fredag 17 december 2010

En julhälsning från ett litet gult hus utanför Vecumnieki



Vi svänger av den skumpiga vägen på den lettiska landsbygden en liten bit från samhället Vecumnieki och åker in på en liten skogsväg, när Ivars, Liana och jag åkt ett par hundra meter ser vi ett gammalt slitet gult hus som tornar upp sig framför oss. Vi är framme hos ännu en behövande lettisk familj med ett välfyllt julpaket från Sverige. En vänlig kvinna i 40-års åldern kommer ut ur huset och hälsar oss välkomna in i stugvärmen.


Armanda © Mikael Good, 2010

Kvinnan presenterar sig som Armanda och hon bor tillsammans med sin dotter Sonora 11 år och sönerna Helvis 10 år och Rainers 6 år i det lilla gula huset. Barnen är i skolan och på dagis vid tiden för vårt besök. Armanda jobbar som personlig assistent i omsorgscentret i det lettiska samhället Vecumnieki. Pappan i familjen lämnade dem när Rainers var nyfödd och de vet inte riktigt var han befinner sig idag. Även om huset som de bor i är litet är det ett flerfamiljshus och det bor ett pensionärspar i den andra änden av huset.


Sonora © Mikael Good, 2010


Rainers © Mikael Good, 2010

Familjen bor billigt och de kan få tag på billig ved från grannarna, de har även lite mark som de kan odla potatis och grönsaker på under våren och sommaren, men trots det har de svårt att få pengarna att räcka till. De 1950 kronorna som Armanda tjänar per månad och det lilla barnbidraget på 105 kronor per barn räcker inte så långt, det blir inte mycket pengar över till mat när hon har betalat alla räkningar. Skolundervisningen är fri men Armanda måste betala för allt förbrukningsmaterial i skolan såsom läroböcker, anteckningsböcker, pennor, tvål, toalettpapper samt en externatavgift för slitage på skolan.


Liana och Armanda © Mikael Good, 2010

Under vårt samtal frågar jag Armanda vad hon helst av allt skulle vilja ha, hon svarar:
- Jag önskar verkligen att jag hade tillgång till rinnande vatten, det skulle underlätta mycket, särskilt på vintern då det kan vara besvärligt att få upp vattnet ur brunnen.

Familjen har utedass och vattnet får de som sagt hämta i brunnen. När Armanda ska tvätta får hon först hämta vatten i brunnen och låta det stå inne vid kakelugnen tills det är rumstempererat, sedan får hon slå i det i tvättmaskinen. En spann går åt för att tvätta och en spann går åt för att skölja. Tvätten hänger hon på tork utomhus eller vid kakelungen.
- Vintern kom tyvärr tidigt i år, säger Armanda med ett litet leende och pekar ut mot klädstrecket, där det hänger ett antal stelfrusna klädesplagg, jag ska plocka in dem när det blir lite mildare väder.


Klädstrecket © Mikael Good, 2010

Armanda är mycket tacksam för julpaketet och hon packar ur varenda vara och väger dem länge i handen. Innan vi ska gå plockar hon tillbaka alla varorna i paketet igen och när jag frågar henne varför hon gör så säger hon.
- Mina barn kommer att älska att få packa upp det här paketet när de kommer hem från skolan, säger Armanda glatt och tittar nöjt på det välfyllda julpaketet.


© Mikael Good, 2010


© Mikael Good, 2010
En vanlig fråga som jag får är: - Kommer hjälpen verkligen fram till dem som behöver den? Det är helt klart en berättigad fråga, om jag själv ger en gåva så vill jag alltid att den kommer fram och inte hamnar i händerna på skrupelfria svartabörsmånglare! Mitt svar om hjälpen kommer fram till dem som behöver den mest i Lettland är ett rungande ja!!!

Hoppets Stjärnas samarbetspartners i Lettland, Velku Fonds drivs av Ivars och Liana Velks, de är de mest omsorgsfulla och hederliga människor som jag någonsin mött. Deras stora engagemang för de minsta och svagaste av sina landsmän är enormt och deras namn möts av stor respekt bland handikappsorganisationer samt bistånds- och socialarbetare runt om i Lettland. Skulle alla människor vara som Ivars och Liana så är jag övertygad om att vi inte skulle ha några problem på vår jord och jag är tacksam för att jag har fått lära känna dem! Ivars och Liana är sanna föredömmen i en allt mer egoistisk och självcentrerad värld!


© Mikael Good, 2010



Text och foto: Mikael Good, 2010

Inga kommentarer: