Du har säker hört talas om den stora ekonomiska krisen i Lettland. Men det mesta som har skrivits om Lettland i media är siffror och olika uttalanden från politiker och ekonomer eller artiklar av svenska journalister som skrivit om krisen i Lettland över en perfekt latte på något trendigt café i centrala Riga. Låt mig istället ta er med på en resa till den pittoreska lettiska medeltidsstaden Cesis, 85 km nordöst om Riga där jag mötte några av den ekonomiska krisens stora förlorare.
Hack i häl på socialarbetaren Evita från Cesis kommun och biståndsarbetaren Liana från Riga, gick jag upp för en gammal knarrande spiraltrappa i ett mycket slitet hyreshus. I dörren till en av lägenheterna möttes vi av den leende småbarnsmamman Dace Gimenes som hälsade oss välkomna. Daniela, 4 år tittade nyfiket fram i skydd av sin mamma. Vi gick genom det lilla köket och in i vardagsrummet där jag hälsade på pappa Aldis, Sandra, 2 år och lille Kristers, 11 månader. Den äldsta dottern Adrija, 6 år var i förskolan. Familjen Gimenes hade verkligen sett fram emot vårt besök, det var första gången som de fått besök av någon från ett annat land och barnen hade klätts i sina finaste kläder dagen till ära. För letter är det viktigt att hålla en fin fasad utåt och inte se fattiga ut.
– Du jobbar väl inte för en lettisk tidning, sa Dace och tittade lite oroligt på mig.
När jag förklarade att jag är en svensk frilansjournalist slappnade hon av. Familjen var orolig för vad grannarna skulle tycka om artikeln publicerades i en lettisk tidning, det är fult att vara fattig i Lettland.
Olämplig lägenhet för en småbarnsfamilj
De sex personerna i familjen trängs i en liten sliten enrumslägenhet på 40 kvm som är i stort behov av renovering. I rummet finns en gammal kakelugn som effektivt sprider värme i rummets alla hörn. De gulnade väggarna är fyllda med sotflagor och mögel, en smutsig blå matta ligger på parkettgolvet framför en kraftigt nedsutten och smutsig bäddsoffa som lämnat sina bästa dagar långt bakom sig. En otäck stank av urin spreds över lägenheten från toaletten på samma våningsplan, en toalett som de delade med en annan familj.
– Usch det är så smutsigt och hemskt här, du behöver väl inte ta kort på köket eller toaletten, sa mamma Dace och såg mig vädjande i ögonen när jag höjde kameran för att ta ett kort.Det lilla köket är direkt otjänligt; det är vattenskadat, fullt med mögel och definitivt inte ett kök för en småbarnsfamilj...
– Jag har försökt att få lägenheten ren och snygg inför ert besök men det går inte att få den ren hur jag än försöker sa mamma Dace.
Även om jag inte är speciellt äckelmagad avstod jag från att besöka den stinkande toaletten.
Inga arbeten för småbarnsföräldrar
Som småbarnsförälder skulle jag aldrig vilja bo som familjen Gimenes. Särskilt inte med en liten kille som Kristers, han smakade nyfiket på allt han hittade på golvet. Mamma Dace och pappa Aldis gör ändå allt för att hålla humöret uppe så att barnen inte ska bli alltför oroliga. Aldis är mycket plågad över situationen, han är sjukpensionär på grund av en hörselskada men vill ändå ha ett arbete så att han kan göra rätt för sig och inte vara beroende av bidrag och andra människors välvilja.
– Ingen vill anställa en småbarnsförälder. De vi känner som har jobb får dessutom sämre och sämre lön och vissa månader får de ingen lön alls..., sa Dace med tårar i ögonen.
Jag tog upp kameran och tog en bild på barnen och Daniela var snabbt framme och ville titta på bilden på kameradisplayen, hon kommenterade bilden på klingande lettiska och skrattade så att hon kiknade. Daniela påminde mig en hel del om min dotter Marcia som är i samma ålder, de har samma glimt i ögat och samma nyfikenhet på omvärlden.
Märkligt skuldsystem
Med el och värme kostar lägenheten 1 500 kronor per månad, men den är ändå för dyr för familjen Gimenes som flyttade till Cesis från en mindre kommun för ett år sen i hopp om att hitta arbete. Aldis sjukpension är på 1 125 kronor och mamma Dace får just nu föräldrapenning på 1 500 kronor per månad för sonen Kristers. När han fyller ett år, upphör den och övergår i ett barnbidrag på endast 120 kronor per barn.
– Jag vet inte hur vi ska klara oss när föräldrapenningen upphör, vi kommer inte att ha råd med mat till barnen. Min äldsta dotter Adrija har talstörningar och behöver hjälp av en logoped, men det har vi heller inga pengar till.
Familjen Gimenes är i stort behov av socialhjälp men för att få den hjälpen måste de först bli skrivna i Cesis, det hade inte varit några problem om inte hyresvärden hade satt sig på tvären och vägrat. Hyresvärden kräver att familjen först ska betala den före detta hyresgästens elskuld på 2 250 kronor för att han ska gå med på att skriva dem på lägenheten och det är pengar som familjen omöjligt kan få fram. Den förre hyresgästen bara lämnade lägenheten och ingen vet var han befinner sig. Även om det låter märkligt i våra öron är det helt lagligt i Lettland att kräva nya hyresgäster på gamla hyresgästers skulder.
Jag frågade varför inte familjen också lämnade lägenheten och skulden bakom sig?
– Var ska vi då bo med våra barn i vinter? svarade Dace.
Den ekonomiska krisens stora förlorare
– Vi skulle vilja få tag på ett billigt boende i utkanten av staden eller på landet, så att barnen kan springa fritt, nu är jag orolig varje gång som vi går ut på grund av trafiken. Vi skulle också vilja odla vår egen potatis och egna grönsaker för att hålla nere på kostnaderna.
Med matpriser som är lika höga som i Sverige är det svårt för familjen att få matpengarna att räcka till, de har oftast bara råd att köpa basvaror som potatis, bröd och lök.
Jag sa hej då och lämnade familjen Gimenes. För mig kändes det som om jag hade satts i en tidskapsel och transporterats tillbaka till det Fattigsverige som min gamla mormor växte upp i på 1920-talet och så många gånger berättat om för mig.
Uppriktig medkänsla för dem med stora hjälpbehov
Socialarbetaren Evita är förtvivlad över familjen Gimenes situation och försöker göra allt som står i hennes makt för att hjälpa dem. Då socialtjänstens regelverk hindrade henne från att hjälpa familjen Gimenes tog hon kontakt med biståndsarbetare Liana från Riga och via henne har familjen fått nödhjälp i form av mat, kläder, hygienprodukter och även leksaker. Det som främst slog mig vid mitt besök i Cesis var socialtjänstens stora engagemang i sina klienter, trots att arbetsbördan nästan fördubblats sedan årets början och lönerna sänkts med uppemot 40% samtidigt som socialtjänsten får allt mindre pengar till sin verksamhet. I Cesis drivs socialassistenterna av en uppriktig medkänsla för dem med stora hjälpbehov. De vill ogärna ge pengar i handen. Istället betalar de en stor del av hyran och köper in basvaror och vitaminpiller till barnen samt står för skolpeng och dagisavgifter om så behövs. Familjen Gimenes är en skötsam familj som vill göra rätt för sig men många fattiga familjer i området plågas av att pappor och i en del fall även mammor tar till flaskan för att dränka sina sorger med påföljd att barnen far mycket illa, därför vill socialtjänsten ogärna ge sina klienter pengar då risken är stor att de sups upp.
Lettlands sak är vår
Letterna ville snabbt bli ett nordeuropeiskt land efter självständigheten 1991 men de glömde att bygga en stabil ekonomisk grund fri från mutor och korruption som tidigare hade präglat Sovjetunionens ekonomi. Landets snabba tillväxt var i mångt och mycket ett luftslott som pumpades upp av de svenska storbankernas frikostiga lån utan säkerhet. Nu har luften helt gått ur den lettiska ekonomin och de är tvungna att gå igenom ett stålbad av värsta sort för att åter få igång ekonomin och för att uppfylla de tuffa kraven som EU, IMF och Sverige har ställt på landet i samband med de nödlån på 7,5 miljarder Euro som Lettland tagit för att reda upp sin ekonomi. Den svenska kronans dåliga värde beror i mångt och mycket på att marknaden har förlorat förtroendet för de svenska storbankerna pga deras frikostiga och i många fall rent dumdristiga utlåning i Baltikum. I Lettland var det bara 15% av befolkningen som drogs med i lånekarusellen men det är de övriga 85% som får betala för kalaset i form av kraftiga neddragningar i de offentliga utgifterna.
Familjen Gimenes heter egentligen något annat men då jag valt att publicera reportaget i min blogg har jag valt att ändra på deras namn. Sedan mitt reportage om familjen publicerades i tidningen Världen Idag har familjen Gimenes fått mycket hjälp och stöd. De bor nu i en betydligt bättre lägenhet i en annan lettisk stad. Föräldrarna är fortfarande arbetslösa. Men Dace har haft en del ströjobb som konditor och Aldis har fått hjälp att köpa en hörapparat.
Text och foto: © Mikael Good, 2009. All rights reserved.
Reportaget har tidigare publicerats i tidningen Världen Idag.
