Greetings from Latvia - Sveicieni no Latvijas!

What would you do if your neighbours could not afford to pay their rent, their food and their clothes. Would you just ignore them and pretend as if they were not there? Or would you help them so they came back on their feets again? Latvia is a neighbour to Sweden and they are short of everything. And yet few Swedes cares about their Latvian neighbours situation...

Latvia is the country in the European Union that suffered hardest by the economic crisis that hit Europe in 2008. The previously so Optimistic Latvian Tiger Economy which was pumped up by the major Swedish banks aggressive lending lost its bite and the country went into a deep recession and workplace after workplace went into bankruptcy. According to official statistics nearly 20 percent of the population became unemployed during the crisis but unofficial sources are talking about an unemployment rate of almost 40 percent. In some rural areas in the east of Latvia the unemployment went up to almost 100 percent according to social workers in the area.

The Latvian family in the slide-show consist of a mother, her three children and their grand mother. The father of the family drowned in a fishing accident a couple of years ago. The family live in a dilapidated barn-like house in a little village on the Latvian countryside east of the capital Riga. They have no running water. The only heat comes from the wood stove which is located in the living room in the small apartment. Their economic situation are strained and they live on the margin. Even if the family didn't borrow any money from the banks they had like so many other poor families to pay the bill for other Latvians life in abundance on borrowed money that they couldn't pay back. The Latvian government had to cut every cost in order to prevent a national bankruptcy. During the economic crisis the situation on the Lativan countryside was directly comparable with the situation in the U.S during the great depression of the 30s.

The Latvian economy are slowly getting better and better. But the price for a better economy was very high. Many highly educated Latvians has moved abroad for better paid jobs. And this brain-drain can prove to be devastating for the country in a nearby future. The population in Latvia is declining rapidly and this is a serious social and economical problem for Latvia. In the 2000s the country has lost one seventh of its population through emigration and a negative birthrate. According to Centrālā statistikas pārvalde (CSP) 1.997 500 million people live in Latvia today. But some unofficial sources says that only 1,8 million people live in the country. In 1989 just two years before Latvia gained it's independence from the Soviet Union, the population in the country was 2,7 million people. There are no jobs, no hope and no future on the Latvian countryside and those who can move to a slightly better future in bigger cities in Latvia or abroad. Those who remain, are the elderly, the disabled and those who for various reasons do not have a chance to move.

If you want to support Latvian families in need you can make a donation. If you are a EU citizen you can make your donation via the NGO Heart to Heart and if you are a US citizen via the NGO Star of Hope




Text and photo: © Mikael Good. All Rights Reserved.

The day before tomorrow

Tomorrow at Christmas Eve, I will publish a longer story in my blog. This time the story will be about a hero who I have great respect for. The story will be published in English here in my blog and in Swedish in my blog on Fotosidan: www.chasid.fotosidan.se


Kipsala Hostel, Riga © Mikael Good, 2010

Text and photo: Mikael Good. All rights reserved.

Jag skyr helst rampljuset

Även om det alltid är kul med uppskattning och uppmärksamhet för mitt engagemang för de minsta och svagaste grupperna i Lettland så är det inte det som driver mig. Min drivkraft är att få vara med om att förändra livssituationen för mina lettiska grannar. Om en stund i rampljuset för mig kan leda till att de utsatta letterna får det bättre så är det värt det, även om jag helst skyr rampljuset :)

Den senaste veckan har mina båda bloggar besökts av över 10 000 unika besökare och det är många läsare som har engagerat sig i letternas situation genom att ge en gåva till organisationer som arbetar i Lettland.


En liten flicka på barnavdelningen på ett lettiskt sjukhus veckan före julafton © Mikael Good

Text och foto: Mikael Good. All rights reserved

Regina är arbetslös och utförsäkrad

Bara en timmas flygresa från Sverige, ligger Lettlands huvudstad Riga med nybyggda trendiga caféer och stora välfyllda, moderna shoppingcentra - där allt går att köpa för den som har pengar. Ute i ett litet flerfamiljshus på landsbygden, elva mil norr om Riga, gråter mormor Regina över en situation som hon inte kan hantera. Möt familjen Išlenktas en av många stora förlorare i den ekonomiska krisen.



Efter att ha skakat runt på mörka, snöiga och gropiga småvägar en bra stund kommer vi äntligen fram till familjen Išlenktas i Vārsts kommun. Doften av vedspis slår emot mig och trots den isande kylan utanför känns det riktigt varmt och skönt. Här bor mormor Regina, 52 år tillsammans med barnbarnen Emilija 14, Rickards 9 och Beatrise 8 år. Den lilla lägenheten saknar mycket som åtminstone jag förväntar mig; vatten hämtar de i brunnen på gården, utedasset delar de med två andra familjer och värmen kommer från vedspisen.



När vi kommer fram är stämningen hög. Det är inte var dag som familjen får besök av någon från ett annat land, de har satt på sig sina bästa kläder och gjort sig fina. De vill inte behöva skämmas över sin fattigdom, över de dåliga kläderna eller över att de måste ta emot hjälp. Men att de behöver hjälp inser jag ganska snabbt för även om mormor Regina gör allt för sina barnbarn, räcker hon inte till. De vet varken var mamma eller pappa finns och Regina är mer mamma än mormor för barnen.



Svältkur för den fattige
Till för ett år sedan hade Regina ett nattjobb som säkerhetsvakt/vaktmästare på en byggfirma, idag är hon, liksom många andra, arbetslös och utförsäkrad. Så länge hon jobbade hade familjen det ganska bra. Nu försöker de klara sig på social- och barnbidrag, totalt 2 700 kronor per månad. Hyran för lägenheten är 850 kronor och barnens skolpeng 600 kronor. Resten, drygt 1 000 kronor, går till värme, el, mat, kläder och hygienartiklar, priserna på det är ungefär som i Sverige.

Vintern är värst
För att ändå få det att gå ihop jobbar hela familjen hårt; av kommunen har de fått en liten markplätt där de kan odla potatis och grönsaker, de plockade bär och svamp i skogen som de, tillsammans med midsommar- och julkransar som Regina tillverkar, säljer på marknaden i byn. Tidigare var det en hobby men nu är det ett viktigt ekonomiskt tillskott. Allt de tjänar sparas till vintern då utgifterna på framförallt värme och el stiger.



Fler sänkningar
När hon är ensam gråter Regina över den svåra situationen. Hon vill inte gråta eller vara ledsen inför barnen, hon är rädd att de ska förlora sitt sista hopp om hon bryter ihop inför dem. Det ryktas om att både social- och barnbidrag ska sänkas ännu mer. Om det händer vet Regina inte hur familjen ska klara sig. Helst av allt vill hon ha ett jobb men det finns inga i området och hon varken kan eller vill ta ett arbete i en annan del av Lettland.
– Jag vill inte lämna barnen ensamma någon längre tid, säger hon. Deras mor lämnade dem när de var små och de är beroende av att jag finns i deras närhet.



En fin fasad
Samtalet avbryts när familjens lilla haltande pudel försöker ta min penna. Trots den svåra situationen bryter alla ut i skratt, ett hjärtligt skratt som får familjen att för en kort stund glömma sina svårigheter. Innan vi går frågar jag Regina om det är något mer hon behöver, förutom det fina Julpaket som hon fått.
– Mina barn behöver varma vinterjackor, en ny vinterjacka kostar 600 kronor, det har jag inte råd med. Regina tittar ned i golvet som om hon skäms över sin situation.
I Lettland är det viktigt att inte se fattig ut och barn som har otidsenliga eller slitna kläder blir mobbade för det.

Det är dags att fortsätta; vi säger hej då till varandra och hoppar in i bilen. På trappan står familjen länge och vinkar. På väg tillbaka till Riga kan jag inte låta bli att tänka på alla de lettiska familjer som jag träffat under dagen. Många av dem har stora skulder till gasbolag, elbolag och hyresvärdar för att de pengar som de får ihop, går till mat. I vinter riskerar många lettiska barnfamiljer att bli vräkta från sina bostäder på grund av sina skulder. Än en gång kan jag konstatera hur bra vi har det i Sverige. Trots det är vi snabba på att klaga på våra löner, på våra höga skatter och på att vi inte har råd att köpa alla de saker vi vill eller åka på de resor som vi vill...



Text och foto: © Mikael Good

Reportaget om familjen Išlenktas som jag gjorde 2009 har tidigare publicerats i Hoppets Stjärnas månadsbrev. Det var många som engagerade sig i familjens svåra situation och idag har familjen fått den hjälp och det stöd som de behöver. Jag var själv med och gjorde en återrapport 2010, förutom att det var ett kärt återseende så gick det inte att ta miste på den uppriktiga glädjen som de kände över all den hjälp och det stöd som de fått efter reportaget :) Familjen heter egentligen något annat, men med tanke på att jag publicerar reportaget i min blogg har jag valt att ändra på deras namn.

Den ekonomiska krisens stora förlorare

Du har säker hört talas om den stora ekonomiska krisen i Lettland. Men det mesta som har skrivits om Lettland i media är siffror och olika uttalanden från politiker och ekonomer eller artiklar av svenska journalister som skrivit om krisen i Lettland över en perfekt latte på något trendigt café i centrala Riga. Låt mig istället ta er med på en resa till den pittoreska lettiska medeltidsstaden Cesis, 85 km nordöst om Riga där jag mötte några av den ekonomiska krisens stora förlorare.



Hack i häl på socialarbetaren Evita från Cesis kommun och biståndsarbetaren Liana från Riga, gick jag upp för en gammal knarrande spiraltrappa i ett mycket slitet hyreshus. I dörren till en av lägenheterna möttes vi av den leende småbarnsmamman Dace Gimenes som hälsade oss välkomna. Daniela, 4 år tittade nyfiket fram i skydd av sin mamma. Vi gick genom det lilla köket och in i vardagsrummet där jag hälsade på pappa Aldis, Sandra, 2 år och lille Kristers, 11 månader. Den äldsta dottern Adrija, 6 år var i förskolan. Familjen Gimenes hade verkligen sett fram emot vårt besök, det var första gången som de fått besök av någon från ett annat land och barnen hade klätts i sina finaste kläder dagen till ära. För letter är det viktigt att hålla en fin fasad utåt och inte se fattiga ut.
– Du jobbar väl inte för en lettisk tidning, sa Dace och tittade lite oroligt på mig.
När jag förklarade att jag är en svensk frilansjournalist slappnade hon av. Familjen var orolig för vad grannarna skulle tycka om artikeln publicerades i en lettisk tidning, det är fult att vara fattig i Lettland.

   

Olämplig lägenhet för en småbarnsfamilj
De sex personerna i familjen trängs i en liten sliten enrumslägenhet på 40 kvm som är i stort behov av renovering. I rummet finns en gammal kakelugn som effektivt sprider värme i rummets alla hörn. De gulnade väggarna är fyllda med sotflagor och mögel, en smutsig blå matta ligger på parkettgolvet framför en kraftigt nedsutten och smutsig bäddsoffa som lämnat sina bästa dagar långt bakom sig. En otäck stank av urin spreds över lägenheten från toaletten på samma våningsplan, en toalett som de delade med en annan familj.
– Usch det är så smutsigt och hemskt här, du behöver väl inte ta kort på köket eller toaletten, sa mamma Dace och såg mig vädjande i ögonen när jag höjde kameran för att ta ett kort.Det lilla köket är direkt otjänligt; det är vattenskadat, fullt med mögel och definitivt inte ett kök för en småbarnsfamilj...
– Jag har försökt att få lägenheten ren och snygg inför ert besök men det går inte att få den ren hur jag än försöker sa mamma Dace.
Även om jag inte är speciellt äckelmagad avstod jag från att besöka den stinkande toaletten.

   

Inga arbeten för småbarnsföräldrar
Som småbarnsförälder skulle jag aldrig vilja bo som familjen Gimenes. Särskilt inte med en liten kille som Kristers, han smakade nyfiket på allt han hittade på golvet. Mamma Dace och pappa Aldis gör ändå allt för att hålla humöret uppe så att barnen inte ska bli alltför oroliga. Aldis är mycket plågad över situationen, han är sjukpensionär på grund av en hörselskada men vill ändå ha ett arbete så att han kan göra rätt för sig och inte vara beroende av bidrag och andra människors välvilja.
– Ingen vill anställa en småbarnsförälder. De vi känner som har jobb får dessutom sämre och sämre lön och vissa månader får de ingen lön alls..., sa Dace med tårar i ögonen.
Jag tog upp kameran och tog en bild på barnen och Daniela var snabbt framme och ville titta på bilden på kameradisplayen, hon kommenterade bilden på klingande lettiska och skrattade så att hon kiknade. Daniela påminde mig en hel del om min dotter Marcia som är i samma ålder, de har samma glimt i ögat och samma nyfikenhet på omvärlden.

Märkligt skuldsystem
Med el och värme kostar lägenheten 1 500 kronor per månad, men den är ändå för dyr för familjen Gimenes som flyttade till Cesis från en mindre kommun för ett år sen i hopp om att hitta arbete. Aldis sjukpension är på 1 125 kronor och mamma Dace får just nu föräldrapenning på 1 500 kronor per månad för sonen Kristers. När han fyller ett år, upphör den och övergår i ett barnbidrag på endast 120 kronor per barn.
– Jag vet inte hur vi ska klara oss när föräldrapenningen upphör, vi kommer inte att ha råd med mat till barnen. Min äldsta dotter Adrija har talstörningar och behöver hjälp av en logoped, men det har vi heller inga pengar till.

Familjen Gimenes är i stort behov av socialhjälp men för att få den hjälpen måste de först bli skrivna i Cesis, det hade inte varit några problem om inte hyresvärden hade satt sig på tvären och vägrat. Hyresvärden kräver att familjen först ska betala den före detta hyresgästens elskuld på 2 250 kronor för att han ska gå med på att skriva dem på lägenheten och det är pengar som familjen omöjligt kan få fram. Den förre hyresgästen bara lämnade lägenheten och ingen vet var han befinner sig. Även om det låter märkligt i våra öron är det helt lagligt i Lettland att kräva nya hyresgäster på gamla hyresgästers skulder.
Jag frågade varför inte familjen också lämnade lägenheten och skulden bakom sig?
– Var ska vi då bo med våra barn i vinter? svarade Dace.

   

Den ekonomiska krisens stora förlorare
– Vi skulle vilja få tag på ett billigt boende i utkanten av staden eller på landet, så att barnen kan springa fritt, nu är jag orolig varje gång som vi går ut på grund av trafiken. Vi skulle också vilja odla vår egen potatis och egna grönsaker för att hålla nere på kostnaderna.
Med matpriser som är lika höga som i Sverige är det svårt för familjen att få matpengarna att räcka till, de har oftast bara råd att köpa basvaror som potatis, bröd och lök.

Jag sa hej då och lämnade familjen Gimenes. För mig kändes det som om jag hade satts i en tidskapsel och transporterats tillbaka till det Fattigsverige som min gamla mormor växte upp i på 1920-talet och så många gånger berättat om för mig.

Uppriktig medkänsla för dem med stora hjälpbehov
Socialarbetaren Evita är förtvivlad över familjen Gimenes situation och försöker göra allt som står i hennes makt för att hjälpa dem. Då socialtjänstens regelverk hindrade henne från att hjälpa familjen Gimenes tog hon kontakt med biståndsarbetare Liana från Riga och via henne har familjen fått nödhjälp i form av mat, kläder, hygienprodukter och även leksaker. Det som främst slog mig vid mitt besök i Cesis var socialtjänstens stora engagemang i sina klienter, trots att arbetsbördan nästan fördubblats sedan årets början och lönerna sänkts med uppemot 40% samtidigt som socialtjänsten får allt mindre pengar till sin verksamhet. I Cesis drivs socialassistenterna av en uppriktig medkänsla för dem med stora hjälpbehov. De vill ogärna ge pengar i handen. Istället betalar de en stor del av hyran och köper in basvaror och vitaminpiller till barnen samt står för skolpeng och dagisavgifter om så behövs. Familjen Gimenes är en skötsam familj som vill göra rätt för sig men många fattiga familjer i området plågas av att pappor och i en del fall även mammor tar till flaskan för att dränka sina sorger med påföljd att barnen far mycket illa, därför vill socialtjänsten ogärna ge sina klienter pengar då risken är stor att de sups upp.

Lettlands sak är vår
Letterna ville snabbt bli ett nordeuropeiskt land efter självständigheten 1991 men de glömde att bygga en stabil ekonomisk grund fri från mutor och korruption som tidigare hade präglat Sovjetunionens ekonomi. Landets snabba tillväxt var i mångt och mycket ett luftslott som pumpades upp av de svenska storbankernas frikostiga lån utan säkerhet. Nu har luften helt gått ur den lettiska ekonomin och de är tvungna att gå igenom ett stålbad av värsta sort för att åter få igång ekonomin och för att uppfylla de tuffa kraven som EU, IMF och Sverige har ställt på landet i samband med de nödlån på 7,5 miljarder Euro som Lettland tagit för att reda upp sin ekonomi. Den svenska kronans dåliga värde beror i mångt och mycket på att marknaden har förlorat förtroendet för de svenska storbankerna pga deras frikostiga och i många fall rent dumdristiga utlåning i Baltikum. I Lettland var det bara 15% av befolkningen som drogs med i lånekarusellen men det är de övriga 85% som får betala för kalaset i form av kraftiga neddragningar i de offentliga utgifterna.

Familjen Gimenes heter egentligen något annat men då jag valt att publicera reportaget i min blogg har jag valt att ändra på deras namn. Sedan mitt reportage om familjen publicerades i tidningen Världen Idag har familjen Gimenes fått mycket hjälp och stöd. De bor nu i en betydligt bättre lägenhet i en annan lettisk stad. Föräldrarna är fortfarande arbetslösa. Men Dace har haft en del ströjobb som konditor och Aldis har fått hjälp att köpa en hörapparat.



Text och foto: © Mikael Good, 2009. All rights reserved.

Reportaget har tidigare publicerats i tidningen Världen Idag.

Minst 500 timmars ideellt arbete

Som bekant är jag mellan jobben men det hindrar mig inte från att jobba ideellt när jag inte söker jobb. Det här året har jag jobbat minst 500 timmar ideellt för olika hjälporganisationer. Jag tror att det är viktigt att hålla sig sysselsatt med något vettigt när man är mellan jobben.

Jag har skrivit ihop och tagit fram texter och bilder för publicering på webben, i månadsbrev, tidningar och till olika kampanjer. Arbetet har jag gjort med min egenhändigt inköpta utrustning och ser man till värdeminskningen har jag i princip fått betala för att arbeta. 

Men jag klagar inte, jag känner mig faktiskt lite stolt. Jag har fått reda på att reportagen om familjerna som jag har gjort till månadsbreven har dragit in mer pengar än förväntat och att de har varit mycket uppskattade bland läsarna. Pengarna som har samlats in har gått till dem som verkligen behöver pengarna och bara vetskapen om att jag har fått vara med och förändra livet för många av mina behövande medmänniskor är betalning nog för mig.

Ideellt arbete i alla ära men det skulle inte vara fel om jag snart får lön för all min möda genom att jag får ett arbete som jag får betalt för att göra. Arbetaren är som bekant värd sin lön och mitt opublicerade material det börjar sakta men säkert att tryta.

Nu ser jag med spänning fram emot återrapporterna från de olika familjerna som jag har skrivit om i månadsbreven. Även om jag inte får göra återrapporterna själv denna gången så är det alltid lika spännande att få reda på vad som har hänt med familjerna som jag tidigare har besökt och skrivit om :)

Mazel tov :)

Text och foto: Mikael Good

En internationellt meriterad skribent

Jag har fått en hel del reportage och artiklar publicerade i olika medier de senaste åren och mina texter och bilder har setts och lästs av 100 000-tals personer i Sverige, Norge och Finland.

Jag oroar mig inte för om jag skulle tappa en massa läsare efter att jag har genomfört den flytt till blogspot som jag skrev om igår, jag bloggar inte för att få många träffar som möjligt utan för att jag tycker att det är kul att skriva. Att skriva blogg är ett bra sätt för mig att hålla pennan vass. Jag har redan en ganska så bred läsekrets som gärna läser mina tryckta reportage och artiklar. Men jag hoppas att jag ska få möjlighet att fortsätta leverera reportage och artiklar så att mina trogna läsare inte ska bli allt för missnöjda.

I skrivande stund håller en del av mina reportage på att översättas till engelska. När det är klart ska jag med vänners hjälp försöka få in dem i några Engelska och Amerikanska tidningar. Som bekant har jag redan haft med ett par reportage i engelska Life Force Magazine. Om det går bra med publiceringarna kommer jag även att försöka få några av mina reportage översatta till franska och tyska.

Jag är bra på engelska men inte tillräckligt bra för att kunna måla med språket, när jag skriver vill jag gärna måla med orden och mina texter på engelska brukar bara bli ett korrekt ordstaplande. När jag skriver är det viktigt att orden får liv och gifter sig med bilderna så att läsaren träffas rakt i hjärtat.


I det här huset mitt ute på den lettiska landsbygden bodde en gång en rar liten gumma © Mikael Good, 2008. All rights reserved.

Dagens låt: Larry Norman - The Outlaw

Text och foto: Mikael Good

Den lyckliga familjen är nu ett minne blott

I sviterna av den ekonomiska depressionen som råder i Lettland brottas många familjer med svåra ekonomiska problem. Istället för att möta problemen och besegra dem flyr många föräldrar fältet och lämnar sina barn i sticket...

Ännu en lettisk mamma har lämnat sina barn. Hon har träffat en ny man, blivit gravid och flyttat till i en ort i den östra delen av Lettland långt bort från sina barn. Barnens släktingar har tagit hand om hennes flickor. Sonen som är myndig bor fortfarande kvar i familjens lägenhet och han försöker desperat att få tag på ett arbete så att han kan ska kunna hjälpa till att försörja sina yngre syskon. Barnens pappa lämnade familjen redan förra året och de har knappt hört av honom sedan dess. Det skar i hjärtat på mig när jag fick ta del av den tråkiga nyheten av mina lettiska vänner.

Att bara ha blivit lämnade vind för våg av sina älskade föräldrar är mycket svårt för barnen och de kommer att behöva mycket hjälp, tröst och stöd för att klara sig igenom sitt mörker. De vet inte om mamman kommer tillbaka eller om hon har lämnat dem för gott och de slits mellan hopp och förtvivlan. Särskilt svårt är det för den yngsta flickan som bara är fem år. På bara ett år har hennes älskade mamma och pappa lämnat henne. Hon är ofta otröstlig och längtar efter att åter få krypa upp i sin mammas varma och trygga famn…

Mamman och pappan har lämnat en stor hyres- och elskuld bakom sig och det är en skuld som barnen har fått ärva från sina föräldrar. Det låter konstigt i våra svenska öron men sådant är tyvärr systemet i Lettland… Mormor försöker desperat att betala av på skulden med hjälp av sin lilla pension samtidigt som hon ska försöka försörja sina barnbarn, hon får visst stöd av andra släktingar men även de har det tufft ekonomiskt och kan inte bidra med så mycket.



Jag kan för mitt liv inte begripa varför en mamma och en pappa bara lämnar sina barn i sticket särskilt som kärlek, värme och familjegemenskap tidigare stod i det första rummet i familjen. Det var en familj som trots sina bekymmer valde att inte fästa blicken på problemen som omgärdade dem utan de riktade istället sina blickar mot ljuset i slutet av den mörka tunneln. I mina ögon var det en relativt lycklig familj trots sina problem, men nu är det bara ett minne blott. Att bägge föräldrarna bara har gett upp och lämnat sina barn vind för våg det kan jag varken förstå eller begripa. För mig är barnen det viktigaste som vi har och det är alltid en förälders skyldighet och ansvar att se till så att barnen mår bra oavsett den egna situationen.

Nu har ändå det obegripliga hänt och det är något som jag tyvärr har sett allt för många gånger i Lettland. Föräldrar i kris flyr sina barn och söker lyckan på egen hand. Varför de gör så det förstår jag inte riktigt men jag vet att det har med arvet från Sovjetunionen att göra. Bägge föräldrarna växte upp i och fostrades i ett system där staten hade det yttersta ansvaret för barnen och inte föräldrarna. Istället för att möta problemet flyr föräldrarna fältet och lämnar barnen till dem som de fortfarande tror har det yttersta ansvaret för barnen nämligen staten, kvar finns barnen som i bästa fall tas om hand av sina släktingar…



Jag vänder mig därför till er för jag vet att ni har varit med och hjälpt många lettiska familjer i kris tidigare och tillsammans kan vi se till att flickorna får det stöd som de behöver. Det enda som de har kvar är varandra. Tillsammans kan vi se till att inte de splittras upp och hamnar i olika fosterfamiljer långt bort från varandra.

Hjärta till Hjärta är en svensk biståndsorganisation från Linköping som förmedlar pengar till behövande lettiska familjer via lettiska Velki Association. Det bästa är att större delen av det som man skänker via dem går fram till de behövande. Om du vill vara med och hjälpa barnen att reda upp den svåra ekonomiska situationen som deras föräldrar har satt dem i så får du gärna ge en gåva: http://www.hearttoheart.se/gavo_formular.html

Klicka bort bocken där det bäst behövs och skriv "Lettiska familjer i kris" i rutan för valfritt önskemål.



Om du behöver anlita en engagerad reporter och fotograf med ett stort hjärta för människor i kris och som har stor kunskap om österuopa är du varmt välkommen att höra av dig till mig. Tidigare har jag jobbat en hel del tillsammans med biståndsorganisationen Hoppets Stjärna men jag söker även nya samarbetspartners. På följande länk finns ett litet urval av arbeten som jag har fått publicerade i olika trycksaker och tidningar, under fliken info finns även mitt telefonnummer och min mailadress: http://www.chasid.fotosidan.se/viewpf.htm?pfID=318240

Lettland är ett litet land där alla känner alla och av respekt för de inblandade personerna har jag valt att ändra på platser och orter. Bilderna som illustrerar artikeln har inget med den aktuella familjen att göra, de är tagna på andra platser i Lettland och Ryssland.

Text och foto: Mikael Good, 2011

All Images and text © Mikael Good. All Rights Reserved.

The search for Major Plagge - the Nazi who saved Jews

När jag googlade på mitt namn för att försöka få tag på en artikel i en lettisk tidning som jag var med i tidigare under året, ramlade jag över boken "The search for Major Plagge: the Nazi who saved Jews" som är skriven av min name Michael Good. 

Boken berättar den spännande historien om den tyska major Karl Plagge som med risk för sitt eget liv bestämde sig att gå emot de order som han fått och istället valde att försöka rädda livet på så många judar som han kunde. Om du är intresserad av att läsa mer så kan du läsa hela boken här: "The search for Major Plagge: the Nazi who saved Jews"

Lettland och Litauen har en bitvis ganska så mörk historia. Många letter och litauer var tyvärr väldigt behjälpliga i nazisternas utrotning av både judar och romer. Lettiska specialkommandon var så effektiva att tyskarna skickade fler judar från omkringliggande länder till Lettland för att utrotas. I Litauen började förföljelsen av judar redan innan tyskarna tågade in i landet 1941. Många litauer var sedan delaktiga i utrotningen av judar. Av Lettlands 74.000 judar överlevde bara 15.000 och i Litauen överlevde endast 12.000 av de  220.000 judar som bodde där innan kriget.

Omkring 200 000 tusen letter kämpade med tyskarna under den senare delen av andra världskriget. De flesta av dem var familjefäder som kämpade tappert för sitt land, sin frihet och sina familjer men i deras led fanns även krigsförbrytare som hade gjort sig skyldiga till fasansfulla övergrepp mot judar, romer och ryssar. De flesta soldaterna i den lettiska legionen som löd under Waffen SS var säkerligen ovetande om deras vapenbröders fruktansvärda krigsbrott.

Om tyskarna hade vunnit kriget var deras plan att flytta hela det lettiska folket österut, tyskarna ville göra Östersjön till ett germanskt innanhav. Nu vann som tur var inte tyskarna kriget och trots att en del av Lettland höll ut till det bittra slutet blev landet till sist ockuperat av Sovjetunionen och hamnade innanför järnridån den 8 maj 1945. Det fanns drygt två miljoner invånare i Lettland 1939, 1945 fanns bara 1,4 miljoner invånare kvar.

De tre åren mellan 1941 och 1944 är en mörk tid i de baltiska ländernas historia och det är en tid som de ännu inte har gjort upp med. Jag tror att folket i både Lettland och Litauen måste göra upp med och försonas med sin historia precis som Tyskland gjorde efter kriget innan de kan få ordning på sina länder igen.
En viktig nyckel till att förstå ett land och dess folk är att förstå deras historia. När jag ser idylliska björkdungar i Lettland kan jag inte låta bli att tänka på de fruktansvärda avrättningarna av tiotusentals oskyldiga lettiska judar i Rumbulaskogen utanför Riga åren 1941-1942. Det är en mörk del av lettlands historia som behöver komma upp i ljuset så att en försoning kan nås och de mörka molnen äntligen kan skingras.

"Ett mörkt vatten flyter genom Riga
jag har vaknat på Daugavas botten
genom flytande lövverk ser jag hotfulla moln
och från Rumbulaskogen hörs skotten"
/Lars Winnerbäck

Här kan ni läsa mer om den systematiska utrotningen av judar i baltstaterna, sidan är på engelska: Yad Vashem

Dagens låt: Kom hem nu - Lars Winnerbäck



Text och foto: Mikael Good

En julhälsning från ett litet gult hus utanför Vecumnieki

Vi svänger av den skumpiga vägen på den lettiska landsbygden en liten bit från samhället Vecumnieki och åker in på en liten skogsväg, när Ivars, Liana och jag åkt ett par hundra meter ser vi ett gammalt slitet gult hus som tornar upp sig framför oss. Vi är framme hos ännu en behövande lettisk familj med ett välfyllt julpaket från Sverige. En vänlig kvinna i 40-års åldern kommer ut ur huset och hälsar oss välkomna in i stugvärmen.


Armanda © Mikael Good, 2010

Kvinnan presenterar sig som Armanda och hon bor tillsammans med sin dotter Sonora 11 år och sönerna Helvis 10 år och Rainers 6 år i det lilla gula huset. Barnen är i skolan och på dagis vid tiden för vårt besök. Armanda jobbar som personlig assistent i omsorgscentret i det lettiska samhället Vecumnieki. Pappan i familjen lämnade dem när Rainers var nyfödd och de vet inte riktigt var han befinner sig idag. Även om huset som de bor i är litet är det ett flerfamiljshus och det bor ett pensionärspar i den andra änden av huset.


Sonora © Mikael Good, 2010


Rainers © Mikael Good, 2010

Familjen bor billigt och de kan få tag på billig ved från grannarna, de har även lite mark som de kan odla potatis och grönsaker på under våren och sommaren, men trots det har de svårt att få pengarna att räcka till. De 1950 kronorna som Armanda tjänar per månad och det lilla barnbidraget på 105 kronor per barn räcker inte så långt, det blir inte mycket pengar över till mat när hon har betalat alla räkningar. Skolundervisningen är fri men Armanda måste betala för allt förbrukningsmaterial i skolan såsom läroböcker, anteckningsböcker, pennor, tvål, toalettpapper samt en externatavgift för slitage på skolan.


Liana och Armanda © Mikael Good, 2010

Under vårt samtal frågar jag Armanda vad hon helst av allt skulle vilja ha, hon svarar:
- Jag önskar verkligen att jag hade tillgång till rinnande vatten, det skulle underlätta mycket, särskilt på vintern då det kan vara besvärligt att få upp vattnet ur brunnen.
Familjen har utedass och vattnet får de som sagt hämta i brunnen. När Armanda ska tvätta får hon först hämta vatten i brunnen och låta det stå inne vid kakelugnen tills det är rumstempererat, sedan får hon slå i det i tvättmaskinen. En spann går åt för att tvätta och en spann går åt för att skölja. Tvätten hänger hon på tork utomhus eller vid kakelungen.
- Vintern kom tyvärr tidigt i år, säger Armanda med ett litet leende och pekar ut mot klädstrecket, där det hänger ett antal stelfrusna klädesplagg, jag ska plocka in dem när det blir lite mildare väder.


Klädstrecket © Mikael Good, 2010


Armanda är mycket tacksam för julpaketet och hon packar ur varenda vara och väger dem länge i handen. Innan vi ska gå plockar hon tillbaka alla varorna i paketet igen och när jag frågar henne varför hon gör så säger hon.
- Mina barn kommer att älska att få packa upp det här paketet när de kommer hem från skolan, säger Armanda glatt och tittar nöjt på det välfyllda julpaketet.

© Mikael Good, 2010


© Mikael Good, 2010
En vanlig fråga som jag får är: - Kommer hjälpen verkligen fram till dem som behöver den? Det är helt klart en berättigad fråga, om jag själv ger en gåva så vill jag alltid att den kommer fram och inte hamnar i händerna på skrupelfria svartabörsmånglare! Mitt svar om hjälpen kommer fram till dem som behöver den mest i Lettland är ett rungande ja!!!

Hoppets Stjärnas samarbetspartners i Lettland, Velku Fonds drivs av Ivars och Liana Velks, de är de mest omsorgsfulla och hederliga människor som jag någonsin mött. Deras stora engagemang för de minsta och svagaste av sina landsmän är enormt och deras namn möts av stor respekt bland handikappsorganisationer samt bistånds- och socialarbetare runt om i Lettland. Skulle alla människor vara som Ivars och Liana så är jag övertygad om att vi inte skulle ha några problem på vår jord och jag är tacksam för att jag har fått lära känna dem! Ivars och Liana är sanna föredömmen i en allt mer egoistisk och självcentrerad värld!


© Mikael Good, 2010



Text och foto: Mikael Good, 2010

På en stor röd boll sitter Daniels

Spillrorna av snöovädret som lamslog Sverige har nu kommit till Riga, och det är svårt att se vägen framför sig i det ymmniga snöandet. Efter att vi har åkt till fel adress ett par gånger kommer vi äntligen fram till ett gammalt nedgånget hyreshus från 1920-talet i de norra delarna av Riga. Ivars och Liana Velka och jag ska överlämna ett julpaket till mamma Edite, pappa Olegs, sonen Daniels 7 år och dottern Vita tre månader. Edite möter oss ute på gården och visar oss vägen in i stugvärmen.


Daniels © Mikael Good, 2010

Det sprakar inbjudande från kakelugnen i vardagsrummet och en behaglig värme sprider sig genom rummet. På en röd boll i rummet sitter Daniels som är gravt autistisk och fillilurar med ett paket batterier. Daniels går fortfarande på dagis och han kanske ska börja skolan om han är mogen för det nästa år. Han sitter inte still några längre stunder utan det är i stort sett full fart på honom från morgon till kväll. Daniels föräldrar är väldigt lugna och tålmodiga och de tar sig an honom på bästa tänkbara sätt. De har även fått många goda råd om hur de ska träna och uppmuntra Daniels genom de sommarläger för föräldrar med funktionsnedsatta barn i Velku Fonds regi som de har varit på .


Edite och Liana © Mikael Good, 2010

Liana sätter ned det välfyllda julpaket från Sverige på en sliten fåtölj mitt i rummet och hela familjen flockas snabbt runt paketet för att se vad det innehåller.


Daniels © Mikael Good, 2010

Olegs är arbetslös sedan ett par år tillbaka och trots att han försöker så är det nästintill omöjligt för honom att hitta ett jobb,. De officiella arbetslöshetssiffrorna är på runt 20 procent men de inofficiella talar om upp till 40 procent arbetslöshet i Lettland. Edite har föräldrapeng för Vita fram till dess att hon fyller ett år och de hoppas att Olegs ska ha fått tag på ett stadigt jobb innan dess, annars kommer de att få det riktigt tufft ekonomiskt.


Olegs och Vita © Mikael Good, 2010

Olegs har på sig en T-shirt där det står vätternrundan, jag frågar honom om han har cyklat runt Vättern, Olegs skrattar till och säger.
- Nej det har jag inte, jag tycker inte om att cykla. Jag fick t-shirten när jag var med på Velki Funds sommarläger utanför Cesis i somras!
- När jag ser någon som har en vätterrundan t-shirt på sig i Lettland så vet jag att de inte har cyklat vätternrundan utan varit på Velkis sommarläger, alla mammor och pappor som var med på sommarlägret fick en sådan t-shirt säger Olegs och skrattar hjärtligt :)


© Mikael Good, 2010
Familjens 15 år gamla honkatt sitter som ett vakande lejon på sin stol i nära anslutning till den värmande kakelugnen. Katten följer vaksamt mina minsta rörelser.


Edite och Vita © Mikael Good, 2010

Edite och Olegs är mycket glada för julpaketet.
– Nu behöver vi inte köpa någon mer mat den här månaden! Ett stort tack till er som har gett oss denna fina gåvan, säger Edite.



Text och foto: Mikael Good, 2010

Nu är julpaketet på plats under den lettiska granen

Ivars och Liana Velks och jag är på väg från Riga för att överlämna ett av Hoppets Stjärnas julpaket till en familj i utkanten av samhället Baldone i sydöstra Lettland. Vi färdas genom ett köldslaget Lettland där temperaturen har krupit under femton minusgrader, snön ligger som ett vitt puder över ängarna och värmande rök stiger upp ur de små husen som vi passerar.



© Mikael Good, 2010


Vi stannar bilen utanför huset och plockar ur ett julpaket. Ivars väntar som vanligt vid bilen, i Lettland kan man inte lämna en bil obevakad några längre stunder, även en bilradio som bara är värd några tior är begärligt stöldgods i den ekonomiska krisens Lettland och för att undvika att en ruta krossas i onödan stannar Ivars kvar vid bilen. Liana och jag traskar upp för ett par trappor, knackar på en lägenhetsdörr och efter en kort stund öppnar en glad och vänlig medelålders kvinna som presenterar sig som Iveta dörren, hon bjuder in mig och Liana i lägenheten.





© Mikael Good, 2010

Iveta berättar att hon är ensamstående sedan några år tillbaka och hon bor i lägenheten tillsammans med sina döttrar Vita 17 år och Cyntia 15 år. Iveta jobbar som personlig assistent på omsorgscentret i Baldone. Men trots att hon har jobb har familjen svårt att klara sig på hennes lilla lön samt barnbidraget för flickorna och underhållet från pappan. Ivetas lön har sänkts med nästan 40 procent sedan 2008. De offentliganställdas löner har sänkts för att Lettland ska klara av de tuffa sparkrav som IMF (internationella valutafonden), EU och Sverige ställde som krav på landet i samband med de nödlån som Lettland fick då landets ekonomi höll på att kollapsa för två år sedan. Iveta måste därför vända på varje slant, speciellt nu på vintern då kostnaderna för värme och el ökar. Iveta och hennes döttrar äter oftast en enformig kost bestående av gröt på morgonen och stekt eller kokt potatis på kvällen.

    
© Mikael Good, 2010

Iveta ställer försiktigt ned det välfyllda julpaketet i en fåtölj vid plastgranen som flickorna och hon satte upp och klädde vid första advent. Hon plockar varsamt ur vara efter vara ur paketet, hon väger dem i handen och tittar leende på de olika förpackningarna, då och då frågar hon mig och Liana vad de innehåller. Det är svårt att beskriva hennes glädje över paketet och hon säger gång på gång:
– Mina flickor kommer att bli så glada när de kommer hem, vilken glad överraskning de kommer att få, ett stort tack speciellt till er som har gett mig denna fina gåvan, hade jag bara fått er adress så skulle jag skickat ett tackbrev. – Nu ska jag packa tillbaka alla varorna och lägga paketet under granen så att mina flickor kan öppna det när de kommer hem, säger Iveta glatt.


Liana och jag tar farväl av Ivete, vi ska fortsätta vår färd, men denna gången ska vi inte färdas speciellt långt, nästa paket ska vi dela ut i grannhuset. Fortsättning följer!



Text och foto: Mikael Good