Regina är arbetslös och utförsäkrad

Bara en timmas flygresa från Sverige, ligger Lettlands huvudstad Riga med nybyggda trendiga caféer och stora välfyllda, moderna shoppingcentra - där allt går att köpa för den som har pengar. Ute i ett litet flerfamiljshus på landsbygden, elva mil norr om Riga, gråter mormor Regina över en situation som hon inte kan hantera. Möt familjen Išlenktas en av många stora förlorare i den ekonomiska krisen.



Efter att ha skakat runt på mörka, snöiga och gropiga småvägar en bra stund kommer vi äntligen fram till familjen Išlenktas i Vārsts kommun. Doften av vedspis slår emot mig och trots den isande kylan utanför känns det riktigt varmt och skönt. Här bor mormor Regina, 52 år tillsammans med barnbarnen Emilija 14, Rickards 9 och Beatrise 8 år. Den lilla lägenheten saknar mycket som åtminstone jag förväntar mig; vatten hämtar de i brunnen på gården, utedasset delar de med två andra familjer och värmen kommer från vedspisen.



När vi kommer fram är stämningen hög. Det är inte var dag som familjen får besök av någon från ett annat land, de har satt på sig sina bästa kläder och gjort sig fina. De vill inte behöva skämmas över sin fattigdom, över de dåliga kläderna eller över att de måste ta emot hjälp. Men att de behöver hjälp inser jag ganska snabbt för även om mormor Regina gör allt för sina barnbarn, räcker hon inte till. De vet varken var mamma eller pappa finns och Regina är mer mamma än mormor för barnen.



Svältkur för den fattige
Till för ett år sedan hade Regina ett nattjobb som säkerhetsvakt/vaktmästare på en byggfirma, idag är hon, liksom många andra, arbetslös och utförsäkrad. Så länge hon jobbade hade familjen det ganska bra. Nu försöker de klara sig på social- och barnbidrag, totalt 2 700 kronor per månad. Hyran för lägenheten är 850 kronor och barnens skolpeng 600 kronor. Resten, drygt 1 000 kronor, går till värme, el, mat, kläder och hygienartiklar, priserna på det är ungefär som i Sverige.

Vintern är värst
För att ändå få det att gå ihop jobbar hela familjen hårt; av kommunen har de fått en liten markplätt där de kan odla potatis och grönsaker, de plockade bär och svamp i skogen som de, tillsammans med midsommar- och julkransar som Regina tillverkar, säljer på marknaden i byn. Tidigare var det en hobby men nu är det ett viktigt ekonomiskt tillskott. Allt de tjänar sparas till vintern då utgifterna på framförallt värme och el stiger.



Fler sänkningar
När hon är ensam gråter Regina över den svåra situationen. Hon vill inte gråta eller vara ledsen inför barnen, hon är rädd att de ska förlora sitt sista hopp om hon bryter ihop inför dem. Det ryktas om att både social- och barnbidrag ska sänkas ännu mer. Om det händer vet Regina inte hur familjen ska klara sig. Helst av allt vill hon ha ett jobb men det finns inga i området och hon varken kan eller vill ta ett arbete i en annan del av Lettland.
– Jag vill inte lämna barnen ensamma någon längre tid, säger hon. Deras mor lämnade dem när de var små och de är beroende av att jag finns i deras närhet.



En fin fasad
Samtalet avbryts när familjens lilla haltande pudel försöker ta min penna. Trots den svåra situationen bryter alla ut i skratt, ett hjärtligt skratt som får familjen att för en kort stund glömma sina svårigheter. Innan vi går frågar jag Regina om det är något mer hon behöver, förutom det fina Julpaket som hon fått.
– Mina barn behöver varma vinterjackor, en ny vinterjacka kostar 600 kronor, det har jag inte råd med. Regina tittar ned i golvet som om hon skäms över sin situation.
I Lettland är det viktigt att inte se fattig ut och barn som har otidsenliga eller slitna kläder blir mobbade för det.

Det är dags att fortsätta; vi säger hej då till varandra och hoppar in i bilen. På trappan står familjen länge och vinkar. På väg tillbaka till Riga kan jag inte låta bli att tänka på alla de lettiska familjer som jag träffat under dagen. Många av dem har stora skulder till gasbolag, elbolag och hyresvärdar för att de pengar som de får ihop, går till mat. I vinter riskerar många lettiska barnfamiljer att bli vräkta från sina bostäder på grund av sina skulder. Än en gång kan jag konstatera hur bra vi har det i Sverige. Trots det är vi snabba på att klaga på våra löner, på våra höga skatter och på att vi inte har råd att köpa alla de saker vi vill eller åka på de resor som vi vill...



Text och foto: © Mikael Good

Reportaget om familjen Išlenktas som jag gjorde 2009 har tidigare publicerats i Hoppets Stjärnas månadsbrev. Det var många som engagerade sig i familjens svåra situation och idag har familjen fått den hjälp och det stöd som de behöver. Jag var själv med och gjorde en återrapport 2010, förutom att det var ett kärt återseende så gick det inte att ta miste på den uppriktiga glädjen som de kände över all den hjälp och det stöd som de fått efter reportaget :) Familjen heter egentligen något annat, men med tanke på att jag publicerar reportaget i min blogg har jag valt att ändra på deras namn.

Den ekonomiska krisens stora förlorare

Du har säker hört talas om den stora ekonomiska krisen i Lettland. Men det mesta som har skrivits om Lettland i media är siffror och olika uttalanden från politiker och ekonomer eller artiklar av svenska journalister som skrivit om krisen i Lettland över en perfekt latte på något trendigt café i centrala Riga. Låt mig istället ta er med på en resa till den pittoreska lettiska medeltidsstaden Cesis, 85 km nordöst om Riga där jag mötte några av den ekonomiska krisens stora förlorare.



Hack i häl på socialarbetaren Evita från Cesis kommun och biståndsarbetaren Liana från Riga, gick jag upp för en gammal knarrande spiraltrappa i ett mycket slitet hyreshus. I dörren till en av lägenheterna möttes vi av den leende småbarnsmamman Dace Gimenes som hälsade oss välkomna. Daniela, 4 år tittade nyfiket fram i skydd av sin mamma. Vi gick genom det lilla köket och in i vardagsrummet där jag hälsade på pappa Aldis, Sandra, 2 år och lille Kristers, 11 månader. Den äldsta dottern Adrija, 6 år var i förskolan. Familjen Gimenes hade verkligen sett fram emot vårt besök, det var första gången som de fått besök av någon från ett annat land och barnen hade klätts i sina finaste kläder dagen till ära. För letter är det viktigt att hålla en fin fasad utåt och inte se fattiga ut.
– Du jobbar väl inte för en lettisk tidning, sa Dace och tittade lite oroligt på mig.
När jag förklarade att jag är en svensk frilansjournalist slappnade hon av. Familjen var orolig för vad grannarna skulle tycka om artikeln publicerades i en lettisk tidning, det är fult att vara fattig i Lettland.

   

Olämplig lägenhet för en småbarnsfamilj
De sex personerna i familjen trängs i en liten sliten enrumslägenhet på 40 kvm som är i stort behov av renovering. I rummet finns en gammal kakelugn som effektivt sprider värme i rummets alla hörn. De gulnade väggarna är fyllda med sotflagor och mögel, en smutsig blå matta ligger på parkettgolvet framför en kraftigt nedsutten och smutsig bäddsoffa som lämnat sina bästa dagar långt bakom sig. En otäck stank av urin spreds över lägenheten från toaletten på samma våningsplan, en toalett som de delade med en annan familj.
– Usch det är så smutsigt och hemskt här, du behöver väl inte ta kort på köket eller toaletten, sa mamma Dace och såg mig vädjande i ögonen när jag höjde kameran för att ta ett kort.Det lilla köket är direkt otjänligt; det är vattenskadat, fullt med mögel och definitivt inte ett kök för en småbarnsfamilj...
– Jag har försökt att få lägenheten ren och snygg inför ert besök men det går inte att få den ren hur jag än försöker sa mamma Dace.
Även om jag inte är speciellt äckelmagad avstod jag från att besöka den stinkande toaletten.

   

Inga arbeten för småbarnsföräldrar
Som småbarnsförälder skulle jag aldrig vilja bo som familjen Gimenes. Särskilt inte med en liten kille som Kristers, han smakade nyfiket på allt han hittade på golvet. Mamma Dace och pappa Aldis gör ändå allt för att hålla humöret uppe så att barnen inte ska bli alltför oroliga. Aldis är mycket plågad över situationen, han är sjukpensionär på grund av en hörselskada men vill ändå ha ett arbete så att han kan göra rätt för sig och inte vara beroende av bidrag och andra människors välvilja.
– Ingen vill anställa en småbarnsförälder. De vi känner som har jobb får dessutom sämre och sämre lön och vissa månader får de ingen lön alls..., sa Dace med tårar i ögonen.
Jag tog upp kameran och tog en bild på barnen och Daniela var snabbt framme och ville titta på bilden på kameradisplayen, hon kommenterade bilden på klingande lettiska och skrattade så att hon kiknade. Daniela påminde mig en hel del om min dotter Marcia som är i samma ålder, de har samma glimt i ögat och samma nyfikenhet på omvärlden.

Märkligt skuldsystem
Med el och värme kostar lägenheten 1 500 kronor per månad, men den är ändå för dyr för familjen Gimenes som flyttade till Cesis från en mindre kommun för ett år sen i hopp om att hitta arbete. Aldis sjukpension är på 1 125 kronor och mamma Dace får just nu föräldrapenning på 1 500 kronor per månad för sonen Kristers. När han fyller ett år, upphör den och övergår i ett barnbidrag på endast 120 kronor per barn.
– Jag vet inte hur vi ska klara oss när föräldrapenningen upphör, vi kommer inte att ha råd med mat till barnen. Min äldsta dotter Adrija har talstörningar och behöver hjälp av en logoped, men det har vi heller inga pengar till.

Familjen Gimenes är i stort behov av socialhjälp men för att få den hjälpen måste de först bli skrivna i Cesis, det hade inte varit några problem om inte hyresvärden hade satt sig på tvären och vägrat. Hyresvärden kräver att familjen först ska betala den före detta hyresgästens elskuld på 2 250 kronor för att han ska gå med på att skriva dem på lägenheten och det är pengar som familjen omöjligt kan få fram. Den förre hyresgästen bara lämnade lägenheten och ingen vet var han befinner sig. Även om det låter märkligt i våra öron är det helt lagligt i Lettland att kräva nya hyresgäster på gamla hyresgästers skulder.
Jag frågade varför inte familjen också lämnade lägenheten och skulden bakom sig?
– Var ska vi då bo med våra barn i vinter? svarade Dace.

   

Den ekonomiska krisens stora förlorare
– Vi skulle vilja få tag på ett billigt boende i utkanten av staden eller på landet, så att barnen kan springa fritt, nu är jag orolig varje gång som vi går ut på grund av trafiken. Vi skulle också vilja odla vår egen potatis och egna grönsaker för att hålla nere på kostnaderna.
Med matpriser som är lika höga som i Sverige är det svårt för familjen att få matpengarna att räcka till, de har oftast bara råd att köpa basvaror som potatis, bröd och lök.

Jag sa hej då och lämnade familjen Gimenes. För mig kändes det som om jag hade satts i en tidskapsel och transporterats tillbaka till det Fattigsverige som min gamla mormor växte upp i på 1920-talet och så många gånger berättat om för mig.

Uppriktig medkänsla för dem med stora hjälpbehov
Socialarbetaren Evita är förtvivlad över familjen Gimenes situation och försöker göra allt som står i hennes makt för att hjälpa dem. Då socialtjänstens regelverk hindrade henne från att hjälpa familjen Gimenes tog hon kontakt med biståndsarbetare Liana från Riga och via henne har familjen fått nödhjälp i form av mat, kläder, hygienprodukter och även leksaker. Det som främst slog mig vid mitt besök i Cesis var socialtjänstens stora engagemang i sina klienter, trots att arbetsbördan nästan fördubblats sedan årets början och lönerna sänkts med uppemot 40% samtidigt som socialtjänsten får allt mindre pengar till sin verksamhet. I Cesis drivs socialassistenterna av en uppriktig medkänsla för dem med stora hjälpbehov. De vill ogärna ge pengar i handen. Istället betalar de en stor del av hyran och köper in basvaror och vitaminpiller till barnen samt står för skolpeng och dagisavgifter om så behövs. Familjen Gimenes är en skötsam familj som vill göra rätt för sig men många fattiga familjer i området plågas av att pappor och i en del fall även mammor tar till flaskan för att dränka sina sorger med påföljd att barnen far mycket illa, därför vill socialtjänsten ogärna ge sina klienter pengar då risken är stor att de sups upp.

Lettlands sak är vår
Letterna ville snabbt bli ett nordeuropeiskt land efter självständigheten 1991 men de glömde att bygga en stabil ekonomisk grund fri från mutor och korruption som tidigare hade präglat Sovjetunionens ekonomi. Landets snabba tillväxt var i mångt och mycket ett luftslott som pumpades upp av de svenska storbankernas frikostiga lån utan säkerhet. Nu har luften helt gått ur den lettiska ekonomin och de är tvungna att gå igenom ett stålbad av värsta sort för att åter få igång ekonomin och för att uppfylla de tuffa kraven som EU, IMF och Sverige har ställt på landet i samband med de nödlån på 7,5 miljarder Euro som Lettland tagit för att reda upp sin ekonomi. Den svenska kronans dåliga värde beror i mångt och mycket på att marknaden har förlorat förtroendet för de svenska storbankerna pga deras frikostiga och i många fall rent dumdristiga utlåning i Baltikum. I Lettland var det bara 15% av befolkningen som drogs med i lånekarusellen men det är de övriga 85% som får betala för kalaset i form av kraftiga neddragningar i de offentliga utgifterna.

Familjen Gimenes heter egentligen något annat men då jag valt att publicera reportaget i min blogg har jag valt att ändra på deras namn. Sedan mitt reportage om familjen publicerades i tidningen Världen Idag har familjen Gimenes fått mycket hjälp och stöd. De bor nu i en betydligt bättre lägenhet i en annan lettisk stad. Föräldrarna är fortfarande arbetslösa. Men Dace har haft en del ströjobb som konditor och Aldis har fått hjälp att köpa en hörapparat.



Text och foto: © Mikael Good, 2009. All rights reserved.

Reportaget har tidigare publicerats i tidningen Världen Idag.

Minst 500 timmars ideellt arbete

Som bekant är jag mellan jobben men det hindrar mig inte från att jobba ideellt när jag inte söker jobb. Det här året har jag jobbat minst 500 timmar ideellt för olika hjälporganisationer. Jag tror att det är viktigt att hålla sig sysselsatt med något vettigt när man är mellan jobben.

Jag har skrivit ihop och tagit fram texter och bilder för publicering på webben, i månadsbrev, tidningar och till olika kampanjer. Arbetet har jag gjort med min egenhändigt inköpta utrustning och ser man till värdeminskningen har jag i princip fått betala för att arbeta. 

Men jag klagar inte, jag känner mig faktiskt lite stolt. Jag har fått reda på att reportagen om familjerna som jag har gjort till månadsbreven har dragit in mer pengar än förväntat och att de har varit mycket uppskattade bland läsarna. Pengarna som har samlats in har gått till dem som verkligen behöver pengarna och bara vetskapen om att jag har fått vara med och förändra livet för många av mina behövande medmänniskor är betalning nog för mig.

Ideellt arbete i alla ära men det skulle inte vara fel om jag snart får lön för all min möda genom att jag får ett arbete som jag får betalt för att göra. Arbetaren är som bekant värd sin lön och mitt opublicerade material det börjar sakta men säkert att tryta.

Nu ser jag med spänning fram emot återrapporterna från de olika familjerna som jag har skrivit om i månadsbreven. Även om jag inte får göra återrapporterna själv denna gången så är det alltid lika spännande att få reda på vad som har hänt med familjerna som jag tidigare har besökt och skrivit om :)

Mazel tov :)

Text och foto: Mikael Good

Det här kan bli ett av mina bästa reportage

Jag har precis avslutat ett reportage om ett äldre par som jag träffade på den lettiska landsbygden för ett par år sedan. Bilderna är bra men frågan är om inte texten kommer att bli en av de bästa som jag har skrivit.



Jag känner verkligen för det äldre lettiska paret särskilt med tanke på allt elände som dessa vänliga, trevliga och älskvärda människor har fått gå igenom i livet. Nu är det egentligen tid för dem att få luta sig tillbaka och njuta av de få åren som de har kvar i livet men på grund av den kraftiga ekonomiska depressionen i Lettland fortsätter bara deras problem… Jag vill få ut deras berättelse och en glimt av deras historia så att de kanske, kanske kan få den värdiga ålderdom som de så väl är värda efter allt sitt slit.

Jag hoppas verkligen att jag ska kunna fortsätta mitt arbete i Lettland. Men jag skulle behöva få tag på en sponsor eller få en kortare projektanställning som reporter av någon tidning eller biståndsorganisation. Mitt kontaktnät i Lettland är stort och jag har en djup inblick i landets historia och sociala system. Om du anlitar mig får du en person som fungerar som reporter, fotograf och redigerare men det bästa är att du bara behöver betala för en person!



Text och foto: © Mikael Good. All rights reserved.

En varm hälsning från ett kallt och vintrigt Lettland

Trots att det bara är slutet av november har snön och kylan redan tagit ett ordentligt grepp om landsbygden. Människorna som vi möter är ordentligt påpälsade och ifrån husen stiger små rökpelare upp ur skorstenarna. Många har installerat kaminer i sina lägenheter för att kunna hålla in på uppvärmningskostnaden.

Jag kommer fram till ett hyreshus från början 80-talet i ett kolchos-område i utkanten av samhället Baldone i södra Lettland. Där ska Ivars och Liana som jobbar för Hoppets Stjärna i Lettland och jag överlämna ett välpackat julpaket från en Göran och Solveig i Göteborg till Inga, hennes dotter Amanda två år och hennes far Janis.Pappan i familjen lämnade Inga när Amanda var nyfödd och nu har han knappt någon kontakt med sin dotter. Ingas pappa Janis som är pensionär förstod att dottern skulle få det svårt ekonomiskt och han erbjöd därför henne den hjälp som han kunde ge. Janis har en låg pension men genom att han flyttade in i ett rum hemma hos sin dotter kunde de dela på hyres- och elkostnaden.

Janis och Amanda tycker mycket om varandra och under den tiden som jag är hemma hos familjen skojar och busar de en hel del och Amanda går inte många steg från sin morfars varma och trygga famn. Janis tar ett stort ansvar för Amanda och han passar henne när Inga behöver åka iväg och jobba på specialskolan i Baldone där hon har en timanställning som elevassistent. Även om Janis och Inga delar på alla kostnader har de svårt att klara sig ekonomiskt, när hyran och elen är betald blir det inte mycket pengar över till mat. På sommaren kan de köpa billiga potatis samt grönsaker och frukt på den lokala marknaden men på vintern stiger priserna på maten. De har därför oftast inte råd att äta annat än gröt till frukost och potatis eller soppa till lunch och middag.

Därför betyder ett välpackat julpaket från Sverige mycket för dem. Nu kan de äta en mer varierad kost i en månad och de har tillräckligt med godsaker för att kunna bjuda till med en liten fest på julafton. Framförallt är det viktigt för familjer som lever på den yttersta marginalen att någon ser dem och bryr sig om dem i deras svåra situation.
– Vi vill rikta ett stort tack till Göran och Solveig från Göteborg för julpaketet som ni gav oss och vi sänder en varm hälsning till er, vi kan inte finna nog med ord för att tacka er för er omtanke och kärlek. Säger Inga glatt och tittar nöjt på det välfyllda julpaketet.
Det är dags för mig och Liana att gå vidare till nästa familj och jag säger adjö till familjen. Janis och Amanda står sedan länge i fönstret och vinkar till mig och Liana.


Morfar Janis och Amanda © Mikael Good, 2010

Här kan ni se ett bildspel från mitt besök hos familjen:
http://www.youtube.com/watch?v=tbu664Pp6FE&feature=youtu.be

Jag har varit i Lettland i många år. Den stora skillnaden nu mot tidigare är att familjer som har arbete inte längre kan klara sig på sina inkomster utan behöver extra stöd. I skuggan av den ekonomiska krisen har de offentliganställdas löner sänkts med uppemot 40 procent samtidigt som priserna för mat, kläder, husrum, el och uppvärmning har stigit. De om inte har något jobb har det ändå tuffare och många småbarnsfamiljer riskerar att ställas på bar backe då de inte längre har råd att betala sina uppvärmnings- och hyreskostnader. Svenska lärare brukar klaga på att de bara tjänar 25000 kronor i månaden, i Lettland tjänar många lärare inte mer än 2000 kronor...


Amanda © Mikael Good, 2010

Det är svårt för oss svenskar att förstå den fattigdom och den nöd som finns i vårt östra grannland särskilt som våra medier är riktigt dåliga på att rapportera om den. Lettland är inne i en djup ekonomisk recession liknande den vi hade i Sverige på 1930-talet. Lettland är faktiskt det land i EU som har drabbats hårdast av den ekonomiska krisen, men letterna gör inte så mycket väsen av sig och därför har vi svenskar inte förstått den fulla vidden av den ekonomiska depressionen i Lettland. Jag har varit i Lettland många gånger och den stora skillnaden nu mot tidigare är att många som har jobb nu behöver extra stöd för att klara sig. De offentliganställdas löner har sänkts med upp till 40 procent samtidigt som priserna för mat, hyra och el har stigit. Många letter som har ett arbete tjänar inte mer än drygt 2000 kronor i månaden. När de som har ett arbete har svårt för att klara sig så har de som är utan arbete det ännu tuffare idag är drygt 20 procent av letterna arbetslösa en del obekräftade uppgifter talar om en arbetslöshet som ligger på mellan 30-40 procent.

Text och foto: Mikael Good

En julhälsning från ett litet gult hus utanför Vecumnieki

Vi svänger av den skumpiga vägen på den lettiska landsbygden en liten bit från samhället Vecumnieki och åker in på en liten skogsväg, när Ivars, Liana och jag åkt ett par hundra meter ser vi ett gammalt slitet gult hus som tornar upp sig framför oss. Vi är framme hos ännu en behövande lettisk familj med ett välfyllt julpaket från Sverige. En vänlig kvinna i 40-års åldern kommer ut ur huset och hälsar oss välkomna in i stugvärmen.


Armanda © Mikael Good, 2010

Kvinnan presenterar sig som Armanda och hon bor tillsammans med sin dotter Sonora 11 år och sönerna Helvis 10 år och Rainers 6 år i det lilla gula huset. Barnen är i skolan och på dagis vid tiden för vårt besök. Armanda jobbar som personlig assistent i omsorgscentret i det lettiska samhället Vecumnieki. Pappan i familjen lämnade dem när Rainers var nyfödd och de vet inte riktigt var han befinner sig idag. Även om huset som de bor i är litet är det ett flerfamiljshus och det bor ett pensionärspar i den andra änden av huset.


Sonora © Mikael Good, 2010


Rainers © Mikael Good, 2010

Familjen bor billigt och de kan få tag på billig ved från grannarna, de har även lite mark som de kan odla potatis och grönsaker på under våren och sommaren, men trots det har de svårt att få pengarna att räcka till. De 1950 kronorna som Armanda tjänar per månad och det lilla barnbidraget på 105 kronor per barn räcker inte så långt, det blir inte mycket pengar över till mat när hon har betalat alla räkningar. Skolundervisningen är fri men Armanda måste betala för allt förbrukningsmaterial i skolan såsom läroböcker, anteckningsböcker, pennor, tvål, toalettpapper samt en externatavgift för slitage på skolan.


Liana och Armanda © Mikael Good, 2010

Under vårt samtal frågar jag Armanda vad hon helst av allt skulle vilja ha, hon svarar:
- Jag önskar verkligen att jag hade tillgång till rinnande vatten, det skulle underlätta mycket, särskilt på vintern då det kan vara besvärligt att få upp vattnet ur brunnen.
Familjen har utedass och vattnet får de som sagt hämta i brunnen. När Armanda ska tvätta får hon först hämta vatten i brunnen och låta det stå inne vid kakelugnen tills det är rumstempererat, sedan får hon slå i det i tvättmaskinen. En spann går åt för att tvätta och en spann går åt för att skölja. Tvätten hänger hon på tork utomhus eller vid kakelungen.
- Vintern kom tyvärr tidigt i år, säger Armanda med ett litet leende och pekar ut mot klädstrecket, där det hänger ett antal stelfrusna klädesplagg, jag ska plocka in dem när det blir lite mildare väder.


Klädstrecket © Mikael Good, 2010


Armanda är mycket tacksam för julpaketet och hon packar ur varenda vara och väger dem länge i handen. Innan vi ska gå plockar hon tillbaka alla varorna i paketet igen och när jag frågar henne varför hon gör så säger hon.
- Mina barn kommer att älska att få packa upp det här paketet när de kommer hem från skolan, säger Armanda glatt och tittar nöjt på det välfyllda julpaketet.

© Mikael Good, 2010


© Mikael Good, 2010
En vanlig fråga som jag får är: - Kommer hjälpen verkligen fram till dem som behöver den? Det är helt klart en berättigad fråga, om jag själv ger en gåva så vill jag alltid att den kommer fram och inte hamnar i händerna på skrupelfria svartabörsmånglare! Mitt svar om hjälpen kommer fram till dem som behöver den mest i Lettland är ett rungande ja!!!

Hoppets Stjärnas samarbetspartners i Lettland, Velku Fonds drivs av Ivars och Liana Velks, de är de mest omsorgsfulla och hederliga människor som jag någonsin mött. Deras stora engagemang för de minsta och svagaste av sina landsmän är enormt och deras namn möts av stor respekt bland handikappsorganisationer samt bistånds- och socialarbetare runt om i Lettland. Skulle alla människor vara som Ivars och Liana så är jag övertygad om att vi inte skulle ha några problem på vår jord och jag är tacksam för att jag har fått lära känna dem! Ivars och Liana är sanna föredömmen i en allt mer egoistisk och självcentrerad värld!


© Mikael Good, 2010



Text och foto: Mikael Good, 2010

591 Exhibition: Mikael Good - Greetings from Latvia - Sveicieni no Latvija!

591 Exhibition: Mikael Good - Greetings from Latvia - Sveicieni no Latvija!