Vi kör in med bilen på ett kolchosområde i utkanten av samhället Baldone några mil sydöst om staden Riga i Lettland. Liana Velka som med rätta kallas för ängeln från Riga och jag ska dela ut ett av alla de tusentals julpaket som packats av vänliga svenskar och som samlas ihop och distribueras av Hoppets Stjärna till Lene och Mattis, deras dotter Lelde 13 år och deras son Guntars 6 år.
© Mikael Good, 2010
Lene och Liana © Mikael Good, 2010
Lene jobbar heltid på specialskolan i Baldone som elevassistent. Mattis har ständiga ryggsmärtor och är tyvärr oförmögen att arbeta. Försäkringskassan i Lettland anser att han är simulant och därför får han inget sjukbidrag eller något stöd till mediciner. Mattis vill jobba men kan inte det pga smärtorna i ryggen. Mattis ligger till sängs när jag besöker familjen, han skäms så mycket över sin situation och sin oförmåga att försörja sin familj att han inte orkar träffa vare sig mig eller Liana. Familjen måste leva på Lenes lilla lön och det minimala barnbidraget som de får. Lene har som så många andra offentliganställda i Lettland fått sin lön sänkt med upp till 40 procent, idag tjänar Lene endast 1900 kronor i månaden.
Lene och Mattis hyr sin lägenhet av släktingar men trots att de har en riktigt låg hyra är det ändå svårt för dem att klara av hyres- och elkostnaden och de har dragit på sig en hyresskuld då de valt att köpa mat till barnen istället för att betala hyran.
Lene © Mikael Good, 2010
Lene blir mycket glad för det välpackade julpaketet som de fick från familjen Martinsson i Sverige och hon finner inte nog med ord för att tacka dem för den mycket fina gåvan.
– Lelde och Guntars kommer att bli överlyckliga när de kommer hem från skolan!
– Nu kan vi äta något annat än potatis och gröt under ett par veckor, vi ska spara en del av den goda maten och godiset så att vi kan ha en riktig julfest på julafton, säger Lene glatt!
Katten © Mikael Good, 2010
Tänk så mycket ett julpaket betyder för dem som får det. Det är svårt att beskriva den tacksamheten och glädjen som jag har fått uppleva när jag har fått förmånen att vara med och dela ut era julpaket till behövande lettiska familjer. Liana Velka har berättat för mig att julpaketen bär utsatta lettiska familjer och pensionärer genom den mörka och kalla vintern. Innehållet i paketen räcker bara ett par veckor men vetskapen om att det finns någon i ett annat land som bryr sig och engagerar sig i deras situation ger dem kraft att hålla näsan ovanför vattenytan och ger dem en extra smula hopp inför framtiden.
Text och foto: Mikael Good, 2010
Klockan börjar närma sig lunchtid när vi kör in i en liten by strax utanför staden Balvi i östra Lettland en kall dag i mitten av december. Vi ska berätta om när Inga och hennes sex barn får ett julpaket från Sverige. Inga är några år över 40 men redan änka efter två män.
Byn är så långt ifrån en pittoresk liten lantlig idyll som man kan komma, det ser mer ut som om någon flyttat ut några fula hyreshus från Råslätt och placerat dem mitt på en åker i östra Lettland. Husen har dessutom tappat det mesta av ursprungsfärgen, putsen har lossnat och här och där gapar stora hål i fönstren. Inte ens den vita snön som lagt sig som ett täcke runt husen förmår att lysa upp eller ge lite julstämning, det är ju trots allt ett julpaket som vi ska överlämna.
Den lilla byn utanför Balvi © Mikael Good
Inga, Arvids, Ingos och Jemela © Mikael Good
Vi går upp för ett par knirrande trappor i ett av husen och knackar på, innanför dörren hörs inte ett ljud. Vi knackar återigen på och så småningom kommer Ingos, äldste sonen i familjen, och öppnar förren och tittar lite sömndrucket förvånat på oss. Trots att det snart är lunchdags ligger hela familjen fortfarande och sover. Ingos förklarar lite blygt att de inte hade någon frukost hemma så de tyckte det var bättre att sova så länge som möjligt. Vi bjuds in i den lilla lägenheten av Ingos och snart är hela familjen på benen, de mindre barnen Arvids, Raimonda och Evie är lite nyvakna, hungriga och blyga, Arvids sätter sig på en sliten stol och tittar förundrat på mig när jag tar en bild på honom, barnen är inte vana vid att få besök, speciellt inte besök från utlandet.
Arvids © Mikael Good
I den lilla tvårummaren syns ingen rikedom, inte materiell i varje fall. Ett litet rum på ca 15 m2 fungerar som sovrum, vardagsrum, matsal, läxrum, lekrum - allt som görs i ett hem med tre tonåringar och tre yngre barn. Lägenhetens lilla kök får vi inte ens se och det respekterar vi. Inga skäms lite för hur de bor, tapeterna är fläckiga och hänger löst på väggarna, möblerna är slitna och lägenheten är oerhört smutsig, här och där ligger det högar av gamla cigarettfimpar, damm, brödsmulor och sand, som om någon börjat städa men aldrig orkat göra klart. I ett hörn av rummet har man murat upp en vedkamin, man byggde upp den när centralvärmen i huset slutade fungera för ett par år sedan. Fortfarande finns det stora hål i murbruket, både i väggen och i taket, efter att de installerade kaminen, det finns bara pengar för det som är livsnödvändigt och inte till något extra, som att snygga till och laga.
Lite avvaktande börjar familjen att plocka ur den stora lådan vi har med oss, men leendena blir allt bredare och bredare. Skrattande visar de upp sina fynd, skrivböcker för skolan, stearinljus, choklad, kaffe, cornflakes…
Plötsligt dyker Arvids långt ner i lådan, han kommer upp och ett stort leende syns på hans tidigare hungersura ansikte när han visar upp sitt fynd, ett stort paket spaghetti och han utbrister skrattande:
- Mamma, nu kan vi äta spaghetti till frukost!För Arvids och hans syskon är spaghetti festmat, pasta i alla former är dyrt i Lettland och inget som en fattig familj äter till vardags, de få pengar de har räcker oftast bara till bröd och mjölk.
Raimonda, Arvids och Evie packar upp julpaketet © Mikael Good
Stämningen i lägenheten blir allt bättre och det svårmod som kändes när vi kom lättar efterhand. Inga berättar att familjen inte alltid haft det svårt, båda hennes män har arbetat med jordbruk och även om de inte levde i överflöd hade de alltid mat på bordet. Byn var tidigare ett ganska välmående kollektivjordbruk och husen beboddes av arbetare på jordbruket. Innan Lettland bröt sig loss från Sovjetunionen fanns det många fungerande kollektivjordbruk runt staden Balvi, idag är det dock inte många som fungerar och området är ett av de fattigaste i Lettland. Sedan Lettland blev självständigt har det mesta av jordbruksmarken återlämnats till de ursprungliga ägarna, många av dem bor i andra länder och de flesta som tidigare bodde och jobbade på kollektivet är nu arbetslösa och mycket fattiga. De jordbrukare som fortfarande finns kvar har svårt att få sina produkter sålda, det är oftast billigare att köpa importerade varor från Litauen eller Ukraina, eller t.o.m. från andra EU länder, p.g.a. alla produkter som odlats med EU-stöd och därför kan säljas för långt under marknadsvärdet.
Idag ligger stora delar av den förut så bördiga jordbruksmarken i träda och många industrier och företag som var beroende av jordbruksprodukter har fått lägga ner. Det gör att arbetslösheten är hög, både ute på landsbygden och inne i staden. Inga arbetade tidigare på det lilla socialkontoret i byn men är nu arbetslös, hon har fortfarande ett par månader kvar av sitt arbetslöshetsunderstöd på 30 lat (ca 400 SEK) men när hennes nio månader är slut vet hon inte vad hon ska göra. Det är svårt att få pengarna att räcka redan nu. När vi ska gå rinner tårarna längs kinderna på Inga men det är inte tårar av sorg, det är tacksamhet.
- Tack för att ni kom! Det här var den bästa julklapp vi någonsin kunde få.
Text och foto: Marita och Mikael Good
