Öppna ditt hjärta för utsatta EU-medborgare

Förra året besökte jag byarna i Pauleasca-området i länet Arges i Rumänien varifrån många utsatta EU-medborgare som tigger i Jönköping, Linköping, Stockholm och Salzburg i Österrike kommer. Med egna ögon fick jag se den extrema fattigdom som människorna i byarna lever i. Det var nästan så att jag fick nypa mig i handen för att förstå att jag var i ett EU-land och inte i ett fjärran beläget utvecklingsland.

Människorna i Pauleasca bor i små hus som bäst kan liknas vid hyddor av spillvirke som isolerats med vass och lera. I husen finns enkla kaminer som kämpar en ojämn kamp mot nattkölden som letar sig in genom gliporna i väggarna. Många men inte alla har el, rinnande vatten saknas och dasset står på gården. Asfalten slutar där de romska byarna börjar och övergår först till en illa skött grusväg, som sedan övergår till en bäckfåra och sedan till en flodbädd, när det regnar är vägen ofarbar och lärarinnan i en av byarna kan inte ta sig till skolan. Nästan allt det som vi tar för självklart saknas i området. Det som berörde mig mest var alla barnen som växer upp under usla förhållanden och vars föräldrar i många fall hade rest bort för att tigga. 

Pauleascaborna vill jobba och göra rätt för sig. Problemet är att arbetslösheten i området är 80-90%. Tidigare har en del av dem arbetsmigrerat till Italien, Spanien och Frankrike, men när de enkla jobben som de utförde där tröt i skuggan av den ekonomiska krisen fick de söka sig nya vägar för sin försörjning. Deras migration är inte en kosmopolitisk strävan mot nya möjligheter utan en desperat åtgärd för att kunna ge sina hungrande barn ett mål mat. Kunde de försörja sig på hemmaplan skulle de inte åkt en meter. Vi måste vara beredda på att utsatta människor kommer att fortsätta att komma till Sverige i jakt på en försörjning så länge det inte finns några andra alternativ för dem. Därför är det än viktigare att vi är med och skapar alternativ för deras försörjning.

Jag förstår dem som söker sig hit, jag hade nog gjort samma sak om jag var i samma situation som dem och jag hade nog också motvilligt satt mig på gatan för att tigga om inga andra lösningar fanns. När det handlar om våra barns överlevnad är vi föräldrar beredda att göra nästan vad som helst. De flesta av oss har släktingar som på grund av missväxt och armod tvingades lämna 1800- och det tidiga 1900-talets fattig-Sverige på en resa ut på ett kallt, stormigt hav till det förlovade landet Amerika. Resan ledde till nya möjligheter för många av nybyggarna, men för en del av dem blev guldet till sand och de sjönk allt djupare ned i fattigdom, utanförskap och misär i det nya landet.

Med vårt egen historia i åtanke bör vi inte säga nej till utsatta och fattiga människor. Det är viktigt att vi fortsätter att vandra på medmänsklighetens och solidaritetens väg och öppnar våra hjärtan för utsatta medmänniskor, precis som Fredrik Reinfeldt så rakryggat vädjade till oss att göra i det tal som han höll i samband med förra årets riksdagsval. De flesta men inte alla utsatta EU-medborgare som kommer hit är romer från Bulgarien och Rumänien. Ingen av dem ska behöva sova under bar himmel i Sverige, vare sig på sommar eller vinter i ständig oro över att bli avhysta av polisen. Avhysningar är inte någon lösning, avhysningar är kostsamma och kommer bara att leda till att improviserade bostäder byggs någon annanstans.

Det minsta vi kan göra är att erbjuda tak över huvudet för dem som kommer hit. Ett boende där kommuner står för kostnaden och civilsamhället för volontärer. Men vi måste ha i åtanke att ett boende och hjälp här i Sverige bara är hjälp för stunden. Om vi vill komma till roten med den diskriminering och det utanförskap som romerna utsätts för i sina hemländer, måste vi jobba långsiktigt och målmedvetet i deras hemländer. Jag jobbar på Biståndsorganisationen Hjärta till Hjärta och vi har startat upp projekt Team Roma i både Bulgarien och Rumänien. Vi samarbetar med etablerade organisationer och myndigheter i Bulgarien och Rumänien för att ge aktivt och riktat stöd till utsatta romer och rudarer.

För att nå en långsiktig förändring tror vi att det kommer att behövas integrerade insatser inom följande fyra fokusområden:
• Utbildning för unga, alfabetiseringsprogram och yrkesutbildningar för vuxna.
• Hälsoinsatser med prioritet på småbarnsföräldrar.
• Försörjning, hjälp till självhjälp med produktion av diverse produkter för försäljning i Rumänien och Sverige samt microlån för att stimulera nyföretagandet.
• Strukturomvandlande insatser med fokus på de som saknar identitet och de som saknar ägandebevis på sina bostäder.

Behoven bland romer och rudarer är enorma i både Bulgarien och Rumänien. Tillsammans med våra samarbetsorganisationer driver Hjärta till Hjärta för närvarande 9 projekt i Bulgarien och Rumänien. Om vi hade mer resurser skulle vi kunna starta upp 15-20 nya projekt inom ett par månader. Vi har anställt 3 fältassistenter i Rumänien. De besöker utsatta människor, de träffar myndigheter, organisationer och knyter kontakter för eventuella framtida samarbeten. Fältassistenterna är unga och engagerade rumäner som brinner för att skapa förändring i sitt land och vara med och riva ned murar mellan olika folkgrupper i landet. Hjärta till Hjärta vill vara med och se till så att romerna får de verktygen som de behöver för att utbilda sig, utveckla sig och på sikt kunna bryta sig ur fattigdom och utanförskap.

Det är viktigt att all vi som tror på demokrati står upp för de mänskliga rättigheterna, men det brådskar. I Europa sveper en extrem högervind fram och den får allt fler folk och länder i sitt grepp. I Bulgarien och Ungern ekar slagord som död åt romerna på gatorna. Häromdagen fick jag färska rapporter om etniska kravaller mellan bulgarer och romer i Bulgarien huvudstad Sofia och risken för regelrätta pogromer mot romer är överhängande i landet. Det är mer än dags att vi lär oss av Europas mörka historia och inte upprepar misstagen från 1930- och 40-talet då hatet som göddes av lögn och halvsanningar satte Europa i brand.

Det är mer än dags att vi lägger historien bakom oss och inkluderar romerna i vår Europeiska gemenskap. Rom är romanesch för människa och oavsett nationalitet, etnicitet, religiösa tro eller könstillhörighet är vi alla romer och Gud älskar oss precis som vi är.

Klicka här om du vill se mitt bildreportage från Pauleasca:
https://www.flickr.com/photos/chasid68/sets/72157649562924582

Klicka här om du vill läsa mer om Hjärta till Hjärtas projekt Team-Roma: http://hjartatillhjarta.se/projekt-team-roma/

Text och foto: Mikael Good, Hjärta till Hjärta

Debattartikeln - "Tittar du också bort?" har fyllt sitt syfte

I september 2013 började jag göra research och skriva på en debattartikel om de utsatta EU-medborgarna som kommit till Sverige för att tigga. Rubriken på debattartikeln blev "Tittar du också bort?".

På tidningsredaktioner runt om i landet ställdes frågan om vilka tiggarna var, hur de kommit hit och varför? Tanken var att försöka ge svar på några av deras frågor. Men på den tiden var Hjärta till Hjärta bara en liten halvt okänd hjälporganisation från Linköping vars röst inte var så viktig i den allmäna debatten. Därför lyckades jag inte få in artikeln i någon tidning. Men jag gav inte upp och valde att publicera debattartikeln i min blogg. Hitilldags har debattartikeln haft ungefär 27.000 inklick. Många journalister och annat mediafolk har tagit del av debattartikeln och en del av dem har oblygt snott hela textstycken och vävt in dem i sina egna artiklar!

Men mig bekommer det inte. Tanken med debattartikeln var att skapa opinion för romernas situation i Rumänien och det syftet har nåtts med råge. Trots att det bara var en liten medial sten som kastades i vattnet har ringarna på vattenytan nått betydligt längre än vad jag någonsin hade kunnat drömma och hoppas på när jag tryckte på publicera-knappen den 3 oktober 2013. Med debattartikeln fick jag vara med och bereda väg och öppna dörrar för det som sedan skedde i februari 2014.

Här kan du läsa debattartikel "Tittar du också bort?": http://chasid68.blogspot.se/2013/…/tittar-du-ocksa-bort.html

Text och foto: Mikael Good

Vem tigger på våra gator och vad gör vi?

I samtal mellan representanter för Linköpings kommun och Hjärta till Hjärta föddes för drygt 12 månader sedan en idé om ett samarbete som skulle bestå av en resa till tiggarnas hembyar i Rumänien och en konferens i Linköping. Den 4 februari 2015 anordnades den första konferensen för utsatta EU-medborgare som tigger i Sverige.

Linköping är ett exempel på en kommun som har nått långt i sin strävan att hjälpa de utsatta EU-medborgarna som tigger på gatorna. Tillsammans med kommunen har Hjärta till Hjärta och Stadsmissionen skapat Linköpingsmodellen för utsatta EU-medborgare som väckt intresse runt om i landet. Kommunen har avsatt 2,5 miljoner kronor årligen till arbetet med de utsatta EU-medborgarna. I staden finns ett härbärge i Ryttargårdskyrkan som drivs tillsammans med Stadsmissionen. Den 26-29 oktober åkte representanter från Hjärta till Hjärta, Linköpings Stadsmission, Svenska Kyrkan och Linköpings kommun på en resa till Rumänien, där besökte de byarna varifrån de flesta som tigger på gatorna i Linköping kommer. Med egna ögon fick de se den fattigdom som människorna lever i.

Konferensen "Vem tigger på våra gator och vad gör vi?" som hölls i Missionskyrkan i Linköping arrangerades av Sveriges kommuner och landsting (SKL) och Linköpings kommun i samverkan med Stadsmissionen och Hjärta till Hjärta. Syftet med konferensen var att problematisera och diskutera möjliga konkreta lösningar, både i dessa människors hemländer och i Sverige. Bland föreläsarna kan nämnas Åsa Regnér, Barn-, äldre- och jämställdhetsminister, Anneli Lindahl Kenny, Sveriges ambassadör i Rumänien, Mats Åberg, Nätverket för EU-migranter, Fredrik Holertz, Svenska Kyrkan, Thomas Hammarberg, ordförande i kommissionen mot antiziganism, Martin Valfridsson, regeringens nya samordnare för utsatta EU-medborgare, Ann Wedin, Röda korset, Erik Hansson, Uppsala universitet, Lennart Gabrielsson (fp), 1:e vice ordförande i SKL med flera representanter från kommuner och civilsamhället. Konferensen var den första i sitt slag och många av föreläsarna beskrev den som en milstolpe. En av tankarna med konferensen var att diskutera vad kommuner kan och får göra för hemlösa EU-medborgare.

Drygt 350 representanter från stat, kommun, landsting och civilsamhället samlades i Missionskyrkan. Där fick de lyssna på olika föredragshållarna och diskutera hur EU-medborgare som tigger ska få hjälp, och vilka utmaningar som finns i Sverige och på deras hemmaplan i Bulgarien och Rumänien. Så här sa ministern Åsa Regnér i sitt anförande:
– Det är viktigt att inte bara se hindren, utan också möjligheten för Sverige att faktiskt nu bidra till att lösa det värsta minoritetsproblemet som funnits i Europa.
På konferensen slog SKL:s olika representanter fast att varje enskild kommun har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Kommunerna får hjälpa till med att ordna härbärgen åt tiggarna men det är inte något måste. Men om barn bor i misär är de sociala myndigheterna skyldiga att ingripa.





Efter lunch var det dags för Anders Holmefur, direktor och Rickard Klerfors, biståndsansvarig på Hjärta till Hjärta samt affärsmannen och filantropen Valentin Preda från Rumänien att berätta om deras arbete i Rumänien. Rickard var först upp i talarstolen och han gick igenom romernas historia och orsakerna till det förtryck och det utanförskap som de är utsatta för och som är en av orsakerna till den desperata migrationen. Han berättade att romernas livslängd är 15-20 år lägre än etniska rumäner och att deras arbetslöshetssiffror ligger på 70-80% och att de har lägre utbildningsnivå än övriga medborgare. Rickard poängterade att om vi vill förändra förhållandena för den romska minoriteten i Rumänien så kommer det att behövas integrerade insatser inom utbildning, hälsa, försörjning och strukturpåverkande insatser.





Anders berättade med mycket hopp och framtidstro om Team Roma-projektet. Han berättade att vår avsikt är att Team Roma-projektet ska expandera till andra orter i Rumänien och till Bulgarien och det ska den göra med hjälp av samarbete med andra biståndsorganisationer och lokala grupper som hjälper romer på ort och ställe. Anders berättade att han och Jörgen Ljung som är ordförande i Hjärta till Hjärta nyligen var i Bulgarien där de gjorde fältbesök och träffade möjliga samarbetspartners. När den rumänske affärsmannen och filantropen Valentin Preda fick ordet sa han:
– Vi affärsmän måste också bidra till samhällsutvecklingen, om vi inte gör det kommer de rika att bli rikare och de fattiga fattigare. Med min kunskap från affärsvärlden och erfarenhet av att skapa företag vill jag vara med och verka för en förändring.
Enligt Valentin är det samarbete som är nyckeln till en förändring i Rumänien och tillsammans med Hjärta till Hjärta kommer han att starta upp sociala företag som ska syfta till att skapa arbetstillfällen i tiggarnas hembyar.





Trots att alla var rörande överens om att det kommer att ta många år att komma åt och göra något åt den arbetslöshet, utsatthet och diskriminering som är en av grundorsakerna till att människor ger sig ut på en desperat migration i jakt på pengar, var ändå avslutningen av konferensen varm, optimistisk och hoppfull. I den avslutande paneldebatten påpekade Rickard Klerfors som bott och arbetat i Rumänien i 11 år att det har börjat hända en hel del positiva saker i Rumänien som ger honom hopp för framtiden och han fick medhåll av Anneli Lindahl Kenny och Thomas Hammarberg. Lennart Gabrielsson (fp), 1:e vice ordförande i SKL fick det sista ordet och han sammanfattade konferensen genom att citera Jesus:
– Allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem.





Kommunalrådet Daniel Andersson (fp) från Linköping, som är en av initiativtagarna till konferensen, var mycket nöjd efter konferensen och han hoppades att fler kommuner kommer att följa Linköpings exempel och ordna någon form av stöd till utsatta EU-medborgare som tigger på gatorna.





Text och foto: Mikael Good

Drömmen om det stora klippet

Det finns många olika orsaker till den desperata migrationen av fattiga EU-medborgare från Rumänien till Sverige. Men en av orsakerna är att människor lockas att resa när några av deras grannar och vänner "lyckas" och kommer hem med mycket pengar som de oftast använder till att sätta guldkant på sin tillvaro.

De flesta som tigger får inte ihop mer än en dryg 100-lapp per dag, men drömmen om att hitta ett arbete eller att få en stor gåva från någon vänlig svensk bär dem genom deras grå vardag och hjälper dem att uthärda sina vedermödor. Jag har förståelse för att fattiga romer och rudarer* kommer hit och tigger. I byarna som jag besökt i Rumänien ligger arbetslösheten på 80-90%. Diskrimineringen och utanförskapet som de utsätts för gör det svårt för dem att komma in i det rumänska samhället. Social- och barnbidrag är så små att de inte går att leva på och många kan inte försörja sig på något annat sätt än genom att tigga.

Det ryktas om att de som tigger får ihop betydligt större summor än 100 kronor per dag. Jag har konfronterat ryktet och frågat några personer som bor och arbetar med romer och rudarer i Rumänien. Enligt dem är det bara ett fåtal som kommer hem med mycket pengar. De allra flesta som gett sig ut på desperat migration i jakt på pengar har inte så mycket pengar kvar när alla skulder till ockrare och researrangörer har betalats. En del kan inte ens betala sina skulder och får betala med sina ägodelar. I ett fåtal fall har de till och med blivit av med sina hus när skulden krävts in. För dem blev resan som skulle förändra livet blev en resa som förde dem ännu djupare in i fattigdom.

Trots medvetenheten om att det bara är ett fåtal som lyckas ökar den desperata migrationen från Rumänien. Antalet tiggare som kommer hit ökar i takt med att antalet ockrare och researrangörer blir allt fler. Det finns indikationer på att migrationen kommer att öka kraftigt framåt våren när kylan släpper greppet om Sverige. Med det i åtanke börjar det bli akut att ta fram en nationell handlingsplan som kommunerna gemensamt kan förhålla sig till. Samarbetet mellan olika organisationer och föreningar som jobbar i Sverige eller Rumänien behöver också utökas för att undvika onödigt dubbelarbete.

Tyvärr har även våldshandlingarna mot tiggarna ökat kraftigt med mordbränder, misshandel och hot. I höstas fick en rudarisk man sätta livet till i en misstänkt mordbrand i Högdalen. Hos ordningsmakten finns en rädsla att högerextrema medborgargarden ska ta lagen i egna händer och försöka "städa" gatorna från det som de kallar icke önskvärda element. Andelen hatbrott mot romer och rudarer har ökat kraftigt de senaste åren enligt det Brottsförebyggande rådet (Brå) och då ska vi ändå ha i åtanke att de flesta hatbrotten mot romer och rudarer inte anmäls. Rädslan för ordningsmakten och för att utsättas för repressalier är mycket stor hos de romer som jag pratat med.

Mitt engagemang för romer och rudarer bottnar i att jag vill vara med och resa upp de som sitter och se till så att de får tillbaka sitt människovärde och bjuds in i den europeiska stugvärmen där de hör hemma. Även om det är självklart för mig att se och ge en slant till mina medmänniskor som tigger tror jag ändå att det bästa sättet att nå en varaktig förändring är att arbeta med opinionsbildning i både Sverige och Rumänien och att investera i utbildning, hälsovård och socialt företagande i migranternas hemländer. Det är även viktigt att se till så att romer och rudarer får äganderätt på sina bostäder och att de som är identitetslösa blir folkbokförda.

Text och foto: Mikael Good

*Rudarernas ursprung är inte klarlagt men man tror att de är före detta soldater i den Ottomanska hären som tagits som krigsfångar på 1300- och 1400-talet och som sedan använts som slavar i gruvor. Ordet Rudari är fornslaviska och betyder gruvarbetare. I vilket fall som helst talar de inte romani och har inte några romska sedvänjor eller traditioner. Rudarerna själva kallar sig inte för romer utan för rumäner. Det ryktas även om att rudarerna kan ha judiskt ursprung. 

Romerna som bor granne med ett obeskrivbart underverk

Har du bevittnat en solnedgång vid Oset i Huskvarna och sett solens sista strålar smeka Vätterns milda vågor? För oss som gjort det är det en smått obeskrivbar upplevelse som är nästintill omöjlig att klä i ord. Men den amerikanske författaren Mark Twain försökte ändå att göra det omöjliga möjligt för 115 år sedan.



Sommaren 1899 kom Samuel L Clemens som är mera känd under sin pseudonym Mark Twain till Sanna som ligger ett stenkast från badplatsen Oset i Huskvarna, tillsammans med sin fru Jane och deras 19 åriga dotter Jean, för att behandla dotterns epilepsi på Sanna hälsoinstitut, som drevs av den framgångsrike sjukgymnasten Henrik Kellgren. Mark behandlades även för sin reumatism. Familjen stannade i tre månader och de vistades i huvudsak i området runt Sanna. Mark som var fascinerad av solnedgångar brukade ta kvällspromenader i området runt Sanna.

Den 6 september 1899 stod Mark på ungefär samma plats som jag tog bilden som illustrerar inlägget. Efter att han bevittnat 60 solnedgångar vid Södra Vätterstranden bestämde han sig för att försöka klä naturupplevelsen i ord:
"I shall never see another sunset to begin with it this side of heaven... This is the place to be. I have seen about 60 sunsets here; and a good 40 of them were clear and away beyond anything I had ever imagined before for dainty and exquisite and marvellous beauty and infinite change and variety. America? Italy? The tropics? They have no notion of what a sunset ought to be. And this one - this unspeakable wonder! It discounts all the rest. It brings the tears, it is so unutterably beautiful. " så skrev Mark Twain i ett brev daterat Sanna 6 september 1899.

Jag står kvar och beundrar solnedgången på den klara septemberhimlen en kort stund innan jag styr mina steg mot ställplatsen vid Oset. Dit har kommunen hänvisat romer som kommer från byar utanför industristaden Bacau i Rumänien. De har kommit hit med en förhoppning att hitta enklare jobb men har fått sätta sig ned och tigga ihop pengar till sina barns försörjning. På vägen till dem baxar jag mig förbi många av de lyxiga husbilarna som rika svenska pensionärer som besöker den pågående husvagnsmässan på Elmia kommit med.

Kontrasterna mellan de båda grupperna är milsvida trots att avståndet mellan dem bara är drygt 100 meter. Delen av ställplatsen som romerna bor på är allt annat än lyxig, de bor i skrotbilar, tält och gamla husvagnar som några vänliga själar lånat ut till dem. Ingen av de bättre bemedlade vågar närma sig romerna. Det känns som om någon byggt en drygt 100 meter bred osynlig mur mellan grupperna, en mur som effektivt håller isär dem och hindrar dem från att beblandas. 

Jag har lärt känna några av romerna ganska bra sedan min första kontakt med dem i somras. De flesta av dem har gått 4 år i skola och några av dem pratar ganska så bra engelska. Tidigare har många av dem arbetat på industrier och jordbruk i Bacau med omnejd. 2008 köptes många av de jordbruk som de arbetat på upp av utländska jordbruksföretag och när de effektiviserade produktionen fanns det inte längre arbete för romerna och de förlorade sina jobb och sin inkomstkälla.

När den ekonomiska krisen slog till mot Rumänien med full kraft för några år sedan, gick även många fabriker i området i konkurs. En del av dem som bor på Oset hade en ganska så ordnad ekonomi med romska mått mätt innan krisen. De hade hus att bo i, kläder att sätta på kroppen och mat att äta. När de blev av med jobben föll deras ekonomi snabbt samman. Det statliga skyddsnätet som vi håller som självklart är inte lika utbyggt i Rumänien. 

När de inte längre kunde försörja sig på hemmaplan bestämde de sig för att åka till Sverige för att försöka få tag på arbete. Men den typen av enklare jobb inom jordbruk och industri som de är bra på finns det tyvärr ingen efterfrågan på i Sverige. Därför har de tvingats att tigga ihop pengar till sin försörjning. De vill inte erkänna att de tigger, de skäms för att säga det, istället kallar de tiggandet för sitt arbete.

Ingen av mina nyfunna vänner på Oset vet vem författaren Mark Twain är. Och de är fullt upptagna med att försöka laga mat och täta sina tält och bilar mot den bitande nattkylan på kvällarna, än att ta sig tid att beundra de himmelska solnedgångarna som Mark Twain kallade för obeskrivbara underverk. 



Text och foto: Mikael Good

Bajsattack mot utsatta EU-medborgare i Huskvarna

Nicolai och Consuela* kom till Sverige med en desperat förhoppning att försöka få tag på pengar till sin egen och till sina barn och barnbarns försörjning. Möjligheten för dem att få tag på ett arbete hemma i Rumänien var obefintlig. Helst av allt skulle de vilja stanna kvar hemma, ta hand om barnbarnen, odla lite grönsaker och njuta av pensionärslivets frukter efter ett långt och många gånger slitsamt arbetsliv.

I början av förra veckan upptäckte de att bilen som de bott i forslats bort under den tiden som de varit i Jönköping och tiggt. Nicolai visste inte riktigt vem det var som forslat bort bilen men han misstänkte att bilhandlaren som hade sålt skrotbilen till honom hade tagit den. I vilket fall som helst var Nicolai mycket upprörd över det som hänt och sa:

- Jag har betalat ett par tusenlappar för bilen och så kommer någon och bara tar den, hur kan någon stjäla av en man som ingenting har?
Nicolai och Consuela hade ingenstans att sova och de fick sova ute under bar himmel. Att sova ute gick ganska bra så länge som det inte regnade. Men natten mellan fredag och lördag öppnade sig himlens portar över dem och regnet vräkte ned.
- Jag sov inte en blund den natten och jag fick stå där för att skydda mig mot regnet säger Consuela och pekade mot den kommunala toaletten vars tak skjuter ut en bit och ger lite skydd mot det värsta regnet.



I lördags fick Consuela och Nicolai mat, torra kläder, madrasser kuddar och täcken samt ett tält som skyddar dem mot regnet av några vänliga svenskar. Consuela strålade av lycka och gav kvinnan som hon fick tältet av en stor varm kram. Äntligen skulle hon få sova gott igen. Med hjälp av en extra presenning som spändes över tältet hade Nicolai och Consuela ett bra skydd mot de envetna regndropparna.

Natten till måndag vaknade de av att tältet öppnades och något slängdes in. En skarp doft av avföring spred sig snabbt i tältet och Nicolai och Consuela fick famla i mörkret för att komma ut ur tältet så att de kunde tvätta av sig i en vattenpöl och få ut de sängkläderna som träffats.

Nicolai var mycket arg över det som hade hänt:

- Jag kan inte förstå hur någon kan göra så här mot oss, vi har inte gjort något ont, vad är det för en hemsk människa som gör så här mot oss?

I mina ögon är det höjden av feghet när någon ger sig på och kränker dem som är gamla, fattiga och utsatta. Jag oroas över det ökande hatet, hoten och den avhumanisering av människor som sker på den politiska högerkanten i Sverige. Kränkningarna och hatbrotten mot EU-migranter i Sverige har ökat sedan i våras enligt Brottsförebyggande rådet. I tidningar kan vi nästan dagligen läsa om EU-migranter som attackeras på olika sätt runt om i landet. De har rätt att vara här. Att tigga är inte kriminellt och EU-migranterna omfattas av den fria rörligheten som är ett av grundfundamenten i EU. De flesta EU-migranterna är romer. I Rumänien är romerna diskriminerade och behandlas i bästa fall som andra klassens medborgare. Där är det inte ovanligt att folk skriker, gör obsena gester eller misshandlar dem. Trots att det finns en del rötägg även i Sverige är vi svenskarna på det hela taget betydligt vänligare mot romerna än rumänerna. De flesta EU-migranterna som jag har intervjuat de senaste åren tycker att svenskarna är fantastiska människor men utifrån deras berättelser har jag förstått att en liten grupp svenskar utsätter dem för kränkande behandling.

SD har gått ut med påståendet att tiggeriet skulle vara organiserat. Först i sin EU-valskampanj i våras och nu i deras riksdagsvalskampanj. Enligt polisen, sociala myndigheter och frivilligorganisationer som har daglig kontakt med EU-migranter från Rumänien och Bulgarien är inte SD:s uppgifter med sanningen överensstämmande. Enligt dem finns det inte några belägg för att tiggeriet skulle vara organiserat. Med en dåres envishet hävdar SD att de har trovärdiga källor till sitt påstående. Deras källor är precis lika trovärdig för mig som de reklamprodukterna som testats av alla oberoende forskningsinstitut i Schweitz. Valkampanjen luktar unket och SD rättar in sig i det antiziganistiska ledet tillsammans med sina högerextrema kamrater i Europa.

Text och foto: Mikael Good

*Nicolai och Consuela heter egentligen något annat

Attacken mot tiggarnas läger i Huskvarna

I morse läste jag att flera bilar hade blivit vandaliserade nere vid Oset i Huskvarna och att polisen plockat in tre personer på förhör. Med vetskap om att EU-migranterna i Jönköping och Huskvarna bor på parkeringsplatsen vid Oset bestämde jag mig för att åka dit och prata med dem för att röna ut vad som hänt. 

Sedan i våras har antalet hatbrott mot tiggande romer ökat markant runt om i landet och jag var orolig för att de hade utsatts för ett hatbrott. När jag kom fram till Oset träffade jag på en romsk man som pratade flytande engelska och som kunde berätta vad som hade hänt. Den här gången var det inte ett hatbrott eller en rasistattack. Den svenska mannen som hade sålt skrotbilarna som EU-migranterna sover i på nätterna hade oväntat dykt upp på kvällen och krävt att han skulle få mer betalt än den överenskomna summan. När EU-migranterna vägrade att ge honom mer pengar blev han aggressiv och tog fram en kulhammare som han slog sönder rutorna på en av bilarna med. Sedan slet han loss registreringsskyltarna från ett par bilar och slängde in dem i sin bil. 

Det var inte EU-migranterna som ringde polisen, några andra personer i området blev varse om vad som hände och ringde genast polisen. Men innan polisen hann fram hade gärningsmannen och hans sällskap flytt i sin bil. Polisen hade dock fått en bra beskrivning på bilen och registreringsnumret vilket gjorde att de snabbt kunde spåra och stoppa den flyende bilen och gripa gärningsmännen. De släpptes dock efter förhör men misstanken mot dem kvarstår. Tyvärr är det ofta som så att EU-migranterna inte anmäler de brott som de utsätts för av rädsla för repressalier. Trots att det inte var de som ringde och anmälde brottet var många av dem riktigt skakade och sov dåligt under natten. De var rädda att gärningsmannen och hans sällskap skulle dyka upp igen för att hämnas.

EU-migranterna uppehåller sig inte olagligt på Oset i Huskvarna. De har anvisats den platsen av Jönköpings kommun, efter att de avhystes från sitt läger vid Juneleden i Jönköping. Nu har de minst en timmas promenad in till centrala Jönköping. Vecka 35 kommer Jönköpings kristna samråd, JKS att starta upp ett arbete bland EU-migranter i Pingstkyrkan i Jönköping. På tisdagar och torsdag kommer EU-migranterna att kunna äta frukost och ta en varm dusch. Det kommer även att delas ut kläder och skor till dem som behöver. Förhoppningsvis kommer även Pingstkyrkan eller Kungsportkyrkan i Huskvarna att öppna sina portar för EU-migranterna. 



Det är många som frågar mig om tiggeriet i Sverige är organiserat. Enligt polis, frivilligorganisationer och sociala myndigheter finns det inte några som helst bevis på att tiggeriet skulle vara organiserat. De flesta tiggarna drar in runt 100 kronor per dag och ungefär hälften av det går åt till mat och dryck resten skickar dem hem till sina barn i Rumänien. För en kriminell organisation är 50 kronor i vinst alldeles för lite och de tjänar betydligt mer på att smuggla cigaretter och sprit till Sverige. Sverigedemonkraternas påstående att tiggeriet är organiserat är ren och skär lögn som tydligt visar att partiet gärna sparkar på en av de mest utsatta grupperna i Europa - romerna. Om SD på allvar hade stått upp för de kristna värderingar som de säger att de bygger sin politik på hade de stått på de minsta och svagaste sida och kämpat för deras rätt!

"Amen säger jag er: Allt vad ni har gjort för ett av dessa mina minsta syskon, det har ni gjort mot mig". - Jesus

Text och foto: Mikael Good

Pauleasca - byn som inte finns på kartan

Många av tiggarna i Linköping kommer från den ensligt belägna byn Pauleasca i Rumänien. Trots att byn har funnits i mer än 50 år och började byggas med den gamla kommunistregimens goda minne ses den ändå en illegal bosättning. De drygt 4000 personerna som bor i byn tillhör till största del minoritetsgruppen Rudari. Tidigare har många av dem arbetat på industrier i den närliggande staden Pitesti eller som daglönare inom jord- och skogsbruk. Men sedan den ekonomiska krisen slog till mot landet har många bybor blivit arbetslösa och fått allt svårare att försörja sig.



Hjärta till Hjärtas rumänienansvarige Rickard Klerfors beskriver situationen i Paulesca med följande ord:
– Situationen i Pauleasca hör till det värsta jag har sett. Många barn är undernärda och fattigdomssjukdomar som hepatit och TBC frodas i den dåliga miljön. Bostäderna är små och dåliga. Det finns många änklingar och änkor med en tuff försörjningsbörda i byn.



Hjärta till Hjärta har arbetat i Rumänien sedan början av 1990-talet och nu planerar de för att ge oss in i ett långsiktigt biståndsprojekt som ska lyfta de drygt 4000 byborna i Paulesca ur analfabetism, fattigdom och utanförskap. Men för att lyckas är de beroende av din hjälp! Sätt in din gåva på PG 90 07 85-7 märk betalningen med "Team Roma". Tillsammans kan vi hjälpas åt att sätta Paulesca på kartan!



Här kan du läsa en artikel om tiggaren Nicolai Tamas från Paulesca som kom till Sverige med en desperat förhoppning att få tag på ett arbete för att kunna betala för sin älskade hustru Georginas sköldkörteloperation: http://chasid68.blogspot.se/2014/06/nicolai-kommer-fran-byn-som-inte-finns.html

Klicka på följande länk om du inte kan se bildspelet från Paulesca i din smartphone eller på din surfplatta: https://www.flickr.com/photos/hth1991/with/14507972643/

Text: Mikael Good. Foto: Jörgen Ljung

Paradis-Oskar från Paulesca i Rumänien

Det är inte för inte som jag kom att tänka på Paradis-Oskar i Astrid Lindgrens bok Rasmus på Luffen när jag träffade Simion på järnvägsstationen i Linköping för första gången. Simion satt med muggen framför sig och hälsade glatt på alla morgontrötta pendlare som ilade förbi på väg till sina arbetsplatser.  

De senaste veckorna har jag stannat till och pratat en stund med Simion när jag har varit på väg till och från pendeltåget. Simion tillhör den rudariska minoriteten i Rumänien och han talar inte något annat språk än Rumänska som är ett latinskt språk med många slaviska låneord. Jag har försökt kommunicera med honom på en blandning av italienska, spanska och ryska och vi har kunnat kommunicera ganska så hjälpligt.

Simion Dumitru kommer från byn Paulesca i Rumänien, han är mellan 60 och 70 år gammal, han är far till 9 barn och han har mängder av barnbarn. Tidigare har Simion och hans hustru livnärt sig på att göra riskvastar som de sålt på marknaden i staden Pitesti. Men minskad tillgång till material samtidigt som efterfrågan på riskvastar har minskat har gjort att de har fått allt svårare att försörja sig. Simion är för gammal för att få daglönarjobb på omkringliggande jordbruk och därför bestämde sig han för att åka till Sverige och tigga för att få ihop pengar till sin stora familj som lever i extrem fattigdom hemma i Rumänien.

I onsdags tog jag lite extra tid på mig med Simion. Jag plockade upp min dator satte mig ned jämte honom och visade Jessica Gow/TTs bilder från Paulesca som var med i Corren i tisdags för honom. Simion tittade och kommenterade bilderna med stort intresse och han nämnde alla personerna som var med på bilderna med namn. När jag visade bilden på en liten flickan med gul jacka som är med på ett par av bilderna för honom, sken han upp, skrattade och sa Renata med ett stort leende. Jag förstod på hans reaktion att han kände henne väl. 

I september kommer jag att åka till Paulesca för att göra reportage för hjälpverksamheten Hjärta till Hjärta som har startat upp ett arbete för åtevändande EU-migranter i byn. Simion kommer att åka tillbaka till byn i augusti och jag har bestämt med honom att jag ska försöka träffa honom och hans familj när jag besöker byn.

Simion tar sig en välförtjänt tupplur

Text och foto: Mikael Good

Kärleken drev Nicolai att tigga

När Nicolai blev av med sitt arbete i sviterna av den ekonomiska krisen i Rumänien föll livet för honom, hans hustru Georgiana och deras 4 barn snabbt samman. Trots att de vände och vred på slantarna fick barnen allt som oftast lägga sig med hungerknorrande magar. När Georgiana fick problem med sin sköldkörtel och behövde en operation drev kärleken till henne och barnen Nicolai till att åka till norra Europa i en desperat jakt på pengar till hennes operation.

Nicolai Tamas bor i ett fallfärdigt hus tillsammans med sin hustru Georgiana och deras barn i byn Pauleasca i Rumänien. Drömmarna som han hade som ung har grusats en efter en. Nu lever han för att hans barn ska få det lite bättre. Tillsammans med Rickard Klerfors träffade jag Nicolai och några av hans vänner över en tallrik linssoppa i Johanneskyrkan i Linköping. I kyrkans lokaler bjuds EU-migranter på lunch varje vardag mellan 11-13. Under den tiden har de även möjlighet att duscha och fräscha till sig. De rejält tilltagna portionerna på EU-migranternas tallrikar skvallrar om att lunchen förmodligen är det enda mål mat som de äter under dagen. Mellan tuggorna berättade Nicolai att han tillhör folkgruppen rudari* och kommer från byn Pauleasca i Rumänien. Trots att byn har funnits i över 50 år och byggdes med den gamla kommunistregimens goda minne räknas den ändå som en illegal bosättning och därför finns den inte med på kartan. Innan den ekonomiska krisen slog till mot Rumänien med full kraft jobbade Nicolai och några andra män från byn på en industri i den närliggande staden Pitesti. När produktionen minskade kraftigt till följd av krisen var Nicolai och hans grannar bland de första som förlorade jobben.

När Nicolai blev arbetslös försökte han försörja sig genom att jobba som daglönare i jord- och skogsbruket i området. Efter ett tag började även de arbetstillfällena att tryta och då bestämde han sig för att göra gemensam sak med 14 andra desperata släktingar och vänner från Pauleasca och åka till Nordeuropa med buss. På omvägar hade de fått reda på att det fanns gott om jobb där och att de lätt skulle kunna tjäna uppemot 7000 kronor i månaden. För de flesta av oss är det lite pengar men för dem som lever på en 1000-lapp i månaden är det en astronomisk summa. De lånade pengar till resan av en penningutlånare. Pengarna räckte till Hamburg och gruppen bestämde sig ändå för att försöka åka vidare. Efter att ha blivit avslängda från tåget av konduktören vid i stort sett varje station bestämde de sig till sist för att stanna och försöka få tag på arbete i Linköping. Nicolai hade verkligen räknat med att få tag på ett arbete i Sverige. Men hur han än försökte gick han bet och till sist var han tvungen att sätta sig i ett gathörn och försöka tigga ihop pengar till sin hustru och barns försörjning. Nicolai är en riktig grovjobbare som vill tjäna sina pengar genom arbete, att behöva förnedra sig till att tigga gjorde ont i honom.

När härbärget i Ryttargårdskyrkan i Linköping stängde i mitten av april bodde Nicolai tillsammans med sina vänner och släktingar under bar himmel eller i skydd av en bro när det regnade. På vardagarna åt han lunch i Johanneskyrkan tillsammans med andra EU-migranter. Johanneskyrkan är med i Crossroads som är ett samarbete mellan Stadsmissionen, kyrkorna och Linköpings kommun. En arbetsgivare hörde av sig till Crossroads och frågade om det fanns några EU-migranter som ville arbeta på ett ekologiskt jordburk. Nicolai var en av de lyckliga som fick arbete och han var strålande glad över att äntligen få en möjlighet att arbeta och göra rätt för sig. Jag frågade Nicolai om arbetet i Sverige skilde sig mot det arbetet som han har gjort i Rumänien?- Jag hade räknat med att gräva diken eller göra något annat tungt kroppsarbete som jag brukar göra hemma i Rumänien. Men det visade sig att det var ett sådant enkelt arbete som barnen gör. Jag är van att jobba på ordentligt och när den första dagen var över hade jag arbetat för 3 dagar. Dagen efter var jag klar med arbetet som arbetsgivaren hade räknat skulle ta minst fem dagar säger han och hans allvar bryts med ett litet snett leende. 

Nicolais arbetsgivare ville att han skaffade ett samordningsnummer så att utbetalningen av lönen skulle gå rätt och riktigt till. Jag följde med Nicolai hans vän Petre och tolken Rickard Klerfors till skatteverket i Linköping för att ansöka om ett svenskt samordningsnummer. För att få ett sådant nummer måste du ha ett nationellt ID-kort och en fast adress. Om du har det är handläggningstiden 2-3 veckor. Tyvärr tvingar den svenska byråkratin i många fall EU-migranter som saknar fast adress att jobba svart eller att bli tiggare. Hade handläggningen varit smidigare skulle säkerligen fler EU-migranter kunna få “vita” jobb och på så sätt hjälpa till att dra in skattepengar till den svenska staten och på så vis vara med och stärka statskassan. Nicolai var en av dem som hamnade mellan stolarna men tack vare Rickards envetna kamp mot den stelbenta svenska byråkratin fick han till sist sitt samordningsnummer.

Nicolai såg fram emot att fortsätta arbetet med att rensa ogräs på sparrisodlingen. På två timmar fick han ihop mer än vad han fick in på en hel dags tiggande och pantflasksamlande. Äntligen skulle resan till Sverige börja betala av sig och han såg fram emot att kunna resa hem till Pauleasca med tillräckligt med pengar på fickan till läkarvård och mediciner till sin fru. När Nicolai började få snurr på tillvaron ringde hans fru från Rumänien och berättade att hon hade blivit ännu sämre och att deras hus hade skadats vid en översvämning i slutet av maj. När Nicolai fick reda på det bestämde han sig för att genast åka tillbaka till Rumänien och ta hand om sin hustru och försöka bygga upp huset.

Familjen Tamas situation är nu ännu mer desperat än tidigare. Georgianas sjukdom har förvärrats och hon behöver operera sin sköldkörtel så snart som möjligt för att överleva. Familjen Tamas kommer även behövas en del pengar för att bygga upp sitt hus som skadades vid översvämningen. Nicolai behöver även hjälp med att köpa in de redskap som han behöver för att få ett jobb eller för att starta egen verksamhet och på så vis försörja sin familj hemma i Rumänien. 

TT-reportern Helena Ekinge och fotografen Jessica Gow besökte Paulesca för ett par månader sedan. Deras besök har resulterat i ett reportage som handlar om människorna i byn och om Hjärta till Hjärtas arbete för återvändande tiggare. Nicolai Tamas finns omnämnd i reportaget. Helena träffade bland annat Nicolais föräldrar Maria och George samt hans hustru Georginia och deras 4 barn. Läs gärna reportaget med rubriken Linköpings tiggare får hjälp i sin hemby här, där kan du även se bilder på Georgiana och barnen: http://www.corren.se/nyheter/linkoping/linkopings-tiggare-far-hjalp-i-sin-hemby-7076566.aspx

Text och foto: Mikael Good