Artikelserien om de glömda barnen i Ryssland blev en smärre succé

Det finns en del som anser att genomarbetade reportage i text och bild tillhör en svunnen tid och inte är något som vare sig tidningarna eller deras läsare är intresserade av längre. Utifrån mina egna erfarenheter håller jag inte med dem.

Anledningen till att jag inte håller med är att reportagen som jag tidigare har fått publicerade i olika tidningar både inom som utom landet har rönt stor till mycket stor respons bland läsarna. Artikelserien om de glömda barnen i Ryssland blev en smärre succé. Hitinitills har jag haft nästan 70.000 inklick till inläggen i mina bägge bloggar, vilket är en mycket bra siffra för mig. En del av reportagen och artiklarna har även publicerats i tidningar och magasin både i och utanför landet, dessa artiklar har givetvis nått en betydligt större grupp läsare. Antalet besökare från både Ryssland och USA ökar rejält när jag publicerar engelskspråkiga artiklar och lite mer än hälften av besöken har kommit från de länderna.



Jag är väldigt glad och tacksam för den positiva respons och det beröm som jag har fått från både vanligt folk som yrkesverksamma reportar och fotografer. Ert stöd har sporrat mig i mitt fortsatta skrivande. Men jag väljer att inte låta berömmet stiga mig över huvudet. Jag vill hellre peka på situationen för alla dem som jag har mött och skrivit om. Det är de som förtjänar att uppmärksammas och inte jag. Jag har inte tjänat några pengar på artikelserien. Min lön är att många av de människorna som jag skrivit om har fått den hjälp och det stöd som de behöver. Framförallt är jag tacksam för att familjecentret Grace och den ryska hjälporganisationen Big Family Mission har fått det ekonomisk stöd som de behöver för att kunna fortsätta sin viktiga verksamhet.



Jag har fått en del frågor om jag kommer att göra en uppföljning på reportaget Jayer - dödens hus. Det kommer sannolikt att bli en uppföljning men jag kommer nog inte att göra den själv. Jag har tipsat en rysk fotojournalist om Jayer och han är mycket intresserad av att ta upp stafettpinnen och göra ett mer djupgående reportage om människorna som rör sig runt Jayer över tid. Han arbetar på ungefär samma sätt som mig men han har fördelen av att han bor i nära anslutning till Jayer och kan språket vilket krävs för att kunna tränga djupare in i ämnet. Själv kommer jag att ta en liten paus från Ryssland och koncentrera mig på att skriva om romernas situation och trafficking. Men jag tycker väldigt mycket om Ryssland och dess invånare och jag hoppas att jag snart kan återvända dit.



Här följer en länklista över artiklarna som ingår i serien de glömda barnen i Ryssland:

• JAYER - dödens hus
• De glömda barnen i Ryssland
• Mirakelbabyn som gav sin mamma ett nytt liv
• En trygg famn för Lisa
• Klockan klämtar för de föräldralösa barnen
• A Oasis Of Grace In The Darkness
• Inifrån en rysk internatskola



Text och foto: Mikael Good

Hör dokumentärfoto till en svunnen tid?

Det finns en del olyckskorpar som hest kraxar ur sig att socialreportage och djuplodande dokumentärfoto hör en svunnen tid till och att de inte längre är något som vare sig tidningarna eller deras läsare är intresserade av. Jag håller inte med dem.

2013 är ett år som jag har nått ut långt och brett med mina socialreportage. Den uppmärksammade artikelserien om de glömda barnen i Ryssland har till dags dato haft över 45.000 inklick och ett par av artiklarna har publicerats i tryckta medier. Jag har fått en del uppmuntrande kommentarer från både inhemska som utländska kollegor över artikelserien. En rysk kollega tycker att min sätt att berätta i bilder är så ryskt att han bjöd mig att bli hedersmedlem i en rysk bildgrupp!



Även om det är svårt att få ut den typen av material som jag helst arbetar med i tidningar. Vet jag att intresset för socialreportage är stort. Efter att ha varit i kontakt med läsare, bildredaktörer och redaktionschefer så skulle jag faktiskt vilja sticka ut hakan lite och säga att intresset för socialreportage och dokumentärfoto fortfarande är stort i det här landet. Men dagstidningar behöver sälja annonser för att överleva och då tar ett mastigt och genomarbetat reportage för mycket dyrbar annonsplats i anspråk. Det är lättare att fylla ut tidningen med glättiga läsarlockande nonsensartiklar som inte tränger undan de livsviktiga annonserna.

Jag klagar inte. Sedan den 1 augusti arbetar jag som informationsansvarig på hjälpverksamheten Hjärta till Hjärta. Jag föredrar att jobba brett med de gåvorna som jag fått och därför passar ett informationsjobb mig som hand i handske. Inom ramen för mitt arbete har jag möjlighet att skriva artiklar och reportage till nyhetsbrev och tidningar. Trots att det är ett informationsjobb är jag lika noga med researchen som när jag arbetar med redaktionell text. För mig är det viktigt att det som jag skriver är rätt och riktigt och jag brukar dubbelkolla de uppgifterna som jag får för att se att de stämmer.



Tidigare i år skrotade jag faktiskt en text ett par dagar innan deadline och skev om den helt. I slutändan visade det sig att den informationen som jag byggde texten på var högst otillförlitlig och till stor del helt felaktig och därför tog jag beslut om att skrota texten och skriva om den helt med en annat fokus. Slutresultatet blev i mitt tycke bättre och personligare än den första texten. Du kan ta del av reportaget här: JAYER - Dödens hus

Det finns helt klart utrymme för ett svensk magasin som fokuserar på genomarbetade reportage och dokumentärfoto. Jag tror faktiskt att det på sikt skulle kunna gå att få bärighet på ett sådant magasin med hjälp av sponsorer och en och annan helsidesannons.

Text och foto © Mikael Good, All Rights Reserved

Klockan klämtar för de föräldralösa barnen

I dag kommer mängder av svenska ungdomar att ta studenten och flyga ut i verkligheten. Det är en glädjens dag för de flesta. Familj och vänner sluter manngrant upp kring studenterna och delar leende deras sprudlande glädje. Nu börjar livet på allvar och resan mot barndomens drömmar och förhoppningar ska äntligen påbörjas.

För mängder av föräldralösa barn i Ryssland har klockan redan klämtat för terminen. Deras student går i moll, den är ensam, dyster och utan hopp. För många av dem börjar en resa mot en mardröm som de inte ens kunde föreställa sig i sin vildaste fantasi. De flesta av dem har levt hela sina liv på en institution efter strikta regler och scheman, de har inte fått fatta några egna beslut, de har inte fått lära sig hur man klarar sig själva i livet. Dagen då de ska ta sin student står de där som fåglar som ska släppas fria men som aldrig har fått lära sig att flyga. De är lätta byten för alla skrupelfria rovfåglar i världen utanför barnhemmets trygga väggar. En framtid av hemlöshet, droger, alkohol, kriminalitet, fängelse, prostitution eller självmord väntar ungefär 90% av dem…

Även om framtiden för före detta barnhemsbarn ser mycket mörk ut så finns det några oaser dit de kan vända sig för att få stöd och hjälp att klara sig själva. En sådan oas är Grace Family Center som har sin verksamhet på ett rysk-ortodoxt kloster i St Petersburg. Arbetet på Grace är mycket framgångsrikt och ungefär 90% av de före detta barnhemsbarnen som fått hjälp och stöd på Grace har kunnat anpassa sig till ett normalt liv. För dem som aldrig har haft någon riktig familj är platser som Grace värda sin vikt i guld. Även om arbetet på Grace Family Center är mycket framgångsrikt är de i ett skriande behov av pengar för att kunna fortsätta sin viktiga verksamhet. 

Om du vill får du gärna stödja Grace Family Center genom att antingen ta kontakt med mig så hjälper jag dig att förmedla dina pengar via en betrodd svensk hjälporganisation eller så kan du donera pengar direkt till Grace via biståndsorganisationen Star of Hope, USA. Även om de inte själva jobbar mot Ryssland ställer de gärna upp och förmedlar pengar till Grace: Donate to Grace

Text och foto: © Mikael Good, All Rights Reserved

Mirakelbabyn som gav sin mamma ett nytt liv

Tänk dig att du bara är 17 år, höggravid, hemlös och inte har några föräldrar som du kan vända dig till, du har precis blivit utkastad från ditt studenthem, din bästa vän har vänt dig ryggen, du har ingenstans att vända dig eller ta vägen, du är helt ensam och övergiven av alla. Så var situationen för Sveta som jag träffade på familjecentret Grace i St. Petersburg.

Svetas föräldar dog i en bilolycka när hon bara var nio år. Hon hamnade på barnhemmet Svalan där hon bodde tills hon tog examen. Hon flyttade till ett studentboende i närheten av skolan i St. Petersburg och började att studera på en yrkesskola. På studenthemmet träffade hon en kille som hon blev ihop med snart var hon gravid. Ett par år tidigare hade hon fått reda på att hon aldrig skulle kunna bli gravid på grund av en medfödd defekt på livmodern. Förhållandet med pojkvännen hann dock ta slut innan hon förstod att hon var gravid, den före detta pojkvännen var inte alls intresserad av att bli pappa och han tyckte att hon skulle göra abort. 

– Först ville jag också göra abort och jag bokade in en tid på sjukhuset. Men precis innan aborten skulle utföras ändrade jag mig och bestämde mig för att barnet skulle få födas, säger Sveta och tittar blygt ned i golvet. 

Sveta visste inte om hon skulle kunna få flera barn i framtiden och därför beslöt hon att barnet skulle få födas. Men när personalen på studenthemmet där hon bodde fick reda på att hon var gravid blev hon utkastad därifrån.

Hon blev utsparkad av sin kompis

Sveta fick bo hos en kompis, men kompisen ville hyra ut rummet och tjäna pengar på det, när det visade sig att Sveta inte kunde betala för sig blev hon utsparkad. Sveta var nu både hemlös och höggravid och som en sista utväg ringde hon till sin före detta rektor på barnhemmet Svalan, hon kunde inte heller hjälpa Sveta men hon gav henne telefonnumret till familjecentret Grace i St. Petersburg. Sveta ringde till familjecentret Grace och när de svarade sa hon med ren och skär desperation i rösten:

– Jag är höggravid, jag har ingenstans att bo och det finns ingen som vill eller kan hjälpa mig.
Personalen på Grace bestämde att Sveta skulle få bo familjecentrets lägenhet och redan samma eftermiddag hämtade de Sveta. När jag besöker Grace har Sveta bott i ett rum där sedan början av september 2009. Hennes son Sergei föddes i oktober samma år. 

– Jag är mycket tacksam för att jag behöll Sergei och inte gjorde abort, det är inte säkert att jag kan få fler barn i framtiden, Sveta hämtar andan och säger, Sergei är en riktig gudagåva, en mirakelbaby, han är en frisk och mycket glad liten kille, Sveta kramar kärleksfullt om sin lilla son.

Sergei får tag på en leksakskamera och han hoppar ned från sin mammas knä och börjar ta kort på mig med den. Jag tar kort på honom med min fotoapparat och visar bilden för honom på kameradisplayen, Sergei skrattar så att han kiknar när han ser bilden på sig själv. Sergei är en glad liten kille som trivs med att stå i händelsernas centrum och på Grace finns det alltid ett vänligt knä som han kan få sitta i.



Det största som hänt i mitt liv

Sveta stormtrivs på Grace trots att det stundtals är trångt och stökigt där. Den varma kristna atmosfären och alla vänliga människor i hennes närhet som lever ut sin tro gjorde att Sveta blev avundsjuk på dem, hon ville också ha det som de hade.

– Det största som har hänt mig på Grace är att jag har tagit emot Jesus som min personliga frälsare och Herre och blivit döpt. Min mamma brukade tala med mig om Jesus när jag var liten och när jag bodde på barnhemmet brukade vi besöka kyrkan ett par gånger per år men det är först här på Grace som jag har mött människor som verkligen lever ut sin tro säger Sveta och strålar.

Trots att alla som kommer till Grace inte är kristna så brukar de flesta följa med till gudstjänsterna i den närbelägna Rysk-ortodoxa kyrkan. Prästen och nunnorna är ofta på besök på Grace, där de håller i bibelstudier och pratar med dem som bor på eller besöker centret.
När Sergei blir två år ska personalen på Grace hjälpa Sveta att få tag på en egen lägenhet där hon och hennes son kan få bo. Då ska Sergei börja på dagis och Sveta ska försöka få tag på ett arbete. I samband med att Sergei föddes så dog Svetas mormor och hon ärvde ett litet markområde som hon funderar på att sälja så att hon får ett startkapital. Gud har verkligen tagit hand om Sveta och Sergei. 

       

Kärlek och godhet är något som vi alla behöver
Grace är ett familjecenter i St. Petersburg som arbetar efter mottot: Kärlek och godhet är något som alla behöver. De har byggt upp en kristen familjegemenskap för ensamstående mammor och före detta barnhemsbarn. De ensamstående mammorna som kommer till Grace har oftast vuxit upp på barnhem. Ett av målen med verksamheten på Grace är att de som kommer dit ska få möta Jesus och bli en del av Guds stora familj. De som arbetar på Grace är noga med att inte tvinga sig på någon, även de som inte är troende är varmt välkomna att dela gemenskapen på familjecentret. Personal från Grace besöker regelbundet föräldralösa barn och ungdomar på studenthem, internatskolor och barnhem i St. Petersburg med omnejd, de predikar evangeliet för dem som vill lyssna och bjuder in barnen till gemenskapen på familjecentret, allt för att de föräldralösa barnen ska veta vart de kan vända sig när de har tagit studenten och förväntas klara sig själva. Arbetet är viktigt, särskilt i en storstad som St. Petersburg där ensamheten är utbredd och många före detta barnhemsbarn hamnar i fel sällskap. Det finns några sängplatser på Grace där de som behöver extra stöd kan få bo.

   

Om du vill får du gärna stödja Grace Family Center genom att antingen ta kontakt med mig så hjälper jag dig att förmedla dina pengar via en betrodd svensk hjälporganisation eller så kan du donera pengar direkt till Grace via biståndsorganisationen Star of Hope, USA. Även om de inte själva jobbar mot Ryssland så ställer de gärna upp och förmedlar pengar till Grace: Grace St. Petersburg

Text och foto: © Mikael Good, All Rights Reserved