De utsatta EU-medborgarna som bor på Oset i Huskvarna har ett avhysningsbeslut från Jönköpings kommun hängande över sig. Kommunen har bestämt sig för att avhysa EU-medborgarna var helst de bosätter sig i ett desperat försök att bli av dem som tigger på gator och torg i kommunen.
Under vintern har Jönköpings kommun genom Kyrkhjälpen i Huskvarna och Jönköping sett till så att de utsatta EU-medborgarna har haft tak över huvudet och kunnat leva ganska så värdigt trots sin utsatta situation. Men i slutet av mars stängde boendet och de utsatta EU-medborgarna som inte längre har någon fast punkt har sökt sig till parker, skogsdungar och ställplatsen vid badplatsen Oset i Huskvarna dit kommunen hänvisade dem förra sommaren. Nu är de inte längre välkomna dit. Tanken var att de skulle avhysas från Oset förra måndagen men det ser ut som om Jönköpings kommun har gett dem några veckor på sig att självmant flytta.
I söndags åkte jag ned till Oset i Huskvarna för att prata med mina romska vänner. De var ganska så uppgivna över situationen. Rädslan över att bli avhysta gnagde i dem. Kvinnan som levde upp och skrattade och dansade till den romska musiken under det romska nationaldagsfirandet som vi hade i Huskvarna den 8 april, satt nu bakom en bil och grät medan hon pratade med sina minsta barn hemma i Rumänien. Hon var mycket orolig över den osäkra situationen och ville försöka komma hem till barnen så snart som möjligt.
En bit bort satt tre män från Bacau och sjöng och spelade. En av dem hade byggt en trumma av en pappkartong och till rytmerna av trumman sjöng de gemensamt en romsk folkvisa. Romerna är glädjens folk och för en stund kunde de gemensamt glömma sina problem och bekymmer. Jag umgicks med grabbarna en stund innan jag gick vidare och stötte på en etnisk rumän som har jobbat i Italien, Spanien och England. Nu säljer han gatutidningen Faktum i Jönköping
- Vet du om någon företagare som behöver en bra hantlangare frågade han mig?
Jag hade inga bra tips att ge, men sa till honom att det är lite lättare att få jobb om han har ett svenskt samordningsnummer vilket han kan få på Skatteverket. Han skrattade lite åt den svenska byråkratin och sa med ett halvt leende.
- Det var mycket lättare att jobba i Italien och Spanien. Där frågade de aldrig efter några papper och de betalade alltid ut lönen när arbetsdagen var slut. Men tyvärr finns det inga jobb att få tag på där längre och därför åkte min fru och jag till Sverige istället.
Han hade hört ett rykte om att de som bor på Oset har till den 25 april på sig att flytta, sedan kommer Jönköpings kommun att avhysa dem som eventuellt finns kvar med hjälp av polisen och skrota bilarna och husvagnarna.
Jag vandrar vidare och träffar på några gamla vänner som kommer från en förort och en liten by i närheten av flygfältet i Bacau. Nu bor de i några tält precis vid Vätterstranden. Även de kände sig missmodiga över sin situation och några äldre personer i deras sällskap hade rest hem av hälsoskäl några dagar tidigare.
- Det är kallt och dragigt här nere vid sjön och vi fryser om nätterna, jag önskar att jag var tillbaka i Rumänien, där är det mycket varmare vid den här årstiden, sa en kvinna och slog armarna om sig och huttrade.
En kvinna från ett litet samhälle utanför Bacau som jag har träffat många gånger, tackade mig för talet som jag höll på romernas nationaldagen och sa till mig:
- Du känner till mitt folks historia och vår situation. Det är nästan som om du vore en av oss. Vi vet att vi kan lita på dig, du kommer inte med en massa löften som du inte håller, du säger alltid att du inte kan lova något men att du ska göra ditt bästa. Så pratar en man som talar sanning.
Kvinnan och hennes man har många barn och de brukar turas om att åka till Sverige. I december var hon hemma i Rumänien och tog hand om barnen.
- En dag kom det en lastbil från Sverige till min hemby och de delade ut mat och ved till nästan alla i byn. De tog kort på mina och andras barn, filmade oss och lovade oss hjälp. Människorna i byn var glada över den oväntade hjälpen och alla löftena. Men nu har det gått 5 månader och vi har inte sett till vare sig dem eller någon hjälp, säger hon och ser både arg och besviken ut.
Jag förklarade för henne att det inte var biståndsorganisationen Hjärta till Hjärta som jag arbetar för som var där. Vi arbetar inte på det sättet. Jag berättade för henne att tillsammans med en annan svensk och en rumänsk organisationer utreder Hjärta till Hjärta möjligheten att starta upp sociala företag i området som ska ge jobb till den romska befolkningen, bland annat inom fiskeri och jordbruk.
- Jag vill jobba på jordbruket, det har jag gjort tidigare, snälla hör av dig till mig om ni tänker starta upp företaget. Får jag ett jobb i Rumänien kommer jag inte att åka till Sverige.
En annan kvinna och hennes man kom fram till mig och sa:
- De flesta av oss kommer att åka hem i veckan. Det är kallt att sova här på nätterna och vi vet inte om vi kommer att bli avhysta av polisen eller inte.
Rapporter om avhysningar har kommit till dem från släktingar och vänner som bor runt om i landet. Och för ett par dagar sedan avhystes en grupp rudarer från Pauleasca-området från sitt temporära boende i skogen i närheten av ICA Maxi i Jönköping.
En man som kommer från en by i mellersta Rumänien och som kan bra engelska blandar sig i samtalet och säger:
- Vi vill inte vara till något besvär och vi vill inte stöta oss med Huskvarnaborna. Får vi toaletter och en container så ger jag dig mitt hedersord på att vi kommer att hålla ordning här.
Innan jag cyklade hem kramade jag om mina vänner och bad om Guds rika välsignelse över var och en av dem. Jag skäms över att Jönköpings kommun har blivit så kall och hård för utsatta medmänniskor. Men å andra sidan har Kyrkhjälpen i Huskvarna och Jönköping och alla deras volontärer gjort ett fantastiskt arbete för våra utsatta vänner och det fyller mitt hjärta med värme, hopp och tacksamhet. Jag är övertygad om att arbetet med de minsta av våra syskon kommer att bli till en välsignelse för staden.
Jag har medvetet valt att inte ha med några namn eller bilder i reportaget med tanke på mina vänners utsatta situation. Tidigare har jag kunnat fotografera mina vänner ganska så fritt men nu ville de inte att jag tog några bilder, jag plockade genast undan kameran. Att fotografera utsatta människor måste alltid ske på deras villkor.
Text och foto: Mikael Good
.jpg)
