Romerna som bor granne med ett obeskrivbart underverk

Har du bevittnat en solnedgång vid Oset i Huskvarna och sett solens sista strålar smeka Vätterns milda vågor? För oss som gjort det är det en smått obeskrivbar upplevelse som är nästintill omöjlig att klä i ord. Men den amerikanske författaren Mark Twain försökte ändå att göra det omöjliga möjligt för 115 år sedan.



Sommaren 1899 kom Samuel L Clemens som är mera känd under sin pseudonym Mark Twain till Sanna som ligger ett stenkast från badplatsen Oset i Huskvarna, tillsammans med sin fru Jane och deras 19 åriga dotter Jean, för att behandla dotterns epilepsi på Sanna hälsoinstitut, som drevs av den framgångsrike sjukgymnasten Henrik Kellgren. Mark behandlades även för sin reumatism. Familjen stannade i tre månader och de vistades i huvudsak i området runt Sanna. Mark som var fascinerad av solnedgångar brukade ta kvällspromenader i området runt Sanna.

Den 6 september 1899 stod Mark på ungefär samma plats som jag tog bilden som illustrerar inlägget. Efter att han bevittnat 60 solnedgångar vid Södra Vätterstranden bestämde han sig för att försöka klä naturupplevelsen i ord:
"I shall never see another sunset to begin with it this side of heaven... This is the place to be. I have seen about 60 sunsets here; and a good 40 of them were clear and away beyond anything I had ever imagined before for dainty and exquisite and marvellous beauty and infinite change and variety. America? Italy? The tropics? They have no notion of what a sunset ought to be. And this one - this unspeakable wonder! It discounts all the rest. It brings the tears, it is so unutterably beautiful. " så skrev Mark Twain i ett brev daterat Sanna 6 september 1899.

Jag står kvar och beundrar solnedgången på den klara septemberhimlen en kort stund innan jag styr mina steg mot ställplatsen vid Oset. Dit har kommunen hänvisat romer som kommer från byar utanför industristaden Bacau i Rumänien. De har kommit hit med en förhoppning att hitta enklare jobb men har fått sätta sig ned och tigga ihop pengar till sina barns försörjning. På vägen till dem baxar jag mig förbi många av de lyxiga husbilarna som rika svenska pensionärer som besöker den pågående husvagnsmässan på Elmia kommit med.

Kontrasterna mellan de båda grupperna är milsvida trots att avståndet mellan dem bara är drygt 100 meter. Delen av ställplatsen som romerna bor på är allt annat än lyxig, de bor i skrotbilar, tält och gamla husvagnar som några vänliga själar lånat ut till dem. Ingen av de bättre bemedlade vågar närma sig romerna. Det känns som om någon byggt en drygt 100 meter bred osynlig mur mellan grupperna, en mur som effektivt håller isär dem och hindrar dem från att beblandas. 

Jag har lärt känna några av romerna ganska bra sedan min första kontakt med dem i somras. De flesta av dem har gått 4 år i skola och några av dem pratar ganska så bra engelska. Tidigare har många av dem arbetat på industrier och jordbruk i Bacau med omnejd. 2008 köptes många av de jordbruk som de arbetat på upp av utländska jordbruksföretag och när de effektiviserade produktionen fanns det inte längre arbete för romerna och de förlorade sina jobb och sin inkomstkälla.

När den ekonomiska krisen slog till mot Rumänien med full kraft för några år sedan, gick även många fabriker i området i konkurs. En del av dem som bor på Oset hade en ganska så ordnad ekonomi med romska mått mätt innan krisen. De hade hus att bo i, kläder att sätta på kroppen och mat att äta. När de blev av med jobben föll deras ekonomi snabbt samman. Det statliga skyddsnätet som vi håller som självklart är inte lika utbyggt i Rumänien. 

När de inte längre kunde försörja sig på hemmaplan bestämde de sig för att åka till Sverige för att försöka få tag på arbete. Men den typen av enklare jobb inom jordbruk och industri som de är bra på finns det tyvärr ingen efterfrågan på i Sverige. Därför har de tvingats att tigga ihop pengar till sin försörjning. De vill inte erkänna att de tigger, de skäms för att säga det, istället kallar de tiggandet för sitt arbete.

Ingen av mina nyfunna vänner på Oset vet vem författaren Mark Twain är. Och de är fullt upptagna med att försöka laga mat och täta sina tält och bilar mot den bitande nattkylan på kvällarna, än att ta sig tid att beundra de himmelska solnedgångarna som Mark Twain kallade för obeskrivbara underverk. 



Text och foto: Mikael Good

Yavor har äntligen fått jobb!

Många av de utsatta EU-medborgarna som kommer hit gör det i jakt på arbete, tidigare har de arbetat på jordbruk och byggen runt om i Europa. Men när finanskrisen slog till med full kraft mot länderna i Sydeuropa och arbetslösheten sköt i höjden togs även de slitsamma och underbetalad arbetena över av inhemsk arbetskraft och därför har många EU-migranter fått söka nya vägar för sin försörjning. 



Yavor och Yordanka är EU-migranter från by Varshec i norra Bulgarien. De kom till Sverige i slutet av februari med förhoppningen att få tag på ett arbete. När jag träffade dem passade jag på att fråga hur arbetssituationen i Bulgarien ser ut och om det finns några jobb att få tag på?

- Det är mycket svårt att få tag på jobb i Bulgarien och särskilt svårt är det för oss som är romer. Tidigare har vi rest iväg och jobbat på oliv-, frukt- och vitlöksodlingar i Grekland, Italien och Spanien, säger Yavor.
- På så sätt har vi fått ihop tillräckligt med pengar för att se till så att våra två små pojkar har haft mat att äta och kläder att sätta på kroppen, säger Yordanka.
När arbetstillfällena i Sydeuropa uteblev i och med finanskrisen bestämde sig Yavor och Yordanka för att åka till norra Europa tillsammans med några grannar och försöka få tag på ett arbete. 

De lämnade pojkarna som är 3 och 7 år hos farmor och farfar och bilade upp till Sverige i februari. Till sist hamnade de i Linköping, där bestämde de sig för att stanna. Som så många andra EU-migranter fick de inte tag på något arbete och tvingades istället att tigga för att få ihop pengar till sina barn. De sover i en bil på ett industriområde i Linköping på nätterna. Lunchen äter de i Johanneskyrkan som erbjuder kostnadsfri lunch för EU-migranter och möjlighet att duscha och fräscha till sig på vardagarna. Lunchen i Johanneskyrkan ingår i Crossroads som är ett samarbete mellan Linköpings Stadsmissionen, frikyrkorna och Linköpings kommun. På torsdagar har Crossroads råd och stödverksamhet för EU migranter på Stadsmissionens Kontaktcentrum i Linköping, där får de information om sina rättigheter och skyldigheter samt vägledning till myndigheter och sjukvård och akut hjälp till mat och boende.

Lunchservering i Johanneskyrkan.

I slutet av april hörde en arbetsgivare av sig till Crossroads och frågade om några av EU-migranterna kunde tänka sig att jobba som timanställda och rensa ogräs på hennes sparrisodling. Hon hade tidigare förgäves försökt få tag på arbetskraft till sitt ekologiska jordbruk via arbetsförmedlingen men när hon hörde av sig till Crossroads fick hon genast napp. En av dem som fick jobb på hennes jordbruk var Yavor.
– Jag är mycket tacksam över att jag har fått tag på ett arbete och jag tänker verkligen visa vad jag går för. Det sista jag vill göra är att sitta och tigga, jag vill arbeta och göra rätt för mig, säger Yavor och sträcker lite på sig.
Det märks tydligt på honom att han inte trivs med att tigga, han vill arbeta ihop sina pengar och inte ligga någon till last. 

Arbetsgivaren var noga med att allt ska gå rätt och riktigt till skattemässigt och därför behövde Yavor och Yordanka ett svenskt samordningsnummer. Även om den svenska byråkratins kvarnar mal långsamt och det tar tid att få ett samordningsnummer är det ändå en garant för att de inte ska bli lurade och utnyttjade av ohederliga arbetsgivare vilket en del EU-migranter från Bulgarien och Rumänien tyvärr har råkat ut för. Genom sitt flitiga arbete på det ekologiska jordbruket har fler jordbrukare fått upp ögonen för Yavor och han har fått löfte om jobb på ett annat jordbruk runt midsommar.


Bara 32 nummer kvar efter 2 timmar. Den svenska byråkratin är nästan lika snårig och trögflytande som den bulgariska.

Helst av allt skulle Yavor och Yordanka vilja kunna försörja sig på hemmaplan och slippa åka iväg för att jobba. Det gör ont i Yavor och Yordanka varje gång som de måste lämna sina pojkar hos farmor och farfar för att åka iväg och jobba ett par månader i ett annat land. Men de har inte något annat val för att kunna få ihop de pengarna som de behöver för att överleva. De har köpt en kontantkortstelefon och med den kan de hålla kontakten med pojkarna och Yavors föräldrar. På så vis kan de försäkra sig om att pojkarna mår bra. Nu hoppas Yavor och Yordanka att de ska få ännu mer arbete under sommaren, så att de kan åka hem till Bulgarien mot slutet av sommaren med tillräckligt med pengar på fickan för att klara försörjningen en längre tid.

Text och foto: Mikael Good

Jesus i förklädnad

En bekant visade mig en bild på Jesus som jag inte hade sett tidigare. Den hade målats av en tjej som heter Akiane Kamarik när hon bara var 8 år. Det var något bekant över Jesusbilden, jag hade sett mannen på bilden tidigare och jag började genast fundera på var.

Efter att ha funderat en längre stund landade äntligen mina tankar och jag mindes att en man från Rumänien som tiggde i vinterkylan utanför ICA Supermarket i Huskvarna i mitten av februari såg ut som mannen på bilden. Hans hår var dolt under en tjock smutsig mössa och han hade inte riktigt lika mycket skägg. Men ögonen, ansiktsformen och näsan var den samma som på Akianes bild. Trots den bitande kylan och sin utsatta situation strålade han av en sann uppriktig glädje. Jag gav honom en sedel, tog hans händer och önskade Guds välsignelse över honom. När jag gjorde det sprack han upp i ett ännu större leende och sa samma sak till mig på rumänska. Det var något speciellt med mannens ögon och jag fick känslan av att jag tittade rakt in i Jesu ögon när jag mötte hans blick.

Du har kanske läst bestsellern "Pojken som kom tillbaka från himlen" som handlade om den då sexårige Alex Malarkeys upplevelser av Himlen under de månaderna som han låg i koma efter den fruktansvärda trafikolyckan som han och hans pappa Kevin var med om. När han mot alla odds vaknade upp från koman berättade Alex att han hade varit i himlen och där hade han mött och samtalat med Jesus. Hans pappa Kevin var nyfiken på hur Jesus såg ut och han visade bild efter bild som sades föreställa Jesus för Alex, men han skakade bara på huvudet när ha fick se bilderna. Till sist hittade han bilden av Jesus som hade målats av Akiane Kamarik. När Alex fick se bilden sa han att det var den Jesus som han mött och samtalat med i himlen.*

Nu vill jag ändå inte säga att det var Jesus som jag mötte. Mannen utanför snabbköpet kanske bara var en av alla de arbetslösa och fattiga rumänska romer som åkt till Sverige i desperat jakt på arbete och pengar för att kunna försörja sina hungriga och frusna barn hemma i Rumänien. Jag tror att det är viktigt att vi inte tittar bort när vi möter en medmänniska som tigger, vi kan ju aldrig vara riktigt säkra på vem det är som sitter där, tänk om det är en ängel eller Jesus i förklädnad som sitter där. Även om vi inte kan ge en slant till alla som tigger tror jag ändå att det är viktigt att vi ser dem och möter deras blickar med ett leende och ger dem det människovärde som de förtjänar och som de i många fall har blivit bestulna på i sina hemländer.

Jag har inte sett mannen sedan mötet i vintras. Kanske var han på resande fot och satte sig utanför ICA Supermarket i Huskvarna för att försöka få tag på tillräckligt med pengar till resan hem eller vidare? Jag har fått bra kontakt med några EU-migranter som har varit i Jönköping och tiggt sedan början av året. När jag har visat Akianes bild för dem har de skakat på huvudet och sagt att de inte känner mannen på bilden. Men en av dem sa direkt att bilden förställde Jesus. Han hade mött honom i en dröm ett par veckor tidigare.

”Jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig. Jag var naken och ni klädde mig. Jag var sjuk och ni besökte mig. Jag var i fängelse och ni kom till mig. Då skall de rättfärdiga svara honom: Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig att äta, eller törstig och gav dig att dricka? Och när såg vi dig vara främling och tog emot dig eller naken och klädde dig? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och kom till dig? Då skall konungen svara dem: Amen säger jag er: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig.” - Jesus (Matt 25:35-40)

De döende, krymplingarna, de mentalsjuka, de oönskade, de oälskade. Var och en av dem är Jesus i förklädnad - Moder Teresa

Här är en länk till bilden på Jesus som Akiane Kamarik målade: www.gospelherald.com

Text och bild: Mikael Good

*Det har visat sig att boken "Pojken som kom tillbaka från himlen" är påhittad. Men Aikanes bild är allt annat än påhittad.

Därför kommer tiggarna hit

Ett bra mått på ett lands sociala välstånd är hur väl vi tar hand om främlingar och de mest utsatta grupperna i samhället. För mig är det en självklarhet att vi hjälper tiggarna som kommer hit. Men vi ska inte nöja oss med att ta väl hand om dem här. Det är viktigt att vi gör något åt grundorsakerna till deras problem annars riskerar vår hjälp att bli som att sätta plåster på ett infekterat sår utan att behandla infektionen. Hjärta till Hjärta vill komma till botten med problemet och efter sommaren kommer de att starta upp ett nytt projekt i Rumänien med arbetsnamnet Team Roma.

Trots att Rumänien på papperet har gott om värdefulla naturtillgångar och egentligen borde vara ett ganska så välmående land har landet haft svårt att klara övergången från kommunistisk diktatur till frihet och demokrati. Efter att landet blev fritt 1990 har den trögflytande byråkratin parat ihop sig med en utbredd korruption och det har effektivt hämmat landets demokratiska och ekonomiska utveckling. Drömmarna och förhoppningar som rumänerna bar på efter kommunismens fall har grusats. Efter den senaste ekonomiska krisen som slagit hårt mot Rumänien har resterna av de sista drömmarna raserats. Utöver de ekonomiska problemen finns ett urgammalt förakt och rasism mot de romska och rudariska minoriteterna. Hundratusentals rumäner som lever i extrem fattigdom har valt att bege sig till andra länder i Europa i desperat jakt efter ett arbete så att de ska kunna försörja sina barn. Det som är gemensamt för alla EU-migranter som kommer hit är att de vill få tag på ett arbete och tjäna pengar. Tiggandet är något som de tar till som en sista desperat nödlösning.

De flesta tiggarna som återvänder till sina hembyar i Rumänien har inte så mycket pengar med sig i bagaget. En del av dem kan även vittna om en ytterst omild behandling från polis och en del av befolkningen i de länderna där de har sökt sin försörjning. Tiggarna i Norden behandlas ofta bättre än vad de gör i många andra länder. Trots risken för en dålig behandling väljer ändå många fattiga rumäner att söka lyckan i andra länder. Anledning till det är enkel. De har inga andra alternativ och det är bättre att få några slantar i koppen i ett land i de västra delarna av Europa än att svälta i Rumänien. Så länge som det inte finns några alternativ i Rumänien kommer de att fortsätta komma hit. De allra flesta som kommer hit är hederliga människor som har rest hit på vinst och förlust. Och de tillhör till största del minoritetsfolken romer eller rudari. Den ekonomiska krisen har slagit mot Rumänien med full kraft och även etniska rumäner som tidigare kunde försörja sig har nu börjat att dyka upp som tiggare på våra gator. Oftast har de högre utbildning än de tiggare som tillhör någon av minoritetsgrupperna. 



Jag träffade Ionel* som är etnisk Rumän utanför affären för ett par veckor sedan. På en blandning av spanska och engelska kunde vi föra en enklare konversation. Ionel berättade att han skämdes över att behöva sitta med en mugg och vara beroende av andra människors välvilja. Han vill arbeta och göra rätt för sig.
- Jag har jobbat som hantlangare på byggen runt om i Europa i 15 år men det finns inte några jobb för mig längre. När jag fick höra att det byggs en hel del i Sverige bestämde jag mig för att åka hit för att få tag på ett jobb på ett bygge så att jag kan försörja min familj hemma i Rumänien och få ihop tillräckligt med pengar till min dotter som är sjuk i leukemi och behöver opereras.
Ionel har besökt mängder av byggen i olika städer runt om i Sverige utan att få napp. Till skillnad från många av de andra EU-migranterna från Rumänien har han gått i skolan och pratar flytande spanska och lite engelska. När jag återvände för att prata mer med Ionel dagen efter hade han fått ihop tillräckligt med pengar i sin mugg för att kunna resa vidare till nästa stad på jakt efter ett byggjobb.

Det är viktigt att vi behandlar alla utsatta människor som kommer hit på ett värdigt sätt. Allt prat om att tiggarna skulle vara organiserade är bara myter enligt polisen, sociala myndigheter och de många frivilligorganisationerna som jobbar med tiggare. Högerextrema partier har folk ute som spionerar på tiggarna för att avslöja dem men inte heller de har kommit med några hållbara bevis för att tiggarna skulle vara organiserade av kriminella gäng. Det är viktigt att vi hjälper dem som kommer hit men om vi bara hjälper dem här så missar vi poängen. Om vi inte gör något åt grundproblemet kommer vi aldrig att komma åt orsakerna till utanförskap, diskriminering, fattigdom och misär bland utsatta grupper i Rumänien och tiggarna kommer att fortsätta att komma hit i jakt på en försörjning. Hjälpverksamheten Hjärta till Hjärta som jag arbetar på har långt framskridna planer på att göra något åt grundproblemet på plats i Rumänien. Genom vår rumänska samarbetsorganisation kommer vi att efter sommaren dra igång ett arbete som heter "Team Roma" i en by i Rumänien som många av tiggarna i Linköping kommer ifrån.

Här kan du tal del av en artikel som handlar om romernas utsatta situation i Rumänien och hur man kan vara med och förändra deras livsvillkor: http://hearttoheart91.blogspot.se/2013/12/tittar-du-ocksa-bort.html

Text och foto: Mikael Good

*Ionel heter egentligen något annat.

Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon!

En östgötsk givare fick nys om det rudariska tiggarparet Petres och Consuelas svåra situation och bestämde sig för att vara med och förändra deras liv. Tillsammans med en arbetskamrat som kan rumänska hade jag ett spännande lunchmöte över en talrik linssoppa med dem i Johanneskyrkan i Linköping i måndags. Ett par timmar senare skulle de sätta sig på bussen hem till Rumänien och lämna tiggeriet bakom sig.

- Det här är mina barn, min mamma och jag säger Consuela och visar mig ett vältummat kort som hon förvarar i fickan närmast hjärtat.
Concuela har inte träffat sina älskade barn på över en månad och hon ska springa dem till mötes och omfamna dem alla på en och samma och hon vet med sig att hennes skratt kommer att blandas med många glädjetårar.

Med sig i bagaget från Sverige har de en motsåg som de har fått från Hjärta till Hjärta i Linköping. Med den kommer Petre att kunna försörja sin familj. Om ett par veckor kommer de att få pengar till en häst och vagn, pengarna har de fått från en östgötsk givare som blev rörd över familjens situation. När Petre förstod att någon annan människa ville göra en sådan välgärning mot hans familj utbrast han glatt:
– Då ska vi genast åka hem till Rumänien, jag vill inte tigga en minut till nu när jag kan försörja mig själv.

Om ett par timmar kommer bussen från Sverige fram till Rumänien och Petre och Consuela kommer kanske inte behöva sätta sig utanför en butik och tigga i ett främmande land igen.

Text och foto: Mikael Good

Gheorghe - Mannen bakom tiggarmyten

När vi svenskar möter okända människor som vi inte riktigt förstår oss på eller kan kommunicera med bygger vi gärna upp myter om dem. I och med att de flesta av oss inte kan prata med tiggarna sprids det många myter om dem. En av myterna är att organiserade ligor tar hand om pengarna som de tigger ihop. Men enligt polisen, socialförvaltningen och de många frivilligorganisationerna som arbetar mot tiggarna i kommuner runt om i landet finns det inte ett enda fall som kan bevisa att myten stämmer.

Mannen på bilden heter Gheorghe han är i 30-årsåldern och kommer från den lilla byn Malu Vanat som ligger drygt 15 mil från huvudstaden Bukarest i Rumänien. 100 av EU-migranterna som tigger i och kring Stockholm kommer från hans hemby. De flesta EU-migranterna som avhystes från tältlägret i Högdalen i februari kom från Malu Vanat och Pauleasca. Gheorghe tillhör minoritetsfolket Rudari som ibland felaktigt kallas för romer. Ingen vet bestämt varifrån de kommer men till utseende och traditioner har de många likheter med stäppfolket Kazarerna som levde i området mellan Svarta havet och Kaspiska havet mellan år 600-900.

Gheorghe kom till Sverige med en förhoppning om att få tag på ett arbete inom jord- eller skogsbruket. Men hur han än försökte fick han inte tag i något arbete. Gheorghe vill inget hellre än att arbeta och göra rätt för sig. Att han bara kan Rumänska och varken kan läsa eller skriva har satt ordentliga käppar i hjulet för honom och till fann han ingen annan utväg än att sätta sig på gatan och tigga ihop pengar. De flesta pengarna som Gheorghe tigger ihop skickar han hem till sin fru och sina barn i Pauleasca. De övriga pengarna sparar han ihop till returbiljetten. Härbärget som han tidigare bodde på stängde för ett par veckor sedan och nu bor han tillsammans med några andra tiggare i en park.

Text och foto: Mikael Good

Adrian och Ioana lurades till Sverige

De rumänska romerna Adrian och Ioana lurades till Sverige under falska förespeglingar att de skulle få arbete. De fick inte det utlovade arbetet och de tvingades att tigga ihop pengar för att kunna ta sig tillbaka till Rumänien igen.

Mot betalning lovade en rumänsk "jobbförmedlare" Adrian och Ioana en plats på en jobbuss till Sverige där ett välavlönat arbete på ett jordburk enligt hans utsago väntade på dem. Pengarna som de skulle tjäna i Sverige skulle gå till Ioanas kommande kejsarsnitt och för att försörja familjen över vintern. Istället för det utlovade arbetet fick de tigga ihop pengar till hemresan. Till sist kunde de ta sig tillbaka till sin hemby i Rumänien. De kom tillbaka utan några pengar och med en stor skuld till jobbförmedlaren. 

Efter en artikel om Adrian och Ioana i Östgöta Correspondenten var det många som engagerade sig i familjen och de gav frikostiga gåvor genom Hjärta till Hjärta. Pengarna som kom in räckte till Ionas kejsarsnitt samt eftervård och till att betala av familjens skuld samt till ved och lite extra mat inför vintern.

Den 15 oktober 2013 födde Ioana en pojke genom kejsarsnitt. Pojken vägde 2.700 gram och var 40 cm lång vid födseln. Ioana hade blivit inlagd på sjukhuset någon dag tidigare men innan hennes man kom med pengarna till vårdpersonalen gjorde de absolut ingenting. Som en hyllning till Rickard Klerfors som hjälpt familjen både i Sverige och Rumänien har familjen Maruntelu döpt sonen till Ricardo.

Jag vill inte ens gå in på vad som skulle kunna ha hänt med Ioana och pojken utan ert stöd. Tack vare er hjälp och stöd gick allt bra och både mamman och sonen mår bra och hälsar gott till er alla!

Läs gärna debattartikeln på Dagens Nyheter av Hjärta till Hjärtas Rickard Klerfors med rubriken "Så kan vi bryta romernas tiggeri och utanförskap": http://www.dn.se/debatt/sa-kan-vi-bryta-romernas-tiggeri-och-utanforskap/

Text: Mikael Good, Foto: Rickard Klerfors och Adrian Maruntelus

Tittar du också bort?

En utsträckt hand, ögon som med vädjande desperation försöker möta din eftermiddagströtta blick utanför snabbköpet. Du väjer instinktivt med blicken för att slippa se verkligheten för en av Europas många romer i vitögat. De romska tiggarna som kommer till Sverige har sökt sig bort från en mycket tuff tillvaro i Rumänien till en lite bättre tillvaro som tiggare i Sverige. Genom dem har vi fått se en liten glimt av romernas utanförskap. Hjärta till Hjärta tittar inte bort, vi vill vara med och förändra tiggarnas förutsättningar i Rumänien men för att kunna göra det så behöver vi din hjälp.

Livssituationen är mer eller mindre hopplös för romer i Rumänien. Arbetslösheten ligger på 70-80%. Romerna som har jobb arbetar oftast som daglönare inom jordbruket och de tjänar runt en hundralapp de dagarna som de har jobb. Så länge det inte finns några alternativ för dem på hemmaplan kommer många av dem låna ihop till en bussbiljett med hopp om att få tag på ett arbete i ett annat EU-land. Enligt en färsk EU-rapport lever nästan 90% av romerna från Rumänien under den nationella fattigdomsgränsen. De romer som inte har turen att få tag på ett underbetalt daglönarjobb tvingas som många människor i U-länder att försörja sig på vad de kan hitta på soptippar och skrotupplag. 



På pappret finns ett trygghetssytem som liknar vårt men för att få ta del av det krävs att man ger mutor till myndighetspersoner och sjukvårdspersonal. De flesta romerna har inte råd att betala mutorna som krävs. Barnen föds i hemmen och får inte någon identitet. I och med att de inte har någon identitet får inte föräldrarna de bidrag som de enligt lag har rätt till. De har hamnat utanför systemet trots att deras familj och släkt bott i Rumänien i många generationer. På grund av att många romer saknar korrekta ID-handlingar vet man inte riktigt hur många romer som bor i Rumänien. Mellan tummen och pekfingret brukar man säga att det bor runt 2 000 000 romer i Rumänien.



Många rumänska romer bor illegalt på någon annans mark. Det innebär att de inte har någon korrekt adress och när som helst kan markägare eller myndigheter avhysa dem och riva deras hem. Segregationen mellan romer och rumäner har växt sedan landet blev fritt från kommunismen i början av 1990-talet. Läskunnigheten bland romer i Rumänien är lika låg som i många utvecklingsländer. Det är inte ovanligt att romska barn mobbas eller trakasseras i skolan. Situationen för romerna i Rumänien påminner en hel del om situationen mellan vita och svarta i sydstaterna i USA på 1960-talet, där svarta behandlades som andra klassens medborgare. Likheterna är många och fram till 1856 hölls romer som slavar i provinserna Valakiet och Moldova, de feodala furstendömen som tillsammans med Transsylvanien utgör det moderna Rumänien. Trots att det romska slaveriet avskaffades för flera generationer sedan, finns såren fortfarande kvar.

Vi vill vara med och förändra situationen för Rumäniens romer. Vi vill ge hjälpen på plats och se till så att romer kan försörja sina familjer och slipper åka ifrån sina barn för en osäker tillvaro som tiggare i andra EU-länder. Idag stöttar vi familjer i den mestadels romska byn Horezu Poienarilor. Vi ger ekonomiskt stöd till familjer så att deras barn kan gå i skolan. Vi har även hjälpt familjer med arrende av jordbruksmark, inköp av djur och utrustning så att de har kunnat lämna en osäker tillvaro som daglönearbetare och kunnat starta verksamheter som de kan försörja sina familjer med. 



Människorna på bilderna har på ett eller annat sätt fått stöd genom Hjärta tll Hjärta. Vi har romerna på vårt hjärta och trots att vi är en liten organisation vill vi vara med och göra något åt rötterna till fattigdom, misär och utanförskap för Rumäniens romer. Både genom direkta hjälpinsatser och opinionsbildning. Vi är medvetna om att det stöd som vi ger idag bara är en liten droppe i ett stort behovshav, men vi vill vara den droppen och vi vill stödja ännu fler roch det är här du kommer in. Om du vill vara med oss i vårt arbete att förändra tiggarnas situation från grunden så ska vi se till så att dina pengar går dit de gör allra mest nytta.

Redan idag kan vi göra en sak för tiggarna som har kommit hit. Vi kan börja med att söka deras blick och ge dem ett leende och ett vänligt ord istället för att bara titta bort. Även om vi inte kan ge en slant till alla så kan vi i varje fall visa dem att vi bryr oss om dem och ser dem.

Du kan vara med och stödja Hjärta till Hjärtas arbete bland romer i Rumänien:
• Du kan bli familjestödjare för romer, rudari och fattiga rumänska familjer i Rumänien. Familjestödet är inte individuellt utan mer av karaktären gruppfadderskap. Pengarna som kommer in går till en gemensam pott och delas ut till dem som bäst behöver dem för tillfället.

• Du kan stödja skolprojektet i byn Horezu Poienarilor. Där ges romska barn en möjlighet att lära sig att läsa och skriva. Utbildning är ett av de effektivaste vapnen mot fattigdom. Tack vare skolprojektet får romska barn även ett hopp om en något bättre framtid än sina föräldrar.

• Du kan vara med och stödja uppstarten av vårt speciella Team-Roma-projekt som vi räknar med att starta upp efter sommaren. Tanken med projektet är att komma åt och göra något åt rötterna till utanförskap, misär och fattigdom bland romer.

• Kontakta oss på telefon: 013-12 46 11 eller via epost: info@hearttoheart.se om du vill veta mer om vårt arbete bland romer i Rumänien.

Text: Mikael Good, Hjärta till Hjärta, Foto: Mikael Good, Lilian Kikuchi och Rickard Klerfors, Hjärta till Hjärta