The day before tomorrow

Tomorrow at Christmas Eve, I will publish a longer story in my blog. This time the story will be about a hero who I have great respect for. The story will be published in English here in my blog and in Swedish in my blog on Fotosidan: www.chasid.fotosidan.se


Kipsala Hostel, Riga © Mikael Good, 2010

Text and photo: Mikael Good. All rights reserved.

Jag skyr helst rampljuset

Även om det alltid är kul med uppskattning och uppmärksamhet för mitt engagemang för de minsta och svagaste grupperna i Lettland så är det inte det som driver mig. Min drivkraft är att få vara med om att förändra livssituationen för mina lettiska grannar. Om en stund i rampljuset för mig kan leda till att de utsatta letterna får det bättre så är det värt det, även om jag helst skyr rampljuset :)

Den senaste veckan har mina båda bloggar besökts av över 10 000 unika besökare och det är många läsare som har engagerat sig i letternas situation genom att ge en gåva till organisationer som arbetar i Lettland.


En liten flicka på barnavdelningen på ett lettiskt sjukhus veckan före julafton © Mikael Good

Text och foto: Mikael Good. All rights reserved

Skulle du vilja byta hus med dem?

Lettland är det landet inom EU som har drabbats allra hårdats av den ekonomiska krisen. Människor som hade det svårt redan innan krisen har fått det ännu sämre och många lettiska familjer lever idag under existensminimum.

Den tidigare så hoppfulla ekonomiska tillväxten i Lettland som pumpades upp av bl a de svenska storbankernas aggressiva utlåning har helt avstannat och landet har gått in i en djup ekonomisk depression. Uppemot trettio procent av befolkningen mellan 18 och 40 år har sökt sig utomlands på jakt efter ett arbete så att den kan försörja sina familjer, många av dem har i bästa fall lämnat sina barn hos far- eller morföräldrar och träffar dem bara högst ett par gånger per år. I en del fall har föräldrarna bara försvunnit och ingen vet var de är...


I det här huset på den lettiska landsbygden bor en pensionär © Mikael Good, 2008


I det här huset i Riga bor en trebarns familj och två pensionärspar © Mikael Good, 2006

Arbetslösheten i Lettland stiger i och med att den ena arbetsplatsen efter den andra går i konkurs. Alkoholismen och hopplösheten breder ut sig. Kommuner slås ihop och hälsovårdsmottagningar, mataffärer och post avvecklas och lönerna sjunker. Detta samtidigt som priserna på mat och varor stiger. Myndigheterna saknar resurser till ordentliga pensioner, barnbidrag och arbetslöshetsersättningar. De största förlorarna är, som alltid, de som redan är svaga och utsatta; barn, pensionärer, ensamstående mammor och pappor, sjuka, handikappade och arbetslösa.


I det här huset i Riga bor en fembarnsfamilj och två pensionärspar © Mikael Good, 2006


I det här huset i Riga bor tre stycken pensionärer © Mikael Good, 2008

Det stora problemet är att det är väldigt få personer i Sverige och de övriga EU-länderna som egentligen har förstått den fulla vidden av den ekonomiska krisen i Lettland. Jag har i ett stort antal artiklar och reportage, genom utställningar och i mina bägge bloggar försökt göra förståelsen för den totala vidden av letternas ekonomiska katastrof större och det har glädjande nog resulterat i ett stort antal penningåvor till de mest utsatta i Lettland. Men jag är medveten om att mitt arbete bara är en liten droppe i havet av alla behov.

Ni har sett mina bilder från Lettland och läst mina artiklar och många har engagerat sig i letternas situation. Människor bor i rivningshus, det är bedrövligt att barn ska behöva växa upp under så bedrövliga förhållanden...

Tänk om vi kunde förmå de svenska storbankerna som har fått ta över många överbelånade och nyrenoverade lägenheter och hus i Lettland att upplåta dem till lettiska familjer i kris som nu bor i fallfärdiga ruckel eller på gatan. Om så skedde så skulle det ge de svenska bankerna mycket välbehövlig goodwill i Lettland.


I det här huset i Riga bor uteliggare på den utbrunna undervåningen och på övervåningen bor en ensamstående mamma med sina två barn © Mikael Good, 2006


I den här lägenheten på den lettiska landsbygden bor en mamma, pappa, son och en mormor © Mikael Good, 2006

Dagens låt: In The Gettio - Papa San

Text och foto: Mikael Good

Regina är arbetslös och utförsäkrad

Bara en timmas flygresa från Sverige, ligger Lettlands huvudstad Riga med nybyggda trendiga caféer och stora välfyllda, moderna shoppingcentra - där allt går att köpa för den som har pengar. Ute i ett litet flerfamiljshus på landsbygden, elva mil norr om Riga, gråter mormor Regina över en situation som hon inte kan hantera. Möt familjen Išlenktas en av många stora förlorare i den ekonomiska krisen.



Efter att ha skakat runt på mörka, snöiga och gropiga småvägar en bra stund kommer vi äntligen fram till familjen Išlenktas i Vārsts kommun. Doften av vedspis slår emot mig och trots den isande kylan utanför känns det riktigt varmt och skönt. Här bor mormor Regina, 52 år tillsammans med barnbarnen Emilija 14, Rickards 9 och Beatrise 8 år. Den lilla lägenheten saknar mycket som åtminstone jag förväntar mig; vatten hämtar de i brunnen på gården, utedasset delar de med två andra familjer och värmen kommer från vedspisen.



När vi kommer fram är stämningen hög. Det är inte var dag som familjen får besök av någon från ett annat land, de har satt på sig sina bästa kläder och gjort sig fina. De vill inte behöva skämmas över sin fattigdom, över de dåliga kläderna eller över att de måste ta emot hjälp. Men att de behöver hjälp inser jag ganska snabbt för även om mormor Regina gör allt för sina barnbarn, räcker hon inte till. De vet varken var mamma eller pappa finns och Regina är mer mamma än mormor för barnen.



Svältkur för den fattige
Till för ett år sedan hade Regina ett nattjobb som säkerhetsvakt/vaktmästare på en byggfirma, idag är hon, liksom många andra, arbetslös och utförsäkrad. Så länge hon jobbade hade familjen det ganska bra. Nu försöker de klara sig på social- och barnbidrag, totalt 2 700 kronor per månad. Hyran för lägenheten är 850 kronor och barnens skolpeng 600 kronor. Resten, drygt 1 000 kronor, går till värme, el, mat, kläder och hygienartiklar, priserna på det är ungefär som i Sverige.

Vintern är värst
För att ändå få det att gå ihop jobbar hela familjen hårt; av kommunen har de fått en liten markplätt där de kan odla potatis och grönsaker, de plockade bär och svamp i skogen som de, tillsammans med midsommar- och julkransar som Regina tillverkar, säljer på marknaden i byn. Tidigare var det en hobby men nu är det ett viktigt ekonomiskt tillskott. Allt de tjänar sparas till vintern då utgifterna på framförallt värme och el stiger.



Fler sänkningar
När hon är ensam gråter Regina över den svåra situationen. Hon vill inte gråta eller vara ledsen inför barnen, hon är rädd att de ska förlora sitt sista hopp om hon bryter ihop inför dem. Det ryktas om att både social- och barnbidrag ska sänkas ännu mer. Om det händer vet Regina inte hur familjen ska klara sig. Helst av allt vill hon ha ett jobb men det finns inga i området och hon varken kan eller vill ta ett arbete i en annan del av Lettland.
– Jag vill inte lämna barnen ensamma någon längre tid, säger hon. Deras mor lämnade dem när de var små och de är beroende av att jag finns i deras närhet.



En fin fasad
Samtalet avbryts när familjens lilla haltande pudel försöker ta min penna. Trots den svåra situationen bryter alla ut i skratt, ett hjärtligt skratt som får familjen att för en kort stund glömma sina svårigheter. Innan vi går frågar jag Regina om det är något mer hon behöver, förutom det fina Julpaket som hon fått.
– Mina barn behöver varma vinterjackor, en ny vinterjacka kostar 600 kronor, det har jag inte råd med. Regina tittar ned i golvet som om hon skäms över sin situation.
I Lettland är det viktigt att inte se fattig ut och barn som har otidsenliga eller slitna kläder blir mobbade för det.

Det är dags att fortsätta; vi säger hej då till varandra och hoppar in i bilen. På trappan står familjen länge och vinkar. På väg tillbaka till Riga kan jag inte låta bli att tänka på alla de lettiska familjer som jag träffat under dagen. Många av dem har stora skulder till gasbolag, elbolag och hyresvärdar för att de pengar som de får ihop, går till mat. I vinter riskerar många lettiska barnfamiljer att bli vräkta från sina bostäder på grund av sina skulder. Än en gång kan jag konstatera hur bra vi har det i Sverige. Trots det är vi snabba på att klaga på våra löner, på våra höga skatter och på att vi inte har råd att köpa alla de saker vi vill eller åka på de resor som vi vill...



Text och foto: © Mikael Good

Reportaget om familjen Išlenktas som jag gjorde 2009 har tidigare publicerats i Hoppets Stjärnas månadsbrev. Det var många som engagerade sig i familjens svåra situation och idag har familjen fått den hjälp och det stöd som de behöver. Jag var själv med och gjorde en återrapport 2010, förutom att det var ett kärt återseende så gick det inte att ta miste på den uppriktiga glädjen som de kände över all den hjälp och det stöd som de fått efter reportaget :) Familjen heter egentligen något annat, men med tanke på att jag publicerar reportaget i min blogg har jag valt att ändra på deras namn.

Den ekonomiska krisens stora förlorare

Du har säker hört talas om den stora ekonomiska krisen i Lettland. Men det mesta som har skrivits om Lettland i media är siffror och olika uttalanden från politiker och ekonomer eller artiklar av svenska journalister som skrivit om krisen i Lettland över en perfekt latte på något trendigt café i centrala Riga. Låt mig istället ta er med på en resa till den pittoreska lettiska medeltidsstaden Cesis, 85 km nordöst om Riga där jag mötte några av den ekonomiska krisens stora förlorare.



Hack i häl på socialarbetaren Evita från Cesis kommun och biståndsarbetaren Liana från Riga, gick jag upp för en gammal knarrande spiraltrappa i ett mycket slitet hyreshus. I dörren till en av lägenheterna möttes vi av den leende småbarnsmamman Dace Gimenes som hälsade oss välkomna. Daniela, 4 år tittade nyfiket fram i skydd av sin mamma. Vi gick genom det lilla köket och in i vardagsrummet där jag hälsade på pappa Aldis, Sandra, 2 år och lille Kristers, 11 månader. Den äldsta dottern Adrija, 6 år var i förskolan. Familjen Gimenes hade verkligen sett fram emot vårt besök, det var första gången som de fått besök av någon från ett annat land och barnen hade klätts i sina finaste kläder dagen till ära. För letter är det viktigt att hålla en fin fasad utåt och inte se fattiga ut.
– Du jobbar väl inte för en lettisk tidning, sa Dace och tittade lite oroligt på mig.
När jag förklarade att jag är en svensk frilansjournalist slappnade hon av. Familjen var orolig för vad grannarna skulle tycka om artikeln publicerades i en lettisk tidning, det är fult att vara fattig i Lettland.

   

Olämplig lägenhet för en småbarnsfamilj
De sex personerna i familjen trängs i en liten sliten enrumslägenhet på 40 kvm som är i stort behov av renovering. I rummet finns en gammal kakelugn som effektivt sprider värme i rummets alla hörn. De gulnade väggarna är fyllda med sotflagor och mögel, en smutsig blå matta ligger på parkettgolvet framför en kraftigt nedsutten och smutsig bäddsoffa som lämnat sina bästa dagar långt bakom sig. En otäck stank av urin spreds över lägenheten från toaletten på samma våningsplan, en toalett som de delade med en annan familj.
– Usch det är så smutsigt och hemskt här, du behöver väl inte ta kort på köket eller toaletten, sa mamma Dace och såg mig vädjande i ögonen när jag höjde kameran för att ta ett kort.Det lilla köket är direkt otjänligt; det är vattenskadat, fullt med mögel och definitivt inte ett kök för en småbarnsfamilj...
– Jag har försökt att få lägenheten ren och snygg inför ert besök men det går inte att få den ren hur jag än försöker sa mamma Dace.
Även om jag inte är speciellt äckelmagad avstod jag från att besöka den stinkande toaletten.

   

Inga arbeten för småbarnsföräldrar
Som småbarnsförälder skulle jag aldrig vilja bo som familjen Gimenes. Särskilt inte med en liten kille som Kristers, han smakade nyfiket på allt han hittade på golvet. Mamma Dace och pappa Aldis gör ändå allt för att hålla humöret uppe så att barnen inte ska bli alltför oroliga. Aldis är mycket plågad över situationen, han är sjukpensionär på grund av en hörselskada men vill ändå ha ett arbete så att han kan göra rätt för sig och inte vara beroende av bidrag och andra människors välvilja.
– Ingen vill anställa en småbarnsförälder. De vi känner som har jobb får dessutom sämre och sämre lön och vissa månader får de ingen lön alls..., sa Dace med tårar i ögonen.
Jag tog upp kameran och tog en bild på barnen och Daniela var snabbt framme och ville titta på bilden på kameradisplayen, hon kommenterade bilden på klingande lettiska och skrattade så att hon kiknade. Daniela påminde mig en hel del om min dotter Marcia som är i samma ålder, de har samma glimt i ögat och samma nyfikenhet på omvärlden.

Märkligt skuldsystem
Med el och värme kostar lägenheten 1 500 kronor per månad, men den är ändå för dyr för familjen Gimenes som flyttade till Cesis från en mindre kommun för ett år sen i hopp om att hitta arbete. Aldis sjukpension är på 1 125 kronor och mamma Dace får just nu föräldrapenning på 1 500 kronor per månad för sonen Kristers. När han fyller ett år, upphör den och övergår i ett barnbidrag på endast 120 kronor per barn.
– Jag vet inte hur vi ska klara oss när föräldrapenningen upphör, vi kommer inte att ha råd med mat till barnen. Min äldsta dotter Adrija har talstörningar och behöver hjälp av en logoped, men det har vi heller inga pengar till.

Familjen Gimenes är i stort behov av socialhjälp men för att få den hjälpen måste de först bli skrivna i Cesis, det hade inte varit några problem om inte hyresvärden hade satt sig på tvären och vägrat. Hyresvärden kräver att familjen först ska betala den före detta hyresgästens elskuld på 2 250 kronor för att han ska gå med på att skriva dem på lägenheten och det är pengar som familjen omöjligt kan få fram. Den förre hyresgästen bara lämnade lägenheten och ingen vet var han befinner sig. Även om det låter märkligt i våra öron är det helt lagligt i Lettland att kräva nya hyresgäster på gamla hyresgästers skulder.
Jag frågade varför inte familjen också lämnade lägenheten och skulden bakom sig?
– Var ska vi då bo med våra barn i vinter? svarade Dace.

   

Den ekonomiska krisens stora förlorare
– Vi skulle vilja få tag på ett billigt boende i utkanten av staden eller på landet, så att barnen kan springa fritt, nu är jag orolig varje gång som vi går ut på grund av trafiken. Vi skulle också vilja odla vår egen potatis och egna grönsaker för att hålla nere på kostnaderna.
Med matpriser som är lika höga som i Sverige är det svårt för familjen att få matpengarna att räcka till, de har oftast bara råd att köpa basvaror som potatis, bröd och lök.

Jag sa hej då och lämnade familjen Gimenes. För mig kändes det som om jag hade satts i en tidskapsel och transporterats tillbaka till det Fattigsverige som min gamla mormor växte upp i på 1920-talet och så många gånger berättat om för mig.

Uppriktig medkänsla för dem med stora hjälpbehov
Socialarbetaren Evita är förtvivlad över familjen Gimenes situation och försöker göra allt som står i hennes makt för att hjälpa dem. Då socialtjänstens regelverk hindrade henne från att hjälpa familjen Gimenes tog hon kontakt med biståndsarbetare Liana från Riga och via henne har familjen fått nödhjälp i form av mat, kläder, hygienprodukter och även leksaker. Det som främst slog mig vid mitt besök i Cesis var socialtjänstens stora engagemang i sina klienter, trots att arbetsbördan nästan fördubblats sedan årets början och lönerna sänkts med uppemot 40% samtidigt som socialtjänsten får allt mindre pengar till sin verksamhet. I Cesis drivs socialassistenterna av en uppriktig medkänsla för dem med stora hjälpbehov. De vill ogärna ge pengar i handen. Istället betalar de en stor del av hyran och köper in basvaror och vitaminpiller till barnen samt står för skolpeng och dagisavgifter om så behövs. Familjen Gimenes är en skötsam familj som vill göra rätt för sig men många fattiga familjer i området plågas av att pappor och i en del fall även mammor tar till flaskan för att dränka sina sorger med påföljd att barnen far mycket illa, därför vill socialtjänsten ogärna ge sina klienter pengar då risken är stor att de sups upp.

Lettlands sak är vår
Letterna ville snabbt bli ett nordeuropeiskt land efter självständigheten 1991 men de glömde att bygga en stabil ekonomisk grund fri från mutor och korruption som tidigare hade präglat Sovjetunionens ekonomi. Landets snabba tillväxt var i mångt och mycket ett luftslott som pumpades upp av de svenska storbankernas frikostiga lån utan säkerhet. Nu har luften helt gått ur den lettiska ekonomin och de är tvungna att gå igenom ett stålbad av värsta sort för att åter få igång ekonomin och för att uppfylla de tuffa kraven som EU, IMF och Sverige har ställt på landet i samband med de nödlån på 7,5 miljarder Euro som Lettland tagit för att reda upp sin ekonomi. Den svenska kronans dåliga värde beror i mångt och mycket på att marknaden har förlorat förtroendet för de svenska storbankerna pga deras frikostiga och i många fall rent dumdristiga utlåning i Baltikum. I Lettland var det bara 15% av befolkningen som drogs med i lånekarusellen men det är de övriga 85% som får betala för kalaset i form av kraftiga neddragningar i de offentliga utgifterna.

Familjen Gimenes heter egentligen något annat men då jag valt att publicera reportaget i min blogg har jag valt att ändra på deras namn. Sedan mitt reportage om familjen publicerades i tidningen Världen Idag har familjen Gimenes fått mycket hjälp och stöd. De bor nu i en betydligt bättre lägenhet i en annan lettisk stad. Föräldrarna är fortfarande arbetslösa. Men Dace har haft en del ströjobb som konditor och Aldis har fått hjälp att köpa en hörapparat.



Text och foto: © Mikael Good, 2009. All rights reserved.

Reportaget har tidigare publicerats i tidningen Världen Idag.

Jag bor som en drottning i mitt palats

Mörkret har sänkt sig över Riga och det underkylda regnet har gjort trottoarerna glashala, folk drattar på ända både till höger och vänster om mig, jag känner mig som Bambi på hal is när jag försiktigt rör mig framåt med ett tungt och välpackat julpaket i min famn.

 

Min tolk Liana stannar till och säger att vi är framme, hon öppnar dörren till ett gammalt flerfamiljshus som byggdes i mellankrigstiden. Vi går upp två våningar uppför den knarrande och knirrande trappan och in i en lång korridor. En liten svartvit katt ligger och sover framför en dörr och katten vaknar till och ilar förskräckt iväg när vi närmar oss den. Liana stannar framför en rejäl dörr och knackar på. Ljudet av rasslande klor hörs innanför dörren och strax får vi en rejäl utskällning av en ilsken hund. Det rasslar till i låset och dörren öppnas av en leende kvinna i 70-års åldern med milda snälla ögon, hon presenterar sig som Alla och kramar välkomnande om Liana och sedan mig och visar oss sedan glatt in i vardagsrummet, hon stänger in den arga hunden i köket så att den får lugna ned sig. Jag ställer ned det tunga julpaketet på ett bord. Det är mycket varmt i den veddoftande lägenheten och det sprakar ordentligt om kakelugnen.

Sonen omkom i en trafikolycka
Alla kommer tillbaka från köket och säger:

- Ni får ursäkta Ricky han är inte riktigt lika glad i besökare som jag är, men han har snart lugnat ned sig och då ska han få hälsa på er, han är egentligen ganska så trevlig och social.
Alla berättar att hon kommer från Livov i Ukraina, hennes pappa var från Ukraina och hennes mamma från Polen. Hon flyttade till Riga på 50-talet. I Riga träffade hon och gifte sig med Boris som kom från Ryssland och tillsammans fick de sonen Aleksandr. Alla blev änka i slutet av 70-talet och hennes älskade son Aleksandr omkom i en trafikolycka för femton år sedan. Hon saknar sin son och har satt upp en stor bild av honom på en hedersplats i vardagsrummet. Alla berättar att alla hennes släktingar är döda och hon saknar dem mycket, idag känner hon sig bara behövd av sin hund Ricky. Alla tittar ned i golvet och ser sorgsen ut men helt plötsligt skiner hon åter upp i ett leende och säger:
- Tack gode Gud för att jag har en TV jag vet inte riktigt hur jag skulle klara mig utan den, jag älskar att titta på ryska såpoperor, de får mig att drömma mig bort för en stund. Hade det inte varit för min TV och alla mina vänner så hade jag varit helt ensam. Jag är tacksam för mina vänner som hjälpte mig och stöttade mig när jag hade det som svårast efter det att min son dött.

Trots att Alla har varit med om en del riktigt tuffa saker i sitt liv så skrattar och ler hon mycket och hon säger ofta Slava Bogo som är ryska och betyder Prisa Gud. Alla bär på en varm och levande Gudstro som hon lever ut genom sitt liv. Korset som hon bär runt sin hals är inte bara en klädsam symbol utan en verklighet i hennes liv.

Hon har svårt att klara sig i det lettiska samhället
Alla är mycket social och utåtriktad men trots det har hon svårt att klara sig och anpassa sig till livet i det moderna lettiska samhället. Hon talar flytande ryska, ukrainska och polska men hon pratar inte lettiska vilket gör det svårt för henne att kommunicera med myndigheterna. Många myndighetspersoner i Lettland kan prata och förstå ryska men de vill helst inte prata eller förstå något annat språk än lettiska.
- Även om det är svårt för mig att klara mig i Lettland idag så älskar jag Lettland, många av mina bästa vänner är letter och jag är glad för att jag har dem. Jag är faktiskt väldigt glad och tacksam för det som jag har, min lägenhet, mina vänner, hon tänker efter en liten stund och säger sedan med ytterligare ett leende 
– Jag tycker att jag bor som en drottning, min lägenhet är som ett palats!
  Jag tittar mig runt i lägenheten och även om den är ordentligt hemtrevlig och ombonad så är den kraftigt nedgången och i stort behov av renovering, den har säkerligen inte renoverats sedan den byggdes på 20-talet, men Alla är i vart fall mycket nöjd med sitt väldigt centrala och i sina ögon fina boende.

Allas pension är låg och hon har bara 1850 kronor att leva på per månad, de pengarna ska räcka till el, hyra, TV och lite mat varje månad.
- Tack och lov för att jag inte är så stor i maten, jag äter vanligtvis lite potatis och grönsaker som jag köper billigt på marknaden och det klarar jag mig bra på.
Alla reser sig plötsligt upp från stolen och går till köket och öppnar dörren till Ricky som äntligen har slutat skälla och gnälla och hon släpper ut honom i vardagsrummet, han hälsar ordentligt på oss på hundars vis innan han slutligen slår sig till ro på sängen.
- Ni får ursäkta Ricky han har lite dåligt temperament, säger Alla och skrattar.

Nu ska jag bjuda mina vänner på fest
Hon tittar på det välfyllda julpaketet med sin milda blick och slår ihop händerna i ren och skär glädje och säger:
- Jag har aldrig någonsin sett så mycket mat på en och samma gång, nu ska jag bjuda alla mina vänner på julfest. Det var länge sedan som jag kunde arrangera en fest och jag älskar verkligen fester. Det enda som jag har kvar är mina vänner och dem är jag mån om.
- Innan du går så vill jag ge dig en gåva Mikael, du påminner mycket om S:t Nicolaus och jag har en ikon som föreställer honom som jag vill att du ska ha, hon ger mig ikonen och säger vidare:
- Om du vill får du gärna komma på min fest Mikael, jag har ett varmt och skönt gästrum för långväga gäster och vänner som du kan få bo i tillsammans med din familj.
Jag tackar så mycket för ikonen och inbjudan men säger att jag tyvärr inte kan vara med på hennes fest i år. Men det kanske går att ordna till nästa år!

Hennes hjärta orkade inte längre
När jag åkte tillbaka till Lettland i november 2009 berättade Liana den sorgliga nyheten för mig att Alla hade dött i början av januari samma år, hennes hjärta som opererats fyra gånger de senaste åren orkade helt enkelt inte vara med längre. Liana träffade henne ett par dagar innan hon dog och Alla hade talat gott om mig och såg fram emot att träffa mig igen.

Liana berättade för mig att Alla hade haft en julfest tillsammans med alla sina vänner. Jag kan se framför mig hur de skrattade och gladdes över att kunna träffas, umgås och äta gott tillsammans en sista gång, tack vare att en vänlig svensk hade packat och gett ett välfyllt julpaket till henne. Hade jag haft möjlighet så hade jag gärna varit med hemma hos Alla tillsammans med min fru och mina två små barn den 24 december, jag tror att det hade varit en fest att minnas och en påminnelse om den stora bröllopsfesten som vi alla har fått en inbjudan till.

Nu har Alla gått vidare till den eviga bröllopsfesten i himmelen tillsammans med Jesus. Jag tror att hon känner sig som en riktig kunglighet i dag och jag kan riktigt se henne framför mig där hon sitter och myser vid ett bord tillsammans med sin familj och sina vänner. Jag säger samma sak idag som jag sa till henne när jag lämnade hennes lägenhet: Da svidanje Alla - På återseende Alla!

S:t Nicolaus Ikonen som jag fick från Alla bär jag alltid med mig och den påminner mig ständigt om det viktiga arbetet för de minsta och svagaste av mina syskon som jag har fått förmånen att få vara med om.

Text och foto: © Mikael Good. All rights reserved.

Den lyckliga familjen är nu ett minne blott

I sviterna av den ekonomiska depressionen som råder i Lettland brottas många familjer med svåra ekonomiska problem. Istället för att möta problemen och besegra dem flyr många föräldrar fältet och lämnar sina barn i sticket...

Ännu en lettisk mamma har lämnat sina barn. Hon har träffat en ny man, blivit gravid och flyttat till i en ort i den östra delen av Lettland långt bort från sina barn. Barnens släktingar har tagit hand om hennes flickor. Sonen som är myndig bor fortfarande kvar i familjens lägenhet och han försöker desperat att få tag på ett arbete så att han kan ska kunna hjälpa till att försörja sina yngre syskon. Barnens pappa lämnade familjen redan förra året och de har knappt hört av honom sedan dess. Det skar i hjärtat på mig när jag fick ta del av den tråkiga nyheten av mina lettiska vänner.

Att bara ha blivit lämnade vind för våg av sina älskade föräldrar är mycket svårt för barnen och de kommer att behöva mycket hjälp, tröst och stöd för att klara sig igenom sitt mörker. De vet inte om mamman kommer tillbaka eller om hon har lämnat dem för gott och de slits mellan hopp och förtvivlan. Särskilt svårt är det för den yngsta flickan som bara är fem år. På bara ett år har hennes älskade mamma och pappa lämnat henne. Hon är ofta otröstlig och längtar efter att åter få krypa upp i sin mammas varma och trygga famn…

Mamman och pappan har lämnat en stor hyres- och elskuld bakom sig och det är en skuld som barnen har fått ärva från sina föräldrar. Det låter konstigt i våra svenska öron men sådant är tyvärr systemet i Lettland… Mormor försöker desperat att betala av på skulden med hjälp av sin lilla pension samtidigt som hon ska försöka försörja sina barnbarn, hon får visst stöd av andra släktingar men även de har det tufft ekonomiskt och kan inte bidra med så mycket.



Jag kan för mitt liv inte begripa varför en mamma och en pappa bara lämnar sina barn i sticket särskilt som kärlek, värme och familjegemenskap tidigare stod i det första rummet i familjen. Det var en familj som trots sina bekymmer valde att inte fästa blicken på problemen som omgärdade dem utan de riktade istället sina blickar mot ljuset i slutet av den mörka tunneln. I mina ögon var det en relativt lycklig familj trots sina problem, men nu är det bara ett minne blott. Att bägge föräldrarna bara har gett upp och lämnat sina barn vind för våg det kan jag varken förstå eller begripa. För mig är barnen det viktigaste som vi har och det är alltid en förälders skyldighet och ansvar att se till så att barnen mår bra oavsett den egna situationen.

Nu har ändå det obegripliga hänt och det är något som jag tyvärr har sett allt för många gånger i Lettland. Föräldrar i kris flyr sina barn och söker lyckan på egen hand. Varför de gör så det förstår jag inte riktigt men jag vet att det har med arvet från Sovjetunionen att göra. Bägge föräldrarna växte upp i och fostrades i ett system där staten hade det yttersta ansvaret för barnen och inte föräldrarna. Istället för att möta problemet flyr föräldrarna fältet och lämnar barnen till dem som de fortfarande tror har det yttersta ansvaret för barnen nämligen staten, kvar finns barnen som i bästa fall tas om hand av sina släktingar…



Jag vänder mig därför till er för jag vet att ni har varit med och hjälpt många lettiska familjer i kris tidigare och tillsammans kan vi se till att flickorna får det stöd som de behöver. Det enda som de har kvar är varandra. Tillsammans kan vi se till att inte de splittras upp och hamnar i olika fosterfamiljer långt bort från varandra.

Hjärta till Hjärta är en svensk biståndsorganisation från Linköping som förmedlar pengar till behövande lettiska familjer via lettiska Velki Association. Det bästa är att större delen av det som man skänker via dem går fram till de behövande. Om du vill vara med och hjälpa barnen att reda upp den svåra ekonomiska situationen som deras föräldrar har satt dem i så får du gärna ge en gåva: http://www.hearttoheart.se/gavo_formular.html

Klicka bort bocken där det bäst behövs och skriv "Lettiska familjer i kris" i rutan för valfritt önskemål.



Om du behöver anlita en engagerad reporter och fotograf med ett stort hjärta för människor i kris och som har stor kunskap om österuopa är du varmt välkommen att höra av dig till mig. Tidigare har jag jobbat en hel del tillsammans med biståndsorganisationen Hoppets Stjärna men jag söker även nya samarbetspartners. På följande länk finns ett litet urval av arbeten som jag har fått publicerade i olika trycksaker och tidningar, under fliken info finns även mitt telefonnummer och min mailadress: http://www.chasid.fotosidan.se/viewpf.htm?pfID=318240

Lettland är ett litet land där alla känner alla och av respekt för de inblandade personerna har jag valt att ändra på platser och orter. Bilderna som illustrerar artikeln har inget med den aktuella familjen att göra, de är tagna på andra platser i Lettland och Ryssland.

Text och foto: Mikael Good, 2011

All Images and text © Mikael Good. All Rights Reserved.

En varm hälsning från ett kallt och vintrigt Lettland

Trots att det bara är slutet av november har snön och kylan redan tagit ett ordentligt grepp om landsbygden. Människorna som vi möter är ordentligt påpälsade och ifrån husen stiger små rökpelare upp ur skorstenarna. Många har installerat kaminer i sina lägenheter för att kunna hålla in på uppvärmningskostnaden.

Jag kommer fram till ett hyreshus från början 80-talet i ett kolchos-område i utkanten av samhället Baldone i södra Lettland. Där ska Ivars och Liana som jobbar för Hoppets Stjärna i Lettland och jag överlämna ett välpackat julpaket från en Göran och Solveig i Göteborg till Inga, hennes dotter Amanda två år och hennes far Janis.Pappan i familjen lämnade Inga när Amanda var nyfödd och nu har han knappt någon kontakt med sin dotter. Ingas pappa Janis som är pensionär förstod att dottern skulle få det svårt ekonomiskt och han erbjöd därför henne den hjälp som han kunde ge. Janis har en låg pension men genom att han flyttade in i ett rum hemma hos sin dotter kunde de dela på hyres- och elkostnaden.

Janis och Amanda tycker mycket om varandra och under den tiden som jag är hemma hos familjen skojar och busar de en hel del och Amanda går inte många steg från sin morfars varma och trygga famn. Janis tar ett stort ansvar för Amanda och han passar henne när Inga behöver åka iväg och jobba på specialskolan i Baldone där hon har en timanställning som elevassistent. Även om Janis och Inga delar på alla kostnader har de svårt att klara sig ekonomiskt, när hyran och elen är betald blir det inte mycket pengar över till mat. På sommaren kan de köpa billiga potatis samt grönsaker och frukt på den lokala marknaden men på vintern stiger priserna på maten. De har därför oftast inte råd att äta annat än gröt till frukost och potatis eller soppa till lunch och middag.

Därför betyder ett välpackat julpaket från Sverige mycket för dem. Nu kan de äta en mer varierad kost i en månad och de har tillräckligt med godsaker för att kunna bjuda till med en liten fest på julafton. Framförallt är det viktigt för familjer som lever på den yttersta marginalen att någon ser dem och bryr sig om dem i deras svåra situation.
– Vi vill rikta ett stort tack till Göran och Solveig från Göteborg för julpaketet som ni gav oss och vi sänder en varm hälsning till er, vi kan inte finna nog med ord för att tacka er för er omtanke och kärlek. Säger Inga glatt och tittar nöjt på det välfyllda julpaketet.
Det är dags för mig och Liana att gå vidare till nästa familj och jag säger adjö till familjen. Janis och Amanda står sedan länge i fönstret och vinkar till mig och Liana.


Morfar Janis och Amanda © Mikael Good, 2010

Här kan ni se ett bildspel från mitt besök hos familjen:
http://www.youtube.com/watch?v=tbu664Pp6FE&feature=youtu.be

Jag har varit i Lettland i många år. Den stora skillnaden nu mot tidigare är att familjer som har arbete inte längre kan klara sig på sina inkomster utan behöver extra stöd. I skuggan av den ekonomiska krisen har de offentliganställdas löner sänkts med uppemot 40 procent samtidigt som priserna för mat, kläder, husrum, el och uppvärmning har stigit. De om inte har något jobb har det ändå tuffare och många småbarnsfamiljer riskerar att ställas på bar backe då de inte längre har råd att betala sina uppvärmnings- och hyreskostnader. Svenska lärare brukar klaga på att de bara tjänar 25000 kronor i månaden, i Lettland tjänar många lärare inte mer än 2000 kronor...


Amanda © Mikael Good, 2010

Det är svårt för oss svenskar att förstå den fattigdom och den nöd som finns i vårt östra grannland särskilt som våra medier är riktigt dåliga på att rapportera om den. Lettland är inne i en djup ekonomisk recession liknande den vi hade i Sverige på 1930-talet. Lettland är faktiskt det land i EU som har drabbats hårdast av den ekonomiska krisen, men letterna gör inte så mycket väsen av sig och därför har vi svenskar inte förstått den fulla vidden av den ekonomiska depressionen i Lettland. Jag har varit i Lettland många gånger och den stora skillnaden nu mot tidigare är att många som har jobb nu behöver extra stöd för att klara sig. De offentliganställdas löner har sänkts med upp till 40 procent samtidigt som priserna för mat, hyra och el har stigit. Många letter som har ett arbete tjänar inte mer än drygt 2000 kronor i månaden. När de som har ett arbete har svårt för att klara sig så har de som är utan arbete det ännu tuffare idag är drygt 20 procent av letterna arbetslösa en del obekräftade uppgifter talar om en arbetslöshet som ligger på mellan 30-40 procent.

Text och foto: Mikael Good

En julhälsning från ett litet gult hus utanför Vecumnieki

Vi svänger av den skumpiga vägen på den lettiska landsbygden en liten bit från samhället Vecumnieki och åker in på en liten skogsväg, när Ivars, Liana och jag åkt ett par hundra meter ser vi ett gammalt slitet gult hus som tornar upp sig framför oss. Vi är framme hos ännu en behövande lettisk familj med ett välfyllt julpaket från Sverige. En vänlig kvinna i 40-års åldern kommer ut ur huset och hälsar oss välkomna in i stugvärmen.


Armanda © Mikael Good, 2010

Kvinnan presenterar sig som Armanda och hon bor tillsammans med sin dotter Sonora 11 år och sönerna Helvis 10 år och Rainers 6 år i det lilla gula huset. Barnen är i skolan och på dagis vid tiden för vårt besök. Armanda jobbar som personlig assistent i omsorgscentret i det lettiska samhället Vecumnieki. Pappan i familjen lämnade dem när Rainers var nyfödd och de vet inte riktigt var han befinner sig idag. Även om huset som de bor i är litet är det ett flerfamiljshus och det bor ett pensionärspar i den andra änden av huset.


Sonora © Mikael Good, 2010


Rainers © Mikael Good, 2010

Familjen bor billigt och de kan få tag på billig ved från grannarna, de har även lite mark som de kan odla potatis och grönsaker på under våren och sommaren, men trots det har de svårt att få pengarna att räcka till. De 1950 kronorna som Armanda tjänar per månad och det lilla barnbidraget på 105 kronor per barn räcker inte så långt, det blir inte mycket pengar över till mat när hon har betalat alla räkningar. Skolundervisningen är fri men Armanda måste betala för allt förbrukningsmaterial i skolan såsom läroböcker, anteckningsböcker, pennor, tvål, toalettpapper samt en externatavgift för slitage på skolan.


Liana och Armanda © Mikael Good, 2010

Under vårt samtal frågar jag Armanda vad hon helst av allt skulle vilja ha, hon svarar:
- Jag önskar verkligen att jag hade tillgång till rinnande vatten, det skulle underlätta mycket, särskilt på vintern då det kan vara besvärligt att få upp vattnet ur brunnen.
Familjen har utedass och vattnet får de som sagt hämta i brunnen. När Armanda ska tvätta får hon först hämta vatten i brunnen och låta det stå inne vid kakelugnen tills det är rumstempererat, sedan får hon slå i det i tvättmaskinen. En spann går åt för att tvätta och en spann går åt för att skölja. Tvätten hänger hon på tork utomhus eller vid kakelungen.
- Vintern kom tyvärr tidigt i år, säger Armanda med ett litet leende och pekar ut mot klädstrecket, där det hänger ett antal stelfrusna klädesplagg, jag ska plocka in dem när det blir lite mildare väder.


Klädstrecket © Mikael Good, 2010


Armanda är mycket tacksam för julpaketet och hon packar ur varenda vara och väger dem länge i handen. Innan vi ska gå plockar hon tillbaka alla varorna i paketet igen och när jag frågar henne varför hon gör så säger hon.
- Mina barn kommer att älska att få packa upp det här paketet när de kommer hem från skolan, säger Armanda glatt och tittar nöjt på det välfyllda julpaketet.

© Mikael Good, 2010


© Mikael Good, 2010
En vanlig fråga som jag får är: - Kommer hjälpen verkligen fram till dem som behöver den? Det är helt klart en berättigad fråga, om jag själv ger en gåva så vill jag alltid att den kommer fram och inte hamnar i händerna på skrupelfria svartabörsmånglare! Mitt svar om hjälpen kommer fram till dem som behöver den mest i Lettland är ett rungande ja!!!

Hoppets Stjärnas samarbetspartners i Lettland, Velku Fonds drivs av Ivars och Liana Velks, de är de mest omsorgsfulla och hederliga människor som jag någonsin mött. Deras stora engagemang för de minsta och svagaste av sina landsmän är enormt och deras namn möts av stor respekt bland handikappsorganisationer samt bistånds- och socialarbetare runt om i Lettland. Skulle alla människor vara som Ivars och Liana så är jag övertygad om att vi inte skulle ha några problem på vår jord och jag är tacksam för att jag har fått lära känna dem! Ivars och Liana är sanna föredömmen i en allt mer egoistisk och självcentrerad värld!


© Mikael Good, 2010



Text och foto: Mikael Good, 2010