Dödsmisshandeln av Gica skakade Huskvarna

Natten mellan den 7 och 8 augusti misshandlades den hemlöse rumänen Gheorghe Hortolomei-Lupu även kallad Gica av två tonårspojkar i Smedbyparken i Huskvarna, vilket ledde till hans död. Det meningslösa dådet sände svallvågor över landet och utomlands. Men vem var Gica egentligen, och varför kom han till Sverige? 

Gica växte upp i den rumänska staden Bacau tillsammans med sin mamma och pappa och tre syskon, en äldre och en yngre bror samt en lillasyster. Uppväxten i den kommunistiska enpartistaten var förhållandevis lycklig. I december 1989 när han var 19 år störtades och dödades landets kommunistiska diktator Nicolae Ceaușescus, och Rumänien blev ett demokratiskt land. 

Bacau 2001. Foto: Sludge G.

När planekonomin försvann och marknadsekonomi infördes stängdes många olönsamma statliga fabriker och arbetslösheten bredde ut sig i landet. Men Gica hade tur och fick jobb som sättare på ett tryckeri i Bacău. 1994 när han var 24 år träffade han Nela som jobbade på samma tryckeri, tycke uppstod och de blev snart ett par. När de varit tillsammans i två år gifte de sig. Deras första tid tillsammans var mycket lycklig, de spenderade mycket tid tillsammans och hade en ordnad ekonomi. De bodde i en lägenhet i Bacău. 1997 fick de en dotter, 1998 en son, och 2006 föddes deras yngsta son lite på sladden.

Men tryckeriet var olönsamt och strax efter milleniumskiftet lades det ned. Både Gica och Nela blev arbetslösa. Det blev ett hårt slag mot familjens ekonomi. Vid den tiden var arbetslöshetsförsäkringen i Rumänien i stort sett obefintlig. Gica gav sig ut på jakt efter ett nytt jobb. Han hade tur och fick ett nytt jobb inom byggsvängen. Men det var ett hårt, tungt och tufft jobb, som tärde på hans humör och krafter. I ett försök att döva smärtan drack Gica och hans arbetskamrater alkohol både under och efter jobbet.

Bacau 2001. Foto: Sludge G

Han spenderade allt mer tid på krogen och när han kom hem från jobbet var han ofta berusad, och med tiden blev han alkoholist. Hans äktenskap med Nela påverkades och deras relation blev allt mer ansträngd. Gicas syskon var medvetna om problemet och erbjöd sin hjälp. “Det här är mitt problem, jag tar hand om det själv”, sade Gica till dem. 

I juni 2008 kom Gica hem lite tidigare från jobbet. Enligt honom själv hittade han sin fru i säng med en annan man. I det ögonblicket rasade Gicas liv samman. Han blev mycket upprörd, samlade ihop sina saker och lämnade hemmet.

Gica hade ingenstans att bo och levde på gatan. Hans äldsta bror erbjöd honom ett rum, och de andra syskonen ville vara med och ge honom stöd. Men relationen till syskonen hade blivit allt mer problematisk, och han tackade bestämt nej till deras hjälp! Efter det har hans syskon inte haft någon kontakt med honom. De försökte få tag på honom ett par gånger utan resultat. Den första gången var när deras far dog 2012, och den andra gången 2014 då Gicas lillebror gick bort.

Budapest, Ungern. Foto: Pixabay

Hösten 2008 lämnade Gica Rumänien och begav sig ut på en resa som skulle ta honom runt om Europa. Först reste han till grannlandet Ungern. Där bodde han i ett par år och försörjde sig genom att jobba i byggsvängen. Under tiden i Ungern lärde han sig ungerska. Efter det flyttade han vidare till Österrike, där han levde som hemlös. Därefter luffade han runt och försörjde sig på ströjobb i bland annat Italien, Spanien och Tyskland, innan han reste vidare till Sverige 2014. På frågan om hur han kom till Sverige svarade han: ”Jag hoppade på ett tåg och åkte tills jag blev avkastad, till sist hamnade jag i Sverige”.

Gica reste runt i hela Sverige och försörjde sig på ströjobb. Bland annat var han i Lund, Göteborg, Haparanda och Märsta. Efter det kom han till Huskvarna i augusti 2014. I början försörjde han sig på ströjobb. Ibland tiggde han eller pantade burkar. Han ville göra rätt för sig, men när jobben uteblev på grund av byråkrati, tröttnade han och valde att tigga på heltid. Under hösten 2014 kom han i kontakt med Kyrkhjälpens verksamhet för utsatta EU-medborgare på Hannas Vardagsrum i Frälsningsarmén i Huskvarna. Han blev en stadig gäst, både vid frukostbordet och vid kvällssamlingarna. En del söndagar gick han till Pingstkyrkan i Huskvarna för att få lite andlig spis och kyrkkaffe.

I det här förrådet i Rosengallerians källare bodde Gicä från hösten 2014 till våren 2018.

Gica hade en ryggsäck med personlig tillhörigheter som han alltid bar med sig, och som han aldrig släppte ur blicken. Han hade även en IKEA-kasse som han brukade låsa in i ett av förvaringsskåpen vid Willys i Rosengallerian. På huvudet hade han oftast en baseballkeps, han tog alltid av sig den när han var inomhus. Han var oftast klädd i blå arbetskläder, vilket tydde på en bakgrund inom byggsvängen.

Gica blev snabbt ett inslag i gatubilden i Huskvarna. Många människor passerade honom varje dag. De flesta hastade förbi honom, och undvek att möta hans blick. Medan andra stannade till hejade och gav en slant. Några huskvarnabor som kunde rumänska fick relativt bra kontakt med Gica, och det blev ett inslag i den dagliga rutinen för dem att gå till Gica, och byta ett par ord med honom. 

Utanför den norra entrén till Rosenhuset satt Gica och tiggde de första åren som han var i Huskvarna. När entrén stängdes flyttade han till den gröna entrén.

De  första två åren i Huskvarna gav Gica ett nyktert intryck. Han satt utanför den norra ingången till Rosengallerian. Och tog tacksamt emot  det som förbipasserande skänkte till honom. Nätterna tillbringade han i  sitt krypin i garaget under Rosengallerian. På morgonen gick han till  Hannas Vardagsrum. Där slog han sig ned vid sitt bord och drack kaffe och åt en smörgås. Ibland kom han lite tidigare för att läsa en rumänsk bok eller spela schack mot någon av Frälsningsarméns volontärer eller personal. Gicä gav ett dystert och lite sorgset intryck. Men de som lärde känna honom lite mer beskriver honom som en förhållandevis glad man, som hade lätt till skratt, men han var samtidigt lite reserverad och mycket bestämd.

De andra utsatta EU-medborgarna i området kände till honom men det var bara ett par av dem som brukade prata med honom. En romsk kvinna från samma stad som Gica lärde känna honom lite mer, hon minns honom som en bra människa, full av humor och alltid med ett glatt leende till hands. Trots sin utsatthet skrattade de mycket tillsammans när de träffades på Hannas Vardagsrum.

Frälsningsarmén i Huskvarna i källaren ligger Hannas Vardagsrum dit Gica brukade gå och äta frukost på vardagarna.

Men Gica var en ensamvarg som helst höll sig för sig själv. Så fort hans landsmän blev lite stökiga eller heta i sina diskussioner drog han sig undan från Hannas Vardagsrum. Men han var samtidigt temperamentsfull. Om någon försökte ta hans plats, eller betedde sig illa kunde han ryta ifrån.

Efter drygt två år i Huskvarna började Gica att dricka igen. När han hade fått ihop tillräckligt med pengar gick han till Systembolaget och köpte vin. Från och med nu var han allt som oftast berusad när han tiggde. Ibland satt han och sov på sin plats, andra gånger gick han till parken där han sov ruset av sig på en parkbänk. Ibland umgicks han med de lokala A-lagarna. Han tyckte inte om de svenska vintrarna, men bet ihop på sin plats utanför den gröna entrén så att han kunde få ihop tillräckligt med pengar till cigaretter, sprit och mat. 

I det här förrådet i Rosengallerians källare bodde Gicä från hösten 2014 till våren 2018.

Sommaren 2017 började ett gäng tonåringar trakassera Gica när han satt och tiggde. Några av dem följde efter honom i förhoppning att hitta hans krypin. När de funnit det, började de trakassera honom både kvälls- och nattetid. På dörren till hans krypin fanns en skylt som varnade för råttgift. Tonåringarna började kalla honom “råttan”. Sakta men säkert avhumaniserade de Gica, och det blev ett slags kvällsnöje för dem att gå och hålla på med “råttan”. De knackade på dörren och ibland sparkade de på väggarna och dörren till hans krypin. Gica blev irriterad och jagade dem så gott han kunde på sina stela ben, han röt åt dem på rumänska och några väl valda ord på engelska. Några av pojkarnas föräldrar kände till vad barnen gjorde, men de gjorde inget för att stoppa trakasserierna.

Hösten 2017 erbjöd ett romskt par som också kom från Bacau, honom plats i deras bil när de skulle åka hem till Rumänien. Gica tackade först vänligt men bestämt nej till deras erbjudande. Men sedan ändrade han sig och funderade allvarligt på att nappa på erbjudandet och följa med hem. Men i sista stund ändrade han sig och sa till dem: “Jag har ingenting att återvända till, det är bättre jag stannar i Sverige”.

Smedbyparken 8 augusti 2018. Det var under det här betongfundamentet som Gica brukade sova.

Han hade börjat få problem med både ryggen och benen, han gick hukande och lätt stapplande. I mitten av maj 2018 avvisades Gica från sitt krypin i Rosengallerian av polis. Han misstänktes för olaga intrång, i och med att han var kraftigt berusad fick han tillbringa natten i polisen arrest. När han blev frisläppt packade han ihop sina tillhörigheter och gav sig ut på jakt efter ett nytt boende.

Tills sist hittade han ett nytt krypin under ett betongfundament i Smedbyparken. När det var för varmt att sova där, valde han att sova på någon av bänkarna i parken. Under våren och försommaren brukade några rumänska romer laga mat på utomhusgrillarna i parken, när Gica var där bjöd de honom på mat. De flesta av dem sov sedan i bilar på en angränsande parkering.

Att ta sig till sitt nya krypin tog lång tid för Gica, och han fick ofta stanna till på vägen. De sista månaderna av sitt liv blev han allt mer mager och utmärglad. Han drack allt mer och den rekordvarma sommaren tärde på hans hälsa. Personalen och volontärerna på Hannas Vardagsrum såg att Gica blev allt sämre. Men när de frågade honom hur han mådde viftade han alltid bort deras omtanke med ett “no problems”. 

Smedbyparken 8 augusti 2018. Gicas sovplats under betongfundamentet. Han valde att inte sova här natten mellan den 7 och 8 augusti.

Tonåringarna som trakasserade Gica undrade vart han hade tagit vägen. En av dem bestämde sig för att följa efter honom och ta reda på var han bodde. Omedveten om sin förföljare ledde Gica honom raka spåret till sitt krypin.

Den nya platsen låg mer avsides och trakasserierna fortsatte. Tonåringarna retade och filmade Gica när han satt och tiggde utanför den gröna entrén i Rosegallerian. Och på nätterna störde de hans sömn i Smedbyparken, de delade filmer sinsemellan på snapchat. Gica röt åt dem, han var för trött och orkelös för att jaga bort dem, men de bara fortsatte att trakassera honom och kallade honom för “råttan”. I maj 2018 berättade Gica för några bekanta att han känt sig påhoppad av ungdomar under en tid. 

Utanför den gröna entrén vid Rosenhuset där Gica brukade sitta.

Utanför den gröna entrén uppmärksammande några Huskvarnabor tonåringarnas trakasserier mot Gica och röt till mot dem. Men de flesta valde att vända bort blicken, kanske var de också rädda för att utsättas. En bekant till Gica såg också vad som hände. På grund av sin dåliga hälsa vågade han inte ingripa. Men vid ett flertal tillfällen sa han till Gica att han inte skulle bry sig om pojkarna, och att de nog skulle lämna honom i fred om han ignorerade dem.

Gica mådde mycket dåligt av det som han utsattes för. Han blev allt magrare och drack ännu mer alkohol. Människor i hans närhet var oroliga för honom. När de frågade honom hur han mådde svarade han. “Det här är mitt liv, jag gör vad jag själv vill med det!”. Gicas bekant, oroade sig över hans ökade alkoholintag och att han blandade vin, sprit och öl. Han bad honom att ta det lugnt med spriten i värmen, och sa till Gica att han kommer att dö om fortsätter att dricka så mycket. "Om jag dör idag eller dör imorgon spelar ingen roll, jag har bara ett liv och jag tanker dricka", svarade Gica. 

Vägen som leder in till Smedbyparken. Det var vid bänken till höger i bild som Gicas livlösa kropp hittades av två män tidigt den 8 augusti.

Den 7 augusti reste sig Gica på vingliga ben från sin plats utanför den gröna entrén. Han tog på sig sin ryggsäck och på stela ben, med böjd rygg vandrade han sakta den dryga kilometern till Smedbyparken. Termometern stod på över 30 grader och det var skållhett i hans krypin i utkanten av parken. Efter att ha vistats i parken en stund, valde han att tillbringa natten på en bänk ute i det fria.

Fem tonårspojkar och två tjejer kom till parken där Gica låg och sov strax efter klockan tio. De bestämde sig för att hålla på lite med “råttan”. Men innan de satte igång ringde de in en 16-årig kille. När han var på plats började trakasserierna, någon kissade i en burk och 16-åringen kastade sedan urinen på Gica. Men han vaknade inte av det. Då började de kasta äpplen och småsten på honom. Gica vaknade till, han blev förargad och röt åt dem, det triggade dem att fortsätta. De båda flickorna lämnade snart platsen, men pojkarna fortsatte att filma och förnedra Gica. Några av pojkarna hade lovat sina föräldrar att vara hemma innan elva, och de lämnade platsen vid kvart i elva. Två av pojkarna, en 14-åring och en 16-åring, som bodde lite mer centralt i Huskvarna dröjde kvar en stund vid en parkering i närheten.

Bilden togs ett par timmar efter att avspärrningen hävts och polisen städat upp på platsen. Vägkonen på bilden användes under dödsmisshandeln och hämtades av polis ett par dagar senare.

De båda pojkarna var inte nöjda, de ville hålla på lite till med “råttan”. De återvände till parken där de fortsatte att trakassera Gica. I början var det bara en lek för dem, de knuffade omkull och förlöjligade honom. Men till sist blev leken allvar och de började slå och sparka på Gica, som inte var förmögen att försvara sig. En av pojkarna filmade förnedringen, och på de suddiga filmerna kan man höra pojkarnas förtjusta skratt när de misshandlar och förnedrar Gica. Filmerna och bilderna som han tog under misshandeln delade han med sina vänner på snapchat.

Pojkarna plockade ned en livboj som fanns på platsen och slog Gica med den, de använde även en vägkon som tillhygge under den utdragna misshandeln, men främst slog och sparkade de honom. Strax efter midnatt när Gica sjunkit ihop till synes livlös i gräset, fick han en sista spark i huvudet av en av pojkarna. De kände sig nöjda för kvällen och lämnade platsen. Gica skulle inte resa sig mer, någon gång under natten avled han på grund av blödningen i levern som han antagligen fått på grund av misshandeln.

Bilden togs ett par timmar efter att avspärrningen hävts och polisen städat upp på platsen. Livbojen på bilden användes under misshandeln, den hängdes tillbaka på sin plats av polis, först efter ett par dagar hämtades den av polis.

Strax innan klockan sex på morgonen den 8 augusti hittade två män Gicas livlösa kropp i gräset. När de kontrollerat om han levde ringde de 112. Efter en stund dök en ambulans upp och sjukvårdarna konstaterade att Gica var avliden och gjorde inga upplivningsförsök. En polispatrull anlände också till platsen. Omständigheterna på platsen gjorde att brott inte kunde uteslutas. Poliserna inledde en förundersökning gällande vållande till annans död och spärrade av området.

De kontaktade tekniker som inledde en platsundersökning. När de var klara med sin undersökning drog de slutsatsen att de yttre skadorna inte orsakat Gicas död och att det inte fanns några tecken på att han hade mördats. Därför valde de att inte kalla någon rättsläkare till platsen.

Bilden togs ett par timmar efter att avspärrningen hävts och polisen städat upp på platsen. Gica sov på den mittersta bänken, ett par meter från bänken hittades han död morgonen den 8 augusti.

Strax innan tolv hävdes avspärrningen. Några poliser städade upp på platsen, de hängde bland annat tillbaka livbojen och ställde tillbaka vägkonen. Övriga bevisföremål tog de med sig till polishuset. En del av dem slängdes i en container ett par dagar senare. Den 15 augusti när Gica obducerades på rättsmedicin i Linköping konstaterades att han mördats. Polisen ändrade brottsrubriceringen från vållande till annans död till mord. Bevismaterialet som slängts i containern vid polishuset var då borta för alltid.

Trakasserierna mot Gica fortsatte även efter hans död. Dagarna efter mordet delades filmer och bilder från dödsmisshandeln på snapchat. De båda gärningsmännen skröt för sina vänner om vad de hade gjort. Som svar på kommentaren ”Det ser lite roligt ut. Haha. Sry” svarade en av gärningsmännen “Det är fett kul haha”. När det började gå upp för dem att Gica dött, blev gärningsmännen oroliga, en av dem brände sina kläder, och hotade vännerna som sett filmerna med stryk om de berättade något om det som de sett och fått höra om. 

Den 15 augusti hölls en minnesgudstjänst för Gica i Frälsningsarmén i Huskvarna. Samma dag ändrades brottsrubriceringen till mord.

Efter att de båda gärningsmännen, samt en tredje oskyldig pojke pekats ut på Flashback började polisen få upp spåret efter dem. Men trots kvalificerade tips dröjde det innan polisen plockade in de utpekade pojkarna för förhör. Vilket gav dem gott om tid att radera SMS-konversationer, bilder och videoklipp. Först den 20-21 augusti förhördes två 14-åriga pojkar av polisen, och den 25 augusti anhölls den 16-årige pojken i sin frånvaro för mord. Han greps den 27 augusti, samtidigt omhändertogs en 14-åring enligt lagen om LVU, även han misstänkt för mord. Först nu började polisens arbete med att samla ihop bevis, förhöra vittnen, gärningsmän, släktingar, bekanta och andra personer som kunde tänkas ha en uppfattning om vad som hänt på mordkvällen.

Inlägg om mordet i den lokala Facebookgruppen “Du vet om att du är från Huskvarna när…” fylldes med hatiska kommentarer både mot pojkarna och mot Gica, gruppens moderatorer hade fullt sjå att radera kommentarerna, och till sist bestämdes att inlägg om mordet inte längre fick delas i gruppen. På Flashback där tongångarna kan vara ganska så råa och empatilösa fanns det de som hyllade mordet, bland annat skrev en person, ”De valde åtminstone rätt person att ha ihjäl”.  

I slutet av augusti började Huskvarnabor att lägga blommor, små hälsningar och tända gravljus vid platsen i Smedbyparken där Gica brukade bo.

Tack vare en insamling som startades av en anonym grupp kunde Gicas stoft föras hem till Rumänien. Den 26 november begravdes han i samhället Caraclau sydväst om Bacău. Drygt 200 personer närvarade. Den Rumänsk-ortodoxa församlingens biskop för norra Europa ledde Gudstjänsten och tolv andra präster närvarade under begravningen. Pengarna som blev över gick till Kyrkhjälpen som valde att ge en del av pengarna till Gicas familj.

Jönköpings Tingsrätt, här föll domen mot den 16-årige pojken den 28 november.

Ett par dagar efter begravningen den 28 november inleddes rättegången i Jönköpings Tingsrätt. 16-åringen ställdes inför rätta för mord. Mot den yngre som inte var straffmyndig väcktes en så kallad bevistalan. Domen föll den 28 december. Tingsrätten slog fast att de båda pojkarna misshandlat Gica, men i och med att ingen rättsläkare kallats till platsen kunde inte dödsögonblicket fastställas. Tingsrätten slog därför fast att det inte gick att fastställa att Gica dött i direkt anslutning till misshandeln. 16-åringen dömdes till fem månaders sluten ungdomsvård för grov misshandel och ofredande. 14-åringen friades helt. Domaren var kritisk över bristerna i utredningen.

Ett par veckor efter dödsmisshandeln började Huskvarnabor att lägga blommor och hälsningar samt sätta ut gravljus på platsen där Gica brukade sitta.

Den 18 januari bestämde sig åklagarsidan för att överklaga domen till Göta Hovrätt. Den 5 april föll domen. Enligt Hovrätten var det ställt utom rimligt tvivel att det våld som pojkarna utövat lett till Gicas död. Men trots det skärptes inte straffet och en enig hovrätt fastställde 16-åringens dom från Tingsrätten. Men de ändrade tingsrättens dom gällande den 14-årige pojken, och dömde honom för grov misshandel. De anhöriga fick inte rätt till något skadestånd, vilket åklagarsidan hade yrkat på.

Samma dag som domen föll den 28 december, placerade någon ett gravljus till minne av Gica på platsen där han brukade sova i Smedbyparken.

Det har gått ett år sedan Gica hittades död i Smedbyparken. Man kan givetvis undra hur en medmänniska kan tillåtas leva utanför samhället i fyra utan att få den hjälp och det stöd som behövs. Civilsamhället i form av Kyrkhjälpen, Frälsningsarmén och privatpersoner har gjort vad de kan. Hjärtat att hjälpa finns men resurserna har inte riktigt räckt till.  

I slutet av augusti började Huskvarnabor att lägga blommor och hälsningar samt tända gravljus vid platsen i Smedbyparken där Gica brukade bo.

Svenska myndigheterna hade kunnat göra mer för Gica. Men de svär sig fria från sitt ansvar och anser att det är Rumäniens skyldighet att lösa problemen för sina egna medborgare. Självklart är det deras ansvar, men samtidigt ska man inte blunda för det som sker här och nu. Personligen anser jag att ingen som vistas i Sverige, oavsett om de är medborgare eller inte ska behöva sova på gatan. Sverige är ett rikt land och av ren solidaritet borde vi kunna erbjuda en varm sovplats, ett mål mat, och sjukvård för alla hemlösa som lever i landet oavsett härkomst. Om Gica hade fått det stödet är jag övertygad om att han hade levt idag.

Det finns få bilder på Gica. Han ville helst inte vara med på bild. Och sa oftast "no photos" när någon försökte fotografera honom, kanske var det för att ingen skulle hitta honom?

Artikeln bygger på egna samtal med Gica samt intervjuer och samtal med personer i Gicas närhet, personer från Kyrkhjälpen, och Frälsningsarmén, samt polisens förundersökningsmaterial.

Om du vill hedra Gicas minne får du gärna sätta in en valfri gåva på Swish: 123 138 89 82 märk den med "Stay Free". Pengarna som administreras av Svenska Alliansmissionen går till den i Bacau verksamma organisationen Valoare Plus som arbetar mot människohandel.Om media eller privatpersoner vill använda sig av bilder, text eller uttdrag ur texten, vill jag att ni först kontaktar mig. 

Den 14 november hölls en manifestationen i Mjölkafållan för Gica. Drygt 1 000 Huskvarnabor slöt upp i manifestationen.

Text: Mikael Good. Foto: Mikael Good (då inget annat anges).

Bilden på Gica är en av årets mest publicerade bilder

En av de mest publicerade bilderna i Sverige det här året är bilden på Gica, en hemlös 48-årig rumän som misshandlades till döds av två tonåringar vid sin sovplats i Smedbyparken i Huskvarna natten mellan den 7 och 8 augusti.

Att bilden på Gica är en av de mest publicerade är inte något som jag är stolt över. Jag hade hellre sett att den inte behövde publiceras, att Gica fått leva, och återförenats med sina barn och syskon hemma i Rumänien. På sätt och vis fick jag vara med och bidra till en återförening då hela bildarvodet har gått till Gicas hemtransport och begravning, samt till Kyrkhjälpens arbete med utsatta EU-medborgare.

Bilden där Gica är med tog jag på Hannas Vardagsrum (Frälsningsarmén) i Huskvarna för över två år sedan. Där får utsatta EU-medborgare kvällsmat, rena kläder och en möjlighet att ta en varm dusch. Det var på Hannas som jag lärde känna Gica. Med hjälp av tolk kunde jag ha ett par djupare samtal med honom. Vid ett av tillfällena frågade jag honom om det var ok att jag tog en bild av honom? Han tackade vänligen men bestämt nej, med motiveringen att han inte tyckte om att bli fotograferad.

Det var svårt att komma Gica in på livet. Han var fåordig om sitt förflutna, jag upplevde det som om han försökte dölja något. I samtal med hans syskon och närmaste vänner efter hans död har jag fått den känslan bekräftad. Men han hade inte gjort något brottsligt. Han lämnade Rumänien av personliga skäl för drygt 10 år sedan. Och gav sig ut på luffen genom Europa. En resa som fick ett mycket tragiskt slut i Huskvarna när han misshandlade till döds i Smedbyparken av två tonåringar natten mellan den 7 och 8 augusti .

Sista rättegångsdagen mot den 16-årige ynglingen som misstänks ha mördat Gica är den 13 december. Mot den 14-årige pojken som inte är straffmyndig förs en så kallad bevistalan för att utreda hans del i dödsmisshandeln.

Text och foto: Mikael Good

Tonåringar i Huskvarna dödade en sjuk, svag och försvarslös man

Mannen på bildens liv slutade natten mot den 8 augusti i Smedbyparken i Huskvarna. Då bestämde sig ett gäng svenska ungdomar för att ta hans liv. Men innan dess misshandlades och förnedrades den rumänska mannen som var sjuk, svag och försvarslös.

Ett par dagar innan mannen hittades mördad hade han rutit till på ett ungdomsgäng som betedde sig illa vid Rosenhuset i centrala Huskvarna. Ungdomsgänget hotade honom och gick sedan därifrån. Några dagar senare hittades mannen död. En dryg vecka senare började rykten spridas bland ungdomar i Huskvarna om att mannen misshandlats och förnedrats av ett ungdomsgäng som sedan lämnade honom att dö. Ungdomsgänget ska även ha filmat misshandeln, visat den för sina vänner och sedan lagt upp filmerna på sociala medier.

Tre personer pekades tidigt ut på Flashback. De har sedan figurerat i polisens utredning, två av dem är bara 14 och den tredje är 16 år. Enligt uppgifter på Flashback har 7-10 ungdomar sett på eller deltagit i misshandeln, varför fler gripanden kan komma. Bland annat ska gärningsmännen ha kastat sten på mannen och kissat i en mugg som de sedan har hällt över den försvarslöse mannen. Enligt folk från Huskvarna är förövarna svenskar, men det är oklart om det rör sig om ett politiskt betingat hatbrott. Förövarna ska även ha hotat vittnen till tystnad, men det var deras eget skryt som till sist avslöjade dem.

Vad som är märkligt är att polisen dröjde med gripandena nästan en vecka efter att uppgifterna om gärningsmännen började figurera bland ungdomar i Huskvarna och på Flashback. Under den tiden fick förövarna gå fria och kunde fortsätta att hota vittnen.

Bildtext: I Smedbyparken i centrala Huskvarna bodde den rumänska mannen och det var även i det området som hans döda kropp hittades av förbipasserande den 8 augusti.

Text och foto: Mikael Good

Obs! Copyright gäller! All otillåten publicering av bilden kommer att debiteras! Kontakta mig om ni vill använda bilden. Behållningen kommer att gå till "Hannas vardagsrum" i Huskvarna.

Misstänkt mord på en utsatt EU-medborgare i Huskvarna

Tidigt den 8 augusti hittades en död man i Smedbyparken i Huskvarna. Ganska snart gick det upp för mig att det var Gjica, som är en av de utsatta EU-medborgarna från Rumänien som vistades i kommunen. Initialt trodde inte polisen att något brott hade begåtts. Men efter den rättsmedicinska undersökningen ändrades brottsrubriceringen till misstanke om mord.



Gjica som blev 48 år bodde i en by ett par mil söder om den rumänska staden Bacau. Han var utbildad typograf och arbetade tidigare på ett tryckeri i staden. Gjica var gift och hade två barn, en flicka och en pojke. För några år sedan blev av med jobbet och hans fru lämnade honom, deras barn var vuxna och hade flyttat hemifrån. I det läget valde Gjica att som så många andra av byinvånarna att ge sig av till andra EU-länder i jakt på arbete.

För fyra år sedan hamnade han i Huskvarna vid Vätterns ände. Varför han valde att stanna till i Huskvarna vet vi inte, kanske tyckte han att staden var vacker och att människorna var trevliga. De första åren försörjde han sig på ströjobb, han pantade burkar och han tiggde när han inte fick in pengar på något annat sätt. Gjica var en vänligt sinnad man, han brukade sitta utanför Rosenhusets gröna entré, där hälsade han glatt på förbipasserande.



Trots att det liv han levde inte var enkelt klagade inte Gjica utan tog tacksamt emot det han fick. Han var en regelbunden deltagare på frukostarna och kvällsmaten på Hannas vardagsrum där han hade sin plats som var lite avsides, en del söndagar gick han till Pingstkyrkan i Huskvarna för att få lite andlig spis och kyrkkaffe.

De andra utsatta EU-medborgarna i området visste vem han var men det var inte många som kom honom in på livet. Gjica var lite av en ensamvarg som gärna höll sig på sin kant. Så fort hans landsmän blev lite stökiga eller heta i sina diskussioner drog han sig undan. Men han var samtidigt temperamentsfull. Om någon tog hans plats eller betedde sig illa kunde han ryta till ganska så ordentligt.



På våren, sommaren och hösten sov Gjica under en brygga i Smedbyparken i Huskvarna (bild 1 och 2), och på vintern när det blev för kallt bodde han i ett garage eller hos någon av sina vänner. De sista två åren var tuffa för Gjica. Han gick ned mycket i vikt och hans närmaste vänner var oroliga för hans hälsa, och bad honom att hålla igen något på drickandet. När de frågade honom hur han mådde viftade han alltid bort frågan med ett glatt ”No problem”!

Elena är en romsk kvinna från samma by som Gjica, hon var en av dem som kom honom in på livet och de blev vänner. De pratade ofta med varandra när de träffades på Hannas vardagsrum i Huskvarna. Elena minns honom som en bra människa, full av humor och alltid med ett glatt leende till hands. Trots sin utsatthet skrattade de mycket tillsammans.



Gjicas liv slutade tidigt på morgonen den 8 augusti i Smedbyparken. Då bestämde sig någon eller några för att ta hans liv. Varför och vilka spekulerades det om. Initialt ville jag inte skriva om de två starka ryktena som florerade för att inte störa polisens arbete. Men i och med de nya uppgifterna som nu sprids i media väljer jag att gå ut med det.

Ett par dagar innan Gjica hittades mördad hade han på något vis kommit i luven med ett tonårsgäng inne i centrala Huskvarna. Några dagar senare hittades Gjica död. På grund av skadorna på kroppen uteslöt polisen en naturlig dödsorsak. Kort efter mordet började rykten att spridas att några ungdomar från Huskvarna misshandlat och förnedrat Gjica och sedan lämnat honom att dö.

Elena och de andra utsatta EU-medborgarna i Huskvarna är ledsna och förvånade över att det var just Gjica som drabbades. De kan inte förstå hur någon kan göra något sådant mot en försvarslös människa. Deras oro är stor och de är rädda för att någon av dem ska drabbas nästa gång.



Den 16 augusti anordnade Kyrkhjälpen en minnesstund för Gjica i Frälsningsarmén i Huskvarna. Ett 40-tal personer från både Sverige och Rumänien var närvarande.

Gjicas liv tog slut alldeles för tidigt, jag lyser frid över hans minne.

Text och foto: Mikael Good

*Elena heter egentligen något annat men på grund av hennes utsatta situation har jag valt att ge henne ett fignerat namn. Jag har även valt att inte skriva ut Gjicas fullständiga namn eller ha med några bilder på honom i artikeln.

Svartjobb leder till utanförskap och isolering

Expressens artikelserie med rubriken "Därför kommer tiggarna" har rört upp och kommer säkerligen att röra upp en hel del heta känslor, särskilt efter den senaste delen med rubriken "Från Rumänien till Strängnäs: En berättelse om tiggeri, slavlöner och naiva svenskar".

För mig är det självklart att fattiga romska EU-medborgare som kommer till Sverige ska ha precis samma rättigheter som EU-medborgare från andra EU-länder. Jag propagerar ivrigt för lagliga jobb för romer i Bulgarien, Rumänien och även i Sverige. Genom lagliga arbeten stärks romernas rättigheter och leder till att de inkluderas i samhället. Genom skatten som de betalar får de del av de sociala förmånerna som följer vid en anställning. Hur goda intentioner vi än har riskerar vi bara att bidra till att förstärka romernas utanförskap och isolering om vi erbjuder dem svartjobb.

Jag räknar inte gatutidningar som svartjobb. Att sälja gatutidningar är lagligt och något som jag talar mig mycket varm för. Under året har jag bidragit med artiklar och bilder till gatutidningarna Dik Manusch och Folk är Folk som säljs av utsatta EU-medborgare.

Här kan du läsa artikeln "Hjärta till Hjärta skapar arbetstillfällen för utsatta EU-medborgare i Rumänien" om socialt företagande i Rumänien som jag skrev tillsammans med Hjärta till Hjärtas biståndsansvarige Rickard Klerfors. 

Text och foto: Mikael Good

Artiklarna om Europas mest utsatta grupp har nått miljoner

De senaste åren har mina artiklar och fotografier publicerats i många olika media. Artiklarna handlar om ett ämne som ligger mig djupt om hjärtat - romernas utsatta situation i Europa. Det är svårt att mäta hur många läsare som sammanlagt har nåtts men mellan tummen och pekfingret gissar jag på ett par miljoner.



Det är helt ofattbart att en hel folkgrupp blir kollektivt diskriminerad och utstött på grund av sitt ursprung. Romer har funnits i Europa i över 1000 år med de behandlas fortfarande som illegala invandrare eller andra klassens medborgare i många europeiska länder.



Jag använder mitt skrivande och fotograferande i kampen för romernas rättigheter. Om vi gör upp med våra egna fördomar och väljer att behandla romerna som våra medmänniskor är jag övertygad om att vi kan knyta viktiga vänskapsband som river ned fördomar och skapar förbrödring som leder till inkludering.



Ordet rom är romanesh för människa. Oavsett nationalitet, etnicitet, religiös tro och könstillhörighet är vi alla romer och Gud älskar oss precis som vi är.



Här följer en länklista som leder till några av de reportage och artiklar som jag har skrivit om romernas situation de senaste åren:

Vägen ut ur fattigdom och utanförskap - Dik Manuch nummer 4

Bygg inte ett förbud på lögner om tiggare - Aftonbladet

Det är dags att vi lär oss historieläxan - Dagens Arena

Det lilla huset som inte finns på kartan - Dik Manusch nummer 3

Romerna som bor granne med ett obeskrivbart underverk

Pressrealese - Folk är Folk nr 3 fotospecial

Jönköping har blivit kallt för utsatta EU-medborgare

Det är Romernas nationaldag idag

Opre Roma - Roman har rest sig från trottoaren

EU-medborgarna som fick en ny look - Expressen

Det känns som om jag fötts på nytt

Vem tigger på våra gator och vad gör vi?

Porajmos - Den romska förintelsen

Drömmen om det stora klippet

Ederlezi - ett bildspel från migranternas hemmaplan

Hjälp oss att överföra Gnosjöandan till Rumänien

I Believe A Change Is Gonna Come

Tiggeriet är inte organiserat

Misstänkt mordbrand mot tältlägret i Högdalen

Bajsattack mot utsatta EU-medborgare i Huskvarna

Stanki nashti chi arakenpe manushen shai - Mountains do not meet, but people do

Greetings from Pauleasca

Attacken mot tiggarnas läger i Huskvarna

Paradis-Oskar från Paulesca i Rumänien

Kärleken drev Nicolai att tigga

Yavor har äntligen fått jobb!

Jesus i förklädnad

Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon!

Gheorghe - Mannen bakom tiggarmyten

Förutom ovanstående artiklar har jag även levererat en hel del bilder till TV, tidningar och webb och ställt upp på en hel del intervjuer i Radio, TV och tidningar samt agerat bollplank och referens för kollegor som skrivit artiklar om romer.

Text och foto: Mikael Good

Ingen ska behöva sova ute i vinter

De flesta av oss har släktingar som på grund av missväxt och armod tvingades att emigrera från det sena 1800- och det tidiga 1900-talets fattig-Sverige och bege sig ut på en på ett kallt, stormigt hav till det förlovade landet Amerika. Resan ledde till nya möjligheter för många av nybyggarna, men för en del av dem blev guldet till sand och de sjönk allt djupare ned i fattigdom, utanförskap och misär i det nya landet. Mellan 1851 och 1920 emigrerade runt 1 miljon svenskar till USA. Drygt en femtedel av männen och kvinnorna som föddes i Sverige på 1800-talet emigrerade.

Med vårt egen historia i åtanke bör vi inte säga nej till de vågor av utsatta och fattiga människor som söker sig hit på flykt från diskriminering, krig, våld och död. Det är viktigt att vi fortsätter att vandra på medmänsklighetens och solidaritetens väg och öppnar våra hjärtan för våra medmänniskor. Ingen utsatt EU-medborgare, flykting eller hemlös ska behöva sova ute i nattkylan och riskera att bli avhyst av polisen. Det minsta vi kan göra för dem är att erbjuda tak över huvudet och en varm säng att sova i. Sverige är ett rikt land som inte har råd att låta människor få köldskador eller frysa ihjäl på våra gator i vinter.

Text och foto: Mikael Good

Nu skapas nya arbetstillfällen för utsatta EU-medborgare i Rumänien

Hjälp till självhjälp är ett effektivt sätt att stödja människor att ta sig ut ur fattigdom. Samtidigt är det mycket viktigt att stödet anpassas till de förhållanden och förutsättningar som råder i landet och för människorna där. Det hantverkskunnande och den entreprenörsanda som finns ska tas tillvara och utvecklas. 

Människorna i Pauleasca är skickliga på att fläta korgar av sälg och hassel samt att göra björkriskvastar. Materialet har man hämtat från de närliggande skogarna. De senaste åren har skogsvårdsmyndigheten förbjudit hantverkarna att hämta grenar och kvistar i skogen. Den som blir ertappad riskerar böter eller till och med fängelse. Hitintills har korgarna transporterats till försäljning med häst och vagn till en marknad i utkanten av staden Pitesti. Enligt nya regler får dessa ekipage inte längre färdas på motorvägar. Polisen har fått ökade befogenheter att beslagta de hästar och vagnar man upptäcker. Vilket gjort att försörjningsmöjligheterna minskat. 

Tillsammans med den rumänske entreprenören och affärsmannen Valentin Preda har Hjärta till Hjärta startat ett socialt företag i Pauleasca. Genom stora inköp från plantager har priserna på materialet hållits nere, en lagerlokal har byggts där korgarna kan förvaras innan vidare transport. Valentin Predas organisation har skrivit kontrakt med tillverkarna och kommer att administrera inbetalningarna av skatt och sociala avgifter. Nettolönen per tillverkare kommer att vara 3600 ron (7200 kronor) under förutsättning att de gör det antal korgar som vi kommit överens om per månad. Det är drygt 6000 kronor mer än vad de tidigare tjänade på sitt hantverk.

    

Två av korgtillverkarna som fått jobb i det sociala företaget har tidigare försörjt sig genom att samla tomburkar och tigga på gatorna i Linköping och Stockholm. Så här säger en av dem:

– Jag är tacksam för att ni har gett mig ett arbete. Nu behöver jag inte åka iväg för att försöka få tag på pengar. Ni svenskar är så vänliga och jag åker gärna tillbaka till Sverige som turist!
Korgtillverkarna betalar skatt på sin inkomst och på så sätt får de del av de sociala förmånerna som följer av att ha en officiell inkomst: sjukförsäkring, pensionsrättigheter med mera. Vi räknar med att en stor del av korgproduktionen ska kunna gå på export bland annat till Sverige. 

Så här säger vår samarbetspartner Valentin Preda om korgtillverkningen:

– Det finns en stor entreprenörsanda bland människorna i Pauleasca. De har tillverkat och sålt hantverksföremål i generationer. Men om de ska kunna arbeta effektivt måste livet runt omkring dem också fungera bra. Att hjälpa dem på fler olika områden precis som Hjärta till Hjärta gör är bra. Så borde man jobba i hela Rumänien.

Vägen ut ur fattigdom stavas arbete och försörjningsmöjligheter! Vi måste agera med värdighet gentemot de medmänniskor som i desperation söker sig till Sverige men samtidigt ha ett starkt fokus på att skapa värdiga förutsättningar för dem i deras hemländer.

Den sista bilden visar Rickard Klerfors som stolt håller upp en korg ur den första leveransen som kom med lastbil till Linköping i början av september. Korgarna som kostar 350 kronor började att säljas i Hjärta till Hjärtas Second Hand-butik i Linköping den 12 september. Korgarna blev en stor försäljningssuccé och sålde snart slut. Nästa leverans beräknas till mitten av oktober och det går att boka korgar på info@hearttoheart.se

Om du vill vara med och hjälpa Hjärta till Hjärta att skapa fler arbetstillfällen för romer i Bulgarien och Rumänien kan du Swisha "Team Roma" till 123 196 33 47 eller ge en gåva här

Text: Mikael Good och Rickard Klerfors. Foto: Mikael Good och Razvan Popescu

Öppna ditt hjärta för utsatta EU-medborgare

Förra året besökte jag byarna i Pauleasca-området i länet Arges i Rumänien varifrån många utsatta EU-medborgare som tigger i Jönköping, Linköping, Stockholm och Salzburg i Österrike kommer. Med egna ögon fick jag se den extrema fattigdom som människorna i byarna lever i. Det var nästan så att jag fick nypa mig i handen för att förstå att jag var i ett EU-land och inte i ett fjärran beläget utvecklingsland.

Människorna i Pauleasca bor i små hus som bäst kan liknas vid hyddor av spillvirke som isolerats med vass och lera. I husen finns enkla kaminer som kämpar en ojämn kamp mot nattkölden som letar sig in genom gliporna i väggarna. Många men inte alla har el, rinnande vatten saknas och dasset står på gården. Asfalten slutar där de romska byarna börjar och övergår först till en illa skött grusväg, som sedan övergår till en bäckfåra och sedan till en flodbädd, när det regnar är vägen ofarbar och lärarinnan i en av byarna kan inte ta sig till skolan. Nästan allt det som vi tar för självklart saknas i området. Det som berörde mig mest var alla barnen som växer upp under usla förhållanden och vars föräldrar i många fall hade rest bort för att tigga. 

Pauleascaborna vill jobba och göra rätt för sig. Problemet är att arbetslösheten i området är 80-90%. Tidigare har en del av dem arbetsmigrerat till Italien, Spanien och Frankrike, men när de enkla jobben som de utförde där tröt i skuggan av den ekonomiska krisen fick de söka sig nya vägar för sin försörjning. Deras migration är inte en kosmopolitisk strävan mot nya möjligheter utan en desperat åtgärd för att kunna ge sina hungrande barn ett mål mat. Kunde de försörja sig på hemmaplan skulle de inte åkt en meter. Vi måste vara beredda på att utsatta människor kommer att fortsätta att komma till Sverige i jakt på en försörjning så länge det inte finns några andra alternativ för dem. Därför är det än viktigare att vi är med och skapar alternativ för deras försörjning.

Jag förstår dem som söker sig hit, jag hade nog gjort samma sak om jag var i samma situation som dem och jag hade nog också motvilligt satt mig på gatan för att tigga om inga andra lösningar fanns. När det handlar om våra barns överlevnad är vi föräldrar beredda att göra nästan vad som helst. De flesta av oss har släktingar som på grund av missväxt och armod tvingades lämna 1800- och det tidiga 1900-talets fattig-Sverige på en resa ut på ett kallt, stormigt hav till det förlovade landet Amerika. Resan ledde till nya möjligheter för många av nybyggarna, men för en del av dem blev guldet till sand och de sjönk allt djupare ned i fattigdom, utanförskap och misär i det nya landet.

Med vårt egen historia i åtanke bör vi inte säga nej till utsatta och fattiga människor. Det är viktigt att vi fortsätter att vandra på medmänsklighetens och solidaritetens väg och öppnar våra hjärtan för utsatta medmänniskor, precis som Fredrik Reinfeldt så rakryggat vädjade till oss att göra i det tal som han höll i samband med förra årets riksdagsval. De flesta men inte alla utsatta EU-medborgare som kommer hit är romer från Bulgarien och Rumänien. Ingen av dem ska behöva sova under bar himmel i Sverige, vare sig på sommar eller vinter i ständig oro över att bli avhysta av polisen. Avhysningar är inte någon lösning, avhysningar är kostsamma och kommer bara att leda till att improviserade bostäder byggs någon annanstans.

Det minsta vi kan göra är att erbjuda tak över huvudet för dem som kommer hit. Ett boende där kommuner står för kostnaden och civilsamhället för volontärer. Men vi måste ha i åtanke att ett boende och hjälp här i Sverige bara är hjälp för stunden. Om vi vill komma till roten med den diskriminering och det utanförskap som romerna utsätts för i sina hemländer, måste vi jobba långsiktigt och målmedvetet i deras hemländer. Jag jobbar på Biståndsorganisationen Hjärta till Hjärta och vi har startat upp projekt Team Roma i både Bulgarien och Rumänien. Vi samarbetar med etablerade organisationer och myndigheter i Bulgarien och Rumänien för att ge aktivt och riktat stöd till utsatta romer och rudarer.

För att nå en långsiktig förändring tror vi att det kommer att behövas integrerade insatser inom följande fyra fokusområden:
• Utbildning för unga, alfabetiseringsprogram och yrkesutbildningar för vuxna.
• Hälsoinsatser med prioritet på småbarnsföräldrar.
• Försörjning, hjälp till självhjälp med produktion av diverse produkter för försäljning i Rumänien och Sverige samt microlån för att stimulera nyföretagandet.
• Strukturomvandlande insatser med fokus på de som saknar identitet och de som saknar ägandebevis på sina bostäder.

Behoven bland romer och rudarer är enorma i både Bulgarien och Rumänien. Tillsammans med våra samarbetsorganisationer driver Hjärta till Hjärta för närvarande 9 projekt i Bulgarien och Rumänien. Om vi hade mer resurser skulle vi kunna starta upp 15-20 nya projekt inom ett par månader. Vi har anställt 3 fältassistenter i Rumänien. De besöker utsatta människor, de träffar myndigheter, organisationer och knyter kontakter för eventuella framtida samarbeten. Fältassistenterna är unga och engagerade rumäner som brinner för att skapa förändring i sitt land och vara med och riva ned murar mellan olika folkgrupper i landet. Hjärta till Hjärta vill vara med och se till så att romerna får de verktygen som de behöver för att utbilda sig, utveckla sig och på sikt kunna bryta sig ur fattigdom och utanförskap.

Det är viktigt att all vi som tror på demokrati står upp för de mänskliga rättigheterna, men det brådskar. I Europa sveper en extrem högervind fram och den får allt fler folk och länder i sitt grepp. I Bulgarien och Ungern ekar slagord som död åt romerna på gatorna. Häromdagen fick jag färska rapporter om etniska kravaller mellan bulgarer och romer i Bulgarien huvudstad Sofia och risken för regelrätta pogromer mot romer är överhängande i landet. Det är mer än dags att vi lär oss av Europas mörka historia och inte upprepar misstagen från 1930- och 40-talet då hatet som göddes av lögn och halvsanningar satte Europa i brand.

Det är mer än dags att vi lägger historien bakom oss och inkluderar romerna i vår Europeiska gemenskap. Rom är romanesch för människa och oavsett nationalitet, etnicitet, religiösa tro eller könstillhörighet är vi alla romer och Gud älskar oss precis som vi är.

Klicka här om du vill se mitt bildreportage från Pauleasca:
https://www.flickr.com/photos/chasid68/sets/72157649562924582

Klicka här om du vill läsa mer om Hjärta till Hjärtas projekt Team-Roma: http://hjartatillhjarta.se/projekt-team-roma/

Text och foto: Mikael Good, Hjärta till Hjärta

Jönköping har blivit kallt för utsatta EU-medborgare

De utsatta EU-medborgarna som bor på Oset i Huskvarna har ett avhysningsbeslut från Jönköpings kommun hängande över sig. Kommunen har bestämt sig för att avhysa EU-medborgarna var helst de bosätter sig i ett desperat försök att bli av dem som tigger på gator och torg i kommunen.

Under vintern har Jönköpings kommun genom Kyrkhjälpen i Huskvarna och Jönköping sett till så att de utsatta EU-medborgarna har haft tak över huvudet och kunnat leva ganska så värdigt trots sin utsatta situation. Men i slutet av mars stängde boendet och de utsatta EU-medborgarna som inte längre har någon fast punkt har sökt sig till parker, skogsdungar och ställplatsen vid badplatsen Oset i Huskvarna dit kommunen hänvisade dem förra sommaren. Nu är de inte längre välkomna dit. Tanken var att de skulle avhysas från Oset förra måndagen men det ser ut som om Jönköpings kommun har gett dem några veckor på sig att självmant flytta.

I söndags åkte jag ned till Oset i Huskvarna för att prata med mina romska vänner. De var ganska så uppgivna över situationen. Rädslan över att bli avhysta gnagde i dem. Kvinnan som levde upp och skrattade och dansade till den romska musiken under det romska nationaldagsfirandet som vi hade i Huskvarna den 8 april, satt nu bakom en bil och grät medan hon pratade med sina minsta barn hemma i Rumänien. Hon var mycket orolig över den osäkra situationen och ville försöka komma hem till barnen så snart som möjligt.

En bit bort satt tre män från Bacau och sjöng och spelade. En av dem hade byggt en trumma av en pappkartong och till rytmerna av trumman sjöng de gemensamt en romsk folkvisa. Romerna är glädjens folk och för en stund kunde de gemensamt glömma sina problem och bekymmer. Jag umgicks med grabbarna en stund innan jag gick vidare och stötte på en etnisk rumän som har jobbat i Italien, Spanien och England. Nu säljer han gatutidningen Faktum i Jönköping
- Vet du om någon företagare som behöver en bra hantlangare frågade han mig?
Jag hade inga bra tips att ge, men sa till honom att det är lite lättare att få jobb om han har ett svenskt samordningsnummer vilket han kan få på Skatteverket. Han skrattade lite åt den svenska byråkratin och sa med ett halvt leende.
- Det var mycket lättare att jobba i Italien och Spanien. Där frågade de aldrig efter några papper och de betalade alltid ut lönen när arbetsdagen var slut. Men tyvärr finns det inga jobb att få tag på där längre och därför åkte min fru och jag till Sverige istället.
Han hade hört ett rykte om att de som bor på Oset har till den 25 april på sig att flytta, sedan kommer Jönköpings kommun att avhysa dem som eventuellt finns kvar med hjälp av polisen och skrota bilarna och husvagnarna.

Jag vandrar vidare och träffar på några gamla vänner som kommer från en förort och en liten by i närheten av flygfältet i Bacau. Nu bor de i några tält precis vid Vätterstranden. Även de kände sig missmodiga över sin situation och några äldre personer i deras sällskap hade rest hem av hälsoskäl några dagar tidigare.

- Det är kallt och dragigt här nere vid sjön och vi fryser om nätterna, jag önskar att jag var tillbaka i Rumänien, där är det mycket varmare vid den här årstiden, sa en kvinna och slog armarna om sig och huttrade.
En kvinna från ett litet samhälle utanför Bacau som jag har träffat många gånger, tackade mig för talet som jag höll på romernas nationaldagen och sa till mig:

- Du känner till mitt folks historia och vår situation. Det är nästan som om du vore en av oss. Vi vet att vi kan lita på dig, du kommer inte med en massa löften som du inte håller, du säger alltid att du inte kan lova något men att du ska göra ditt bästa. Så pratar en man som talar sanning.

Kvinnan och hennes man har många barn och de brukar turas om att åka till Sverige. I december var hon hemma i Rumänien och tog hand om barnen.
- En dag kom det en lastbil från Sverige till min hemby och de delade ut mat och ved till nästan alla i byn. De tog kort på mina och andras barn, filmade oss och lovade oss hjälp. Människorna i byn var glada över den oväntade hjälpen och alla löftena. Men nu har det gått 5 månader och vi har inte sett till vare sig dem eller någon hjälp, säger hon och ser både arg och besviken ut.

Jag förklarade för henne att det inte var biståndsorganisationen Hjärta till Hjärta som jag arbetar för som var där. Vi arbetar inte på det sättet. Jag berättade för henne att tillsammans med en annan svensk och en rumänsk organisationer utreder Hjärta till Hjärta möjligheten att starta upp sociala företag i området som ska ge jobb till den romska befolkningen, bland annat inom fiskeri och jordbruk.

- Jag vill jobba på jordbruket, det har jag gjort tidigare, snälla hör av dig till mig om ni tänker starta upp företaget. Får jag ett jobb i Rumänien kommer jag inte att åka till Sverige.

En annan kvinna och hennes man kom fram till mig och sa:
- De flesta av oss kommer att åka hem i veckan. Det är kallt att sova här på nätterna och vi vet inte om vi kommer att bli avhysta av polisen eller inte.
Rapporter om avhysningar har kommit till dem från släktingar och vänner som bor runt om i landet. Och för ett par dagar sedan avhystes en grupp rudarer från Pauleasca-området från sitt temporära boende i skogen i närheten av ICA Maxi i Jönköping.
En man som kommer från en by i mellersta Rumänien och som kan bra engelska blandar sig i samtalet och säger:

- Vi vill inte vara till något besvär och vi vill inte stöta oss med Huskvarnaborna. Får vi toaletter och en container så ger jag dig mitt hedersord på att vi kommer att hålla ordning här.

Innan jag cyklade hem kramade jag om mina vänner och bad om Guds rika välsignelse över var och en av dem. Jag skäms över att Jönköpings kommun har blivit så kall och hård för utsatta medmänniskor. Men å andra sidan har Kyrkhjälpen i Huskvarna och Jönköping och alla deras volontärer gjort ett fantastiskt arbete för våra utsatta vänner och det fyller mitt hjärta med värme, hopp och tacksamhet. Jag är övertygad om att arbetet med de minsta av våra syskon kommer att bli till en välsignelse för staden. 

Jag har medvetet valt att inte ha med några namn eller bilder i reportaget med tanke på mina vänners utsatta situation. Tidigare har jag kunnat fotografera mina vänner ganska så fritt men nu ville de inte att jag tog några bilder, jag plockade genast undan kameran. Att fotografera utsatta människor måste alltid ske på deras villkor.

Text och foto: Mikael Good