Leica M8 - The Rock'n Roll Machine

Some people believe that a rangefinder camera from Leica is a camera for hipsters and collectors and not a camera for serious concert photographers. I don't listen to the believers. I use the equipment that I need to capture the pictures that I want whatever comments I might get.

There are still some self proclaimed knowers who believe that a high ISO and quick SLR from Nikon or Canon with a autofocus 70-200/2,8mm lens is the best companion for concert photography. They often believe that a manual focused rangefinder camera with a 20mm or a 50mm lens are quite useless in the challenging light conditions of a fast paced concert. I don't listen to the self proclaimed knowers. A Leica M is a Rock'n Roll Machine for me and it's my instrument for getting the pictures that I want. At concerts I like to get in close with a 20 or 50mm lens and a Leica M is perfect for that purpose.

It happens every now and then that I need a longer lens than 50mm. And in such cases I use a Sony A7 with a Konica M-Hexanon 90mm or a Carl Zeiss Sonnar 135mm. The best thing with shooting concert is that you don't need a expensive equipment. Even cheap cameras and lenses will give you good pictures as long as you get in close, follow the rythm and enjoy the music.

Click the following link if you want to see more concert-photos that has been taken with the Rock'n Roll Machine: www.flickr.com/photos/chasid68

Text and Photo: Mikael Good

Gullbrannafestivalen - Den vänliga musikfestivalen

Du har säkert sett de svarta rubrikerna på tidningarnas löpsedlar om att den ena musikfestivalen efter den andra har lagts ned på grund av svikande publikintresse. Men det finns ett par undantag och ett av de undantagen är Gullbrannafestivalen som återigen kunde ståta med ett nytt rekordår.

Den 15:e upplagan av Gullbrannafestivalen kan ståta med nytt besöksrekord, nytt campingrekord och ett nytt försäljningsrekord. Under fyra dagar spelade nästa 60 band från många olika länder på fyra olika scener. Även om de flesta besökarna var mellan 15 och 25 år så är Gullbrannafestivalen en festival för alla åldrar och smaker. Ett par hundra personer i alla åldrar arbetade frivilligt med festivalen och de gjorde allt för att besökarna skulle trivas och må bra.

Gullbrannafestivalen är inte bara en musikfestival. Det är även en mötesplats där man kan få umgås med Gud och andra människor, en mötesplats där du har möjlighet att växa i din tro, lyssna på bra musik, umgås med nya och gamla vänner och njuta av havet och stranden. Gullbrannafestivalen är en kristen festival som arrangeras av Svenska Alliansmissionens Ungdom (SAU) och Ung Tro. Festivalen är givetvis öppen även för dem som inte är kristna och den är ett utmärkt tillfälle att upptäcka ny spännande musik på.

Musiken är som sagt väldigt blandad och det är en hel del nya band som gör Sverigedebut på Gullbrannafestivalen, i år spelade bland annat Royal Tailor, Philippa Hanna, Lainey Wright och Humming People för första gången på svensk mark. För min egen del rankade jag konserten med Newworldson högst framförallt för att jag fick se gitarristen och Motownlegenden Leroy Emmanuel i aktion. Leroy har spelat tillsammans med några av de absolut största underhållarna i musikhistorien vilket du kan läsa om här: http://chasid68.blogspot.se/2013/07/den-storsta-stjarnan-stod-i-bakgrunden.html

Jag fick även möjlighet att skaka tass och byta ett par ord med Leroy backstage. Att artister har blandat sig med festivalpubliken och setts småprata med sina fans och inte bara suttit och häckat i något Green Room på backstageområdet har haft en mycket positiv inverkan på hela festivalen. Tidigare har jag varit på en hel del konserter och festivaler och det som skiljer sig mest är att jag inte har sett en enda polis, eller några påverkade personer på Gullbranna.

Man kan åka till festivalen med hela familjen och det finns gott om aktiviteter för både lite mindre och större barn. I och med att det är en städad festival behöver man inte vara allt för orolig för sina barn. Jag kände mig trygg och kunde ha samma uppsikt över barnen som hemma vid huset. Om du är nyfiken på Gullbrannafestivalen är du varmt välkommen att besöka nästa festival som går av stapeln den 3-6 juli 2014.

Klicka på den följande länken om du vill se ett bildspel bilder från Gullbrannafestivalen: http://www.youtube.com/watch?v=46ustcCSF4w

Text och foto: © Mikael Good, All Rights Reserved.

De sjöng O store Gud från toppen av Sinaiberget

Att gå i Mose fotspår till toppen av Sinaiberget är ett populärt utflyktsmål för turister på Sinaihalvön i Egypten. När jag var där i mars förra året samlades människor från i stort sett alla kontinenter uppe på toppen för att bevittna den spektakulära soluppgången. En grupp med sydkoreaner representerade Asien. I samband med att solens lät sina första strålar smeka Sinaibergets vinterkalla topp tog koreanerna tillfället i akt att stämma upp i en psalm. 




Trots att jag inte förstod deras sång kände jag genast igen melodin på psalmen som de sjöng - O store Gud. När jag tittade på soluppgången som var extra magnigik på grund av den pågående solstormen förstod jag varför de sjöng just den psalmen. O store Gud är en svensk psalm från år 1885 med text av Carl Boberg som var en svensk predikant, författare och riksdagsman.



O store Gud har översatts till en mängd olika språk. Särskilt känd och uppskattad har psalmen blivit i USA där den framförs i ett långsammare tempo än i Sverige. I samband med att Elvis Presley spelade in sången How Great Thou Art och fick en Grammy för sången år 1967 ökade sången i popularitet i Sverige där den till viss del fallit i glömska.





Jag la upp bilden på de sjungande koreanerna i en bildgrupp på Facebook, titta vem som var först med att gilla bilden :)

Text och foto: © Mikael Good. All rights reserved.

Klockan klämtar för de föräldralösa barnen

I dag kommer mängder av svenska ungdomar att ta studenten och flyga ut i verkligheten. Det är en glädjens dag för de flesta. Familj och vänner sluter manngrant upp kring studenterna och delar leende deras sprudlande glädje. Nu börjar livet på allvar och resan mot barndomens drömmar och förhoppningar ska äntligen påbörjas.

För mängder av föräldralösa barn i Ryssland har klockan redan klämtat för terminen. Deras student går i moll, den är ensam, dyster och utan hopp. För många av dem börjar en resa mot en mardröm som de inte ens kunde föreställa sig i sin vildaste fantasi. De flesta av dem har levt hela sina liv på en institution efter strikta regler och scheman, de har inte fått fatta några egna beslut, de har inte fått lära sig hur man klarar sig själva i livet. Dagen då de ska ta sin student står de där som fåglar som ska släppas fria men som aldrig har fått lära sig att flyga. De är lätta byten för alla skrupelfria rovfåglar i världen utanför barnhemmets trygga väggar. En framtid av hemlöshet, droger, alkohol, kriminalitet, fängelse, prostitution eller självmord väntar ungefär 90% av dem…

Även om framtiden för före detta barnhemsbarn ser mycket mörk ut så finns det några oaser dit de kan vända sig för att få stöd och hjälp att klara sig själva. En sådan oas är Grace Family Center som har sin verksamhet på ett rysk-ortodoxt kloster i St Petersburg. Arbetet på Grace är mycket framgångsrikt och ungefär 90% av de före detta barnhemsbarnen som fått hjälp och stöd på Grace har kunnat anpassa sig till ett normalt liv. För dem som aldrig har haft någon riktig familj är platser som Grace värda sin vikt i guld. Även om arbetet på Grace Family Center är mycket framgångsrikt är de i ett skriande behov av pengar för att kunna fortsätta sin viktiga verksamhet. 

Om du vill får du gärna stödja Grace Family Center genom att antingen ta kontakt med mig så hjälper jag dig att förmedla dina pengar via en betrodd svensk hjälporganisation eller så kan du donera pengar direkt till Grace via biståndsorganisationen Star of Hope, USA. Även om de inte själva jobbar mot Ryssland ställer de gärna upp och förmedlar pengar till Grace: Donate to Grace

Text och foto: © Mikael Good, All Rights Reserved

Mirakelbabyn som gav sin mamma ett nytt liv

Tänk dig att du bara är 17 år, höggravid, hemlös och inte har några föräldrar som du kan vända dig till, du har precis blivit utkastad från ditt studenthem, din bästa vän har vänt dig ryggen, du har ingenstans att vända dig eller ta vägen, du är helt ensam och övergiven av alla. Så var situationen för Sveta som jag träffade på familjecentret Grace i St. Petersburg.

Svetas föräldar dog i en bilolycka när hon bara var nio år. Hon hamnade på barnhemmet Svalan där hon bodde tills hon tog examen. Hon flyttade till ett studentboende i närheten av skolan i St. Petersburg och började att studera på en yrkesskola. På studenthemmet träffade hon en kille som hon blev ihop med snart var hon gravid. Ett par år tidigare hade hon fått reda på att hon aldrig skulle kunna bli gravid på grund av en medfödd defekt på livmodern. Förhållandet med pojkvännen hann dock ta slut innan hon förstod att hon var gravid, den före detta pojkvännen var inte alls intresserad av att bli pappa och han tyckte att hon skulle göra abort. 

– Först ville jag också göra abort och jag bokade in en tid på sjukhuset. Men precis innan aborten skulle utföras ändrade jag mig och bestämde mig för att barnet skulle få födas, säger Sveta och tittar blygt ned i golvet. 

Sveta visste inte om hon skulle kunna få flera barn i framtiden och därför beslöt hon att barnet skulle få födas. Men när personalen på studenthemmet där hon bodde fick reda på att hon var gravid blev hon utkastad därifrån.

Hon blev utsparkad av sin kompis

Sveta fick bo hos en kompis, men kompisen ville hyra ut rummet och tjäna pengar på det, när det visade sig att Sveta inte kunde betala för sig blev hon utsparkad. Sveta var nu både hemlös och höggravid och som en sista utväg ringde hon till sin före detta rektor på barnhemmet Svalan, hon kunde inte heller hjälpa Sveta men hon gav henne telefonnumret till familjecentret Grace i St. Petersburg. Sveta ringde till familjecentret Grace och när de svarade sa hon med ren och skär desperation i rösten:

– Jag är höggravid, jag har ingenstans att bo och det finns ingen som vill eller kan hjälpa mig.
Personalen på Grace bestämde att Sveta skulle få bo familjecentrets lägenhet och redan samma eftermiddag hämtade de Sveta. När jag besöker Grace har Sveta bott i ett rum där sedan början av september 2009. Hennes son Sergei föddes i oktober samma år. 

– Jag är mycket tacksam för att jag behöll Sergei och inte gjorde abort, det är inte säkert att jag kan få fler barn i framtiden, Sveta hämtar andan och säger, Sergei är en riktig gudagåva, en mirakelbaby, han är en frisk och mycket glad liten kille, Sveta kramar kärleksfullt om sin lilla son.

Sergei får tag på en leksakskamera och han hoppar ned från sin mammas knä och börjar ta kort på mig med den. Jag tar kort på honom med min fotoapparat och visar bilden för honom på kameradisplayen, Sergei skrattar så att han kiknar när han ser bilden på sig själv. Sergei är en glad liten kille som trivs med att stå i händelsernas centrum och på Grace finns det alltid ett vänligt knä som han kan få sitta i.



Det största som hänt i mitt liv

Sveta stormtrivs på Grace trots att det stundtals är trångt och stökigt där. Den varma kristna atmosfären och alla vänliga människor i hennes närhet som lever ut sin tro gjorde att Sveta blev avundsjuk på dem, hon ville också ha det som de hade.

– Det största som har hänt mig på Grace är att jag har tagit emot Jesus som min personliga frälsare och Herre och blivit döpt. Min mamma brukade tala med mig om Jesus när jag var liten och när jag bodde på barnhemmet brukade vi besöka kyrkan ett par gånger per år men det är först här på Grace som jag har mött människor som verkligen lever ut sin tro säger Sveta och strålar.

Trots att alla som kommer till Grace inte är kristna så brukar de flesta följa med till gudstjänsterna i den närbelägna Rysk-ortodoxa kyrkan. Prästen och nunnorna är ofta på besök på Grace, där de håller i bibelstudier och pratar med dem som bor på eller besöker centret.
När Sergei blir två år ska personalen på Grace hjälpa Sveta att få tag på en egen lägenhet där hon och hennes son kan få bo. Då ska Sergei börja på dagis och Sveta ska försöka få tag på ett arbete. I samband med att Sergei föddes så dog Svetas mormor och hon ärvde ett litet markområde som hon funderar på att sälja så att hon får ett startkapital. Gud har verkligen tagit hand om Sveta och Sergei. 

       

Kärlek och godhet är något som vi alla behöver
Grace är ett familjecenter i St. Petersburg som arbetar efter mottot: Kärlek och godhet är något som alla behöver. De har byggt upp en kristen familjegemenskap för ensamstående mammor och före detta barnhemsbarn. De ensamstående mammorna som kommer till Grace har oftast vuxit upp på barnhem. Ett av målen med verksamheten på Grace är att de som kommer dit ska få möta Jesus och bli en del av Guds stora familj. De som arbetar på Grace är noga med att inte tvinga sig på någon, även de som inte är troende är varmt välkomna att dela gemenskapen på familjecentret. Personal från Grace besöker regelbundet föräldralösa barn och ungdomar på studenthem, internatskolor och barnhem i St. Petersburg med omnejd, de predikar evangeliet för dem som vill lyssna och bjuder in barnen till gemenskapen på familjecentret, allt för att de föräldralösa barnen ska veta vart de kan vända sig när de har tagit studenten och förväntas klara sig själva. Arbetet är viktigt, särskilt i en storstad som St. Petersburg där ensamheten är utbredd och många före detta barnhemsbarn hamnar i fel sällskap. Det finns några sängplatser på Grace där de som behöver extra stöd kan få bo.

   

Om du vill får du gärna stödja Grace Family Center genom att antingen ta kontakt med mig så hjälper jag dig att förmedla dina pengar via en betrodd svensk hjälporganisation eller så kan du donera pengar direkt till Grace via biståndsorganisationen Star of Hope, USA. Även om de inte själva jobbar mot Ryssland så ställer de gärna upp och förmedlar pengar till Grace: Grace St. Petersburg

Text och foto: © Mikael Good, All Rights Reserved

Skrivande självhjälpsprofeter

När jag arbetar med en redaktionell text är det viktigt för mig att ha någon att bolla tankar med och som går igenom och korrigerar texten innan den publiceras.

Jag är mycket glad och tacksam över att jag har en mycket bra och kunnig redaktör i min absoluta närhet. En redaktör som ger mig goda råd och som ger riktigt bra synpunkter på mina texter. Jag tror att det är ganska så osvenskt att jobba mot en redaktör, många frilansande reportrar och skribenter som jag mött är i vart fall skrivande självhjälpsprofeter som blir fly förargade om de får synpunkter på sina perfekta och i sina egna ögon genomtänkta texter.

Själv är dock inte bäste dräng i det här sammanhanget och det kan vara bra att svälja stoltheten och ta ett par steg tillbaka för att senare kunna ta flera steg framåt. Internationellt är det mycket vanligt att frilansande reportar jobbar mot redaktörer. För min del är det den absolut bästa skolan som jag kan få som reporter och det arbetsförfarandet har hjälpt mig att vässa min penna betänkligt genom åren.

Min redaktör kommer säkerligen att läsa det här inlägget och då passar jag även på att rikta ett stort och varmt tack till henne för all den hjälp och det stöd som jag har fått av henne genom åren!

Text och foto © Mikael Good, All Rights Reserved

Moment 22 - En arbetssökandes klagan

Nu sitter jag åter inlåst mot min vilja på ett coachingföretag där jag tillsammans med ett 20-tal andra arbetssökande ska lära mig att söka jobb. Till mitt förfogande har jag ett segt internet och en smått antik laptop som är strippad på all användbar programvara.

Jag har dömts till att spendera tid hos en kompletterande aktör till arbetsförmedlingen som straff för att jag blev berövad mitt fasta arbete på ett orättfärdigt sätt för ett par år sedan. I en relativt stökig och dåligt ventilerad lokal ska jag försöka få tag på ett arbete. Då och då varvas sökandet med uppgifter som har en tydlig högstadieprägel. Jag har inte tillgång till någon telefon och stolen som jag sitter på blir allt mer obekväm och ryggplågande för var timma som går. Jag är inte bitter men ganska frustrerad över att inte kunna söka jobb på det sättet och i den miljön som jag själv vill.

Jag har definitivt inget emot jobbcoacher. Men de flesta jobbcoacherna som arbetsförmedlingen anlitar via kompletterande aktörer är tyvärr så kallade "light-coacher" som inte har den utbildningen eller erfarenhet som krävs. Under de åren som jag har varit arbetslös har jag haft regelbunden kontakt med en riktig jobbcoach som har en gedigen utbildning och lång erfarenhet av sitt arbete. Trots att han egentligen tar rätt så mycket betalt för sina tjänster har han ställt upp och gett mig ett och annat gott råd utan att ta betalt för det. Hans främsta råd till mig är att jag aktivt ska söka arbete och fortsätta att marknadsföra mig i sociala media samt att skriva läsvärda texter i min blogg. Han är övertygad om att en arbetsgivare slutligen kommer att få upp ögonen och anställer mig.

Nu har det dykt upp ett arbete som jag vill söka och som jag är som klippt och skuren för. Men jag kan inte söka arbetet förrän jag har kommit hem till mitt eget kontor och har tillgång till fast telefon och de programvarorna som jag behöver... Det är inte konstigt att mitt liv känns som ett moment 22 just nu...

Text och foto © Mikael Good, All Rights Reserved

Concert Photography With a Leica M

Some experts and self proclaimed knowers say that you can´t use a digitala Leica M8 at the low light conditions in a concert. I choose not to listen to them.

I set the ASA to 640 the aperture to 2,8 and the shutter speed dial to 1/60 and start capturing the flying moments with the aid of the excellent rangefinder which gives me the extra control that I need. Back in the good old days I used to use a SLR and a Tri-X 400 film set to 800 ASA with a 35mm or a 85mm lens. Today I prefer to shoot concerts with a rangefinder and a 50mm lens.



As you can see the Leica M8 is still a really good camera for concerts. My EOS 5D Mark II is a much better choice for concert photography especially in poor light conditions. But I prefer to work with my slightly obsolete Leica rangefinder cause it´s a joy to use it and I really enjoy the picture quality that it delivers. Some people might call me a hipster, but a hipster for me is someone who buys a camera to show of with. The best cameras to show of with is a professional Canon or Nikon. Ordinary people often knows that brands and if you use a big fat Canikon with a huge lens then you must be a professional photographer. For most people Leica is just some old nearly useless crap from eastern Europe. One guy even asked me if Leica was made in DDR (German Democratic Republic).



I took 20 pictures at the concert and then I sat down and enjoyed the show. The most important thing to do when you shoot concerts is to take time to enjoy the show. The artist in the pictures is Jimmy Needham who gave an excellent acoustic concert at Kungsporten in Husqvarna. Jimmy's music and his deep and very self-revealing lyrics called for reflection. He was accompanied on the stage by his guitar, harmonica and the very talented drummer Will Hunt. If you never heard of Jimmy Needham before then please click on the following link and listen to one of his best tunes: http://www.youtube.com/watch?v=6smGew7dGto



Leica M8 is still a amazing camera to shoot with. But it does have it's limitations. Used in the right conditions, the good old Leica M8 performs like a champion. However there are no perfect digital camera for every situation. Eventually I really hope that I will find a perfect camera. Until then I will stick with my Leica M8 and it´s backup the hipster fanboy Canon EOS 5D Mark II :)

Text and Photo: © Mikael Good, All Rights Reserved.

Alla tidsbesparande prylar äter upp vår tid

Ibland skulle det vara skönt att bara stänga av alla små apparater som styr våra liv genom sina i många fall ganska så onödiga skan och måsten. Hur gjorde vi egentligen innan twitter, facebook och instagram fanns? Det kanske är dags för oss att ta ett par steg tillbaka från alla tidsslukande och stressframkallande apparater som vi har fyllt våra liv med och istället ta ett par steg framåt som människor.

Att kommunicera är viktigt för oss. Vi människor är sociala varelser som i grund och botten tycker om att synas och uppmärksammas. Vi fylls med välbefinnande när någon gillar våra inlägg eller på annat sätt visar sin uppskattning över det som vi gör. Men behöver vi egentligen vara ständigt uppkopplade och leverera läsvärda blogginlägg, oneliners på twitter, skojiga eller välkammade uppdateringar på facebook och ögontjusande bilder på instagram bara för att tillgodose våra behov av att synas och uppmärksammas. Skulle det egentligen inte bara vara rätt så skönt att bara sätta sig ned och stänga av allt och bara koppla av.

Jag har valt att låta min mobil vara just en mobil telefon och inte ett bärbart litet mediacenter som jag ständigt kan koppla upp mig med. Egentligen skulle det vara enklare för mig att kapitulera inför nuets tyranni och släppa in hela världen i min mobil. Om jag hade allt i mobilen skulle jag kunna uppdaterade mitt twitterflöde en gång i timman. Då skulle säkerligen fler följa mig på twitter. Om jag kunde skriva någon välkammad vardagstrivialitet eller någon genomtänkt lustifikation på mitt facebook-konto när jag ändå bara satt på bussen skulle jag säkerligen få fler glada tummar. Om jag hade instagram skulle jag ögonblickligen kunna ladda upp mina mobilbilder. Jag kanske skulle kunna ta den bilden som blev dagens snackis?

Det är lätt att bli stressad över alla statusuppdateringar som behöver göras för att vi ska synas i flödet. Vi lever i ett samhälle som är väldigt fokuserat på nuet och det är lätt att bli stressad när vi ska försöka synas i den störtflod av information som präglar vårt samhälle. Jag kanske raljerar lite. Givetvis är vi fria att göra som vi vill med vår tid.  Men trots att jag försöker att sätta ned foten lite då och då så erkänner jag utan omsvep att jag är en slav under interaktionssamhället och det gick väldigt fort att hamna där. För sex år sedan bloggade jag inte, jag hade varken facebook eller twitter och jag använde knappt min mobiltelefon. Via min bärbara dator har jag effektivt sugits in i interaktionssamhället och det har skapat behov för mig som jag inte tidigare vare sig hade eller behövde.

Jag är medveten om mitt problem och jag försöker göra något åt det innan alla tidsbesparande prylar har ätit upp de sista små resterna av min lediga tid. Vad gjorde vi egentligen med all den överskottstiden som vi hade för bara 5-10 år sedan innan de tidsbesparande prylarna förslavade oss? Många av de nya prylarna som vi köper säljs med argumentet att de sparar tid åt oss. Men vad gör vi egentligen med all den sparade tid som vi köper på oss? Är det egentligen inte så att prylarna äter vår fritid? Och när fritiden inte längre räcker till använder många istället sin arbetstid för att kunna umgås och synas i sociala medier.

När jag tog bilden som illustrerar inlägget  i mitten av 80-talet gick det att skicka meddelanden mellan alla datorerna på skolan och det gick att via modem koppla upp sig mot ett par datorer på två andra skolor i samma stad och skicka textmeddelanden. Jag tror inte att någon av personerna på bilden ens kunde drömma om att de skulle kunna hålla kontakt med människor runt om i hela världen och kunna skicka bilder och filmer till dem via en portabel apparat som är ungefär lika stor som en miniräknare. Men å andra sidan hade vi tid till att umgås med varandra på 80-talet.

Dela gärna det här inlägget på twitter och facebook så att så många som möjligt kan få ta del av det. Tack på förhand!

Text och foto: © Mikael Good. All Rights Reserved.