mig på Grace är att jag har tagit emot Jesus som min personliga frälsare och Herre och blivit döpt. Min mamma brukade tala med mig om Jesus när jag var liten och när jag bodde på barnhemmet brukade vi besöka kyrkan ett par gånger per år men det är först här på Grace som jag har mött människor som verkligen lever ut sin tro säger Sveta och strålar.

Trots att alla som kommer till Grace inte är kristna så brukar de flesta följa med till gudstjänsterna i den närbelägna Rysk-ortodoxa kyrkan. Prästen och nunnorna är ofta på besök på Grace, där de håller i bibelstudier och pratar med dem som bor på eller besöker centret.
När Sergei blir två år ska personalen på Grace hjälpa Sveta att få tag på en egen lägenhet där hon och hennes son kan få bo. Då ska Sergei börja på dagis och Sveta ska försöka få tag på ett arbete. I samband med att Sergei föddes så dog Svetas mormor och hon ärvde ett litet markområde som hon funderar på att sälja så att hon får ett startkapital. Gud har verkligen tagit hand om Sveta och Sergei. 

       

Kärlek och godhet är något som vi alla behöver
Grace är ett familjecenter i St. Petersburg som arbetar efter mottot: Kärlek och godhet är något som alla behöver. De har byggt upp en kristen familjegemenskap för ensamstående mammor och före detta barnhemsbarn. De ensamstående mammorna som kommer till Grace har oftast vuxit upp på barnhem. Ett av målen med verksamheten på Grace är att de som kommer dit ska få möta Jesus och bli en del av Guds stora familj. De som arbetar på Grace är noga med att inte tvinga sig på någon, även de som inte är troende är varmt välkomna att dela gemenskapen på familjecentret. Personal från Grace besöker regelbundet föräldralösa barn och ungdomar på studenthem, internatskolor och barnhem i St. Petersburg med omnejd, de predikar evangeliet för dem som vill lyssna och bjuder in barnen till gemenskapen på familjecentret, allt för att de föräldralösa barnen ska veta vart de kan vända sig när de har tagit studenten och förväntas klara sig själva. Arbetet är viktigt, särskilt i en storstad som St. Petersburg där ensamheten är utbredd och många före detta barnhemsbarn hamnar i fel sällskap. Det finns några sängplatser på Grace där de som behöver extra stöd kan få bo.

   

Om du vill får du gärna stödja Grace Family Center genom att antingen ta kontakt med mig så hjälper jag dig att förmedla dina pengar via en betrodd svensk hjälporganisation eller så kan du donera pengar direkt till Grace via biståndsorganisationen Star of Hope, USA. Även om de inte själva jobbar mot Ryssland så ställer de gärna upp och förmedlar pengar till Grace: Grace St. Petersburg

Text och foto: © Mikael Good, All Rights Reserved