Ingen ska behöva sova ute i vinter

De flesta av oss har släktingar som på grund av missväxt och armod tvingades att emigrera från det sena 1800- och det tidiga 1900-talets fattig-Sverige och bege sig ut på en på ett kallt, stormigt hav till det förlovade landet Amerika. Resan ledde till nya möjligheter för många av nybyggarna, men för en del av dem blev guldet till sand och de sjönk allt djupare ned i fattigdom, utanförskap och misär i det nya landet. Mellan 1851 och 1920 emigrerade runt 1 miljon svenskar till USA. Drygt en femtedel av männen och kvinnorna som föddes i Sverige på 1800-talet emigrerade.

Med vårt egen historia i åtanke bör vi inte säga nej till de vågor av utsatta och fattiga människor som söker sig hit på flykt från diskriminering, krig, våld och död. Det är viktigt att vi fortsätter att vandra på medmänsklighetens och solidaritetens väg och öppnar våra hjärtan för våra medmänniskor. Ingen utsatt EU-medborgare, flykting eller hemlös ska behöva sova ute i nattkylan och riskera att bli avhyst av polisen. Det minsta vi kan göra för dem är att erbjuda tak över huvudet och en varm säng att sova i. Sverige är ett rikt land som inte har råd att låta människor få köldskador eller frysa ihjäl på våra gator i vinter.

Text och foto: Mikael Good

Öppna ditt hjärta för utsatta EU-medborgare

Förra året besökte jag byarna i Pauleasca-området i länet Arges i Rumänien varifrån många utsatta EU-medborgare som tigger i Jönköping, Linköping, Stockholm och Salzburg i Österrike kommer. Med egna ögon fick jag se den extrema fattigdom som människorna i byarna lever i. Det var nästan så att jag fick nypa mig i handen för att förstå att jag var i ett EU-land och inte i ett fjärran beläget utvecklingsland.

Människorna i Pauleasca bor i små hus som bäst kan liknas vid hyddor av spillvirke som isolerats med vass och lera. I husen finns enkla kaminer som kämpar en ojämn kamp mot nattkölden som letar sig in genom gliporna i väggarna. Många men inte alla har el, rinnande vatten saknas och dasset står på gården. Asfalten slutar där de romska byarna börjar och övergår först till en illa skött grusväg, som sedan övergår till en bäckfåra och sedan till en flodbädd, när det regnar är vägen ofarbar och lärarinnan i en av byarna kan inte ta sig till skolan. Nästan allt det som vi tar för självklart saknas i området. Det som berörde mig mest var alla barnen som växer upp under usla förhållanden och vars föräldrar i många fall hade rest bort för att tigga. 

Pauleascaborna vill jobba och göra rätt för sig. Problemet är att arbetslösheten i området är 80-90%. Tidigare har en del av dem arbetsmigrerat till Italien, Spanien och Frankrike, men när de enkla jobben som de utförde där tröt i skuggan av den ekonomiska krisen fick de söka sig nya vägar för sin försörjning. Deras migration är inte en kosmopolitisk strävan mot nya möjligheter utan en desperat åtgärd för att kunna ge sina hungrande barn ett mål mat. Kunde de försörja sig på hemmaplan skulle de inte åkt en meter. Vi måste vara beredda på att utsatta människor kommer att fortsätta att komma till Sverige i jakt på en försörjning så länge det inte finns några andra alternativ för dem. Därför är det än viktigare att vi är med och skapar alternativ för deras försörjning.

Jag förstår dem som söker sig hit, jag hade nog gjort samma sak om jag var i samma situation som dem och jag hade nog också motvilligt satt mig på gatan för att tigga om inga andra lösningar fanns. När det handlar om våra barns överlevnad är vi föräldrar beredda att göra nästan vad som helst. De flesta av oss har släktingar som på grund av missväxt och armod tvingades lämna 1800- och det tidiga 1900-talets fattig-Sverige på en resa ut på ett kallt, stormigt hav till det förlovade landet Amerika. Resan ledde till nya möjligheter för många av nybyggarna, men för en del av dem blev guldet till sand och de sjönk allt djupare ned i fattigdom, utanförskap och misär i det nya landet.

Med vårt egen historia i åtanke bör vi inte säga nej till utsatta och fattiga människor. Det är viktigt att vi fortsätter att vandra på medmänsklighetens och solidaritetens väg och öppnar våra hjärtan för utsatta medmänniskor, precis som Fredrik Reinfeldt så rakryggat vädjade till oss att göra i det tal som han höll i samband med förra årets riksdagsval. De flesta men inte alla utsatta EU-medborgare som kommer hit är romer från Bulgarien och Rumänien. Ingen av dem ska behöva sova under bar himmel i Sverige, vare sig på sommar eller vinter i ständig oro över att bli avhysta av polisen. Avhysningar är inte någon lösning, avhysningar är kostsamma och kommer bara att leda till att improviserade bostäder byggs någon annanstans.

Det minsta vi kan göra är att erbjuda tak över huvudet för dem som kommer hit. Ett boende där kommuner står för kostnaden och civilsamhället för volontärer. Men vi måste ha i åtanke att ett boende och hjälp här i Sverige bara är hjälp för stunden. Om vi vill komma till roten med den diskriminering och det utanförskap som romerna utsätts för i sina hemländer, måste vi jobba långsiktigt och målmedvetet i deras hemländer. Jag jobbar på Biståndsorganisationen Hjärta till Hjärta och vi har startat upp projekt Team Roma i både Bulgarien och Rumänien. Vi samarbetar med etablerade organisationer och myndigheter i Bulgarien och Rumänien för att ge aktivt och riktat stöd till utsatta romer och rudarer.

För att nå en långsiktig förändring tror vi att det kommer att behövas integrerade insatser inom följande fyra fokusområden:
• Utbildning för unga, alfabetiseringsprogram och yrkesutbildningar för vuxna.
• Hälsoinsatser med prioritet på småbarnsföräldrar.
• Försörjning, hjälp till självhjälp med produktion av diverse produkter för försäljning i Rumänien och Sverige samt microlån för att stimulera nyföretagandet.
• Strukturomvandlande insatser med fokus på de som saknar identitet och de som saknar ägandebevis på sina bostäder.

Behoven bland romer och rudarer är enorma i både Bulgarien och Rumänien. Tillsammans med våra samarbetsorganisationer driver Hjärta till Hjärta för närvarande 9 projekt i Bulgarien och Rumänien. Om vi hade mer resurser skulle vi kunna starta upp 15-20 nya projekt inom ett par månader. Vi har anställt 3 fältassistenter i Rumänien. De besöker utsatta människor, de träffar myndigheter, organisationer och knyter kontakter för eventuella framtida samarbeten. Fältassistenterna är unga och engagerade rumäner som brinner för att skapa förändring i sitt land och vara med och riva ned murar mellan olika folkgrupper i landet. Hjärta till Hjärta vill vara med och se till så att romerna får de verktygen som de behöver för att utbilda sig, utveckla sig och på sikt kunna bryta sig ur fattigdom och utanförskap.

Det är viktigt att all vi som tror på demokrati står upp för de mänskliga rättigheterna, men det brådskar. I Europa sveper en extrem högervind fram och den får allt fler folk och länder i sitt grepp. I Bulgarien och Ungern ekar slagord som död åt romerna på gatorna. Häromdagen fick jag färska rapporter om etniska kravaller mellan bulgarer och romer i Bulgarien huvudstad Sofia och risken för regelrätta pogromer mot romer är överhängande i landet. Det är mer än dags att vi lär oss av Europas mörka historia och inte upprepar misstagen från 1930- och 40-talet då hatet som göddes av lögn och halvsanningar satte Europa i brand.

Det är mer än dags att vi lägger historien bakom oss och inkluderar romerna i vår Europeiska gemenskap. Rom är romanesch för människa och oavsett nationalitet, etnicitet, religiösa tro eller könstillhörighet är vi alla romer och Gud älskar oss precis som vi är.

Klicka här om du vill se mitt bildreportage från Pauleasca:
https://www.flickr.com/photos/chasid68/sets/72157649562924582

Klicka här om du vill läsa mer om Hjärta till Hjärtas projekt Team-Roma: http://hjartatillhjarta.se/projekt-team-roma/

Text och foto: Mikael Good, Hjärta till Hjärta

Det offentliga rummet är till för alla som passar in

Jag var tvungen att gå in på stationen i Linköping för att med egna ögon se om det som var sagt var sant. Mycket riktigt, på varje soffa satt skyltar som påpekade att sittplatsen enbart är för resenärer med giltigt färdbevis. Jag kunde inte låta bli att att associera skylten med de förhatliga "White Only" skyltarna som tidigare fanns i USA:s segregerade Sydstater och i Aphartheidens Sydafrika.

Tanken är att skyltarna ska hjälpa till att hålla oönskade element såsom hemlösa svenskar, missbrukare, vilsna tonåringar, fattiga EU-migranter och andra trasiga själar borta från vänthallen. Jernhusen som äger vänthallen vill inte låta frusna och trötta hjärtan komma in i stugvärmen för en liten stunds värme.

Att hantera fattigdom och utanförskap ingår inte Jernhusens arbetsbeskrivning, men medmänsklig värme borde definitivt finnas på en offentlig mötesplats. Istället väljer Jernhusen att stänga dörren och tvinga ut alla dem som inte passar in i arbetsbeskrivningen rakt ut i kylan. Jernhusen har genom sitt agerande lyckats att göra Sverige till ett kallare land. Som medmänniskor har vi alla ett ansvar även företag!



Appropå något helt annat fick jag precis ett mail från den verkställande direktören på en världsomspännande TV-kanal. De är intresserade av att visa bildspelet Ederlezi i ett av sina debattprogram, om allt går vägen kan bildspelet komma att nå en mångmiljon-publik! :) Jag återkommer med mer information när jag vet mer.



Text och foto: Mikael Good

Romerna som bor granne med ett obeskrivbart underverk

Har du bevittnat en solnedgång vid Oset i Huskvarna och sett solens sista strålar smeka Vätterns milda vågor? För oss som gjort det är det en smått obeskrivbar upplevelse som är nästintill omöjlig att klä i ord. Men den amerikanske författaren Mark Twain försökte ändå att göra det omöjliga möjligt för 115 år sedan.



Sommaren 1899 kom Samuel L Clemens som är mera känd under sin pseudonym Mark Twain till Sanna som ligger ett stenkast från badplatsen Oset i Huskvarna, tillsammans med sin fru Jane och deras 19 åriga dotter Jean, för att behandla dotterns epilepsi på Sanna hälsoinstitut, som drevs av den framgångsrike sjukgymnasten Henrik Kellgren. Mark behandlades även för sin reumatism. Familjen stannade i tre månader och de vistades i huvudsak i området runt Sanna. Mark som var fascinerad av solnedgångar brukade ta kvällspromenader i området runt Sanna.

Den 6 september 1899 stod Mark på ungefär samma plats som jag tog bilden som illustrerar inlägget. Efter att han bevittnat 60 solnedgångar vid Södra Vätterstranden bestämde han sig för att försöka klä naturupplevelsen i ord:
"I shall never see another sunset to begin with it this side of heaven... This is the place to be. I have seen about 60 sunsets here; and a good 40 of them were clear and away beyond anything I had ever imagined before for dainty and exquisite and marvellous beauty and infinite change and variety. America? Italy? The tropics? They have no notion of what a sunset ought to be. And this one - this unspeakable wonder! It discounts all the rest. It brings the tears, it is so unutterably beautiful. " så skrev Mark Twain i ett brev daterat Sanna 6 september 1899.

Jag står kvar och beundrar solnedgången på den klara septemberhimlen en kort stund innan jag styr mina steg mot ställplatsen vid Oset. Dit har kommunen hänvisat romer som kommer från byar utanför industristaden Bacau i Rumänien. De har kommit hit med en förhoppning att hitta enklare jobb men har fått sätta sig ned och tigga ihop pengar till sina barns försörjning. På vägen till dem baxar jag mig förbi många av de lyxiga husbilarna som rika svenska pensionärer som besöker den pågående husvagnsmässan på Elmia kommit med.

Kontrasterna mellan de båda grupperna är milsvida trots att avståndet mellan dem bara är drygt 100 meter. Delen av ställplatsen som romerna bor på är allt annat än lyxig, de bor i skrotbilar, tält och gamla husvagnar som några vänliga själar lånat ut till dem. Ingen av de bättre bemedlade vågar närma sig romerna. Det känns som om någon byggt en drygt 100 meter bred osynlig mur mellan grupperna, en mur som effektivt håller isär dem och hindrar dem från att beblandas. 

Jag har lärt känna några av romerna ganska bra sedan min första kontakt med dem i somras. De flesta av dem har gått 4 år i skola och några av dem pratar ganska så bra engelska. Tidigare har många av dem arbetat på industrier och jordbruk i Bacau med omnejd. 2008 köptes många av de jordbruk som de arbetat på upp av utländska jordbruksföretag och när de effektiviserade produktionen fanns det inte längre arbete för romerna och de förlorade sina jobb och sin inkomstkälla.

När den ekonomiska krisen slog till mot Rumänien med full kraft för några år sedan, gick även många fabriker i området i konkurs. En del av dem som bor på Oset hade en ganska så ordnad ekonomi med romska mått mätt innan krisen. De hade hus att bo i, kläder att sätta på kroppen och mat att äta. När de blev av med jobben föll deras ekonomi snabbt samman. Det statliga skyddsnätet som vi håller som självklart är inte lika utbyggt i Rumänien. 

När de inte längre kunde försörja sig på hemmaplan bestämde de sig för att åka till Sverige för att försöka få tag på arbete. Men den typen av enklare jobb inom jordbruk och industri som de är bra på finns det tyvärr ingen efterfrågan på i Sverige. Därför har de tvingats att tigga ihop pengar till sin försörjning. De vill inte erkänna att de tigger, de skäms för att säga det, istället kallar de tiggandet för sitt arbete.

Ingen av mina nyfunna vänner på Oset vet vem författaren Mark Twain är. Och de är fullt upptagna med att försöka laga mat och täta sina tält och bilar mot den bitande nattkylan på kvällarna, än att ta sig tid att beundra de himmelska solnedgångarna som Mark Twain kallade för obeskrivbara underverk. 



Text och foto: Mikael Good

A Romale, A Chavale

Nästa år är det 40 år sedan Josef Koudelka gav ut mästerverket Gypsies. Romerna som Josef mötte och skildrade i sin bok levde många gånger i fattigdom, förtryck och utanförskap. Under de 39 åren som gått sedan Gypsies kom ut har kommunismen fallit. De flesta människorna i de östra delarna av Europa har vunnit sin frihet men tyvärr har livssituationen för många av östeuropas romer förvärrats. Idag diskrimineras och utsätts romer för hatattacker runt om i Europa, hatattacker som sänder ett obehagligt eko från de mörkaste delarna av Europas historia . 



Även om jag aldrig kommer att kunna mäta mig med Josef Koudelka arbetar jag på ett fotoprojekt som går under arbetsnamnet "A Romale, A Chavale" som syftar på att motverka den avhumanisering av romer som sker runt om i Europa och tyvärr även i Sverige. Avhumaniseringen sker i takt med att nationalistiska partier får allt större inflytande över politiken i många europeiska länder och de hetsar folk att begå hatbrott mot romer. Jag vill lyfta upp romerna och visa dem som de är. Trots att de har utsatt för förföljelse och förtryck i generationer är de ett lyckligt folk. De har gått igenom många svårigheter på vägen men trots det har de alltid nära till leenden och skratt, glädjen och musiken svetsar dem samman och har blivit ett sätt för dem att fly undan allt det hat och förtryck som de ständigt utsätts för. 



Projektet är även en liten hyllning till Josef Koudelka som i mina ögon är den största dokumentärfotografen och minoritetsskildraren som har trampat omkring på denna jord. Tanken är att jag ska presentera mitt arbete i både bok- och utställningsform under nästa år. Eventuella intäkter kommer att gå till Hjälpversamheten Hjärta till Hjärtas återvändarprogram för EU-migranter i Rumänien. 



Text och foto: Mikael Good 

Pauleasca - byn som inte finns på kartan

Många av tiggarna i Linköping kommer från den ensligt belägna byn Pauleasca i Rumänien. Trots att byn har funnits i mer än 50 år och började byggas med den gamla kommunistregimens goda minne ses den ändå en illegal bosättning. De drygt 4000 personerna som bor i byn tillhör till största del minoritetsgruppen Rudari. Tidigare har många av dem arbetat på industrier i den närliggande staden Pitesti eller som daglönare inom jord- och skogsbruk. Men sedan den ekonomiska krisen slog till mot landet har många bybor blivit arbetslösa och fått allt svårare att försörja sig.



Hjärta till Hjärtas rumänienansvarige Rickard Klerfors beskriver situationen i Paulesca med följande ord:
– Situationen i Pauleasca hör till det värsta jag har sett. Många barn är undernärda och fattigdomssjukdomar som hepatit och TBC frodas i den dåliga miljön. Bostäderna är små och dåliga. Det finns många änklingar och änkor med en tuff försörjningsbörda i byn.



Hjärta till Hjärta har arbetat i Rumänien sedan början av 1990-talet och nu planerar de för att ge oss in i ett långsiktigt biståndsprojekt som ska lyfta de drygt 4000 byborna i Paulesca ur analfabetism, fattigdom och utanförskap. Men för att lyckas är de beroende av din hjälp! Sätt in din gåva på PG 90 07 85-7 märk betalningen med "Team Roma". Tillsammans kan vi hjälpas åt att sätta Paulesca på kartan!



Här kan du läsa en artikel om tiggaren Nicolai Tamas från Paulesca som kom till Sverige med en desperat förhoppning att få tag på ett arbete för att kunna betala för sin älskade hustru Georginas sköldkörteloperation: http://chasid68.blogspot.se/2014/06/nicolai-kommer-fran-byn-som-inte-finns.html

Klicka på följande länk om du inte kan se bildspelet från Paulesca i din smartphone eller på din surfplatta: https://www.flickr.com/photos/hth1991/with/14507972643/

Text: Mikael Good. Foto: Jörgen Ljung

Paradis-Oskar från Paulesca i Rumänien

Det är inte för inte som jag kom att tänka på Paradis-Oskar i Astrid Lindgrens bok Rasmus på Luffen när jag träffade Simion på järnvägsstationen i Linköping för första gången. Simion satt med muggen framför sig och hälsade glatt på alla morgontrötta pendlare som ilade förbi på väg till sina arbetsplatser.  

De senaste veckorna har jag stannat till och pratat en stund med Simion när jag har varit på väg till och från pendeltåget. Simion tillhör den rudariska minoriteten i Rumänien och han talar inte något annat språk än Rumänska som är ett latinskt språk med många slaviska låneord. Jag har försökt kommunicera med honom på en blandning av italienska, spanska och ryska och vi har kunnat kommunicera ganska så hjälpligt.

Simion Dumitru kommer från byn Paulesca i Rumänien, han är mellan 60 och 70 år gammal, han är far till 9 barn och han har mängder av barnbarn. Tidigare har Simion och hans hustru livnärt sig på att göra riskvastar som de sålt på marknaden i staden Pitesti. Men minskad tillgång till material samtidigt som efterfrågan på riskvastar har minskat har gjort att de har fått allt svårare att försörja sig. Simion är för gammal för att få daglönarjobb på omkringliggande jordbruk och därför bestämde sig han för att åka till Sverige och tigga för att få ihop pengar till sin stora familj som lever i extrem fattigdom hemma i Rumänien.

I onsdags tog jag lite extra tid på mig med Simion. Jag plockade upp min dator satte mig ned jämte honom och visade Jessica Gow/TTs bilder från Paulesca som var med i Corren i tisdags för honom. Simion tittade och kommenterade bilderna med stort intresse och han nämnde alla personerna som var med på bilderna med namn. När jag visade bilden på en liten flickan med gul jacka som är med på ett par av bilderna för honom, sken han upp, skrattade och sa Renata med ett stort leende. Jag förstod på hans reaktion att han kände henne väl. 

I september kommer jag att åka till Paulesca för att göra reportage för hjälpverksamheten Hjärta till Hjärta som har startat upp ett arbete för åtevändande EU-migranter i byn. Simion kommer att åka tillbaka till byn i augusti och jag har bestämt med honom att jag ska försöka träffa honom och hans familj när jag besöker byn.

Simion tar sig en välförtjänt tupplur

Text och foto: Mikael Good

Det är Romernas nationaldag idag

Den 8 april firar romer över hela världen sin nationaldag till minne av den första romska kongressen som hölls i London 1971, samma dag infördes även den romska flaggan som pryder det här inlägget. Förutom att lyfta fram den romska kulturen, sedvänjorna och sitt levnadssätt vill romerna även lyfta fram den förföljelse och den diskrimineringen som de har fått och fortfarande får utstå runt om i världen. 

De romska frågorna har verkligen kommit fram i rampljuset i den nationella debatten det senaste året genom den registrering av romer i en hemlig databas som uppdagades förra året, genom Regeringens Vitbok om övergrepp och kränkningar av romer under 1900-talet och genom det ökande antalet fattiga EU-migranter av framförallt romsk härkomst som kommer hit i desperat jakt på ett arbete, men som allt som oftast hamnar som tiggare på våra gator och torg. Hjärta till Hjärta har varit en del av opinionsbildningen och vi har fått många och stora ingångar i media och bland politiker det senaste året. Bland annat hade vår medarbetare Rickard Klerfors med en debattartikel i Dagens Nyheter (DN) där han berättar om Hjärtats arbete i Rumänien och om hur vi ska kunna bryta romernas utanförskap: http://www.dn.se/debatt/sa-kan-vi-bryta-romernas-tiggeri-och-utanforskap/

I Dagens Nyheter kan du läsa ett mycket skrämmande och gripande reportage med rubriken "Livsvalen, tiggeri eller prostitution" som handlar om romernas mycket tuffa situation i Rumänien. Reportaget har skrivits av Josefine Hökberg och bilderna har tagits av den legendariska fotojournalisten Roger Turesson. Josefin och Roger vann för övrigt stora journalistpriset för reportageserien "Tiggarna i Stockholm" med motiveringen: "För att de berättade vilka livsöden som kan dölja sig bakom en tiggande hand.": http://www.dn.se/sthlm/livsvalen-tiggeri-eller-prostitution/

Hjärta till Hjärta vill vara med och lyfta fram och förändra situationen för Rumäniens romer genom opinionsbildning och direkta hjälpinsatser. Här kan du tal del av en artikel som handlar om romernas utsatta situation i Rumänien och hur man kan vara med och förändra deras livsvillkor: http://chasid68.blogspot.se/2013/10/tittar-du-ocksa-bort.html

Klicka på länken, vrid upp volymen och njut av Barcelona Gipsy Klezmer Orchestras tolkning av romernas vackra nationalsång Djelem, Djelem:

Text: Mikael Good