Följ med hem till de utsatta EU-medborgarnas hembyar

Det är många som frågar sig hur det ser ut i de utsatta EU-medborgarnas hembyar? I bildspelet som du hittar längre ned i artikeln kan du följa med och se hur det ser ut i några av de byarna i Rumänien varifrån en del av de utsatta EU-medborgare som tigger på gatorna i Jönköping, Linköping och Stockholm kommer.

Tanken med bildspelet är att visa hur det ser ut hemma hos de utsatta EU-medborgarna som tigger och låta det bli en motvikt mot alla de felaktiga rykten om romer som sprids i Sverige. Rykten som säger att de lever lyxliv, har fina bilar och bor i fina hus hemma i Rumänien och Bulgarien som de har bekostat med pengar som de tiggt ihop. Bilderna i bildspelet har jag tagit i några romska byar i Rumänien. En del av människorna i byarna har tidigare varit i Sverige och Österrike där de har försörjt sig på att panta burkar eller tigga. 

När jag fick höra de romska musikerna Catalin Vlads och Stefanica Gheorges tolkning av Goran Bregovićs sång Ederlezi kontaktade jag dem och bad att få används sången i ett bildspel som jag höll på att arbeta med. Catalin Vlad är en klassisk gitarrist av yppersta klass. Stefanica Gheorge är en mycket skicklig cellist som går på en masterutbildning i Bukarest, Rumänien. Efter att de sett mina bilder tackade de genast ja.




Bildspelet har tidigare visats på Rysk TV och många av bilderna har visats på SVT och publicerats i olika svenska tidningar och magasin. Det är inte omöjligt att jag inom en nära framtid kommer att lägga upp en längre variant av bildspelet i svartvitt där jag i så fall kommer att samarbeta med en grupp som spelar traditionell romsk folkmusik.

Text och foto: Mikael Good

Det offentliga rummet är till för alla som passar in

Jag var tvungen att gå in på stationen i Linköping för att med egna ögon se om det som var sagt var sant. Mycket riktigt, på varje soffa satt skyltar som påpekade att sittplatsen enbart är för resenärer med giltigt färdbevis. Jag kunde inte låta bli att att associera skylten med de förhatliga "White Only" skyltarna som tidigare fanns i USA:s segregerade Sydstater och i Aphartheidens Sydafrika.

Tanken är att skyltarna ska hjälpa till att hålla oönskade element såsom hemlösa svenskar, missbrukare, vilsna tonåringar, fattiga EU-migranter och andra trasiga själar borta från vänthallen. Jernhusen som äger vänthallen vill inte låta frusna och trötta hjärtan komma in i stugvärmen för en liten stunds värme.

Att hantera fattigdom och utanförskap ingår inte Jernhusens arbetsbeskrivning, men medmänsklig värme borde definitivt finnas på en offentlig mötesplats. Istället väljer Jernhusen att stänga dörren och tvinga ut alla dem som inte passar in i arbetsbeskrivningen rakt ut i kylan. Jernhusen har genom sitt agerande lyckats att göra Sverige till ett kallare land. Som medmänniskor har vi alla ett ansvar även företag!



Appropå något helt annat fick jag precis ett mail från den verkställande direktören på en världsomspännande TV-kanal. De är intresserade av att visa bildspelet Ederlezi i ett av sina debattprogram, om allt går vägen kan bildspelet komma att nå en mångmiljon-publik! :) Jag återkommer med mer information när jag vet mer.



Text och foto: Mikael Good

Romerna som bor granne med ett obeskrivbart underverk

Har du bevittnat en solnedgång vid Oset i Huskvarna och sett solens sista strålar smeka Vätterns milda vågor? För oss som gjort det är det en smått obeskrivbar upplevelse som är nästintill omöjlig att klä i ord. Men den amerikanske författaren Mark Twain försökte ändå att göra det omöjliga möjligt för 115 år sedan.



Sommaren 1899 kom Samuel L Clemens som är mera känd under sin pseudonym Mark Twain till Sanna som ligger ett stenkast från badplatsen Oset i Huskvarna, tillsammans med sin fru Jane och deras 19 åriga dotter Jean, för att behandla dotterns epilepsi på Sanna hälsoinstitut, som drevs av den framgångsrike sjukgymnasten Henrik Kellgren. Mark behandlades även för sin reumatism. Familjen stannade i tre månader och de vistades i huvudsak i området runt Sanna. Mark som var fascinerad av solnedgångar brukade ta kvällspromenader i området runt Sanna.

Den 6 september 1899 stod Mark på ungefär samma plats som jag tog bilden som illustrerar inlägget. Efter att han bevittnat 60 solnedgångar vid Södra Vätterstranden bestämde han sig för att försöka klä naturupplevelsen i ord:
"I shall never see another sunset to begin with it this side of heaven... This is the place to be. I have seen about 60 sunsets here; and a good 40 of them were clear and away beyond anything I had ever imagined before for dainty and exquisite and marvellous beauty and infinite change and variety. America? Italy? The tropics? They have no notion of what a sunset ought to be. And this one - this unspeakable wonder! It discounts all the rest. It brings the tears, it is so unutterably beautiful. " så skrev Mark Twain i ett brev daterat Sanna 6 september 1899.

Jag står kvar och beundrar solnedgången på den klara septemberhimlen en kort stund innan jag styr mina steg mot ställplatsen vid Oset. Dit har kommunen hänvisat romer som kommer från byar utanför industristaden Bacau i Rumänien. De har kommit hit med en förhoppning att hitta enklare jobb men har fått sätta sig ned och tigga ihop pengar till sina barns försörjning. På vägen till dem baxar jag mig förbi många av de lyxiga husbilarna som rika svenska pensionärer som besöker den pågående husvagnsmässan på Elmia kommit med.

Kontrasterna mellan de båda grupperna är milsvida trots att avståndet mellan dem bara är drygt 100 meter. Delen av ställplatsen som romerna bor på är allt annat än lyxig, de bor i skrotbilar, tält och gamla husvagnar som några vänliga själar lånat ut till dem. Ingen av de bättre bemedlade vågar närma sig romerna. Det känns som om någon byggt en drygt 100 meter bred osynlig mur mellan grupperna, en mur som effektivt håller isär dem och hindrar dem från att beblandas. 

Jag har lärt känna några av romerna ganska bra sedan min första kontakt med dem i somras. De flesta av dem har gått 4 år i skola och några av dem pratar ganska så bra engelska. Tidigare har många av dem arbetat på industrier och jordbruk i Bacau med omnejd. 2008 köptes många av de jordbruk som de arbetat på upp av utländska jordbruksföretag och när de effektiviserade produktionen fanns det inte längre arbete för romerna och de förlorade sina jobb och sin inkomstkälla.

När den ekonomiska krisen slog till mot Rumänien med full kraft för några år sedan, gick även många fabriker i området i konkurs. En del av dem som bor på Oset hade en ganska så ordnad ekonomi med romska mått mätt innan krisen. De hade hus att bo i, kläder att sätta på kroppen och mat att äta. När de blev av med jobben föll deras ekonomi snabbt samman. Det statliga skyddsnätet som vi håller som självklart är inte lika utbyggt i Rumänien. 

När de inte längre kunde försörja sig på hemmaplan bestämde de sig för att åka till Sverige för att försöka få tag på arbete. Men den typen av enklare jobb inom jordbruk och industri som de är bra på finns det tyvärr ingen efterfrågan på i Sverige. Därför har de tvingats att tigga ihop pengar till sin försörjning. De vill inte erkänna att de tigger, de skäms för att säga det, istället kallar de tiggandet för sitt arbete.

Ingen av mina nyfunna vänner på Oset vet vem författaren Mark Twain är. Och de är fullt upptagna med att försöka laga mat och täta sina tält och bilar mot den bitande nattkylan på kvällarna, än att ta sig tid att beundra de himmelska solnedgångarna som Mark Twain kallade för obeskrivbara underverk. 



Text och foto: Mikael Good

A Romale, A Chavale

Nästa år är det 40 år sedan Josef Koudelka gav ut mästerverket Gypsies. Romerna som Josef mötte och skildrade i sin bok levde många gånger i fattigdom, förtryck och utanförskap. Under de 39 åren som gått sedan Gypsies kom ut har kommunismen fallit. De flesta människorna i de östra delarna av Europa har vunnit sin frihet men tyvärr har livssituationen för många av östeuropas romer förvärrats. Idag diskrimineras och utsätts romer för hatattacker runt om i Europa, hatattacker som sänder ett obehagligt eko från de mörkaste delarna av Europas historia . 



Även om jag aldrig kommer att kunna mäta mig med Josef Koudelka arbetar jag på ett fotoprojekt som går under arbetsnamnet "A Romale, A Chavale" som syftar på att motverka den avhumanisering av romer som sker runt om i Europa och tyvärr även i Sverige. Avhumaniseringen sker i takt med att nationalistiska partier får allt större inflytande över politiken i många europeiska länder och de hetsar folk att begå hatbrott mot romer. Jag vill lyfta upp romerna och visa dem som de är. Trots att de har utsatt för förföljelse och förtryck i generationer är de ett lyckligt folk. De har gått igenom många svårigheter på vägen men trots det har de alltid nära till leenden och skratt, glädjen och musiken svetsar dem samman och har blivit ett sätt för dem att fly undan allt det hat och förtryck som de ständigt utsätts för. 



Projektet är även en liten hyllning till Josef Koudelka som i mina ögon är den största dokumentärfotografen och minoritetsskildraren som har trampat omkring på denna jord. Tanken är att jag ska presentera mitt arbete i både bok- och utställningsform under nästa år. Eventuella intäkter kommer att gå till Hjälpversamheten Hjärta till Hjärtas återvändarprogram för EU-migranter i Rumänien. 



Text och foto: Mikael Good 

Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon!

En östgötsk givare fick nys om det rudariska tiggarparet Petres och Consuelas svåra situation och bestämde sig för att vara med och förändra deras liv. Tillsammans med en arbetskamrat som kan rumänska hade jag ett spännande lunchmöte över en talrik linssoppa med dem i Johanneskyrkan i Linköping i måndags. Ett par timmar senare skulle de sätta sig på bussen hem till Rumänien och lämna tiggeriet bakom sig.

- Det här är mina barn, min mamma och jag säger Consuela och visar mig ett vältummat kort som hon förvarar i fickan närmast hjärtat.
Concuela har inte träffat sina älskade barn på över en månad och hon ska springa dem till mötes och omfamna dem alla på en och samma och hon vet med sig att hennes skratt kommer att blandas med många glädjetårar.

Med sig i bagaget från Sverige har de en motsåg som de har fått från Hjärta till Hjärta i Linköping. Med den kommer Petre att kunna försörja sin familj. Om ett par veckor kommer de att få pengar till en häst och vagn, pengarna har de fått från en östgötsk givare som blev rörd över familjens situation. När Petre förstod att någon annan människa ville göra en sådan välgärning mot hans familj utbrast han glatt:
– Då ska vi genast åka hem till Rumänien, jag vill inte tigga en minut till nu när jag kan försörja mig själv.

Om ett par timmar kommer bussen från Sverige fram till Rumänien och Petre och Consuela kommer kanske inte behöva sätta sig utanför en butik och tigga i ett främmande land igen.

Text och foto: Mikael Good